Jag har aldrig varit en vän av stora sammanhang. Ingen middagsätare. Tvåsamhet och direkta samtal tilltalar mig mer. Därför kände jag mig lite avig när jag gick för att möta klassen igen igår. Lite som första dagen i förskolan när man stod utanför grindarna och drog sig för att gå in bland en massa nya ansikten som genast fann sig tillrätta i gruppen.
Men. Jag håller på med ett experiment av en slags mentalfysiologisk karaktär med socialpsykologiska inslag här som nu till en tredjedel är avklarat, och försökskaninen är jag. Och plötsligt hade jag befälet över situationen. Det tog inte mer än två minuter att få ordning och reda i konstellationerna och känslan av ”gött gäng” var nästan omedelbar. Märkligt häftigt och riktigt roligt.
Givetvis lätta lena introduktionsföreläsningar hela måndagen och idag en djupdykning ner i simulatorn med ARPA-körning. Inga konstigheter direkt, men ändå gäller det att hänga med. För godkänt på den kursen krävs inte bara 100% rätt på tentan, utan även en godkänd ”uppkörning” i en säkert alldeles vansinnigt tilltrasslad trafiksituation. Haha, uppkörning? Tja, det är nog ingen dum idé, även om tanken känns ovan.
Nu tar vi långhelg här innan det drar igång på riktigt nästa vecka. Två dagars hopp & lek första veckan efter fem månaders skolfrånvaro är väl vad man kan kalla för en riktig dagisstart.
4 kommentarer:
Jag är nog likadan. Trivs bättre med tvåsamhet eller några få personer, än i stora grupper. Så vad går ditt experiment ut på?
Det ska jag berätta annandag jul när jag går i mål :)
Jaha det är verkligen ett långtidsexperiment då? ;) Önskar dig lycka till!
Jaa.. det kan man nog säga att det är. Tack tack, ska nog gå bra :)
Skicka en kommentar