Tänkte jag skulle recensera en gammal platta här. Första gången på ett helt år jag handlat musik faktiskt - senaste var Lundells Omaha. Och anledningen är att varken spotify och grooveshark har ljudet som krävs för att få ut mesta möjliga av plattan.
Nickelback har en riktig pärla i Dark Horse. Ljudbilden är nästan löjligt kompakt, riffen tighta och melodierna varierade och här och var rent briljanta när de kombineras med 100%-ig instrumentbehandling. Produktionen är rakt igenom alldeles fantastisk, även om det paradoxalt nog är just produktionen och arren jag har mina få problemen med. Den är aningen för inställsam och cheerleadertuggummifeminin, vilket helt klart är ett medvetet knep. Plattan har - i mina öron - alltså sina brister och tillkortakommanden, men dessa är långt färre än fördelarna.
Det är tydligt att man vänder sig till en bred publik med Dark Horse. Här finns vassa traditionellt ösiga spår blandade med simpla kärleksviskningar samt några spår som fungerar som fogmassa däremellan. En liten flirt till mer renodlade rockers finns också, men där misslyckas man kapitalt måste jag säga. Bandet klarar inte av att leverera den ilskan på ett trovärdigt sätt. Samtidigt är det så väldigt befriande med en skiva som arbetar sig genom hela sin längd utan att dö efter den där enda hiten som så många album byggs kring idag.
Sångerna?
Märkligt nog är låtmaterialet en av de svagare punkterna på plattan. Detta trots faktumet att endast ett, möjligen två, spår hamnar under 4 i betyg, vilket säger en hel del om hur gediget hantverk vi har att göra med. Det är fortfarande så, efter ca 140 lyssningar, att de fyra bästa spåren inte börjat svaja eller tråka ut mig, medan de inledningsvis för plattan relativt anonyma mellanspåren tagit några kliv upp eller ner.
Låtar som I’d Come For You och Never Gonna Be Alone är bra, men ack så inställsamma vilket titlarna redan tydligt skvallrar om. Det blir nästan plågsamt uppenbart att de bereds plats för att tilltala en publik som är svag för hårdrocksballader, och har man två stycken välskrivna sådana på en platta är succén nästan given. Samma människor som smälte för Motley Crues Home Sweet Home, Metallicas Nothing Else Matters och Bon Jovis Bed Of Roses pinnar säkerligen iväg till skivbutiken även nu. Människor som inte riktigt känner sig hemma i genren men som gillar de mjukare spåren är här uppenbara måltavlor.
Givetvis håller den på radio från skivan mest spelade Gotta Be Somebody än. Men som bästa spår får den se sig passerad av If Today Was Your Last Day, Something In Your Mouth och Burn It To The Ground. Den sistnämnda är ohejdbar i sin pumpande tvåtakt och jag blir helt förtjust av synkoperna som sitter perfekt. För att inte tala om det geniala att låta basen följa gitarriffet i en låt som denna. Och det är här jag övertygas om att Chad Kroeger är det bästa som hänt sedan Hetfield lämnade 80-talet och Staley kilade vidare. Vilken ohygglig röstkapacitet han besitter, den här mannen. Ja, Dave Grohl tar i så att halsmandlarna flyger, men aldrig att han sätter tonerna lika distinkt som Kroeger och han har i ärlighetens namn inte hälften av behagligheten i själva rösten.
Okej. Ska man ge sig på den här plattan är If Today Was Your Last Day ett givet förstaval att lyssna in sig på och som även går att ta till sig någorlunda i streamad form. Det är relativt mjukt i både vers och refräng, lagom neddistad, medan Kroeger spänner bågen bara tillräckligt hårt utan att spränga sig i någon ände av registret. Lyriken är fin men tämligen enkel, utan att för den sakens skull bli simpel, och man träffar här och var fullständigt rätt när det gäller sammansvetsning av alla inblandade instrument, text och röstemfasering. Den är vad man kan kalla för en i sin enkelhet perfekt låt.
Den enda kalkonen och det enda spår som hamnar under en trea är Next Go Round, i vilken bandet blandar trashgitarrer med burksång – ett värdelöst trick. Dock räddas låten av en hyfsad refräng.
Sammantaget är produktion och ljudbild så fantastiskt genomarbetade och snygga, om än alltså lite girly. Mest instrumentalt imponerad blir jag av basisten som har ett riktigt distinkt skönt driv, även om de rappa trummorna sitter väldigt tight och gitarren är stensäker. Men. Tveklöst och till sist är det Kroegers enorma röst som bär den här plattan ända in i mål.
I tider av jakt på enstaka hits är Dark Horse en solklar 5:a.
Är ni förresten inte med på vad jag menar med girly är det bara att titta på den monumentalt fåniga videon här. Varför varför VARFÖR?
