Jag träffade en bekant i helgen. Vi kom att diskutera döden av den anledningen att han förlorade sin syster (som jag var betydligt bättre bekant med) i en bilolycka för några år sen. Eftersom jag själv vet att deltagande av det slaget kan skänka lindring även långt efter frånfället, ville jag låta honom förstå att jag tyckte hon var en helt underbar människa som skänkte andra glädje vad hon än tog sig för. En genuint genomvacker tjej som varken är bortglömd eller mindre saknad några år senare. Hon var, eller snarare är, en sån person som tiden inte kan bleka minnet av.
Och det uppskattades. Men efter en stund överraskades jag av en kommentar som kom att överskugga samtalet i övrigt som jag inte riktigt kan smälta.
Ja, hon var så himla fin att se på.
Nog var hon det, en av dom absolut finaste, men gör det förlusten större och svårare? Jag menar, vad kan ett yttre ha att göra med kalibern av saknad och sorg?
Det fick mig att igår fundera kring det tragiska självmordet i fallet Sofie Lohede, där massmedia väljer en så fördelaktig bild vid publicering som möjligt. Hur går resonemanget kring det pressetiska och det monetära vinstintresset där? Förhåller det sig så att ett vackert ansikte skapar starkare sympatier och att man är cyniskt medveten om detta? Jag för min del minns att jag utöver själva tragiken i ett förlorat ungt liv tyckte att det på något vis kändes så otroligt orättvist på en så rar tjej. Blev jag därmed påverkad av bilden?
Än mer orättvis är avrättningen av Delara Darabi i fredags. Flickan som, sjutton år gammal, av sin pojkvän övertalas att ta ansvaret för ett mord, begånget just av pojkvännen. Att fallet i sig är bland det mest rättsvidriga någonsin råder det inget tvivel om, men blir min frustration större av hennes vitala leende som nu bara finns på bild?
Jag är, som jag påtalat tidigare, absolut och principiell motståndare till dödsstraff. Kategoriskt utan undantag. Men hade jag varit lika upprörd om det vore Josef Fritzl som fick nacken knäckt i galgen? Nej, jag tror inte det. Jag tyckte inte det var superjobbigt att man lät hänga en ilsk och pompös Saddam Hussein, även om jag tyckte det var fel. Visserligen är dessa jämförelser tämligen meningslösa då dom här männen själva begått vidrigheter, medan systern förolyckades, Sofie våldtogs och knäcktes och Delara hängdes oskyldig. Men om det förhöll sig så att dom vore oskyldiga, dom trötta fula gamla männen, hade man då letat upp väna bilder på dom för att väcka våra sympatier? Hade det då fungerat?
Jag vill inte tro att vi är så biologiskt beskaffade att vi till och med in i döden låter oss påverkas av utseende och yta, men av allt att döma verkar vi inte vara bättre än så. Ett yttre har betydelse, hur politiskt inkorrekt och svårsmält det än är, även i dom mest bisarra situationer. Ty vad skulle anledningen annars vara att man så uppenbart arbetar systematiskt på förevisat sätt med dessa bildval?
Jag var ju själv den som valde ut den finaste bilden på pappa till hans begravning.
5 kommentarer:
Först: Din bekant kanske menade att han såg allt hon var även i hennes yttre, vilket förmodligen gjorde henne än vackrare? Jag tror du förstår vad jag vill säga. Kommentaren låter ytlig, men kan den ha varit menad på ett annat sätt?
Sedan: Av någon anledning (skulle kunna stavas media, men även biologi tror jag) verkar ett tilltalande yttre ofta förknippas med framgång och lycka. Det jag vill säga är, att det därmed blir svårare att acceptera att dessa ("lyckade") människor råkar ut/utsätts för tragiska händelser. De får vår sympati om de är vackra eller sårbara på något annat sätt. De står ju så långt från den negativa änden på skalan att möjligheten att de plötsligt skulle hamna där, verkar orimlig. Trots att vi helt logiskt förstår att det inte finns någon som helst orimlighet i det.
Som sagt tror jag också att biologin spelar roll, helt krasst (även om media trycker på oss ideal). Jag tänker bl.a. på undersökningar som gjorts på hur vi reagerar på olika ansiktsuttryck t.ex.
Slutligen: Jag antar att du ville visa alla hur fin din pappa var, med en så rättvis reflektion av hans inre som möjligt. Såklart att du valde den finaste bilden då.
Vem skulle inte?
Mycket intressant ämne du tar upp här.
Säga vad man vill om yta/någons yttre men nog har det betydelse allt. Det är lustigt: ju äldre man blivit (nu låter det som jag vore lastgammal, men du förstår) desto mer har man liksom tvingat sej själv att börja på att inse och acceptera det faktumet, oavsett vad man tycker om att det "ska" ha betydelse eller inte.
