Vit flagg

Det är inte särskilt ofta jag slås till marken längre av ny musik. Om det beror på att all bra musik redan är tonsatt, alla rim redan skrivna eller att man blir mindre mottaglig och mer blasé med åren vet jag inte. Men igår blev jag det; slagen till marken.

Golvad, utslagen, hänförd, förstummad.

Det tog en lyssning och jag började leta efter den vita flaggan. Jag vred lite på huvudet och spände blicken blank och tom rätt in i väggen och bara lyssnade. Som att, vad är det här? Hör jag vad jag hör? Är det på riktigt? Förvånad och förvirrad till ett max.

Det är så ytterst få sånger som kan kallas perfekta. Sånger med melodier besatta med ord där varje sänkning eller höjning harmonierar perfekt med rätt vokaler på rätt plats, rätt vemod i rösten vid rätt moll, rätt tempo och rätt strof då inget annat kan finnas där. När jag höra sådana sånger upplever jag något som kan sättas högt som eufori. Som ett förälskelserus att bara sköljas med i. Extas, apokalyps, symbios, samhörighet. Det är perfekt.

Efter sju år kröp den fram i sin rätta skepnad; Jag saknar dej.

Man känner igen ljudet från Vinterland och den oerhört genomarbetade produktionen. Det är tanke och arbete bakom varje ton. Varje sång är välljudande och den skivan var ett lyft, en höjning, upp ur grävmaskinerna och stridsvagnarna som härjade på Slugger och Fanzine.

I originaltappningen får dom här raderna vingar som från en skadskjuten gök i jämförelse.

På planet till Irland
på Moltacinos torg
När jag tyngs ner av bördan
pressas av en sorg

Som viskar i mitt öra
att jag varken kan eller vill
Älska igen
att min kärlek inte räcker till.

Att jag är död för livet
att det är över och förbi
När jag inte hittar nånting
som jag finner nån glädje i

Då saknar jag dej..

I melodin där rösterna är två far bokstäverna och slingorna fram så brutalt smärtsamt att jag glömmer att andas för en stund. Då låter det som det känns att stå utanför allt med ensamheten och saknaden efter sällskapet och lusten som enda sällskap. Det är ett ödmjukt ljust vemod som svävar högt högt över den där göken. Likt en härjad men vacker stormfågel med skarp blick far dom fram och åter där uppe i mjuka stillsamma rörelser.

För en människa som någon gång stått frågande inför sig själv, ens förmåga att älska och känna kärlekens otillräcklighet breda ut sig inombords, som känt saknaden så starkt att tomheten och ensamheten är övermäktig och utmanövrerande, så är den här sången en sång det inte går att vara utan när man väl hört den.

Att efter drygt 20 konserter, några möten och snart femton års lyssnande och intensivt umgänge med gitarr och notböcker få se och höra en sång klättra för att sedan fastna där uppe, bland dom tre fyra fem allra klarast lysande stjärnorna trodde jag inte var möjligt. Men det var det och jag sitter hänförd.

Om jag hade hållit på med musik och levt av och ur den så länge och sedan skrivit en sådan här sång så hade jag sagt; Tack för mig, nu är det klart. Jag gick just i mål och inget mer behöver sägas eller skrivas. Det är fullbordat!

Men har man aldrig saknat utan att längta kanske det här försvinner rätt ut i rymden. Och det är väl så det ska vara. Kanske är det faktiskt då man är död för livet och inte när man står ensam i en tunnelbanevagn eller känner doften av äpplen på Södermalmstorg?

Femton timmar efter första lyssningen har jag gift mig med den här sången och gjort den till min.

Den vita flaggan kunde inte vaja högre i vinden.