Kungliga saker

Stureplan och elände. Jag ser ett undantag bland dom döda människorna; damen som sitter frånvänd allting intill husväggen och som helt otrendigt utan solglasögon läser en dagstidning till sin lunch. Hon ser ut att äta långsamt och njuta av det hon har framför sig på bordet, fjärran från vad som pågår runt henne. Kanske har hon ätit sin lunch där långt före 500% och Bengt Dennis. En långlivad pärla i en motbjudande skithög, den där damen.

Ner mot Nybroplan och stadens krångligaste korsning som mest påminner om ett stort skevt nav som inte snurrar naturligt åt något håll.

Vid Dramaten sitter människor på trappan och solar. Byggnaden är bländande nu. När huset stod färdigt undrade Strindberg vad som var så Kungligt med Dramaten och det gör jag också. Vad gör just den teaterscenen kunglig? Och vad innebär det när något är kungligt? Jag citerar August:

Teatern öppnade emellertid verksamhet under namn av Kungliga Dramatiska Teatern. Ordet kunglig har två betydelser i vårt land: Antingen är det Statens, såsom Kungliga utrikesdepartementet eller är Hovets såsom Kungliga Stallet o.d. Nu är Dramatiskan varken Statsteater eller Hovteater, med vad rätt kallas han kunglig?
Och vem äger Dramatiska Teatern? Ett konsortium, vilket konstituerat sig som bolag under namn av K.D.T. Detta är oformligt och olustigt, emedan det är oklart. Har bolaget fått oktroj av K. Majestät? Under vilket departement sorterar teatern? Man har alltid svarat mig med finansministern. Då har jag frågat tillbaka: när det icke är en Statsteater, och icke en Hovteater, är det en ministerteater eller bolagsteater eller privatteater?

Är det alltså så att det räcker att huset är andra teatrar vida överlägset i prakt som gör honom kunglig? Förhåller det sig likadant med biblioteket, det kungliga? Man kan fråga sig. Och om någon ny byggnad kommer uppföras under Victorias tid som regent, vad ska då saken kallas?

Nå, kunglig eller inte. Byggnaden är alltså maffig fortfarande 100 år efter invigningen och den står precis där Sveriges, i mitt tycke, enda lilla vägstycke som kan tas för en boulevard i Cannes eller Neapel tar sin början. Jag gillar den första delen av Strandvägen fram till kurvan där dom två elementobeliskerna står. Fasaderna är oerhört vackra. Hade så bara träden mellan dom båda körriktningarna varit palmer istället för vad det nu är hade vägen definitivt kunnat vara belägen någonstans i en stad vid Medelhavets norra strand.

Göteborgare har alltid varit stolta över sin paradgata och snabba att håna Stockholm för avsaknaden av en motsvarighet. Avenyn må vara landets enda riktiga gata, men den är enormt trist i jämförelse med Strandvägen. Och vid en mer ingående jämförelse tycks just Avenyn kunna placeras någonstans i Ukraina snarare än sydfrankrike.

Det är härligt att förnimma sådant så här långt norrut. Det är vackert och behagligt att promenera Strandvägen ljusblå varma dagar. På en plats som normalt är helt snöig, kall och mörk tre månader varje år. Nu tycks det där med den kungliga snön dock vara ett minne blott, varpå man frågar sig: varför ska man alls bo här?

Jag tror jag flyttar tillbaka till folkliga Västkusten och Ukraina snart. Där lyser dom kungliga sakerna med sin frånvaro och aldrig har där varit någon riktig ordning på vintrarna ändå.