Den ständigt kåte mannen

Apropå fördomar och generaliseringar:

Aldrig har jag känt mig förtryckt, orättvist behandlad eller trott mig bli sedd som mindre värd. Jag har sorgligt nog aldrig reflekterat särskilt mycket eller ofta över hur det verkligen skulle vara att leva under andra villkor än dom som ges just mig. Jag är "vit", jag är heterosexuell och jag är född man i ett av västvärldens rikaste och mest socialt utvecklade länder. Sålunda begåvad med dom bästa tänkbara förutsättningar och jag har aldrig behövt reflektera över orättvisor i vårt eget land som inte drabbar mig.

När feministerna har höjt stridsyxorna och ropat efter rättvisa jämställda löner har jag tänkt: men förhandla er till det då, visa ert värde! och så har det varit bra med det. Utan att alltså på allvar reflektera över hur det är att alltid starta med ett sämre utgångsläge.

Likaså när homosexuella knorrat om hur diskriminerande det exempelvis är med den omstridda rätten till könsneutrala äktenskap. Vad fan liksom, är det så noga att gifta sig? Kanske inte för mig. Kanske inte för att det för min del bara är att knalla in i kyrkan och byta ringar om jag så vill (om någon vill med mig, ska väl tilläggas). Men om jag inte kunnat? Om jag inte haft laglig rätt som fri medborgare att äkta vem jag vill, hur i helvete hade det känts då?

På senare tid har jag märkt hur jag kommit att bli generaliserad och själv satt i ett fack, enbart av det faktum att jag är född man. Det förutsätts att jag är en simpel kåt varelse som åtrår varje levande människa med kvinnliga attribut, och det stör mig ordentligt. Ungefär som fördomen att en homosexuell åtrår alla av sitt eget kön (en homosexuell är sexuell, medan en heterosexuell är normal, det vet ju alla). Nå, jämförelsen kanske inte är helt rättvis, men helt långsökt är inte parallellen.

Jag kan inte påstå att jag känner mig förtryckt eller sedd som mindre värd, men orättvist behandlad ja, och den känslan är inte särskilt trevlig. Vanligtvis har jag ställt mig utanför, betraktat från sidan och tänkt att jag står över det där. Jag behöver inte bemöta fördomarna utan istället valt att försöka visa hur jag tänker och fungerar genom ord och/eller handling. Men nu vet jag inte. Ska feministerna som dagligen kämpar för ett rättvisare och mer jämställt samhälle ha överseende med gubbväldet? Ska homosexuella ha överseende med Göran Hägglund? Ska jag ha det med fördomarna om den simpla ständigt kåte mannen?

Nog åtrår jag, nog känner jag lust. Nog kan jag så gott som tappa koncepterna av en kvinnas när- eller frånvaro. Men den inverkan har färre än fem personer haft på mig under tjugo års tid. Jag har känt hur maskineriet i hjärta och hjärna bara säckat ihop och kapitulerat. Jag har blivit krypig, dum, drömmande, nyfiken, sömnlös, galen, tanklös, ockuperad. Jag har känt en åtrå så vansinnig att jag trott mig drömma. Den effekten kan hon ha på mig, det är jag helt på det klara med. Lika mycket som jag vill att hon ska veta att det inte bara är att ställa sig naken framför mig för att försätta mig i det tillståndet.

Det är i sammanhanget kanske en löjligt liten fördom jag upplever mig bli utsatt för (som faktiskt fungerat som ögonöppnare), som att vem är jag att gnälla? Kom tillbaks när du blir betraktad som sinnessjuk för din läggning eller alltid får din lön lägre satt för ditt köns skull, kanske någon tänker. Det har jag i så fall förståelse för; kalibern på fördomarna är olika. Samtidigt finns det gott om män som gör sitt bästa för att vattna kvarnen gällande den här fördomen, till skillnad från exempelvis just ovan nämnda homosexuella och feminister som jag tror alla strävar åt ett gemensamt mål.

Och kanske borde jag därför bara hålla tyst. Kanske borde jag åter stå över det där. Men. Om alla står över det där, hur långt hade vi kommit då?

Annika Marklund

Runka till det om ni kan, avslutar Annika Marklund sitt senaste kåseri i Aftonbladet. Bilden hon beskriver är den naturliga kvinnan som har bristningar och celluliter och hår lite överallt. Som luktar, kladdar och fiser, som får diarré, fotvårtor och svampinfektioner.

För det första är jag sur över att ordet runka har blivit anammat som synonym för manlig onani. I samma kåseri benämner Annika kvinnlig onani istället rätt och slätt med onani. Varför inte göra detsamma med den manliga varianten? Jo, för att Annika därigenom tydligt markerar att det är männen som är the scapegoat när det gäller uppfattningen om ”den naturliga kvinnan” och hur hon egentligen ter sig och för sig.

För det andra ogillar jag starkt att bli generaliserad, ty det är vad jag blir. Jag tycker inte om att bli förvandlad till något simpelt förutsägbart köttstycke. Även om jag vet hur jag själv fungerar så tycker jag inte om när andra tror sig veta annorlunda och stoppar mig i en hög av dreglande apor.

För det tredje är det i det närmaste självklart att ingen man onanerar till fisar, fotvårtor eller celluliter. Lika självklart som att kvinnor inte onanerar till navelludd, rövsvett eller näshår. Rätta mig gärna om jag har fel.

Men. Annika skriver ändå bra om ett ämne som faktiskt behöver luftas. Hon pekar på något som är väldigt intressant, nämligen att det naturliga inte längre är det naturliga. En naturlig kvinna ska bara vara, men varje sunt tänkande människa inser att en kvinna som bara är till slut hamnar väldigt långt ifrån vad som anses naturligt. Och allt det här frambringar ideal till yngre generationer som hjärntvättas och jag kan inte låta bli att undra hur det naturliga idealet ser ut om sisådär femtio år. Dristar någon sig till en gissning?

Vidare kan man spekulera i huruvida den här idealbilden egentligen är farlig eller inte. Tja, när bulemi och anorexi når pre-tonår, då är det illa. Och inte har sjukdomarna nått dit för att vi idealiserar Zorn-kullor och Al Bundy.

