Sweet Monday

Okej, jag är ganska säker på att jag såg två storkar och en häger genom bussfönstret på vägen hem. Normalt brukar det knalla omkring kor och får i sjöhagen intill Nordens Ark alldeles där Åbyfjorden slutar, men så fel kan jag inte ha sett. Trots den där missen i Äppelviken där jag tog fel på en hare och en fasan så är jag inte komplett värdelös på djur.

Storkar. Vad gör de här? Ska inte de vara i Afrika nu? Och hur kan man förresten kalla en buss som tar 1.47 på sig att avverka 5,5 mil för expressbuss?

Well, jag laddade mobilen med den bästa musiken just nu och stack sen ut på långpromenad. Tänkte se hur Gustafsberg ter sig i oktober. Går förbi badrestaurangen och kikar in. Vaktmästaren har inte brytt sig om att fönsterputsa på länge, och det får man väl med tanke på årstiden förlåta honom för men ja, det är lite fint där innanför de skitiga rutorna. Vet inte om det var ett julbord eller bröllop som fick mig innanför dörrarna senast.

Honnörsbordet. Det var där jag satt. Och stod. Och delade ut ordet och skålar. Svårt att idag tänka mig in i rollen jag hade då, som toastmaster på en vapenbroders största dag. Men jag löste det med bravur sa förståsigpåarna. Åtminstone tills det var dags för brudvalsen då jag råkade dra ur sladden till musikanläggningen så att det blev dödstyst i salen runt det dansanta lyckliga paret.

Går vidare med ett åt det minnet gott leende ner mot det fina fiket Snäckan. Helgöppet nu bara. Vandrarhemmet igenbommat likaså. Men här är fint, även om hösten. Lönnen brinner stilla och det är bara några få båtar kvar i vattnet. De gamla villorna står dödstysta och ståtliga. Några ligger planerat fint vid slänterna medan andra tycks som sporadiskt utkastade och fästade utmed bergssidorna lite längre bort.

Ut mot Lindesnäs och Rödön. Herregud vilka fester vi höll sent om vårterminerna där. Att ingen slog ihjäl sig när det klättrades på de vassa branta klipporna är ett under.

Jag slår mig ner på samma plats som för drygt ett år sen, då när jag bröt in på min nya väg. Vyn är lite kallare nu men samtidigt lite fylligare. Tvärs över fjorden ligger en bilbåt vid en bulkkaj och två kylbåtar har båda förliga ankare på botten och poppens trossar är stadigt hivade runt pollare på ön bakom skeppen. Upplagda båtar. Lågkonjunkturens ansikten.

Tänkarbryggan

Någon som förresten sett Kocken med bl.a. Kjell Bergkvist? Den utspelades just ombord på Snow Drift som ligger där svårsynlig till höger i bildens bakkant, tillsammans med ett systerfartyg.

Jag blir inte kvar där ute så länge. Har egentligen inte så mycket att tänka över eller grubbla på. Det mesta känns enkelt idag. Det är snarare tvärtom att jag försöker känna in de sakerna som gör mig glad. Upptäcker att det som får mig på bäst humör är det jag själv inte kan påverka för stunden.

Okej, jag fick inte den senast sökta lägenheten, men vad gör det? Det lär komma fler, trots det totalsugiga kösystemet. Och det var kanske inte i första hand den typen av opåverkbara saker jag tänkte på här.

På väg inåt stan får jag syn på en nyfiken knubbsäl som gör mig sällskap en stund. Men kom upp till ytan igen då! Så, bra. Ögonkontakt. Finfina djur, tänker jag. Stackars ofria sate, tänker han. Får givetvis inte ordning på kameran förrän han tröttnar på mig och sticker iväg. Inte för att jag är så jävla fumlig, utan mer för att somliga ögonblick upplevs bäst när man inte försöker föreviga dem.

Där, en stund efter knubbis, blir jag övertygad om att lurar av modell in-ear är den bästa musikaliska uppfinningen efter gitarren och livekonserter. Hela världen stängs ute och det känns som hela själen är musik när volymen går mot max. Svårt att inte hamna i extas emellanåt. Trots höst.

Och höst. Jävla tråkiga snygga råa höst. Det sprakar och har sig i de flesta träd, nu innan allt blir grått brunt och svart, men det är egentligen bara ett som är riktigt vackert nu. Som om det är först nu det verkligen slår ut i blom i sina perfekta färger.

Bok!

Har ni sett en bokskog om hösten? Det är satans vackert och det är den enda skogstyp jag verkligen tycker om. Marken under är täckt av redan fallna bronsfärgade löv. Det är torrt och rent där. Ingen fukt. Inga kottar. Inga helvetets spindlar eller sunkig mossa. Ingen drypande stövelkrävande grönska utan bara ett lätt fint prassel under fötterna och sagolika färger i de massiva grenverken ovanför.

En ensam bok utmed vägen. Väl?

Väl inne i stan pågår skeppsarbeten för fullt. Någon klättrar högt som satan i en båtmast vid norra kajen och vid den södra stöter jag på Freddan och Ärtan. Kock respektive skeppare på M/S Byfjorden som trafikerar Uddevalla - Marstrand - Gullholmen - Smögen. De håller på att vinterförbereda en av de mindre badbåtarna och vi kommer i samspråk en stund.

-Jaså, täcka över säger du ja. Åhå.
-Jadu, blir bra detta.
-Lacka durken i höst redan?
-Nä, det blir till våren.
-Jojo, det vet du allt.
-Jo. Vi ses hörrni.
-Hej.

Freddan är inte bara kock utan även medförfattare till en utsökt mycket snygg kokbok som finns i hyllan här. Och Ärtan. En äkta söderkis med Ebba som bandet nr 1 och Bajen så klart. Inte en millimeter har han släppt på sin dialekt, trots de kanske tjugo år han bott på västkusten.

Säkert fem år sen jag träffade dem. Sköna killar båda två. Kul möte.

Tar mig upp på Kungsgatan och märker att det måste ringt ut helt nyss på gymnasieskolorna. Gatan är knappt framkomlig och jag blir än en gång förbluffad över det här mysbyxemodet. Är det bara här eller är det nationwide?

Fort som fan tar jag istället Norra Hamngatan upp till torget där jag smiter in på Lejas Café och tar en rykande het kopp kaffe. Mycket bra fik. 50-talskänsla. Rustikt men helfräscht. Så som jag tycker om. Så som jag skulle kunna tänka mig att betala det dubbla för, enbart för att försäkra mig om att stället inte försvinner.

Så smäller klocktornet igång sina jätteklockor bakom ryggen på mig och jag inser att jag varit ute i fyra timmar. Tid att gå hem efter en måndag som var bra utan att något egentligen har hänt.

Två veckor ledigt återstår.