Värkande verklighet

Hon slog halv fyra sista gången jag hörde henne inatt, klockan. Där låg jag och vred och vände, tänkte och kände. Och stördes. Förbannad vare den klockan. Kunde den inte åtminstone slå glas, om den nu skulle ha upp mig en och en halv timme senare?

Jag gav mig iväg på en två år lång resa när sömnen uteblev. Den började just idag för ett år sedan, och den slutade just idag om ett år. Jag besökte gamla platser, nya platser, reste med människor jag tycker om och sparkade av resenärer jag inte tycker om. Jag såg gamla sorger och nya glädjerus. Jag förundrades över situationer jag hamnat i, vem jag skrattat med, vem jag gråtit med, vem jag längtat efter.

Halvvägs, just inatt, märker jag att reslusten ökar. Jag får iver att se platserna, möta människorna, höra musiken och känna dofterna med en tyngre och mer välsmord växel. Det tuggar på och jag vet vem jag har bredvid mig. Det är vackra landskap och stora steg före slutdestinationen, men vilka vägar vi väljer dit kunde jag aldrig se. Sedan hör jag inte klockan något mer och jag försvinner i en dröm om vilken jag intet törs berätta.

Nu sitter jag och har spaghetti i armarna och snömos i huvudet. Jag är fullständigt utpumpad efter en vanvettigt järntung dag. Jag är tröttare än en pårökt koalabjörn. Av järnet, av minimal sömn, av resan. Kroppen värker, hjärnan värker, hjärtat värker. Men jag är glad och jag vet varför.

Drömmen jag hade inatt var vacker, men min verklighet vill jag inte byta ut mot någonting.