En cynisk fundering är varför Aftonbladet (kåsören går härmed fri) väljer att publicera den här texten i ”Klick”. Ett magasin vars kärna är mode, skönhet och yta. För att komma runt det måste man hävda att mode istället är konst. Är det en pik till dom egna läsarna? Jag vet inte hur jag ska tolka publiceringen annars. En publicering som viktig, läsvärd och som får åtminstone mig att bli nyfiken på Våtmarker av Charlotte Rochas, boken som är själva anledningen till textens tillkommande.

För det fjärde och sista kan jag inte låta bli att undra hur mansbilden (eller för all del kvinnobilden) Annika Marklund onanerar till ser ut.

Som jag ville - fast ändå inte

Min mest romantiska bild av livet till sjöss var nog den som innefattade en råsegelskonare med törnar så långa att brev som tog en månad på sig att nå dom där hemma kändes smidigt och snabbt. Jag vill ha guldiga sextanter och en skeppare med tubkikare, en skeppspapegoja på den stumme matrosens axel och en kock med träben. Där skulle finnas tjocka stearinljus invid sekondens sjökort och passare och fotogenlampor vid matrosernas kojar som likt pendlar vänder fram och åter efter skeppets knirrande krängningar. Stormar skulle ridas ut och stiltje väntas ut. Och allra helst skulle man ha någon att längta efter, någon som tålmodigt väntade på kajen när brev till rederiet talade om att skeppet väntades komma in någon dag i nästa vecka.

När jag klev in på min första föreläsning i höstas hade jag förhoppningar om att få komma till fjärran platser, att få se världen utan att veta vilken hamnen efter nästa skulle vara. Jag romantiserade, om än med en något mer industrialiserad bild, om att hämta kakao i Ghana, stål i Brasilien och olja i Saudi-Arabien. Jag såg också klara bilder av anlöp i medelhavska hamnar. Neapel, Tanger, Gibraltar, Tel Aviv. Det där dammiga bullret och slamret i hamnarna man såg på gamla filmer som liten. Dit ville jag. Till palmerna, bilarna, dom tatuerade sjömännen, det magiska vattnet. Till känslan som bara finns i städer som Cannes, Palma och Malaga.

Nu efter ett år av nya kunskaper och större insikt i hur dagens sjöfart ser ut, så måste mina drömmar och romantiska bilder se sig besegrade. Dom finns helt enkelt inte kvar och tiden är en helt annan. I skrivande stund seglar jag visserligen i Medelhavet och havet har rätt färg, men båten är stor och rostig. Den är ett monster av stål och den går som på lina mellan fyra städer och tidtabellen är pressad hårdare än Clinton någonsin var under Lewinsky.

När vi anlöpte Barcelona igår morse låg staden täckt som i ett gult dunkelt avgasmoln som sträckte sig ut över redden. Inne i hamnen hördes inga skeppsklockor slå. Där fanns inga kranar som gnisslade, inga gestikulerande människor på kajen som köpslog, inga rundade fina skepp från mitten av förra seklet. Där fanns istället tiotusentals fyrkantiga kontainrar, fula båtar konstruerade för ekonomisk maximal vinst, cisterner i mängder och oljespill i vattnet. Och kontainerkranarna, dom stod som på rad i givakt, väntandes på nästa jättebåt att lossa och lasta i ett furiöst tempo.

Nu går vi mot Tunis för att lossa batterier, träningsoveraller, bensin, ägg och allt möjligt och omöjligt. Det är en salig blandning och det skulle varit något som påminde om den där andra drömmen jag fortfarande hade i höstas. Om det inte vore för att allt är nogsamt emballerat i kontainrar. Vi kör stållådor och lastbilssläp, och någon last syns egentligen aldrig till.

Ute på däck knackar matroserna rost. Dom målar. Smörjer en lotslejdare. Ser över tågvirke. Nere i kyrkan häver sig motormännen fram och åter och chiefen övervakar reparationerna på en av dom två huvudmotorerna. Vi har inga segel, ingen hampa, inga block & taljor; vi har motorer stora som små stadsbussar. Och på bryggan står en 2:e styrman och håller två radarbilder och en hel del andra fuskredskap under kontroll. Han står med händerna i fickorna och vankar av och an däruppe. Att köra båt har blivit ett övervakningsarbete, inget hantverk.

Imorse delade jag vakten med överstyrman Måns (som är en snäll Måns). Under fyra timmar följer autopiloten sydostlig kurs om 121° och det mest dramatiska som hände var att vi mötte ett annat fartyg som passerade oss på 6 NM’s avstånd.

Vi gjorde kaffe, satte oss i soffan, pratade om skitvädret hemma. 15 grader i Göteborg, 12 i Stockholm enligt vädertjänsten. Kanske skulle vi fylla poolen i eftermiddag? Vi pratade om araber och deras arbetsmetodik, om stuvarnas hysteriska tjatter och temperament, om att vi tyvärr inte får gå iland i Tunis. Dom tillåter endast skepparen att gå iland, vilket jag tycker är synd eftersom jag gärna hade strosat omkring i Karthagos ruiner en dag.

Måns gick iväg en timme för att kopiera papper och jag ”körde” båten själv under tiden. Han kom upp och svor lite över arabernas byråkrati och den strejkande kopiatorn och försvann en stund igen. Jag körde vidare.

Och visst har en dröm ändå gått i uppfyllelse. Jag sitter mitt ute på öppna havet, mellan Barcelona och Tunis, och jag lever skeppslivet. På väg mot Afrika står solen nästan i zenit och jag är redan otäckt brun. Och jag kan sitta i min hytt och skicka mail, posta texter, skicka sms eller ringa om jag är tillräckligt nära land. Jag kan läsa nyheter hemifrån och jag kan läsa mina favoritbloggar. Allting som strider mot mina tidigare bilder av sjölivet, men som jag på något underligt sätt inte vill vara utan. Kunde man inte kombinera femtiotalets lunk och sköna linjer med modern teknologi?

Att varken 1700-talet eller 50-talet någonsin kommer åter är bara att acceptera. Jag har det trots allt alldeles fantastiskt bra här ute, och jag har fått se fler spännande platser under bara ett år än vad många gör under ett helt liv. Nog är sjöfarten en helt annan än vad jag drömde om, det inser jag. Men just det där med att ha någon väntandes på kajen där hemma, det vore väl ändå inte alldeles omöjligt, trots att 2010 snart står för dörren?

