Änkornas tid

På vinst och förlust gick jag för en vecka sedan till Bohusläns Museum och för första gången gick jag därifrån med stor behållning. Dels för att båthallen var ny för mig, men framför allt för den fina utställningen Kustland. Mycket snyggt och givande. För vem som helst som har vägarna förbi är det en vacker utställning.

Det mesta kändes mig bekant, men som om det förevisades mig i en ny form. Jag fick veta att den lilla remsan här, Bohuskusten, förr var den mest änketäta i hela landet. Söner, makar, fäder försvann och kom aldrig tillbaka. I en glasmonter låg en liten kalender från år 1925 som visade en uppställning som en änka gjort över vilka i hennes närhet som också var änkor. Sidan var full med namn skrivna i gammal skrivstil.

Jag tänkte på den där utställningen när jag var i Grundsund idag. En liten ort tämligen befriad från turism och kommers, även under den så välkomnade sommaren. Där finns dom två restaurangerna Pelles Rökeri och Smultron och Tång, men annars är det inte mycket som påminner om pressen långväga besökare sätter på kustsamhällena här. Husen är gamla, många välvårdade, men dom är inte så hysteriskt omhändertagna som dom av rosor överbeväxta husen i grannbyn Fiskebäckskil. Det känns äkta i Grundsund.

När man rullar ner i samhället ligger en liten Ica-butik till höger och ett slags kombinerat fik/konditori mitt emot till vänster. Där kliver man ur och förundras över hur romantiserad man gjort den här lilla platsen i tv-serien Saltön. Bara några kliv därifrån ligger kyrkogården med mycket som vittnar om det jag såg i utställningen på museet. Tar man en närmre titt ser man hustrugravar på flera platser. Där ligger dom, änkorna. Männen, fäderna och sönerna har fått en stor obelisk rest som minne och deras namn har graverats in.

Innan man kommer fram till kyrkan går man över en liten bro, och tittar man åt nordväst kan man omöjligt låta bli att charmas av alla bodar och små båtar som ligger huller om buller. Det är utan tvekan en av dom mest tacksamma vyer att rikta en kamera mot i det här landskapet. Men så slås man av änkegravarna och obelisken och inser att livet inte alltid bestått av smultron och tång i dessa trakter. Jag står där ett slag vid stenpelaren, alldeles bredvid ett stort och fint stockankare, och läser namn efter namn på dom fyra sidorna, förundrad över den strävsamhet som måste genomsyrat hus och hem vid tiden för skeppens förlisningar. Vilka var alla dessa människor, dom som försvann och dom som blev kvar?

När jag går ifrån kyrkan slår det mig också, eller kanske ännu hårdare, hur vi lever som bortskämda barn allihop idag. På små slingriga knaggliga vägar av asfalt, ner mot hamnen där det är trångt mellan hus och bodar, är jag ändå skamset tacksam över att jag inte behöver lägga ut i en segelskuta på ett ilsket disigt hav för att hämta in sillen. Tacksam över att änkornas tid är förbi.