Jag vet inte, det är svårt att beskriva det här. Man har sett bilder av allt det nedgångna slitna, läst om det öststatsgrå, sett misären på tv, men man tycks ha blivit immun mot förklarande flöden av andras eländen. Som en strid ström av grumligt vatten - inget blir urskiljbart. Inget biter liksom. Det är först när det kommer nära inpå blir det verkligt numera.
Anlöpet upp och in i floden var vackert inledningsvis. En stor angöringsfyr, ett högt radartorn i tegel, strama byggnader i regementsstil, matta men klara Gamla stanska färger, en sol som sken mellan molnens glipor. Ett ståtligt örnpar dominerade luften bara ett par hundra meter för om stäven och gjorde inramningen ganska sagolik för en stund.
Efter den första krökgiren dök flottbasen upp. Dom låg där spöklika och många - krigsskeppen från förr. Otroliga mängder mörkgråmålat stål utan någon fiende att vare sig hålla i schack eller slåss mot. Meningslösa symboler för ett ogreppbart vansinne man bara kan skaka på huvudet åt.
Det tog en god stund att passera basen, men när vi lagt den sista krigsmaskinen bakom oss radades spår av civila industrier upp. Borta var bilden av militärbyggnaderna. Istället möttes vi av fallfärdiga hamnskjul, rader av ruckel, knäckta lyftkranar, övergivna rosthögar till arbetsfordon, trasiga kajer och en fiskeflotta i bedrövligt skick. Bakom allting låg husen som skulle föreställa bostäder, lika nedgångna deprimerande dom, och man häpnade över att det är möjligt att leva på en förgäten plats som denna.
Från angöringsfyren hade vi tre sorgsna timmar in till kaj, men vi passerade inte bara elände. Ett gammalt slitet varv höll en gråvit bark och en svartröd fullriggare alongside i stål som var riktigt ståtliga, och när vi senare passerade en flodsjö fick vi en del vackra vyer mellan två eländen. Små öar bevuxna av kornliknande guldfärgad vass utgjorde en väldigt fin kontrast till den blå sjön som delvis var islagd och vit av snön som börjat falla.
När vi närmade oss vår vändpunkt dök så misären upp på den norra flodbanken igen, som i en dimma av dysterhet. Trasigt, förfallet, förstört. Magra herrelösa hundar letandes mat, igenspikade fönster, flagad färg, spruckna rappningar, rost och bråte och knappt en människa syntes till. Vid ett par platser syntes bostadskomplex som får betonghögar som Tensta och Hallunda att skina som kronjuveler.
Överallt spår av en tid då ingen brydde sig om egendom eller förstod värdet i att underhålla och vårda produktionsmedlen. Man förstår att det här landet måste rivas till grunden och generationer måste växla innan något som ens liknar välstånd kan erbjudas befolkningen. Ingenting jag någonsin sett tidigare liknar det här. Känslan av bedrövelse när vi gled förbi allt detta miserabla var total.
På den södra kajen stod sedan rader av godsvagnar och från ett lok kom gnissel och rök. När trossarna låg fast, maskinen tystnat och jag gått i land låg där ingenting utom en tömd frostig vodkaflaska bredvid den trasiga vaktkuren. Allt syntes som svartvitt i strålkastarsken och jag tror aldrig jag sett snön falla så långsamt.
4 kommentarer:
En lärare jag haft sa en gång något i stil med: "Amerikanerna tror/anser att vi svenskar lever i ungefär samma misär som vi svenskar tycker att många ryssar lever i".
Nu vet jag inte exakt hur mycket trolighet det ligger i det uttalandet men hursomhelst så behövdes det ingen bild denhär gången. Du beskrev det såpass att man lätt kan föreställa sej det hela på ett ungefär (även fast jag förstår att det ändå är nåt man nog måste uppleva med egna ögon för att kunna greppa fullt ut).
Du är inte den förste Johan som beskriver just den känslan av hopplöshet som anfaller en i ryssland. En vän är där och spelar hockey nu - och märker verkligen av de milsvida skillnader som finns mellan de rikaste och de fattigaste, mellan strålkastarljus och betongmörker.
visst borde det ha hänt mer, liksom? Jag kunde ju knappt gå när berlinmuren föll, och tycker att det hänt massor under min korta levnadstid, men ändå förstår man att når någonting sitter så djupt in - i byggnader, tankar och människohjärtan - så tar det betydligt längre tid för ett land att växa upp än för en människa.
När jag läser minns jag den baltiska kustmisär jag åkte genom i somras, man blir som ordlös; så geografiskt nära men ack så innihelvete långt bort.
Nina: Det låter inte otroligt, tycker jag. Kanske har det att göra med att dom utvandrat från ett fattigt och eländigt europa en gång. Många av dom skulle troligen få en liknande aha-upplevelse som jag fick om dom besökte europa idag, fast omvänd.
Malin: Mycket har säkert hänt också, på sina håll, men som du säger så tar dom genomgripande förändringarna tid. När jag såg dom här bilderna kändes det tveksamt om gemene man ute på landsbygden alls märkt av någon förbättring. Snarare kan jag tro att många av dom känner sig liksom lämnade i sticket, åt sitt eget öde.
Caroline: Ordlös, ja. Man kände sig som en bedrövad fågelholk när man betraktade allt detta. Som att kugghjulen inte riktigt ville haka fast i varandra. Kanske att man trodde att det såg ut såhär i djupaste Ukraina, men här.. så nära oss?
Skicka en kommentar