Tyrrenska sjön

Vi befinner oss rakt öster om Sardiniens sydspets och har gått utmed öns ostsida under hela dagen. Här är mycket vackert och vi skiftar snart världsdel; ETA är 21.30 ikväll och destinationen är Rades, Tunisien.

Genua bjöd på regntunga skyar igår vid ankomst men jag fick en fin nedflygning över molnfria alper i ett litet propellerplan efter mellanlandningen i München. Nu är vädret betydligt behagligare än när vi lade ut igår kväll och vi stävar fram i ca 17 knop och sjön är ganska lugn. Jag håller på att bekanta mig båten som bäst, men det märks redan att det ställs lite högre kunskapskrav, bl.a. har en första vakt redan avklarats på bryggan med allt vad det innebär.

Det är en gammal dam det här på dryga 190 meter men som ändå är ganska fräsch, trots att vi alltså pratar RoRo. Hon är tydligen ett franskbygge avsett för militära ändamål ursprungligen. Det innebär bl.a. att spanten sitter tätare än nykära människor, vilket leder till att båten är stenhård och nästan aggressivt vibrerande. Tror aldrig jag varit på en båt som darrat så mycket som den här. Kan nog bli lite si och så med sömnen om man inte är rejält trött när man kryper till kojs.

Besättningen är ganska stor (23 man inklusive mig) och består till största delen av filippinare, vilket jag är glad för. Alltid glada, leende och hjälpsamma människor, dessa filippinare. Och mycket viktigt; kocken är bra!

Vi kommer arbeta med lastning och lossning från sen kväll till tidig morgon. Går allt som det ska med den lilla mängd last vi har beräknas vi lägga loss vid 04.00, då med nordvästlig kurs och destination Barcelona.

Det är gott att vara till sjöss igen.

Polen

Första dagen på sommarlovet ägnar jag åt att gå igenom bildarkivet och jag fastnade för senaste resan. Med lite distans ser man bilderna med andra ögon, och jag fann (och finner allteftersom) några som kanske är värda att dela med sig av. Dom finns här, för den intresserade.

Är det förresten någon som vet något om Åland? Jag ska dit i augusti och vet ungefär ingenting om ögruppen.

För övrigt gjorde det här mig glad. Right back at you, Zmilla.

Väntans tider

En tenta avklarad igår och en återstår imorgon. Därmed slutar mitt första läsår imorgon, därefter sommar. Skulle tro att dom flesta går och väntar på sommar och ledighet, kanske mer än man väntar och längtar efter våren om vintern, och så gör även jag. Den förtjänade långledigheten, det är väl ändå den bästa?

Nu blir det emellertid ingen långledighet för mig, inte förrän i september, eftersom jag mönstrar på Tor Belgia preliminärt på måndag i Marseille. Läsår nr två startar alltså fem dagar efter det första slutar, och så var det med den ledigheten.

Standardreaktionen har varit men åhh stackare, då missar du den svenska sommaren, vilket fått mig att undra lite över det svenska sommarfenomenet. Vad gör egentligen svensken med sin sommar? Grillar, bor i husvagn, blir myggbiten, klagar över vädret, dricker sig fullare än vanligt? Har man tur lyckas man träffa in två kanske tre veckors semester med fint väder, vilket oftast är mer än man vågar hoppas på, innan det är dags att huka sig för elva nya månader av slit och jämna plågor.

Nå, det där är väl en onyanserad nidbild måhända, men helt osann är den inte. Jag kan inte låta bli undra vad den bottnar i, denna grundmurade sommardyrkan. Ett fenomen som i sig säkert kunde vara föremål för en doktorsavhandling.

För egen del kommer jag kryssa i Medelhavet sommaren igenom mellan platser som Amalfikusten, Korsica och Katalonien, och jag känner inte precis att jag kommer missa någon sommar. Men ändå möts man av men den svenska sommaren… som om den vore något heligt att helga. Att vara iväg i drygt 100 dagar kan däremot orsaka viss lappsjuka, men den sjukan är oberoende av årstid.

Nu varvar jag det sista finliret inför tentan imorgon med väntan på bekräftelse av datum samt på flygbiljett och jag tycker det ska bli så oerhört roligt att få komma iväg igen. Någon svensk sommar med badbollar, rinnande glassar och världsvana söndagsseglare kommer jag inte sakna.

Men det är klart.. befriande åskoväder, jordgubbar & färskpotatis, ljumma ljusa kvällar med vänner, saltvatten i håret, trutarnas tjafs och båtmotorns trogna dunk-dunkande. DET är saker jag ogärna går miste om.

Trots allt.

PS. (Ghost) Riders in the sky och Highwayman är dom bästa plugglåtarna just nu, och idag förtidsröstade jag i EU-valet.

Grönt & Grått

I tisdags gick jag ut för att få i mig lite ljus. Vid lunchtid var himlen knallblå och solen stod högt över allting, sådär ångestskapande för en innesittare. Jag vet inte om det var något särskilt med just den dagen, men det slog mig hur otroligt grönt allting var. Inte sådär lite vanligt vårgrönt, utan mer som att det gröna ville ta en gruvlig revansch på grund av den långa väntan färgen fick uthärda i år. Det var vackert men nästan för mycket, vilket vitsipporna som redan trängts undan säkert höll med om.

Jag fick se gubbarna slipa på sina båtar i solen, pensionärer på bänkar med ansiktena mot solen, ett gäng unga tjejer med en förmodad skoluppgift sitta och skissa landskapet utöver fjorden och fartyget Cimbris lägga ut från kaj mot Gibraltar. Allting är storslaget, romantiskt, livgivande på ett förunderligt men självklart vis.

Väl ute på Gustafsberg hade sommaren anlänt, sånär som på några eftersläntrande träd. Men caféet var öppet, folket med sina glassar var där, båtarna låg i vattnet och det vackra gamla badhuset (numera vandrarhem) stod i förberedelse för långväga gäster.

2009 V 12

För bara en månad sedan var världen en annan. Dysterheten låg tung över en fuktig brungrå stad och jag styrde stegen mot den en gång så fina Folkets Park. Jag tänkte att vädret nog skulle passa bra för att förstärka förfallet, vilket det också gjorde. Platsen kändes ödsligare än någonsin tidigare.

2009 IV 15

Jag vill dokumentera parken, dansbanan, kongressen, kiosken, lekplatsen. Kanske kunde man göra ett snyggt tidsdokument i svartvitt av det hela? Jag har nämligen hört att man ska riva istället för att rusta upp. Men det tycks inte spela någon roll, jag misslyckas alltid med parken oavsett väder. Trots att den alltså erbjuder mängder med presumtivt spektakulära bilder.

