Igår stod jag och sjöng Long Walk Home ikapp med Bruce Springsteen, 1 meter ifrån människan. Människor hade köat i tio dagar utanför Ullevi för att komma så nära som möjligt. Det hade inte jag. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men där stod jag. Längst fram.
Jag var på plats halv sex, tre och en halv timme före utsatt tid.
Den här kvällen klämmer sig in bland dom bästa jag upplevt. Jag har sett och hört många av dom större och aldrig trodde jag någon skulle toppa Dylan på Scandinavium -98, men det här var något annat.
Som Lundell sa: Dylan vet VAD som ska sägas. Men Springsteen vet HUR det ska sägas.
Jag sa väl för ett tag sedan att Flyktsoda med Thåström och Ebba var det mest energiska jag kände till. Men Herre Min Skapare, det här var något från en annan värld. Jag tyckte till och med han sopade banan med sig själv på Ullevi för fem år sen.
En enda gång tidigare på konsert har jag grinat, och det var på Trägårn i Göteborg när Lundell spelade Två Blåa Ögon, men nu kom det tårar igen. Under The Rising av alla låtar. Det hade jag inte väntat mig. Och klumplåten Born In The USA som jag aldrig lärt mig tycka om som han öppnade hela konserten med, med anledning av 4:e juli och att spelningen sändes live i USA, knockade mig helt. Knäna gav helt enkelt vika på mig.
Det var enormt. Jag visste inte, som den ganska flitiga konsertbesökare jag är, att något sånt här existerade.
Ögonblicken som var magiska är så många. Det var magiskt. Han trollade för oss. Med oss. Som när han höll den lille storögda treåringen i hand och han bara log sig igenom hela låten. Eller duetten med den lyriska tjejen som inte hade nån aning om att hon blev filmad. Hennes lycka var så genuin och när hennes lyckotårar inte kunde hålla sig borta så blev jag ju drabbad igen. Och så fint att han valde en helt vanlig tjej och inte någon av dom där vackraste vackra. Hennes lycka ger mig rysningarna ännu.
Ikväll hoppas jag på lika många till när jag kliver in på innerplanen igen. Denna gång med min mamma som fortfarande inte har en aning om att jag och min bror har köpt henne en biljett i present som tack för all hjälp i sorgen som varit. Hon har länge velat se honom och jag tror hennes ögon lyste lika mycket som mina när jag berättade för henne imorse vad jag varit med om. Och än vet hon inget om vad vi ska göra ikväll. Jag, brorsan och mamma.
It’s gonna be a long walk home..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Det var en fin och alldeles säkert uppskattad och välförtjänad överraskning åt er mamma! Men att du fick gå två gånger..är nästan för svårt att smälta ;)
Om fredagen var magisk rent konstnärligt och upplevelsemässigt, så var lördagen ännu bättre. Hela vägen från överraskningen till Twist & Shout kl 23.55 när Ullevi höll på att glida ner i älven.
Hon blev allt lite tårögd, lilla mamma :)
Wow, vad roligt! Kul som läsare också att få ta del av upplevelser utan dess like och fina konsertminnen så där.
Hyllad av recensenter blev han ju också (i alla fall det lilla jag sett i våra tidningar - ta Aftonbladets, t.e.x.). :)
Hmm...borde förresten kanske uppdatera mej lite när det gäller denhär mannen..ge honom en chans. Har bara "The Rising" på skiva.. :[
Oh ja, tidningarna ljuger för en gångs skull inte. Det var så superbra :)
Det tycker jag du ska göra. Jag skulle kunna smälla ihop en eller ett par blandskiva/or om du vill. Det är ju omöjligt att peka ut den eller den "måste-ha-skivan". Men du kanske funkar som jag; vill upptäcka på egen hand, liksom? :)
Hehe, jag gick in på din blogg enkom för att jag kände på mig att du varit på plats, så jag ville se om kvällstidningarnas lyriska omdömen var att lita på... Det verkar visst så? ;)
/MHz
Kan tänka mig att det var en UPPLEVELSE i ordets rätta bemärkelse, både för hjärta, hjärna och kropp. Om det är möjligt att vara avundsjuk men samtidigt glädjas åt någon annans lycka så är det så det ligger till med mig.
P.S. Det närmar sig och mina tummar och tår börjar anta en något blå färg men jag fortsätter hålla dem :)
mhz: Sedär ja, en gammal räv på besök ;)
Men ja, det är jag nog beredd att säga att dom var. Vet inte riktigt om kväll #2 var så mycket bättre än första bara. Den formligen exploderade den första timmen, men spelningen kväll 2 sakta eskalerade och blev bättre och bättre och BÄTTRE. Kan väl ha med saken att göra att jag stod så nära och fick en helt annan visuell upplevelse på fredagen visserligen, men tja.. för mig var fredagen minst lika bra även om setlistan var helt galet fantastiskt overkligt sagolik på lördag. Men jag fick Sandy och Independence Day på fredag. Plus den enorma inledningen. OCH för att inte glömma bandet. Weinberg var ruggig bakom trummorna, och inte minst Lofgren.. Äh, ingen idé att jag ens försöker förklara :P
Elina: Det var bland det starkaste jag varit med om, på alla plan. En riktig UPPLEVELSE, verkligen. Man önskar ju att man på något sätt kunde förmedla en liten liten gnutta av det där man varit med om. Men vi tycker om att Ni gläds med Oss :)
Jo nu drar det ihop sig. Besked skall ges och fås inom 1 vecka från nu. Jag är nervös ju. Och jag hoppas inte du antagit en småblå ton helt i onödan. Det här kommer gå vägen, visst? :)
Blåbärstonen är tack och lov en smickrande färg till mina blåa ögon men vi hoppas att den inte behöver vara förgäves. Tror definitivt denna väg går dit han vill :)
Det var inte förgäves. Vägen gick dit vi ville. Eller ja, jag är åtminstone placerad på startlinjen nu :)
Det var magiskt. Båda kvällarna. Det var en lycka och ett privilegium att dras med i Brucevirveln och låta sig förföras.
"Drive all night" på lördagen... Magi.
Magiskt ja. Något bättre ord hittar inte jag.
Svårt att plocka någon låt, men Independence Day på fredagen dröjer kvar..
Jag saknade egentligen bara Tougher than the rest och Brilliant disguise.
Hallå i natten, Tusenbror!
Jag skaffade en Essential-skiva med honom (från 2003). En hel del spår, så jag har nog så jag klarar mej - om du eventuellt inte tycker att det fattas nåt som inte finns med på just den.
Allt gott,
Nina.
Skicka en kommentar