Vad är välmening och vad är elakhet? Går det att säga till på ett sätt som inte verkar missunnsamt eller nedtryckande?
Jag är min störste kritiker, tvivelsutan. När jag stått på bryggan och kört har jag ena stunden känt att jag var född till detta, medan jag i andra stunder blivit övertygad om att det här fixar jag aldrig. Som när vi korsade Engelska kanalen i vintras, på väg från Rotterdam till Edinburgh. Hur ska jag någonsin få pejl på korrekt beteende i en TSS där det kryllar av korsande, upphinnande och mötande trafik? Hur agerar jag i ett krisläge? Det är ingen gammal Volvo som man kan köra in till kanten en stund medan man funderar ut nästa steg, utan en tanker med säg 150.000.000 liter råolja med en stoppsträcka på 4 kilometer man riskerar sätta på grund eller trycka upp i sidan på en mötande båt.
Alla beslut måste vara korrekta, alla situationer måste bedömas riktigt. Och det är mitt omdöme som är skillnaden mellan en fullständig miljökatastrof och en avvärjd situation. Det finns inga gör om gör rätt där ute.
De flesta matroser, styrmän och kaptener jag arbetat med har peppat mig i mina tvivlande stunder. Jag blir intalad att jag ligger bra till. Att jag är stabil och gör bra ifrån mig och kommer bli en skicklig sjöofficer.
Sånt hjälper. Men det hindrar mig inte från att nitiskt värdera min kapacitet och talang för yrket.
Det här kritiska ögat följer med mig i andra sammanhang, på gott och ont. Jag ser ganska snart om en person är lämplig eller inte för ett visst yrke, förutsatt att jag har något litet kunskap om vad som krävs för att fixa jobbet. Och nu sitter jag i ett läge där jag inte vet om jag ska fortsätta peppa eller faktiskt säga som det är.
Två vänner har gått på en folkhögskola här i närheten. De har läst journalistik. Båda är färdiga sen en god tid och de titulerar sig numera journalist. En av dem har begåvningen och arbetar på Radio France i Paris, medan den andre är blind inför sin egen begränsning och hankar sig därmed fram på ICA och diverse restauranger i sitt oförstånd och bitterhet över att ingen redaktion ser hennes talang.
Det är inget fel, snarare tvärtom, att sikta högt. Men när man siktat för högt och låter sig förblindas av målet, ska man då som åskådare tiga eller tala? Och hur berättar man för någon som brinner för sin sak att anledningen till att ingen redaktion ser talangen beror på att där inte finns någon talang att se?
Hur säger man att man som skrivande reporter bör känna till så basala saker som skillnaden mellan han/honom, mera/flera, krönika/kolumn, deadline/frilans? Hur, när hon nu envisas, säger man smidigast att hon åtminstone bör underhålla, vårda och förhoppningsvis utveckla sitt skrivande i väntan och sökandet efter jobb?
Jag tog examen. Jag ÄR journalist, fatta!?
Döva öron.
Hennes ilska och med en journalists mått mätt usla språk påminner om Joseph Goebbels sista utspel i Berlin där han skrapade ihop barn och gamla i der volkssturm mot ryssarna i försvaret av huvudstaden. Dåligt utrustade skulle de försvara huvudstaden mot en fullständigt överlägsen armé. Det de saknade i kläder och vapen skulle kompenseras med en glödande vilja och tro på der endsieg. Givetvis blev det blodbad och slarvsylta av både gossar och gubbar innan Adolf satte pistolen mot skallen. Totalt onödigt.
Dilemmat här är detsamma. Fienden - de medsökande - är orubbligt överlägsna och hon har inte utrustningen, varför det är totalt onödigt att hon i åratal envist stångar huvudet blodigt mot väggen och långsamt förvandlar sig själv till slarvsylta. Ty det är vad hon kommer att göra innan hon faktiskt inser att hennes kapacitet inte räcker till.
Men hur i hela världen säger man det här på ett skonsamt sätt? Hur tar man i all välmening drömmarna från någon utan att knäcka ryggraden och kanske lusten att leva?
9 kommentarer:
intressant det där.. skriver precis på en egen blogg om nästan samma sak, fast om mina söner och olikheterna och likheterna. Hur vi alla behöver positiv kritik och negativ för att växa men även hur känsligt och fel det kan bli om berömmet elelr kritiken lutar över åt något håll - ärligheten o sanningen måste ju vara ändå det vi ska gå efter?
Obönhörligen?
Annars lever vi ju i en drömvärld och gör varandra oerhörda björtjänster. Det finns så många forum där man fjäskar och kryper för att "vinna" poäng o vänner - låt oss inte göra det i verkligheten, även om det smärtar.. Har en bok hemma "konsten att vara snäll" som tar uppmycket av det där - att snällhet inte är samam sak som oärlighet. Hur kan vi annars förbättra oss och utvecklas om vi inte får veta sanningen..