En föränderlig värld, både på kort och lång sikt. Hur är det om en månad? Krossat glas, begagnade engångsgrillar överallt och fyllehundar i rabatterna efter midsommarbravaderna? Hur är det om, säg ytterligare 70 år? Är Parken jämnad med marken och landets äldsta badort bara kuriosa? Vill man ens veta?

Jag har en vän som bor i Mexiko. Somliga tider är jag avundsjuk på honom, men tider som dessa vill jag inte vara någon annanstans. Tänk att aldrig få uppleva vad våren gör med folk och natur, hur fattigt vore inte det?

Bristande effektivitet

Egentligen skulle jag önska fler perioder som dessa när det är allt annat än stiltje, men det gör jag inte. Jag fungerar inte alls bra under hård tidspress och det frustrerar mig.

Tiden rusar iväg, dagarna fylls, planer smids. Det är som att det står femhundra saker på kö, väntandes på att bli bearbetade. Veckolunken är bortblåst och plötsligt måste man umgås med begrepp som optimera och planera. Man försöker och gör så gott man kan, men när dagen summeras frågar jag mig ändå alltid om den maximerades, ty ambivalensen lämnar mig sällan ifred.

När jag läser en sak känns en annan mer angelägen. Om jag tar en dusch vill jag promenera, promenerar jag vill jag duscha. När jag ska sova vill jag vara vaken, när jag vaknar vill jag sova. Det låter typiskt tonåringskt, tycker jag.

När jag strosade runt på Krakows stenlagda medeltidsgator för en dryg månad sedan och smakade på försommaren gick det upp för mig just varför jag måste ta mig igenom den svåra matematiken: I mitt (förhoppningsvis) framtida yrke har jag möjlighet att bosätta mig var jag vill. Det är en lyx få förunnade. Ändå är det märkligt svårt att motivera, tvinga, plåga sig igenom saker man verkar för dum för att lära sig, trots drivkraften jag kände då. Kan minnena har förbleknat så snabbt, eller är det min oförmåga att hantera för många stress- och pressmoment samtidigt som hävdar sig?

Jag skulle behöva lite goda tips vad gäller struktur och effektivitet. Mina egna vetskaper från förra studiesejouren verkar helt utradera på dom punkterna.

Pirater

Okej, det kanske inte är så konstigt att jag följer överfallen med ganska stort intresse, men är det inte så att piraternas fasoner känns som ett.. vad ska man kalla det, väldigt plötsligt nygammalt beteende? Inte hörde man talas om några pirater för tio år sen? Fem år sen?

Givetvis ska USA ta i med hårdhandskarna och visa sin kirurgiska precision vid minsta sak som påminner om militärisk operation. Fram med musklerna bara. Ja, kaptenen fritogs och hans gisslantagare bragdes om livet medelst handeldvapen på en gungande båt. Förbluffande skickligt. Självklart är man tacksam för dom eskortkonvoyer som patrullerar farvattnen, men vad får dom dödande skotten för konsekvenser?

Jag ska visserligen inte själv segla vattnen runt Afrikas horn, Malackasundet eller något annat drabbat område i sommar, men jag har kamrater som ska det. Nu lovar piraterna att inte tveka att ta liv som hämnd. Och plötsligt är det inte bara nåt som sker tusen mil bort. Det blir verkligt nu.

Det känns typiskt att pirater dyker upp i stor skala nu, och ännu mer typiskt att man fått dom att bli argare än någonsin så att dom inte längre bara är på jakt efter lasten. Och mest typiskt av allt är USA´s ytskrapande problemlösarmetoder. Kanske tröttnade man efter debaclet med Aidid?

Jag är visserligen inte så bra insatt i den pågående (?) diplomatin kring landets situation, men man kan fråga sig om det inte vore en bättre idé att med en yttersta ansträngning få slut på anarkin i Somalia än att skjuta ihjäl enstaka pirater. Förutom det enkla faktum att miljoner människor på sikt skulle få en chans till ett tryggare och bättre liv, så skulle även vi känna oss lugnare varje gång vi tilldelas en ny båt. Så är det inte nu.

Av naturen ytliga

Jag träffade en bekant i helgen. Vi kom att diskutera döden av den anledningen att han förlorade sin syster (som jag var betydligt bättre bekant med) i en bilolycka för några år sen. Eftersom jag själv vet att deltagande av det slaget kan skänka lindring även långt efter frånfället, ville jag låta honom förstå att jag tyckte hon var en helt underbar människa som skänkte andra glädje vad hon än tog sig för. En genuint genomvacker tjej som varken är bortglömd eller mindre saknad några år senare. Hon var, eller snarare är, en sån person som tiden inte kan bleka minnet av.

Och det uppskattades. Men efter en stund överraskades jag av en kommentar som kom att överskugga samtalet i övrigt som jag inte riktigt kan smälta.

Ja, hon var så himla fin att se på.

Nog var hon det, en av dom absolut finaste, men gör det förlusten större och svårare? Jag menar, vad kan ett yttre ha att göra med kalibern av saknad och sorg?

Det fick mig att igår fundera kring det tragiska självmordet i fallet Sofie Lohede, där massmedia väljer en så fördelaktig bild vid publicering som möjligt. Hur går resonemanget kring det pressetiska och det monetära vinstintresset där? Förhåller det sig så att ett vackert ansikte skapar starkare sympatier och att man är cyniskt medveten om detta? Jag för min del minns att jag utöver själva tragiken i ett förlorat ungt liv tyckte att det på något vis kändes så otroligt orättvist på en så rar tjej. Blev jag därmed påverkad av bilden?

Än mer orättvis är avrättningen av Delara Darabi i fredags. Flickan som, sjutton år gammal, av sin pojkvän övertalas att ta ansvaret för ett mord, begånget just av pojkvännen. Att fallet i sig är bland det mest rättsvidriga någonsin råder det inget tvivel om, men blir min frustration större av hennes vitala leende som nu bara finns på bild?

