Gud vill att du ska dö

Några meter under marken, ungefär vid Fridhemsplan, läste jag Metro igår. En artikel handlar om Mitra Lager, en nu 44-årig kvinna boendes i Göteborg, som fängslades som sjuttonåring i Iran för sina politiska åsikters skull. Hon har skrivit en bok om sina upplevelser, därav intervjun. Hon får frågan om vad som var det värsta av allt under tiden i fängelset.

Att dela vardagen med sina jämnåriga, unga friska men dödsdömda medfångar. Jag skämdes helt enkelt för att jag själv inte hade fått den domen ännu, det var som om jag svek dem med hoppet om liv. Och stunder då man tog farväl av dem som gick till döden var fruktansvärda.

Jag stannar upp. Ser mig själv som sjuttonåring i en fängelsehåla för att jag inte alltid höll med Ingvar Carlsson i början på 90-talet. Jag ser en cellkamrat och vän gå till galgen för hor. Jag försöker föreställa mig det absurda i dom situationerna utan att nå ända fram. Det är för galet, för verklighetsfrämmande, för abstrakt att ta in.

Man får förmoda att några dödsdömda satt där (och fortfarande sitter) för äktenskapsbrott och således har stening att vänta. En kvinna grävs då ned i marken så att endast axlar, hals och huvud sticker upp. Ty det vore osedligt om stenarna vid verkställandet av straffet skulle slita upp tyget och blotta brösten. Sedan kastar man helt sonika stenar på människan tills skallbenet knäcks, alternativt tillräckligt kraftiga blödningar uppstår för att döden ska inträffa.

För att man kände lust och kärlek till fel person vid fel tillfälle; för att man var människa ska man också upphöra vara människa.

Eftersom Iran är ett ytterst religiöst land och Islam är lagen är det inte så svårt att lägga skulden på denna i våra ögon ibland barbariska religion. Det märkliga är att det tydligen är så att ingenstans i Koranen står påbud om stening. I bibeln däremot, där kryllar det av exempel då människor ska stenas för sina gärningar. Men i USA, dom kristna fanatikernas förlovade land, väljer man inte denna metod vid avrättning. Det är ju ytterst motsägelsefullt.

Någon gång ska Muhammed dock ha yttrat att det här med stening, det går fint att använda vid särskilda tillfällen. Som vid äktenskapsbrott. Och det pekar ju på att fundamentalisterna söker utanför sitt eget rättesnöre för att om möjligt hitta heliga ord som tillåter en så barbarisk metod som möjligt. Medan man i USA strävar efter så humana avrättningar som möjligt, betydligt mer stillsamma än dom Bibeln påbjuder.

Varför gör man så?

Och vad är det för religion och skrifter som råder i Kina där avrättning medelst nackskott är den dominanta metoden? Sa Marx och Engels någonting om den saken? Enligt Amnesty verkställs något över tiotusen avrättningar per år i Kina, vilket omvandlat och avrundat blir 1 person i timmen. Varje dag, dygnet runt.

Så ser jag en vän till Mitra hämtas ur sin cell, hur dom tar farväl innan vännen leds ut av vakter för att grävas ned till axlarna under en stekhet sol och under stort jubel från en galen folkmassa. Hur kan en människa känna sig inför en sådan död? Och om man om möjligt för en enda kort sekund kan föreställa sig något som kommer bara lite i närheten, så känns det plötsligt helt självklart att inte se på det där förbannade OS en enda sekund.

Eller känns det väldigt viktigt att se när människor hoppar i sandlådan, simmar i bassängen eller paddlar kanoten samtidigt som människor får ett nackskott som livets final några kvarter längre bort?

Jag undrar om sann lycka över huvud taget kan existera i religiöst eller politiskt fanatiska länder som Kina, Iran och USA. Mitras bok Gud vill att du ska dö ska bli intressant läsning.