Blodsbandsbesök

Märklig känsla att huxflux ha min farmor och farbror drickandes kaffe i mitt kök. Märkligt eftersom jag tror ingen av dom någonsin varit i något av mina tidigare hem. Och nu hade jag dom här, i Stockholm.

Det var en snabbvisit och farmor gick runt som en rävhona i ett gryt. Hon såg pappas jacka hänga i min hall, hans foto i min hylla och ett annat just ovanför skärmen här i vilket han står som en kapten i aktern på sin Tresfjordsnipa och håller koll. Hon undrade om böckerna i min bokhylla. Om jag fått Lundells Värmen från pappa. Hon visste att hans bästa bok var en av Lundell, men det var Saknaden som stod högst i kurs där. Det var en bok han själv önskade han hade skrivit. Och den har jag genant nog inte i min ägo.

Min farbror fastnar framför en ram jag har på väggen där han och pappa står på trappan framför huset på Smögen, om det var -62 när dom var 13 och 14, och han och farmor börjar prata om tiden som var då. Den ramen däremot har jag ”fått” från pappa, den hade han på sin vägg, sa jag till farmor.

Två tvillingar med 1 års mellanrum. Pappa till vänster.

Jag kan föreställa mig att det var märkligt för farmor att se honom i olika former här, så långt hemifrån. Jacka, tavlor, verktygslåda, böcker. Men det var överlag glada miner på alla tre. Som att vi kände att det var något bra att ses igen. Som att det nu faktiskt gick att minnas med glädje utan helt blytunga bröst.

För min del var skönt att få det här besöket av blodsbandsmänniskor. Det är en tröst och trygghet att träffa dom som är drabbade som jag. Man samlas, får energi, minns och gläds åt det han gav. Man delar saknaden och sorgen men är också glad att fortfarande ha varandra.

Sorg där inga ord behövs är en stillsam sorg att vila i.