Jag är, som jag påtalat tidigare, absolut och principiell motståndare till dödsstraff. Kategoriskt utan undantag. Men hade jag varit lika upprörd om det vore Josef Fritzl som fick nacken knäckt i galgen? Nej, jag tror inte det. Jag tyckte inte det var superjobbigt att man lät hänga en ilsk och pompös Saddam Hussein, även om jag tyckte det var fel. Visserligen är dessa jämförelser tämligen meningslösa då dom här männen själva begått vidrigheter, medan systern förolyckades, Sofie våldtogs och knäcktes och Delara hängdes oskyldig. Men om det förhöll sig så att dom vore oskyldiga, dom trötta fula gamla männen, hade man då letat upp väna bilder på dom för att väcka våra sympatier? Hade det då fungerat?

Jag vill inte tro att vi är så biologiskt beskaffade att vi till och med in i döden låter oss påverkas av utseende och yta, men av allt att döma verkar vi inte vara bättre än så. Ett yttre har betydelse, hur politiskt inkorrekt och svårsmält det än är, även i dom mest bisarra situationer. Ty vad skulle anledningen annars vara att man så uppenbart arbetar systematiskt på förevisat sätt med dessa bildval?

Jag var ju själv den som valde ut den finaste bilden på pappa till hans begravning.

Två svala gåtor

Jag har varit utan den riktiga viljan ett tag nu. Blasé inför det mesta. Endorfinerna har känts som utrotade och jag har umgåtts med den stora ensamheten kanske lite för mycket. Men så hände något. Gnistan tändes när vintern tog slut, det märkte jag, men exploderade gjorde det först nu. Jag fick erfara att stå naken i ljuset, framdriven av två sånger, tvingad att lyssna till mig själv. Det var vidrigt men så omvälvande underbart. Så avgörande.

Mitt livs volym har aldrig varit särskilt hög, men idag annorlunda. Idag tar jag för mig och förälskar mig på nytt när jag hör sången som får mig att dansa nerför gatan, som får mig att fullständigt ge fan i att min acapella låter oändligt illa. Tonerna andas glädje, perfektion, driv, vilja, kåthet, romantik och för att inte falla till marken när mina knän viker sig fortsätter jag dansa, övertygad om att jag aldrig hört något kraftfullare i hela mitt liv. Jag hamnar i extas och jag känner på nytt hjärtat pumpa runt mitt svarta svenska blod. Det rusar äntligen fram genom artärer och vener och min förslutna livsglädje vrålar ut sitt vårskrik i ren befrielse.

Sen hör jag den efterföljande sången med smärta, saknad, sorg, hjälplöshet, utanförskap, ensamhet och jag kan inte tro att det är sant att jag utan en klar tanke faller handlöst rätt ut i intigheten, träffad hårdare än vad jag trodde möjligt. Sången skär sönder min själ men lappar och syr ihop den i samma sekund. Knappt vid medvetande har jag aldrig känt mig mer skärpt och dom två långsamma tårarna utmed mina kinder är som självklara svala gåtor. Det gör så satans ont i nerver, benmärg, hjärta att ljudflödet rubbar min världsordning. Det är kapitulation och kosmisk seger hand i hand och jag upplever mitt eget tillfinnande som förklarat och absolut.

Det här är äkta. Jag är äkta. Jag är vid liv. Jag andas och jag öppnar min bok för världen men klistrar igen sidorna där mina drömmar är nedtecknade. Dom är som rövare i bakhåll, vilandes och vässandes sina sablar i väntan på gott byte. Kanske klarar jag en dag av att blottlägga dom för någon, kanske är någon nyfiken nog att själv bända isär sidorna med ömhet och varsam hand. Jag hoppas det. Jag hoppas jag en dag får visa vem jag är för någon som förstår två sångers makt att blåsa liv i en människa som saknat sin lust länge nog.

Summering

Vi ligger just nu och lossar gasolja i Amsterdam. I skrivande stund vet vi inte om vi får någon ny destination före vi lägger ut eller om det blir några dagar på redden fr.o.m. ikväll, innan vi mentalt kan ta sikte på Sverige. Förhoppningsvis kommer vi hem tisdag-torsdag.

Resan börjar alltså närma sig sitt slut. Jag sitter på bryggan och summerar platser, bilder, intryck. Trots att vi mest rört oss i "hemmavatten" har den här törnen varit långt mer givande än förra. Bra folk, bra båt, bra insats. Starkast intryck gjorde utan tvekan Ryssland. Det var också trevligt att runda Skagen, gå igenom Kielkanalen och besöka Skottland igen. Men bäst av allt har ändå helheten varit. Den som gjort att jag känner mig 100%-igt på rätt spår.

Ganska många fina bilder har det blivit under resan, men jag vet att somliga är förtjusta i andra städer än jag. Därför:

Antwerp by night

Chokladtroll är vi allihop

Det bortskämda folket, finns det ett jobbigare släkte? Människor som tar saker för givet och som ska servas in i absurdum. Själva tycker dom att dom är rejält märkvärdiga och nödvändiga så klart, men egentligen förhåller det sig så att man klarar sig lika bra eller bättre utan dom. Jag talar givetvis om lotsarna. Det är ständigt silversked och höga hästar som gäller, ungefär som på Östermalm, med undantag för dagens sista lots. Han var artig, skämtade, kände sig lite onödig men regler är regler, lyssnade och skrattade och berättade om skridskoåkning på floderna som liten. Sen fick han middag och kaffe och blev så glad att han tackade alla på bryggan för årets trevligaste seglats. Han var lotsarnas Björn Skifs. Fast Björn Skifs kanske inte alls bor på Östermalm, vad vet jag. Han är väl från Vansbro.

Nå. Vad jag egentligen tänkte säga var att jag idag fick se en lite udda sak när vi strök utmed sandstränderna runt Westkapelle vid skymningstid.

Där fanns dom sedvanliga tavernaliknande restaurangerna med sina kvällsljus och terrasser och vid strandens bakkant låg rejäla sandbankar som barriär mot det surriga bullriga stadsindustriella på andra sidan. Det intressanta var inte det vi hade på vår sida om bankarna, vatten och sand har man sett innan, utan det var stadens läge på andra sidan som kändes allmänt konstig. Det stämde inte riktigt på något sätt. Helt klart något som inte står rätt till här, tänkte jag. Men aha, den ligger under vattennivån! kom jag på till slut. Vallen skyddar staden från havet och inte tvärtom. En polder, helt enkelt. Nederländerna heter väl inte Nederländerna för inte.

