Kvällsmörker

Först händer det ingenting. Sen händer det ingenting. Länge tycks det stå helt still, frånvarande, för att till slut närvara - kvällsmörkret.

Så vacker himlen är nu. Djupblå i zenit, för att ljusna norröver. Långa tunna stråk av stålgrålila moln skär tvärs över hela scenen och delar in himlen i färgzoner. Längst ner mot skogshorisonten är den matt mörkgul. Det är storslaget.

Jag skulle önska att den här stunden var en paus. Att det ute på altanen satt ett knappt dussin vänner i löjliga hattar. Där skulle finnas brännvin och kräftor på bordet, upphängda pappfigurer med ljus inuti, filtar att tillgå och musiken skulle vara just så låg att den inte tar överhand. Jag skulle önska mig den där festen någon bor en bit ifrån men ändå så pass nära att våra skratt inte far ohörda ut i rymden. Jag skulle önska mig midnatt, beckmörker och mareld någonstans där en styrbordslanterna tyst sveper förbi på håll. Det skulle vara fint.

Det skulle vara fint med en natt man aldrig vill ta slut. Med skivan bortstökad, bland vänner som kan lyssna sig igenom en sång i svagt sken från värmeljus under en av dom minsta timmarna utan att bryta magin som äntligen uppstått.

Jag minns kvällar som varit just sådär. Dom är få, men dom är suveräna. Jag brukar envist tala om våren som min vän och kumpan, men jag frågar mig själv om inte kvällarna kring månadsskiftet augusti september ändå inte är årets bästa. När solen fått vettet tillbaka och kvällarna åter är mörka men sensommarsvala. Jag tror det är så och jag hoppas jag får uppleva en av dom och något av den där magin även i år.