Det knackade på dörren och jag öppnade. Vem är denna människa som är här för att inspektera mina rum för att kanske ta över dom? Vad är det för en inkräktare? Sedan började hon prata och jag förvandlades till en fågelholk. Som att jag hade Lisa Miskovskys hemliga kusin i hallen.
Och jag stod där övertygad om att kärlek vid första ögonkastet är något som faktiskt existerar. Jag tror på det där nu. Och jag tror också på kärlek vid sista ögonkastet och alla ögonkast där emellan.
Den där dialekten är oemotståndlig. Jag minns inte ett ord hon sa, jag minns bara hur hon sa dom. Inte ens namnet fick fäste i mig. Men bilden av munnens rörelser och blicken i min brände ärr i pulsen på mig. Mjuka varma rundade ljud. Ivrigt glada, charmigt blyga.
Jag tog hennes hand så länge jag vågade, stängde dörren om mig och hörde ljuden i trappan försvinna. Sen gick hon nedför gatan och jag följde stegen och sen var hon borta.
Kom tillbaka, hör du det? Kom tillbaka med dina ljud och låt mig lyssna igen. Kom och inkräkta ikväll i mina rum, i mitt liv. Kom åtminstone tillbaka och säg ditt namn. Det lät så fint när du sa det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Frågade du om ni skulle ses? Det gjorde du säkert inte. ><
Fegis!!!
Oj :) ...det låter jobbigt, samtidigt som ganska angenämnt att bli träffad av blixten sådär..plötsligt! Hon blev nog smickrad av Den där Mary-Ben-Stiller-blicken, som jag kan föreställa mig att du hade efter att ha läst ditt inlägg... :P
Minna: Klart jag inte gjorde, vad tror du om mig? Hon kunde väl gjort det? Tjejer är så fega.
Det konstiga med såna där kärlekar är att dom går över lika fort som dom anfaller.
Kenni: Jag är inte helt säker på hur en sån blick ser ut, men jag såg helt säkert rakt igenom ut som en sån där Stiller-kille. Det kom nog bara konsonanter ur munnen på mig :)
Skicka en kommentar