Min dag börjar Nollfem Tio. Kaffe på stående fot, ett äpple i bilen, Garp & Thun i radion. Lagom lättlyssnat och oengagerande i 45 minuter. Dom har bra morgonröster, särskilt Martina. Jag är svag för röster. Sen fyspass i 8 timmar. Hem, dusch, äta, läsa, umgås, sova.
Livet är ett helt annat än det på andra sidan landet. Men jag trivs. Det är skönt att ha långa dagar. Vettig mat på vettiga tider. Blytungt (eller snarare järntungt) arbete. Stenhård sömn i sex timmar. Uppskattad ledighet.
Halvåret från Jul till maj månads slut måste varit mitt livs sämsta. Dränerad ekonomi, dygnen uppochner, sargad självkänsla, miserabel fysisk form, stukad tillvaro rent allmänt. Jag vann visserligen nya vänner men annars var det en enda lång nitlott. Det var ett liv som knappt gick på tomgång.
Nu går jag och inväntar besked från VHS om höstens antagning. Jag bygger upp ekonomi, kropp och självkänsla under tiden. Det är lite nervöst men bra. Det jag tidigare ständigt hade som central punkt i tillvaron är nästan helt åsidosatt nu; tankar på och längtan efter sällskap. Det är annorlunda men bra att ha kommit bortom det. Man blir galen av sånt där till slut.
Jag saknar inte Stockholm på det sätt jag trodde jag skulle göra. Jag utnyttjade staden minimalt nämnda halvår. Jag gjorde gator, parker, torg till mina och slukade stadens historia. Men i övrigt; inget. Jag gjorde sällan nya stora upptäckter på slutet. Men jag har människor där som jag tänker på och kan sakna. Det finns till och med människor jag aldrig träffade som jag kan känna viss orättvisa över att inte ha fått lära känna. Kanske ges tillfälle till det ändå framöver. Stockholm ligger kvar.
Att sitta i trånga barndomsstaden utan eget hem är en tillvaro utan värde, kan tyckas. Ändå upplever jag ett nytt liv. Flyttlasset går snart igen och jag gör bra saker till dess och jag sätter mig själv, mitt välmående, min kropp, min självkänsla i absolut centrum. Saker som inte byggs upp i en handvändning men som redan är stabilare, starkare och tryggare än på mycket länge.
Jag är otroligt glad över att äntligen äga känslan av att ha slagit in på rätt spår. Det är inte ens jobbigt att gå upp om morgnarna.
Nollfem Tio.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
vilket mysigt inlägg!
livslusten går inte att ta miste på och jag sitter här med ett stort leende :D
visst kommer jag att sakna dig så jag blir (ännu mera) gråhårig i höst men jag vet ju att du är klar med stockholm, i höst lever du nästa dröm. skepp å hoj! ;D
och du, när jag ändå är igång..kan du skicka över lite av den där nollfem tio energin till mig? :D
ps. dina frukostvanor skulle du kunna jobba lite på :D
nu ska jag va tyst ;)
Jag saknar dig, unge!
Läser detta med ett brett leende på läpparna...
Take care // En Tjej
Elin: Jag vet inte hur det är med dig, men jag nöjer mig med frukost 1 gång per dygn ;)
Livslusten är det inget fel på. Inte energin heller. Det är härligt att känna hur formen blir bättre för varje dag.
Åsa: Vi lär väl ses i Gbg inom snart? :)
En tjej: Jag skrev det med ett leende. Det kanske sken igenom :)
Ibland kanske drastiska byten här i livet behövs, bara för att. Låter som en härlig start på fortsättningen av ditt liv, hoppas det fortsätter så och att vägen kommer dig till mötes.
Nu ska jag fortsätta min nya rutin, 05:30, kaffe, bil och jobb, det är härligt att leva! :)
haha men du..kaffe och äpple är minsann ingen frukost! vad har hänt med smörgåsarna? :O du kanske bara glömde skriva med dom? :)
men jag lovade att hålla tyst, så jag tänkte hålla det löftet :P
och fortsätt du med din fina morgonrutin :D
Nollfem Tio. Låter som en sjungande melodi.
Take care mannen
det e underbart när ,man börjar hitta hem.
Elina: Det var mer välbehövligt än någonsin. Kanske just därför som jag uppskattar dessa dagar så mycket. Håll tummarna bara veckan kring 10-15 juli.
Även en lat helg utan några egentligen planer alls uppskattas på ett helt annat sätt också, som nu. Det är klart härligt att leva, jag instämmer helt :)
Elin: Jag äter frukost 08.45 efter morgonpasset. Det räcker gott. Jag fixar ju dessutom egna mackor och tar med mig. Redigt så det förslår, men helt perfekt :)
Kuggis: Du har rätt om den melodiska klangen för klockslaget. Utom just när klockslaget infalelr, vid Nollfem Tio.
Tyrla: Just det. Och ju blodigare kamp desto större seger. Hade inte tiden fram hit varit så miserabel hade jag helt säkert inte uppskattat det nya livet som jag gör. Men nu var det katastrof och jag mår bättre och är gladare än jag kan minnas nångång.
Jag känner igen den känslan. Inte mycket slår känslan av att se möjligheter öppna sig därframme. Inte längre bara drömmar utan också förverkliganden. Att känna att man själv tagit sig dit är stärkande och utvecklande. Man får en ökad tro på sig själv och det är enligt mig det nödvändigaste redskapet inför skolbänken!
Åtta timmars fys??! Vad gör du för ngt?
Jag bär, lyfter, släpar järn; bygger ställningar.
Skicka en kommentar