Utfarten från (jag tänker inte säga var eftersom Minna säger att jag jämt tjatar om den staden) är annars ett stort utropstecken att placera bakom Världens undergång. Det är helt enkelt vidrigt industriellt. Kan ni inte stänga av det där värmeverket? vill man fråga dom. Stoppa kolbanden, kemikalietransporterna, svavelutsläppen?

När vi låg i slussen några timmar innan passagen av Westkapelle funderade jag på det där om mänsklighetens framgångar, huruvida vi kan kalla steget ner från träden till 2009 för framgångar eller ej. Kan vi kalla alla cisterner, svavelosande fartyg, gasklockor för framgångar? Det är ju inga gubbar i hemska hattar som sitter och bestämmer att vi ska släppa ut all skit för nöjes skull. Det är vi, konsumenterna, som ser till att ödeläggelsen fortgår. Just det. Ditt senaste datorinköp, din kvällsbelysning, laxen du åt förra veckan, tidningen du knappt läste, tv:n som byttes trots att den hade utan invändningar brummat vidare i fem år till. Allt är ditt fel! Din efterfrågan, din onödiga biltur, ditt femtiofjärde par skor, din lyxresa till Thailand (som för övrigt borde bojkottas), ditt sug efter bananer, fjärran viner, ishavstorsk, spanska oliver, amerikanska jeans. Din vardag bygger dessa platser.

Är din vardag en framgång för mänskligheten?

Det låter fånigt kanske, men vid åsynen av dom här brutala industrifälten vill man bara skrika åt lagstiftaren att omedelbart strypa konsumtionstakten. Nu, bums, direkt. Fram med häst & vagn, segelskutor och rent vatten. Hit med en sextant och kasta radarskärmen överbord, gärna för mig. Låt alla satelliter störta, hissa seglen och låt mig hämta hem en tunna från Islay.

Men Systembolaget är förstås smidigare. Snart har vi fraktat hela världen över hela världen och en knapp tredjedel av Nederländerna ligger under havsnivå, på konstgjord mark, vilket jag med blotta ögat fick se ställvis idag. Briljant ingenjörskonst. Gör havsbotten till landmark så vi får plats med fler människor, fler städer, så att vi kan dra åt snaran kring våra halsar i ännu högre takt, hurra. Ett ganska äcklig land tycker jag. Som egentligen kunde vara ganska mysigt med sin säregna arkitektur, sina tulpaner, ostar och väderkvarnar.

Själv ligger jag här på en produkttanker, än en gång till ankar i Engelska kanalens norra del, och brukar min dator som förses med ström från båtens generatorer. Dom slukar ett knappt ton diesel per dygn och röken från skorstenen upphör aldrig. Och så småningom kommer jag hem och bilderna från ARA-området kommer blekna mot lusten att lägga vantarna på en ny fin iPod.

Ah, jag vet väl att inga av ovanstående önskningar är rimliga. Tjockisen måste ju få äta sin choklad när tjockisen vill, eller hur! Koleriskt dravel (krönika hade nog Expressens Marcus Birro eller Aftonbladets klarsynta Lisa Magnusson kallat det (vad är det med människor som envisas att kalla allt för krönikor?)) i ren frustration bara. Allt jag vill är ju att holländarna ska kunna åka skridskor på sina floder igen.

Absolut misär

Jag vet inte, det är svårt att beskriva det här. Man har sett bilder av allt det nedgångna slitna, läst om det öststatsgrå, sett misären på tv, men man tycks ha blivit immun mot förklarande flöden av andras eländen. Som en strid ström av grumligt vatten - inget blir urskiljbart. Inget biter liksom. Det är först när det kommer nära inpå blir det verkligt numera.

Anlöpet upp och in i floden var vackert inledningsvis. En stor angöringsfyr, ett högt radartorn i tegel, strama byggnader i regementsstil, matta men klara Gamla stanska färger, en sol som sken mellan molnens glipor. Ett ståtligt örnpar dominerade luften bara ett par hundra meter för om stäven och gjorde inramningen ganska sagolik för en stund.

Efter den första krökgiren dök flottbasen upp. Dom låg där spöklika och många - krigsskeppen från förr. Otroliga mängder mörkgråmålat stål utan någon fiende att vare sig hålla i schack eller slåss mot. Meningslösa symboler för ett ogreppbart vansinne man bara kan skaka på huvudet åt.

Det tog en god stund att passera basen, men när vi lagt den sista krigsmaskinen bakom oss radades spår av civila industrier upp. Borta var bilden av militärbyggnaderna. Istället möttes vi av fallfärdiga hamnskjul, rader av ruckel, knäckta lyftkranar, övergivna rosthögar till arbetsfordon, trasiga kajer och en fiskeflotta i bedrövligt skick. Bakom allting låg husen som skulle föreställa bostäder, lika nedgångna deprimerande dom, och man häpnade över att det är möjligt att leva på en förgäten plats som denna.

Från angöringsfyren hade vi tre sorgsna timmar in till kaj, men vi passerade inte bara elände. Ett gammalt slitet varv höll en gråvit bark och en svartröd fullriggare alongside i stål som var riktigt ståtliga, och när vi senare passerade en flodsjö fick vi en del vackra vyer mellan två eländen. Små öar bevuxna av kornliknande guldfärgad vass utgjorde en väldigt fin kontrast till den blå sjön som delvis var islagd och vit av snön som börjat falla.

När vi närmade oss vår vändpunkt dök så misären upp på den norra flodbanken igen, som i en dimma av dysterhet. Trasigt, förfallet, förstört. Magra herrelösa hundar letandes mat, igenspikade fönster, flagad färg, spruckna rappningar, rost och bråte och knappt en människa syntes till. Vid ett par platser syntes bostadskomplex som får betonghögar som Tensta och Hallunda att skina som kronjuveler.

Överallt spår av en tid då ingen brydde sig om egendom eller förstod värdet i att underhålla och vårda produktionsmedlen. Man förstår att det här landet måste rivas till grunden och generationer måste växla innan något som ens liknar välstånd kan erbjudas befolkningen. Ingenting jag någonsin sett tidigare liknar det här. Känslan av bedrövelse när vi gled förbi allt detta miserabla var total.

På den södra kajen stod sedan rader av godsvagnar och från ett lok kom gnissel och rök. När trossarna låg fast, maskinen tystnat och jag gått i land låg där ingenting utom en tömd frostig vodkaflaska bredvid den trasiga vaktkuren. Allt syntes som svartvitt i strålkastarsken och jag tror aldrig jag sett snön falla så långsamt.

