En värdefull läxa

Jag är van att hundar brukar favorisera mig men verkligen ovan med att barn gör det. Jag ogillar starkt när stolta föräldrar ska lämpa fram en unge till mig, där jag förväntas gulla och prata barnspråk och bli till mig av förtjusning. Därför håller jag mig undan och ses nog som en av de mer svårflirtade människorna på den fronten.

Men inte i förrgår.

Minsta kusinsonen Ludwig, snart 2, studerade mig ingående och avvaktande en god timme när jag klev innanför tröskeln innan han bestämde sig hur han skulle förhålla sig till mig.

Jag fick bli hans Mount Everest han absolut skulle klättra upp på. I soffan, på golvet, vid middagsbordet. Vi skulle leka ishockey och jag var spelaren och han ville vara min hjälm. Vi lekte vackert väder och han ville vara min skugga. Han som alltid vill äta ifred och som normalt är ytterst avvaktande mot nya ansikten ville inte höra talas om något annat än att sitta uppkrupen i knät på mig med kvällsflaskan medan han storögd strök handen över den lite för långa skäggstubben.

Sen körde vi på till läggdags och det var absolut jag och ingen annan som skulle fixa till tandkrämen på tandborsten.

Jag har utan problem förstått det där med höga insatser och stort arbete när det gäller barn, vilken energi och tid som krävs av en förälder, men nu förstår jag också deras prat om att ”man får tusenfalt tillbaka”. En verkligt häftig läxa en knapp tvåårig smögare lärde mig.

När jag sen gick ut för en kvällspromenad i ensamhet på bryggan och bergen slog tröttheten mig och jag förstod lillkillen som föll i djupsömn redan halv åtta. Men det slog mig också att jag inte kunde minnas senast jag haft så roligt och skrattat så mycket. Kanske för att det var så oväntat och kanske för att jag aldrig lämnat min roll som den avvaktande främlingen tidigare.

Vi blev bästa kompisar där, jag och Ludwig, och jag har aldrig känt mig så otvungen och självklar bland småfolk förr.