På ett berg här alldeles intill kan man se ut över allting. Staden, hamnen, fjorden. Där är fint att stå en stund för sig själv.
Bilarna far omkring där nere. Ur skorstenarna på fartygen ryker det beskedligt. E6:ans trafik dundrar fram över bron där ute. Som betraktare känns allting efter en stund som ett tv-spel som aldrig tar slut. Det bara lugnar ner sig lite framåt kvällen och natten.
Kommer att tänka på den där dagen för snart två år sen. Jag stod på pojkrummet och såg en stadsbuss susa förbi och jag vill springa ikapp den, stanna den och skälla ut busschauffören och fråga honom om han inte fattade att något allvarligt hade hänt här. Hur kunde han vara så oberörd och bara köra sin buss som om ingenting hade hänt? Det ville jag veta.
Idag, på berget, när sorgen är läkt men saknaden fortfarande biter sig fast kan jag le lite åt mig själv för det där. Jag ville väl ha en tyst minut antar jag. En tyst dag.
Och långt där nere far bilarna outtröttliga fram och då undrar jag hur många som far omkring som egentligen också vill stoppa bussar. Som det hänt något allvarligt för, såna vars värld just stannat upp.
Hur många har förlorat en nära älskad just idag? Vem har funnit kärleken? Har någon just lämnat in pappren till tingsrätten? Fick någon besked om cancer där uppe på sjukhuset förut? Längtar någon hem efter jobbet för att tillsammans planera inför altaret?
Lycka, smärta, kärlek, sorg, gemenskap, hat. Allt ryms i en dag. Från berget ser allt det där ut som ett tv-spel och bussarna får väl fortsätta sitt åkande ifred antar jag, trots att de egentligen aldrig borde kunna rulla en meter.
Världen är brutal och vacker en stund där uppifrån idag.
5 kommentarer:
Du är oerhört produktiv måste jag säga, jag hinner knappt med :)
Här fann jag något riktigt läsvärt i dina fina och tänkvärda tankar. Och du har ju alldeles rätt, bussarna borde inte ha kunnat rulla en meter...
Jag har tänkt så någon gång om människor PÅ bussen; varför ler ni? Hur kan ni le när något sånt här har hänt?
Men det är väl tur att bussar fortsätter att rulla och att människor fortsätter att le, för en dag behöver man ju ta bussen för att kunna tokskratta med en vän :)
Nog faller tanken över en ibland..Just idag, just nu, för en liten stund sedan blev någons liv aldrig mer sig likt.
Jag tänker på det då någon meningslös olycka skett, i morse vaknade de, steg upp och anade aldrig att till kvällen skulle livet slås i spillror..
Då tanken blir för intensiv vill jag ställa till med fest, för man vet aldrig när det tar slut, när man vill stoppa nästa buss.
Väligt fint skrivet av dig, som vanligt
Kine: Jamen det blir ju så ibland bara :)
Visst är det så, och då kan man ju inte låta bli att undra: hur många gånger har inte trasiga människor tänkt så om just oss när vi är helt oberörda av deras tragedier? Varje dag?
Bussar är bra att ha. Man kan åka till vänner och så. Men jag är inte så förtjust dom ändå :P
Zmilla: Ja, jag fick ett sting av dåligt samvete när jag skrev så ignorant om dom som hade dött i trafiken, i tidigare text, samtidigt som ingen tog notis om självmorden.
Man borde ställa till med fest lite oftare, det tycker jag också. Vilken dag som helst kan den största tragedin inträffa och drabba vem som helst. När som helst. Så varför gör vi inte det?
Det vore kanske trots allt ohållbart att leva som om vi eller någon nära skulle dö imorgon. Och även när vi faktiskt vet att någon ska dö, så är inte festligheter det första vi tänker på. Knivigt, det där.
Ja.
Det här kunde jag ha skrivit.
Dina tankegångar i den här texten är precis som mina.
...och mina. (syftar till cocoon)
om någon är glad på måndag så får den personen en smocka.
den där platsen hade jag velat besöka, för övrigt.
Skicka en kommentar