Björnmöte

Hade det inte varit för Hitler hade jag just nu legat för ankar i Danzig bukt. Hade det inte varit för Hitler hade jag anlöpt Königsberg på onsdag. Hade det inte varit för Hitler hade jag kunnat gå i land och se en vacker Hansastad och känt historiens vingslag över ett vintrigt Ostpreussen.

Istället ligger jag i Gdansk bukt utanför flottbasen Baltiysk och ska gå till kaj i Kaliningrad. 

Ryska vintervatten välkomnar

Jag levde aldrig under preussisk tid och kan inte gnälla över det, men 1988 missade jag Sovjet (året efter missades ett fortfarande delat Berlin när min mor rånades på reskassan i Nice - en annan historia). Familjen gjorde en resa till Nordkapp och en tänkt avstickare till Murmansk var planerad. Men utlänningar i Sovjet tilläts vid den tiden inte köra mer än 50 mil per dygn, vilket fick oss att aldrig korsa gränsen från Finska Lappland.

Nu är det Ryssland. Ryssland känns nygammalt och tsariskt. Veligt och vrångt. Som ett trotsigt efterblivet barn med superkrafter. Sovjet däremot, det fanns en slags trygghet med Sovjet. Man visste vad som gällde. Med Brezjnev hade vi maktbalans, kallt krig, femtio mil per dygn. Klara besked. Sen kom Gorbatjov och insåg ett och annat och plötsligt hade vi glasnost, perestrojka och en fallande Berlinsk mur. Järnridån sveptes bort över en natt och nu har vi alltså Ryssland.

Och Kaliningrad. Att Putin inte döpt om staden är ett mysterium. Det är som att ha kvar motsvarande Himmlerstadt eller Goebbelsheim i Tyskland. Herr Kalinin var ingen duvunge precis han heller.

Som naiv 16åring fascinerades jag av Sovjet. Dom hade bättre hockeylag och nationalsång än USA. Dom hade tuffare namn på underrättelsetjänsten, fetare atombomber, maffigare slott, större torg. Den enkla flaggan med hammaren och skäran utstrålade makt och kraft på ett helt annat sätt än opponentens tivolibanér. Det vilade något mytiskt över det enorma tillslutna landet i öster. Att befolkningen var svårt kuvad och lidande var på något vis alltför abstrakt för att det skulle gå att ta till sig. Det gick inte att föreställa sig inskränkningar i den egna rörelsefriheten eller dom totala intrången i människor integritet.

Idag ser man lite annorlunda på eran som varade från Oktoberrevolutionen till Berlinmurens fall.

Att Königsberg och Ostpreussen raderades ut tillskriver vi Hitler, det borde aldrig fått hända, men att giganten C.C.C.P. föll i småbitar kan vi inte skylla honom för. Eller kanske snarare tacka. För i ärlighetens namn var Sovjet rena skiten och jag är glad att nästa hamn faktiskt inte ligger i en diktatur.

Likväl är man ett Kalla krigets barn..