Sjösäcken är packad och halv nio imorgon hänger den över axeln.
Med mig har jag en blytung musikspelare, den kåta fotomaskinen och lite från Budapest lokalt inhandlad sprit som gåva. Jag tar kängorna, skinnjackan och en hood och jag hoppas på ett sjuhelvetes väder de kommande dagarna.
Min egen båt ligger på land, men kanske lånar jag Hanna & Johans och hälsar på pappa en stund. Kanske tar jag vägen ut genom Buskärs käft och rundar Hållö medan sälar och trut håller koll på mig. Kanske värmer jag mig sedan med svart kaffe & pepprig whisky vid kaminen i deras härliga hus till kvällen. Vill det sig väl somnar jag gott med en vinande vind utanför knuten.
På morgonen ska jag gå ner till Saluhallarna och må bra av alla igenombommade sjöbodar och bortplockade räktombolor. Jag ska vandra bryggan, göra en avstickare in på Evert Taubes väg och titta till det enda hus på ön jag kunde se mig själv i. Sen går jag vidare bakom stängda krogar, förbi den gamla lotsutkiken, ut mot Makrillviken och Holländarberget, bara för dra ner tung havsluft i lungorna från den högsta klippan och se ut över allting. Och för att njuta av hög luft i tystnad och stillhet, där med Väderöarna vid horisonten i nordväst.
Jag har allt det där så nära, ändå är det så längesen jag var där. Kan jag skylla på att jag sålt bilen och varit till sjöss större delen av året? Ja, det får gå antar jag. Men det är alldeles slående hur stark saknaden och längtan varit när man återigen står inför något man älskar utan förbehåll.
Det ska bli årets skönaste återseende och jag vet inte om jag stått ut en dag till utan den kala graniten under fötterna.
Imorgon är jag där igen, i ett oktoberrått Smögen.
8 kommentarer:
Snygg bild hörrö. Och grattis i efterskott!
Tack du. Hoppas du inte stämmer mig nu? :O
Härliga tider! En sådan ledighet och utflykt är du väl värd. Här kan man nog inte kalla oktober för höstmånad längre - snön verkar ha kommit för att stanna. Vinterdäcken på med andra ord.
Hoppas det blåser sådär så att du kan njuta av det - eller att jackan din sållar bort den värsta isblåsten.
Det där är obetalbart, den känslan.
Åh, havet.
Vännen
Ha det gott! På väg mot "stenen" passerade jag kyrkogården. Mästerlotsen, lotsen, sjökaptenen och alla de andra som stenarna påminner om, undrar vad de hade kunnat berätta om denna min ö.
Lotsutkiken, nu övergiven, men min trygghet i natten för bara några få år sedan, de smala gränderna, husen i byn som står tätt, tätt, som för att skydda varandra.
De tomma bryggorna, affären som nu har vinteröppet tid.
Jag älskar min ö och hoppas att jag aldrig blir hemmablind!
Allt gott till Dig!
Må den känslan vara med dig dit och ända hem igen, din lyckans du :)
Tack hörrni, för ord & tankar.
Skicka en kommentar