Helt stillsamt dundrade du in i mitt liv. Som du slog undan fötterna på mig, som du fick mig att leva. Det fräste och väste i ådrorna på mig när hjärtat du stal pumpade runt ett kokande blod. Du gjorde mig sömnlös natt efter natt. Jag älskade att springa uppför trapporna till dig.
Under blekheten jag såg friheten med dig. Jag såg min hand stryka ditt varma hår och jag kände en sval kyss lämna din kind. Jag log när jag drog upp kragen och gick ut i en kylig nattsvart septembermorgon, ut mot min dag, då din doft följde med mig på vägen. Det var mitt liv jag ville ha.
Jag behöll mitt lugn i vår storm. Bilderna vi skulle måla hade i hemlighet dom allra vackraste konturer när vi drog våra streck, du med din iver och jag med mina skakiga händer. När dom tagit form skulle jag ställa ut dom på gator och torg. Jag skulle ta med dom ut på haven att se på när du var tusen mil bort. Jag skulle sprickfärdig visa hela världen vem du var. Den vi skulle erövra tillsammans, långt ifrån det sista ordet som aldrig skulle falla.
Hejdå min vän. Nu har jag har inte ens ditt foto kvar. Bara ett tomt och trasigt hjärta åter.
9 kommentarer:
:/
kram.
Mycket vackra men ledsna ord... och du som verkade så glad! Undrar hur många gånger man kan laga sitt trasiga hjärta? Stackars du..
Det knepiga är väl att antalet ändå tycks oändligt?
Tack för era hälsningar.
Tack för besöket på min blogg
Här får du ett kort svar:
- Vi fick inte gå in och Vita Huset lär vara bara i sporadisk användning av föreningar då och då - enligt vår guide. Mycket vackert är det ändå och man hoppas det inte får förfalla mer än det gjort med ett par inslagna fönster.
Bakgrunden är Reykjaviks kust, men 200 m bakom min rygg, dvs där jag stod och fotade, byggs skyskrapor till kontorshus...
Det var riktigt tråkigt.
Ta hand om dig.
essim: Minst sagt. Jag är dock på fötter. Tack för omtanken.
Oj! Känns som du vandrat runt i mina skor i ett par...år. Kunde inte ha uttryckt det bättre själv - definitivt inte - men kan kanske även ana din upplevelse en bit bort - som en suck som tillåts finnas kvar i rummet. Hur som helst, TACK - du satte ord på mina tankar.
Den är inte så värst långt bort, utan den var snarare kort men intensiv. Det är väl en del som går omkring som du och jag kan jag tro..
Tack själv för dina ord!
Vackra ord men ledsamma ord det där påminner mig om mig
Skicka en kommentar