Jag var vid Stångehuvud igår. Tror inte jag vet något ställe på jorden där graniten är rödare. Möjligtvis att den är det på Hållö eller vid Buskärs Käft, men jag undrar det. Stångehuvud ligger en bit från min plats, men jag tycker det är ganska skönt att gå omkring där. Sex sju grader, några molnstråk och 10 sekundmeter. Mössa, vantar, trippla tröjor, kamera. Solen skulle snart sänka sig och färga klipporna än rödare.
Man möter en motionär, ett gammalt par, ett ungt par. Dom många dialekterna från sommaren är inte längre där och båtarna ligger på land med kölarna i vädret, tätt ihopkurade i väntan på vintern. Det ligger lite strandgods i en stenig vik. Jag brukar samla på länder när jag kollar omkring på skräpet. Trossar, fiskegarn, ölbackar, mjölkkartonger, skor, livremmar, mineralvattenflaskor. Igår, bara Norge. Måste varit nyss dom städade.
Ett par patrullerande Jas-plan dundrar förbi högt ovanför i två snygga streck, ned mot Gullholmen och Härmanö innan dom viker av inåt land. Jag vet att flygvapnet alltid kör skarpt, men måste dom vara två? Trutarna låter sig inte bekommas av stålfåglarna; dom ligger still där uppe mot vinden och spanar outtröttligt efter nåt att stoppa i näbben.
När man kommer till det här naturreservatet finns en liten plats med ett monument, vigd åt Stångehuvuds räddare, Calla Curman. Utan hennes kamp hade den här platsen sett ut som Malmön. Söndersprängd, splittrad i miljoner skärvor, grå och kärv. Jag tänker att, det är ändå märkligt hur man präglas av det som alltid varit i ens liv. Malmön ska vara just det där, sårig och bister, det har ön alltid varit för mig. Precis som oljeranden och havstulpanerna vid vattenbrynet alltid varit där, trots att inget egentligen hör dit. Det är gott att Curmans kamp för dom här klipporna lönade sig, men jag är glad att hon inte räddade Malmön också.
Mittemot dom slumrande småbåtarna (som genant skvallrar om okunskap vad gäller dragning av vattenlinjerna) står det en hög med små fritidsbodar ihopträngda och bredvid dessa en släckt sektorfyr. Bodarna heter saker som Gatt, Elsa och Tärnan. En har ett norskt namn som jag har glömt, men spåren av norrmän är inte att ta miste på. Den lilla fyren är oansenlig och egentligen ganska ful och jag undrar varför Sjöfartsverket låter den stå kvar, medan man vill riva vackra 140-åriga Måseskär. Kyrkor och gamla kiosker måste bevaras som kultur- eller byggnadsarv säger staten, men tydligen inte fyrar som inte längre fyller någon nautisk funktion.
Det finns livbojar upphängda lite här och var och när skuggorna börjar bli långa kommer jag till en som det står en tom sko intill. Var är ägaren, undrar jag. Skon ser våt ut, är ägaren det också? Livbojen har uppenbarligen inte använts, så jag hoppas han var nykter, kunde simma och bara hade dåligt minne.
En stund strax efter, när ljuset sviker låter jag allt vara och tar mig till en höjd. Horisonten ligger där, oändlig och vacker. Jag har Stockevik i söder och Brandskärs flak och Dynabrott rakt i väster. Små lätta moln hänger kvar, trutarna likaså och i sydväst går snart solen ned som en brand i havet. Det är storslaget.
Jag tycker om Stångehuvud även om sommaren, det finns många fina släta hällar att lata sig mot och slänga sig i vattnet ifrån, men när jag rullade därifrån i skymningen så undrar jag om dagar som igår ändå inte är dom bästa. Jag hörde en stockholmare som en gång sa att luften var en helt annan än den hon var van vid redan när hon klev av tåget i Uddevalla. Det vet jag inget om, men jag vet att när man står på en västlig utpost och havsluften väller in över land, då känns det i lungorna. Det salta är det friska och det spelar ingen roll hur många gånger jag upplever det, känslan är alltid densamma. Man känner sig rensad, förnyad, lugn, uppfriskad och stark. Det gör jag än.