Björnmöte

Hade det inte varit för Hitler hade jag just nu legat för ankar i Danzig bukt. Hade det inte varit för Hitler hade jag anlöpt Königsberg på onsdag. Hade det inte varit för Hitler hade jag kunnat gå i land och se en vacker Hansastad och känt historiens vingslag över ett vintrigt Ostpreussen.

Istället ligger jag i Gdansk bukt utanför flottbasen Baltiysk och ska gå till kaj i Kaliningrad. 

Ryska vintervatten välkomnar

Jag levde aldrig under preussisk tid och kan inte gnälla över det, men 1988 missade jag Sovjet (året efter missades ett fortfarande delat Berlin när min mor rånades på reskassan i Nice - en annan historia). Familjen gjorde en resa till Nordkapp och en tänkt avstickare till Murmansk var planerad. Men utlänningar i Sovjet tilläts vid den tiden inte köra mer än 50 mil per dygn, vilket fick oss att aldrig korsa gränsen från Finska Lappland.

Nu är det Ryssland. Ryssland känns nygammalt och tsariskt. Veligt och vrångt. Som ett trotsigt efterblivet barn med superkrafter. Sovjet däremot, det fanns en slags trygghet med Sovjet. Man visste vad som gällde. Med Brezjnev hade vi maktbalans, kallt krig, femtio mil per dygn. Klara besked. Sen kom Gorbatjov och insåg ett och annat och plötsligt hade vi glasnost, perestrojka och en fallande Berlinsk mur. Järnridån sveptes bort över en natt och nu har vi alltså Ryssland.

Och Kaliningrad. Att Putin inte döpt om staden är ett mysterium. Det är som att ha kvar motsvarande Himmlerstadt eller Goebbelsheim i Tyskland. Herr Kalinin var ingen duvunge precis han heller.

Som naiv 16åring fascinerades jag av Sovjet. Dom hade bättre hockeylag och nationalsång än USA. Dom hade tuffare namn på underrättelsetjänsten, fetare atombomber, maffigare slott, större torg. Den enkla flaggan med hammaren och skäran utstrålade makt och kraft på ett helt annat sätt än opponentens tivolibanér. Det vilade något mytiskt över det enorma tillslutna landet i öster. Att befolkningen var svårt kuvad och lidande var på något vis alltför abstrakt för att det skulle gå att ta till sig. Det gick inte att föreställa sig inskränkningar i den egna rörelsefriheten eller dom totala intrången i människor integritet.

Idag ser man lite annorlunda på eran som varade från Oktoberrevolutionen till Berlinmurens fall.

Att Königsberg och Ostpreussen raderades ut tillskriver vi Hitler, det borde aldrig fått hända, men att giganten C.C.C.P. föll i småbitar kan vi inte skylla honom för. Eller kanske snarare tacka. För i ärlighetens namn var Sovjet rena skiten och jag är glad att nästa hamn faktiskt inte ligger i en diktatur.

Likväl är man ett Kalla krigets barn..

Mellanlandning

Danmarks nordligaste punkt, Skagens Rev, hade vi tvärs styrbord just vid solnedgången. Vidsträckta stränder, silhuetter av små hus, fiskebåtar på ingång med armador av sjöfåglar efter sig. En timme senare skymtade vi det svepande ljuset från Vinga fyr. Skagerrak var förödande magnifikt ikväll.

Vid svensk kustkänning lät vi ankaret löpa fritt och med lastrummen tomma måste det låtit som åska in över Brännö Donsö Styrsö. Ärendet här är proviantering och ett mindre besättningsbyte. Strax före midnatt hivar vi ankaret och styr söderut inatt, ner mot Öresund och in i Östersjön.

Vi går mot Ryssland.

Kollisionskurs

Man känner sig ganska ordentligt fet när man sitter på bryggan, högt högt ovan vattenytan, och inte viker en tum från angiven kurs, varpå fiskebåtar och annat väjer av ren självbevarelsedrift. Men så råkar vi komma på kollisionskurs med fröken Ebba Maersk och plötsligt är man själv flugan som viftas undan.

Lustigt när vi ikväll satt och snackade just om dom där groteska kontanierbåtarna, hur fula och eländiga dom är, så kommer den största på planeten och vill ramma oss.

Trollet Ebba in action på behörigt förbiseglat avstånd.

Nå, vi hade ändå väjningsplikt.

Dagens outfit

Som kontrast till gårdagens djupheter tänkte jag att jag går till poppen och ställer mig lite laid-back vid första bästa vinsch och visar upp sjömodet för dagen. Here goes:

Mössa: H&M

Handskar: Ejendals
Overall: Donsö Fiskeredskap & Skeppsfurnering

Skärp: Blåkläder

Skor: Cofra

För övrigt syns pollaren till vänster, på vilken jag frös häcken av mig härom dagen.

På andra sidan

Jag tar en promenad på däck en kväll när vädret lagt sig, ser ut över redden. Ett tjog fartyg ligger stilla med fören mot vinden och tillsammans lyser vi upp i mörkret som en liten småstad. In över land syns Ijmuidens industriljus och från skorstenarna stiger rök dygnet runt. Plötsligt reser sig en mörkorange magisk måne över landhorisonten och det är surrealistiskt hänförande. Som att stå på Kastellholmen och se Globen ta väder och färgskiftande fara iväg, rätt upp i himlen.

Stryker omkring på backen och studerar vinschar och ankarspel, försöker lista ut hur många schacklar vi har ute. Försöker få klarhet i förmiddagens känningar. Där framme är det tyst. Inga fläktar som surrar, inga ventiler som skallrar, inga pumpar som gnisslar. Det är bara tyst, förutom vindarna som viner till och sjön som slår mot skrovet.

Mellan backens och byggets lejdare är det etthundratjugofyra steg, men den här kvällen många fler. Spindelnätet av koppar, mässing och rostfritt som ligger långsträckt på däck börjar äntligen bli begripligt. Jag kollar in manifoldrar, strippventiler, överkopplingar, brandposter, värmeväxlare. Går fram och tillbaka för att få grepp om nätet. Ledningar och rör kors och tvärs, överallt ledningar och rör. Det omänskliga i att förstå allt det där tycks faktiskt inte alls längre vara omänskligt, bara extremt krångligt.

