På andra sidan

Jag tar en promenad på däck en kväll när vädret lagt sig, ser ut över redden. Ett tjog fartyg ligger stilla med fören mot vinden och tillsammans lyser vi upp i mörkret som en liten småstad. In över land syns Ijmuidens industriljus och från skorstenarna stiger rök dygnet runt. Plötsligt reser sig en mörkorange magisk måne över landhorisonten och det är surrealistiskt hänförande. Som att stå på Kastellholmen och se Globen ta väder och färgskiftande fara iväg, rätt upp i himlen.

Stryker omkring på backen och studerar vinschar och ankarspel, försöker lista ut hur många schacklar vi har ute. Försöker få klarhet i förmiddagens känningar. Där framme är det tyst. Inga fläktar som surrar, inga ventiler som skallrar, inga pumpar som gnisslar. Det är bara tyst, förutom vindarna som viner till och sjön som slår mot skrovet.

Mellan backens och byggets lejdare är det etthundratjugofyra steg, men den här kvällen många fler. Spindelnätet av koppar, mässing och rostfritt som ligger långsträckt på däck börjar äntligen bli begripligt. Jag kollar in manifoldrar, strippventiler, överkopplingar, brandposter, värmeväxlare. Går fram och tillbaka för att få grepp om nätet. Ledningar och rör kors och tvärs, överallt ledningar och rör. Det omänskliga i att förstå allt det där tycks faktiskt inte alls längre vara omänskligt, bara extremt krångligt.

På akterdäck såg jag sedan mig själv där jag satt som förstenad på en pollare tio timmar tidigare. Vindarna nådde aldrig den befarade Beaufort-8:an, men fulla av vassa iskristaller drog dom ändå hånfullt enkelt innanför kragen. Arbetet hade måst göras och med stelfrusna fingrar splitsade jag tross och hjälplina på akterdäck tills huden vitnade och naglarna sprack. Inte stod jag surrad till rors, men nog var riggen nedisad och verktygen märgbitande kalla.

Och nog undrade jag vem du var fantastisk för just då, i helvetesblåsten.

Inne i bygget den här kvällen tittas det på tv, det tjoas engagerat när det är blågult på planen. Jag lämnar snart dagrummet och häller upp en kopp kaffe i mässen. Det är gott och bra, kocken vet att kaffet ska vara svartare än natten. Med koppen i handen tar jag mig upp till bryggan för att kanske få något besked om nästa destination, men inget. I tre dygn hade vi legat still och det kunde lika väl bli tretton dygn till.

Den natten låg jag och tänkte på vilken riktning mitt liv tidigare och nu tagit, vilka frågor jag sökt svar på. Inget har kunnat sägas med säkerhet. Vart har jag varit på väg, vem väntar på kajen, hur kan jag le när köld och vind är förlamande? När törs jag säga som det är?

Till slut föll jag ändå i sömn. 

Ty när sista splitsen var lagd hade jag ställt jag mig vid relingen och hållit händerna över det kalla stålet och sett snöflingorna smälta över mina händer och jag hade förstått allting.