Lunchtid idag. Gick ut i vädret och stötte på två gamla klenoder som fångade mig. En dansbana från 30-talet ingen bryr sig om och en bil från 50-talet någon ömt vårdar.
Bensinslukare med glans
Mötesplats utan glans
Man vill inte längre möta människor här. Inte som förr. Man vill ha kärlek utan ansträngning. Man vill sitta inne, se på idiot-tv och hata grannen och chefen och förbittra sig över ensamheten. Man vill vårda bilen i garaget. Möjligen vill man kröka sig redlös på en barstol eller i ett vardagsrum och det måste vara decennier sedan någon ens funderade på att säga; Får jag lov?
Vad var det som hände egentligen?
18 kommentarer:
den frågan kan man verkligen ställa sig...men mest fascinerad måste jag nog säga att jag blir av den människa som ställer sig sådana funderingar efter 2, vid första anblicken, vanliga motiv i vår vardag.
Jag anar att du fortfarande letar efter något mer...eller något mindre. Du är inte ensam - verkar bara som man måste anstränga sig hårdare nu för att hitta likasinnade.
Att det blev så hänger nog ihop med att hela Folkets Park står och förfaller. Förr, den självklara mötesplatsen gror igen av mossa och uteblivna fotsteg. Dansbanan är totalt nedgången, den k-märkta kiosken utanför entrén är igenbommad, dom fina gamla bokstävslamporna över ingångarna är trasiga eller borta, lekplatsen totalt demolerad, byggnaderna flagnar och fönstren är igenspikade. När jag sen såg den där bilen blev det så tydligt att folket skiter i sin park, men äger du ensam något gammalt tar du hand om det. Det är tidstypiskt och illa.
Du anar nog rätt. Men visst är glädjen desto större när man väl finner..?
sen jag och morfar för några helger den satt och pratade om hur han träffade mormor på dans, har jag inte kunnat släppa den där känslan att vissa saker faktiskt var bättre förr. mer genuina. då var inte alkoholen i fokus när man gick ut utan man träffades för att umgås, och dansa. och kanske träffade man personen som skulle vinna ens hjärta. så oändligt många historier jag har hört om dessa danser under åren. alla berättar lika entusiastist om detta och man kan omöjligt vara oberörd av den charm och glädje som fanns på den tiden.
jag skulle byta flera år på krogen mot en dans i folketspark. utan tvivel :)
får jag lov? :D
olycklig utveckling, kan inte säga annat. Tråkigt att det har blivit så - att ingenting "får" tillskrivas något värde, som att allting är utbytbart.
Kommunen här i Luleå har bestämt att de ska riva ett extremt gammalt, men i mina ögon outsägligt vackert hus för "det inte passar in i stadsbilden längre" - Luleå tekniska universitet med sin självlysande rodell kan möjligen missa några marknadsandelar. Och? vad ska jag nu vila blicken på när jag vill drömma mig bort? Inglasade shoppingcenter känns inte så inspirerande... :-(
Elin: Det är ju det jag menar, det är så man ser det framför sig. Nog för att man alltid romantiserar det förgångna, men visst måste dessa möten varit så mycket vackrare? Även om jag nog föreställer mig att brännvinet inte sällan var långt bort även då..
Hah, javisst. Tar du med dig hammare och spik, så lagar vi Jazzen först bara? (:
Malin(?): Visst är det trist. Samtidigt kan jag känna att det där äkta ändå aldrig finns där, hur vi än vårdar, dammar och håller av våra pjäser. Bilen t.ex.. mannen kan spela all musik han vill i den och köra sakta som förr, men som det verkligen var då, där på 50-talet, det blir det inte hur mycket han än kromar den.
Inte passar in? Ett sällsynt dåligt argument. Okej, faller den ihop till en brädhög vilken sekund som helst är det väl förståeligt, men ett kulturminne är ju oersättligt. Dåligt, Luleå!