//Anna
För det första kan man ju fundera kring varför en människa som uppenbarligen saknar "talang" kan gå en hel utbildning utan att någon talar om att detta nog inte är yrkesvalet personen bör grunda sin fasta inkomst på. Sen finns det människor som alltid kommer att ha en ursäkt för varför det inte blir som man tänkt oavsett om de får höra sanningen.
Anna: Obönhörligen vet jag inte, och det är väl det som är problemet här. Ska jag vara ”elak” och säga som det är, eller ska hon bränna ytterligare något eller några år på att själv skapa sig insikten? Är det Einhorns bok? Jag har inte kommit mig för att läsa den men är ordentligt nyfiken på den. Den är läsvärd har jag förstått?
Det handlar väl i stort om att finna en balansgång mellan vad vi vill och vad vi borde få höra. Som du säger, hur ska vi annars kunna bättra om vi ständigt lever i villfarelser?
Elina: Jag tror, säger jag lite fördomsfullt, att det hänger samman lite med nivån på folkhögskolan/orna. Samtidigt ser hon det svart på vitt som att en examen är det enda som räknas, oavsett vilka kunskaper hon tillskansat sig. Har man en examen så är man redo, då kan man, det står ju på pappret..
Nej, jag tycker inte man behöver vara någon sanningspolis. Man behöver inte heller ljuga eller uppmuntra någon att virra bort sig ännu mer. Man kan stötta personen i sina egna beslut, men man får passa sig för att besluta åt någon annan. Jag tror väl lite som Elina att har man klarat sig igenom en skola, så borde man ha grundredskap tillräckliga för att kunna jobba inom yrket på något sätt. Alla är kanske inte bäst på nyhetsjournalistik eller på att slänga sig med snabba repliker på en radiostation.
Jag skulle gissa att en sanning från en vän skulle kunna resultera i att personen ännu mer vill bevisa att den kan och kanske tar det längre tid att upptäcka bristerna än om man får komma på det själv. Men det är svårt sånt där, man får vara försiktig.
Men ska man peppa en höjdrädd austronaut i all oändlighet? Det är ungefär där vi står.
Ja. Det är en spontan tanke vad gäller grundkunskapen efter avklarad utbildning. Men eftersom jag ser vad personen ifråga besitter för kunskap ställer jag mig snarare frågande till vad man sysslar med på folkhögskolor.
Jag är trött på gnället och orkar inte med missnöjet och bitterheten längre, men jag drar mig verkligen för att säga som det är. För vem är jag att komma med pekpinnar och sanningar? Jag har ju ingen examen och därmed ingen vare sig insikt eller kunskap. Det är ungefär där det ligger, i hennes ögon.
Det här med examen är viktigt. Har man den så ÄR man per automatik kvalificerad för vilket branschrelaterat jobb som helst nämligen.
Du kan omöjligt säga något. Hur krossar man någons drömmar på ett fint sätt? Dessutom kommer hon bara hata dig och ändå inte inse att hon kanske inte passar som journalist. Ingen vinner. Jag undrar, med tanke på trycket på journalistutbildningarna och det faktum att det inte finns några jobb (pessimist javisst), hur hon överhuvudtaget kommit in? Folkhögskolor brukar ju ha skriftliga intagningsprov.
Jag kommer med all sannolikhet att inte säga någonting. Men risken är ju att hon hatar mig om tio år istället när hon själv förhoppningsvis insett läget, för att jag INTE sa något utan lät henne slösa bort den tiden.
Jag är riktigt skitdåligt insatt i hur det fungerar på folkhögskolor, men komplett talanglös är hon trots allt inte, vilket du ju är inne på. Bara inte tillräckligt duktig för att stå sig i någon konkurrens.
Eller utvecklas hon i sin insikt, blir bättre och når sina mål. Jag är inne på att hon är komplett talanglös eftersom du skriver att "anledningen till att ingen redaktion ser talangen beror på att där inte finns någon talang att se". Att hennes kapacitet inte räcker till. Om jag hade läst något som hon har skrivit kanske jag inte skulle hålla med.
Jag tror jag var aningen frustrerad när jag skrev just den passagen. Trött på bitterheten.
Totalt talanglös är hon inte, men hon hakar upp sig på själva examen. Som att den per automatik är en fribiljett och nyckel till varenda dörr ut i arbetslivet och att all ansträngning redan är gjord. Att man måste fortsätta prestera även efter examen tycks henne fullständigt främmande.
Skicka en kommentar