Idag är den 4:e juni. Idag skulle pappa fyllt 59 år. Just idag slöts hans cirkel och han lämnade oss för alltid.
Asta la sakta ut från Fisketången med flaggan på halv mast. En stilla blå dag med bligg, några trutar och tändkulemotorns tunga dunk. Det kändes stort och vackert men smärtsamt när vi passerade Smögen på styrbords sida. Jag såg mina systrars tårar och inom mig hade jag hans bilder och ljud. Farfar satt värdigt tyst på däck för att följa sin son till sista vilan och farmor stod bakom och höll hans hand. Inramningen var välbekant men så enorm just idag.
Strax nordväst om Hållö sänkte skepparen motorns varvtal och Asta gick upp med sidan mot den svaga bris som just skiftat riktning tills hon låg nästan helt still.
Jag kan inte återge den känslostorm som rev i mig när jag lutad mot relingen sakta strödde askan överbord. Hans liv i mina händer - sedan inte mer. Det var så vackert att se hur askan sakta sjönk i soldränkt grönblått vatten akter om båten samtidigt som många röda rosor låg vaggande lugnt på ytan. Det är bilder jag aldrig glömmer så länge jag fortsätter andas.
En lång tung signal ljöd efter några minuter från hornet och flaggan åkte då i topp. Det är bara en del av en akt, men det var som om den där gamla unika vackra båten gjorde sin egen salut och tog sitt eget farväl till ett stort liv och en fin människa. Den som trafikerat dom här vattnen långt innan pappa själv sprang där på klipporna som liten pojk. Nu sa den farväl till en gammal kär vän. Med oss, dom närmaste, ombord kändes det större och starkare än något annat jag tidigare upplevt.
Jag kan inte se ett finare slut och jag tror inte pappa hade velat ha det på något annat sätt än det han nu gavs. Trots att han alltså aldrig hann se ett grått strå i sitt mjuka hår.
Nu är det fullbordat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
En sådan akt kan väl egentligen aldrig vara annat än sorgesam men det låter som att du/ni fick ett fint farväl.
Kram på dig.
Det lät värdigt. Och stort. Större.
Må väl mannen.
Innerligt, respektfullt och vackert. Svårt och tungt men ändå lättande. En fin akt att bevara i minnet och ett mäktigt hav att kunna återvända till.
Vi gjorde samma för min far för ganska precis ett år sedan, en mycket vacker stund, sorg kärlek precis som jag vet han ville ha det... i havet utanför visby.
Nu har jag kommit en bit in i Lundells roman... fin så långt... känner lite självbiografikänsla
Tack för era hälsningar.
Det var stort, större, intensivare än begravningen. Men jag är okej idag, bilderna är fortfarande helt surrealistiska, men nu är det klart. Nu kan man börja se framåt på ett annat sätt.
Otroligt vackert det låter Johan. Och skönt att du ser framåt på ett annat sätt nu.
Det finns en irländsk välsignelse som bara dök upp i mitt minne när jag läste dina kärleksfullt smärtsamma ord..
May the road rise to meet you
May the wind be always at your back
May the sun shine warm upon your face,
The rains fall soft upon your fields
And until we meet again
May God hold you in the palm of His hand.
Hoppas din fars minne finns för alltid i dig..
Instämmer med det som någon sa här innan: Värdigt.
Det var vackert och värdigt. Finare kunde det inte bli.
Elina, den passade väl för den transnationella jag inbillar mig att jag är. Och minnet finns kvar, just nu kristallklart. Med bilder av röst, ljud och doft. Dom gjorde synen av askan svår att tro på. Och så är det fortfarande, men allt känns lugnare nu, om man kan säga så.
Skicka en kommentar