Fyrigt

Under det sista R:et i headern (som jag är mer än lovligt trött på) syns en liten pigg sticka upp på den avlägsna ön. Från Kleven syns Hållö betydligt bättre, jämfört med från Draget på Malmön, och om den där ön och den omsjungna fyren skulle jag säkert kunna skriva en rejäl uppsats. Den äger också en hemlighet som jag så småningom kommer föreviga i bläck.

Det grämer mig lite att vi aldrig anlöpte Brofjorden i vintras när jag var ute på Navigo. Vi kom aldrig närmare än Skagen, som vi rundade på väg till Ryssland från Rotterdam. Ni vet hur angöringsfyrar vackert sveper sitt blänk från oljelampor med paraboliska speglar? Det är färdigt med det nu och idag är det elklipp som gäller, totalt oromantiskt. Men ändå hade det varit fint att komma sjövägen till Hem.

Dels för att se Hållö, Dyna och Brandskär men kanske mest för att se Svarte Huvud, där som hela den här idén om sjökapten omedvetet föddes när jag stod och såg oljeskeppen komma och gå som liten.

Minns att jag ofta gick iväg själv där medan min bror stack iväg med nån kompis och spelade fotboll. Jag brukade leta upp stora vattenpölar som det stack upp sprängsten ur och jag gjorde en världskarta där med fjärran hamnar och öar som blev världsdelar och från havet tog jag uppspolad ved som jag gjorde båtar och lastfartyg av. Det var en evig lek som avbröts bara av middag eller synen av lots och bogserbåtar som gick ut för att möta ännu en tanker.

Det var fortfarande den tiden när Hållö fyr svepte sitt blänk mot horisonten och oss på Malmöns sydspets. Kanske var det därför jag blev så frälst när vi anlöpte Genua i somras och den femhundraåriga jätten i hamnen blänkte så som den alltid gjort.