Inglasade eller ej, shoppingcentran är a l d r i g roliga att beskåda. Jag lider med dig!
Åh, jag tycker verkligen om dina fotografier! Och det är något med trasiga, övergivna platser också.
Nej, blir väl inte som förut ändå, även om önskan är stark. Jag försöker febrilt upprada de företeelser, ting och omständigheter som förklarar skönheten och förmånen med att vara född på 80-talet, men hur jag än vänder och vrider på det hela (jag vet, med all säkerhet förljuvat)är jag nog efter min tid. Eller före kanske, om man ska lita till retroteorierna. Jag väntar fortfarande...
Och som romantiserande individ såg jag så mycket värme i boken "Sefrin och Manda" som skildrar möten och människor på vår västkust under förra seklets tidigare del. Läsvärd och alltför okänd, verklig kärlekshistoria.
Johanna: Ja det är lätt. Vad har hänt här, vem möttes där, hur var livet pulsen stämningarna här när platsen stod i sin prakt..
Vad roligt att du uppskattar bilderna :)
Malin: Skönheten dyker upp med tidens gång, är det inte så? Jag kan inte se så väldigt mycket förmånligt med att vara född på 70-talet heller, men när jag tänker efter så finns där några korn jag är glad att ha upplevt. Som att ha hört Parkens sorl från mitt fönster som liten..
Författarn: Den har jag aldrig hört talas om, vem är upphovsmannen? Finns den att låna på ett enkelt stadsbibliotek tro?
Sefrin och Manda är skriven av Karl-Erik Brandt. Gissar att den finns på Bohusläns museum. Innan bokens inledning står endast informationen "Produktion: Bohuslän'5 Uddevalla 1998"
Jag har själv lånat den av mina svärföräldrar och blev väldigt berörd. Hoppas du hittar den och uppskattar om du får läst den... Tack för trevlig blogg. En av mina nyfunna favoriter!
Ja, det hände något på vägen, den saken är klar.
Ha det gott mannen.
Vad fint du gjort på din sida!
Ha en fin lördag.
Stormgillar din nya bloggdesign! Kul att se att du är ute med kameran och knäpper också!
Jag tror mycket på den där tv:n, den tar död på rätt mycket är jag rädd. Inte bara innan "får jag lov", utan även efter, när man sedan sitter och äter bredvid varandra framför teven, utan tillstymmelse till kommunikation. Men den kanske inte ska ha all skuld, vi väljer ju själva om vi vill slå på den eller ej.. :)
jag blir alltid så var i hjärtat när jag hälsar på här :)
/tyrla
Författarn: Jag ska höra med dom nästa gång jag går dit. Det låter som en bok jag skulle uppskatta. Tack igen, för tipset. Och tack själv för dina besök. Allt trevligt med uppskattning!
Thorn: Ja, men vad? Fick vi det för bra?
Essim: Tack för dom orden. Önskar en skön söndagskväll åter till dig.
Nina: Lite förändring är inte dumt, kul att du stormgillar! Passande ord :)
Ja det börjar likna en fotoblogg det här, också, hehe.
Kine: Det gör jag också. Den är bedrövlig. Men frågan är om den inte snart är utkonkurrerad av datorerna? Och faktum är om jag inte tror det är bättre. Dom senare ger ju trots allt möjlighet till kommunikation!
Tyrla: Värms hjärtat här? Vad fint sagt, tycker jag :)
Den platsen ger mig en sån konstig känsla. När man går omkring där kan man nästan se hur det såg ut då, då man ännu bjöd upp till dans. Förstår inte vad det var som fick att allt förfalla så fullständigt.
Visst var du vid folkets park i Uddevalla?
Ja det var jag. Folkets park som folket inte bryr sig om för fem öre. Och det undrar jag med, vad det var som hände. Det är så fullständigt förfallet att det nästan känns som att det vore bättre att riva allting.
Är det bara så i den här stan? Tragisk stad i så fall.
Skicka en kommentar