En eld ikväll

Jag slår mig ner i soffan och ställer ifrån mig en kopp kaffe på bordet. Det är högsommar och genom skjutdörrspartiet ser jag några män lägga nytt tak på grannhuset. Kroppsarbete en lördag i juli. Jag undrar om dom får en smörgås och en sup eller kanske en kall pilsner när dom tar rast eller om dom är vanliga människor som bannar alkohol före klockan arton för att sedan bli plakat och orediga.

Från stereon strömmar sång efter sång genom högtalarna jag önskar jag själv hade skrivit. Sånger som lyfter mig, som golvar mig, som förklarar tillvaron. Textrader som får mig att känna mig som nyförälskad trots att jag ingen älskling har. Ackordskiftningar och mollstämda stick som tar mig upp i himlen av lycka och kärlek till tillfinnandet.

Jag kan inte göra mycket åt min längtan efter sällskap. Jag kommer aldrig behärska den. Den finns där i mig, ständigt, vare sig jag vill eller ej. Aldrig att jag bad om att få den, men i mig bor den. Då undrar jag vem hon är. Har jag mött henne än? Har vi växlat ord? Eller går hon där ute någonstans, hon som ser världen med samma ögon som jag, lika omedveten om mig som jag är om henne?

Männen på ställningen torkar svetten ur pannan och klättrar ner till sina tjejer och får sin rast. Jag ser inte vad dom äter eller dricker, men det ser ut som en lyckans verkliga teater. Arbete och sällskap, bättring och kärlek. Som att dom bygger sina liv kring dessa hörnstenar. Det är något vackert över den bilden.

Jag slår upp blocket och börjar formulera ett brev. Jag har hittat en duglig penna, av blyerts, som jag försöker fylla några sidor med. Just det här blocket är särskilt. Bara ett par blanka blad återstår innan det är fullt, pappas sista block. En fånig tanke, men jag får känslan av jag lyfte hans penna där den tystnade, när jag skriver i det där blocket. Jag vill inte att det ska bli fullt, så jag skriver varje ord långsamt och eftertänksamt. Det ger mig en slags rofylld iver att göra honom stolt över mig.

Det finns en mottagare till det här brevet, men där finns ändå ingen adress. När jag är färdig ser jag att byggarna är igång igen och jag läser mig till att jag känner dom en viss avund. Samtidigt är jag märkligt förvissad att jag om bara en kort tid lever ännu ett nytt liv och vad som finns däri har jag ännu ingen aning. Jag har bara känslan av att lyckan är på min väg och inte för en sekund att jag vill skifta annans liv mot mitt, hur lyckliga dom än må se ut.

Så slungas några noter mot mig och jag går i golvet ännu en gång. En extatisk formidabel knock-out. Sången, bilder av oss, hennes blick i min som säger att hon förstår utan ord. Vi hittar varandra kompromisslöst och ger frihet och är varandra givna. Hennes namn får mitt kalla blod att hetta och hennes hjärta slår lite fortare av min blick. Det är en drömsk golvning. En om den där vägen jag vill ha mer än bara en dröm att berätta om, när jag vandrar på den. Ty på den vägen ska jag visa henne saker jag aldrig visat någon ännu, där ska jag visa henne vem jag egentligen är.

Med iver och i hast far byggarna plötsligt nedför ställningarna igen. Det har börjat regna. En störtskur av tropiska mått överraskar dom och jag hör till min oförställda glädje att den har åska med sig. Jag öppnar dörren och får se vackra blixtar fara kors och tvärs över en grålila himmel. Det mullrar bekant och mäktigt. Strax ökar det i intensitet och jag får se fyra blixtar slå ner kortare än en sekund ifrån mig. Jag älskar det här. Det är en helt annan karaktär på ljudet från dom som är närmre än en sekund. Dom är arga och aggressiva och jag hoppas inget annat än att någon av dom vill slå ner i grannens flaggstång, 25 meter ifrån mig. Jag vill bara ha mer. Alltid mer. Som jag föreställer mig att takläggningsgubbarna aldrig vill.

När vädret mattats av och åskan hörs längre och längre ifrån mig stänger jag skjutdörren igen. Jag har blivit blöt om fötterna och fått regnvått hår utan att jag märkt det och jag spontanler för mig själv. Jag sätter på världens just nu bästa låt, ordnar mig en Lagavulin och låtsas att jag varit ute på sjön under orkanens grepp. Jag är lycklig där jag står.

När jag så bytt kläder, torkat mitt hår och det är helt tyst igen bakom min rygg, utanför fönstret, viskar något mig att hon vet vem jag är..