På tåget hem idag kom saknaden över mig igen; det helt obegripliga i att han är borta för alltid. Och hur ska man förklara det när man inte förstår själv? Jag blir sorgsen när jag tänker på hans godhet. Jag känner orättvisa i att han dog för tidigt. Jag blir förbannad för att vi aldrig mer ska lyssna på musik ihop. Inga solnedgångar, inga öl, inga brustna hjärtan, inga skratt, ingen doft, ingenting. Mörkret och tomheten kan ibland förvandlas till något som nästan liknar panik, som att jag måste resa på mig och skaka på mig för att kunna se och tänka klart igen. Smärtan klipper stålhårt som en rävsax rakt igenom kropp och själ när man inser det definitiva, om och om igen utan att riktigt förstå. Tillfällena då jag slås ut av det obegripliga kommer inte till mig särskilt ofta längre, men när dom gör det är dom lika starka som om jag förlorade honom igår.
Jag kände det redan igår kväll att det var nära. Jag kunde inte slå numret. Man drar ett djupt andetag och pressar sig att minnas dom bra sakerna, men det är ett bedrägeri. Det gör det många gånger bara dubbelt värre eftersom frustrationen över att inte få vara med om det igen blir så oerhört intensiv. Jag vill inte minnas, jag vill vara med om det. Jag vill kunna vara med om honom, nu, imorgon, nästa månad och ordet aldrig är så fruktansvärt brutalt.
Det är inte som en brusten kärlek som kanske går att reparera. Det är inte som en vän som flyttat utomlands och kanske inte kommer hem. Det är någon som försvunnit för gott och det är just det, det definitiva som jag har så svårt att ta in.
Så kom jag till skolan imorse och det var gott att träffa dom nya vännerna. Vi är ett gott gäng där. Läraren drar igång dagen och jag försvinner in bland vektorer, sextanter och strömtrianglar. Jag hade inte en tanke någon annanstans än i det rummet. Då slog det mig sedan när jag var klar för dagen att jag gått helt upp i mig själv och min dag, som om sorgen och saknaden inte var så viktig längre. Det gav mig dåligt samvete för alla dagar som gått där jag varit uppfylld av lycka för mina nya spår. Sedan satte jag mig på tåget..
Men jag har inte glömt och jag har fortfarande ont. Jag har ett nytt liv jag tycker mycket om, ett som jag önskar jag kunde berätta för honom. Jag tror han hade tyckt om att höra min berättelse.
7 kommentarer:
Även om han inte hör, så är jag säker på att han ser din berättelse. Och han ler och blir glad och stolt över att du lever din dröm.
Det tror jag.
Johan jag saknar dig ikväll. Jag har precis samma känsla som du hade i lördags. Du vet vad jag menar. En sån där "ikväll vill jag bara prata med Johan"-grej. Men du är inte online så jag säger det här. Skickar en tanke.
För jag tänker på dig.
Åh, det är hemskt när det slår till så där nästan utan förvarning. I morse så tänkte jag på min kompis pappa, som dog oväntat i fjol. Då högg det till lite i hjärtat. Han är borta för alltid! Usch vilken hemsk känsla det är. Glad för din skull i alla fall att du trivs så bra med din utbildning och att du hittat goda vänner där, det underlättar ju pluggandet så mycket!
Oj. Tack så mycket.
Jag ser att du behärskar det skrivna ordet rätt så bra själv, med det vill jag även säga att jag beklagar din sorg.
Jag skriver inte för att jag måste. Jag skriver för att det gör mig lycklig. Men nu när jag tänker på det, så kanske det är samma sak?
jag känner igen mig i allt det du skriver. det är svårt att lära sig leva med saknaden , jag tror faktiskt aldrig man gör det. men ibland måste man le för att inse att allt har en början på ett nytt kapitell.
essim: Jag skulle vilja tro det jag också. Man kan på något sätt känna sig okej med att han faktiskt hade gillat den om jag fått chansen att berätta.
Moa: Ja jag vet vad du menar. Dina tankar värmer, det vet du.
Anna: Man står handfallen, utan makt att påverka någonting. Det är lätt att bli desperat ibland, men på något sätt lär man sig gå vidare. Men ändå så kommer det stunder av stor sorg emellanåt, vilket jag paradoxalt nog ändå är tacksam för. Och visst hjälper det att ha något för händerna man älskar. Den betydelsen kan inte överskattas.
Christine: Tack du, och tack igen. Jo kanske kan man sätta likhetstecken där emellan? Om man anser att man måste vara lycklig..
Emma: Man lär sig hantera den, eller åtminstone acceptera att den finns där. Vad annat kan man göra? Jag förstår att även du varit med om en tung förlust, och visst kan vi le både du och jag, men jag vill inte behöva ha dåligt samvete för att lyckliga dagar passerar hos mig.
han vet redan!
kram tyrla
Skicka en kommentar