På akterdäck såg jag sedan mig själv där jag satt som förstenad på en pollare tio timmar tidigare. Vindarna nådde aldrig den befarade Beaufort-8:an, men fulla av vassa iskristaller drog dom ändå hånfullt enkelt innanför kragen. Arbetet hade måst göras och med stelfrusna fingrar splitsade jag tross och hjälplina på akterdäck tills huden vitnade och naglarna sprack. Inte stod jag surrad till rors, men nog var riggen nedisad och verktygen märgbitande kalla.

Och nog undrade jag vem du var fantastisk för just då, i helvetesblåsten.

Inne i bygget den här kvällen tittas det på tv, det tjoas engagerat när det är blågult på planen. Jag lämnar snart dagrummet och häller upp en kopp kaffe i mässen. Det är gott och bra, kocken vet att kaffet ska vara svartare än natten. Med koppen i handen tar jag mig upp till bryggan för att kanske få något besked om nästa destination, men inget. I tre dygn hade vi legat still och det kunde lika väl bli tretton dygn till.

Den natten låg jag och tänkte på vilken riktning mitt liv tidigare och nu tagit, vilka frågor jag sökt svar på. Inget har kunnat sägas med säkerhet. Vart har jag varit på väg, vem väntar på kajen, hur kan jag le när köld och vind är förlamande? När törs jag säga som det är?

Till slut föll jag ändå i sömn. 

Ty när sista splitsen var lagd hade jag ställt jag mig vid relingen och hållit händerna över det kalla stålet och sett snöflingorna smälta över mina händer och jag hade förstått allting.

Fritt fall

Vi testade livbåten skarpt här i hamnbassängen ikväll. Lite nervöst, men mest förväntansfullt. Tyvärr var det för mörkt för att filma/fota + att jag satt i båten, men jag hittade ett "tvillingklipp" på youtube:

Dom två dödstysta sekunderna mellan rampen och nedslaget är goda kandidater att vara dom längsta i mitt liv. När vi sedan landat, tuffat runt lite i bassängen och till slut fått upp oss själva och båten stod vi där på däck, tre killar mid-30, och bara garvade. Igen igen, ylade vi som småbarn på Liseberg. Överstyrman tyckte tråkigt nog att det räckte med bara ett test.

Strandhugg

Om det är någonting som är signifikativt för tankmarknaden så är det att man aldrig riktigt kan veta vad som gäller. Vi blev inte liggande på redden mer än en natt och nu får vi inte riktigt all last vi vill ha. För min del gjorde det inget att vi kom till kaj en dag tidigare, snarare tvärtom eftersom det då gavs möjlighet att knalla i land några timmar.

Edinburgh är en härlig stad. Trevliga människor, vackra omgivningar och historiska platser och byggnader i mängder. Passar en sån som mig utmärkt. Sist jag var här kände jag ganska starkt att, ja här skulle man faktiskt kunna tänka sig att slå sig ner. Den känslan lät inte vänta på sig den här gången heller. Det är en bra stad som egentligen bara har en nackdel; maten. Det skotska köket är ganska bedrövligt med vidrigheten Haggis i spetsen. Dock finns ett undantag: Dom vet hur man gör fantastisk fish n’ chips! Och det undantaget passade jag på att hugga i mig. Men annars - helt underbart att vandra stadens gator. Dessutom kompenserar man maten dryckesvis nästan mer än väl genom alla whiskystores. Köpte, trots utbudet och min conesseurska läggning, bara en mössa och fotovantar.

Ostkust

Även igår fick jag läge att kliva i land. Tog mig då istället till staden vi bara körde igenom sist: Glasgow. På tåget dit kom jag på mig själv med att veta i stort sett ingenting om den, och jag kom väl därifrån med erfarenheten att där inte är lika turistigt som i Edinburgh och att shoppingmänniskor trivs bättre i den västra staden. Gjorde ändå det högkulturella i att besöka The Gallery Of Modern Art. Och därinne fattade man väl om möjligt ännu mindre än man gör på Stockholms motsvarighet.

Västkust

Just nu håller vi fortfarande på med lastningen och det drar ständigt ut på tiden. Lotsen är beställd till halv tolv imorgon på förmiddagen, men hur det blir med den saken kan man alltså aldrig helt säkert veta. Utfarten blir nog nice, om vi nu går dagtid, innan vi styr söderut igen. Det mesta av snön är borta men bergen är fortfarande vitklädda och gör inramningen väldigt vacker, nästan norskt fjordig. Nästa hamn är Amsterdam.

Ankring

Position:
N55°59,4’
W003°01,3’

Så, nu kan ni ta fram kartböckerna och knåpa fram var jag kommer sova inatt, era kartnördar. Eller så nöjer ni er väl med att jag ligger väderskyddat strax utanför ett översnöat Edinburgh och trycker. Vi ska gå längre in i floden här, upp till Falkirk, men det blir först på onsdag. Just nu är det bara skönt att ligga i lä.

Det här dygnet, det var besvärligt. Hade bestämt mig för att skriva ner umbärandena som bjudits, men jag är helt slut. En sjöman älskar havets våg? Människan som skrev den sången har inte gått Nordsjön i början av februari, den saken är säker.

Öppet vatten igen

Smidigt. Vi låg i den yttre delen av Europoort och det tog inte mer än ca 45 minuter från det att första trossen började hivas till vi var ute på öppet vatten. Hade kanske varit kul att fått se lite mer av supermonsterhamnen Rotterdam, men här om någonstans är det mest bara stort, fult och industriellt.

Gick en rundvandring för mig själv på båten igår kväll. Man kikar in lite brandbekämpningsutrustning, nödutgångar, livflottar och lite annat som kan vara bra att känna till in case of olycka. Tog mig ner i maskinrummet för att bekanta mig med maskinen och generatorerna också. Helt otroligt vad uppstyrt och snyggt allt är. Den skitigaste dörren i maskinrummet är i bättre skick än den renaste dörren i the living quarters på förra båten. Nu ville man liksom gå fram och klappa topplock och cylindrar.

Vi slapp lägga oss på redden idag eftersom vi fick ny destination igår kväll. Nu rullar båten behagligt i långskeppsled och det gillas; att ligga för ankar är inte jättekul. Nu har vi ca 36 timmar till sjöss innan vi når Skottland och Edinburgh.