- Har det inte forskats med bebisar om detdär förresten? Att de ler åt/dras mer till de s.k. "samhällssnygga" ansiktena från de vuxna?
Men, tror också "det vackra" hänger ihop med den bild man har av sej själv där inuti: Har man en sammanfattat positiv bild och tro på den man är så skiner det naturligtvis igenom och speglar det yttre. Och tvärtom.
Essim:
Din reflektion är sund och jag tänkte inte alls på det sättet, jag hoppas du har rätt, men faktum är att jag påpekade att det där med utseendebiten ändå inte var helt relevant (vilket jag också fick medhåll för).
Ja, och det är ju det här som är det intressanta med det här. Hur mycket styrs av vår biologi och hur mycket kan vi styra själva? Jag är dock tveksam till att framgång och lycka skapar ”vackra osårbara” människor, utan jag tror snarare att det är goda ömsinta personer som tillhyses dom största sympatierna. Och är dom dessutom fagra och oskuldsfulla har vi på något vis närmare till medlidande vid eventuell olycka. Att det är människor långt ifrån den negativa änden, ja absolut.
Jag valde en bild som skulle spegla hans personlighet så väl som möjligt, därav blev det kanske inte den absolut ”mest fagra” i albumen, men ändå den finaste. Där har du helt rätt.
Nina:
Helt klart är det så att synen på yttre/inre ändras med liv och erfarenhet. Det yttre har dock alltid, för mig, spelat roll. Det som kommit att ändras är acceptansen inför detta faktum. Som att ”jaha, sån här är visst jag, bäst att gilla läget/tvinga sig inse.” Somligt är bara som det är.
Jo, jag vill minnas att jag från psykologin på gymnasiet fick ta del av en sån undersökning. Barn som utsattes för bilder av fula osköna ansikten dröjde inte länge med att börja klaga, medan gråten uteblev då bilder på vackra människor visades. Så som essim var inne på också.
Vad det kommer sig av är väl inte helt lätt att veta, kanske har det något med det gyllene snittet att göra? Vi dras alltså helt omedvetet till och trivs bättre kring saker som tilltalar ögat. Sen visst, varierande smaker finns tack och lov, men principen är ändå ofrånkomlig.
Det där att vackert inre skapar vackert yttre, gärna synergiskt, kan även det ha nån slags biologisk förklaring?
Hur som helst tycker jag inte riktigt om det faktum att jag låter mig påverkas av bilder så lätt. Eller för all del hjärtskärande text. Det gjorde definitivt ondare att läsa Aftonbladets rapportering kring Darabis avrättning än Amnestys.
Tack för väldigt givande kommentarer, båda!
"Hur som helst tycker jag inte riktigt om det faktum att jag låter mig påverkas av bilder så lätt. Eller för all del hjärtskärande text."
Jag undrar om du menar att du känner dig lättlurad? Att du går på så "simpla" knep som billiga blaskor använder för att öka sin försäljning?
För jag vill inte riktigt tro att du inte tycker om att påverkas av bilder och hjärtskärande text. Du producerar ju själv både och, med syfte att beröra på något sätt. Ibland hjärtskärande.
Ibland stöter man på formuleringar man skulle kunna döda för, exempelvis hos Lundell, eller varför inte Tomas Tranströmer eller Astrid Lindgren. Att kvällstidningarnas pengastyrda sensationsformuleringar även de träffar i hjärtat kan säkert svida, men återigen så är vi bara människor med reaktionsförmåga... Och nog finns det skickliga skribenter på dessa tidningar också.
Skillnaden ligger väl i på vems uppdrag och med vilket syfte dessa författare och skribenter huvudsakligen skriver. Men oavsett anledning så kvarstår ju faktum; att du inte tycker om din reaktion.
Spännande! Jag håller naturligtvis med om att det yttre har betydelse, det bevisas t.ex genom att naturen har utformat både djur- och människors avkommor på ett sådant sätt att det ska väcka våra instinkter med ett visst karakteristiskt utseende.
På samma sätt som vi genom kroppsspråk och ansiktsuttryck uppfattar ett oskyldigt barn, identifierar vi också en försvarslös åldring. Vi är mer påverkade av de kroppsliga uttrycken än vi tror, och som ni är inne på här ovan, kan en bild av en person ses som en slags representation av dennes personlighet och egenskaper. Det är inte naturligt att vi ses förstenade i en känsla, men på bild kan vi bevaras just så. När en person ska förevigas i en bild känns det därför inte konstigt att man väljer en så representativ bild som möjligt. Om du skulle välja ut ett foto på någon du inte tyckte om hade bildvalet kanske representerat något annat uttryck?
Läs "Konsten att läsa tankar", den belyser våran omedvetna förmåga att tolka utifrån det yttre hos andra människor.. :)
Skicka en kommentar