Avmönstring

Det är en evighet sedan jag flög över Alperna i ett litet räddhågset propellerplan, fullt med affärsmän, men det är som igår jag stod lite vilsen och tafatt på fördäck, bland människor som kände både varandra och båten väl. Ändå var det samma dag.

Sedan dess har jag haft en sommar utan dess like på flera sätt – alla positiva.

Jag inbillar mig inte att jag är en erfaren och särskilt duktig sjöman ännu, men jämfört med mig själv den dagen för två månader sen är jag nu dag och då natt. Det här har, trots båttypen, varit en enorm lärdom och erfarenhet.

Men nu är det dags att knyta ihop sjömanssäcken för den här gången. Jag flyger hem idag.

Udda sjöfarare

Det här är vår tama syrsa Richard. Han hänger mest nere i byssan och äter sallad om dagarna. Ibland, särskilt om kvällarna, brukar han spela för oss med sina vingar och skapar på så vis en ökenlik tropisk stämning ombord.

Richard, med engelskt uttal, är den enda långvariga gästen ombord. Vi har haft duvor, sländor, fjärilar och hästar – alla har de förr eller senare övergett skeppet. Alla utom Richard.

Strax lämnar även jag skeppet, men Richard, han seglar troget vidare.

In i kaklet

Det märks att jag gått in i åttonde veckan ombord. Humöret svajar en del. Emellanåt lättirriterad, blasé, bekväm. Jag sneglar på almanackan lite för ofta, vilket får dagarna att krypa fram. Lusten att ta sig igenom resterande utbildningsmoment dalar betänkligt. Lediga stunder spenderas mest i hytten.

Nyss kände jag mig kraftfull och vetgirig. Nu är jag trött. Det som håller ångan uppe är kamratskapen ombord och känslan av att vara önskad bland både befäl och manskap.

Marek, vår polske elektriker, åkte hem igår. Mycket tråkigt. Han var en väldigt snäll, ödmjuk och duktig kille. Bortsett filippinarna är jag den som varit ombord längst nu.

Jag klippte mig förresten häromdagen. Jag lät alltså inte klippa mig, utan jag klippte mig. Blev bra, kan själv.

Om några timmar tar jag plattvakten på bryggan med rättning av sjökort och imorgon bitti dagvakten med angöringen av Tunis.

Det börjar bli dags att bita ihop.

..esse dalendam

Så mötte jag till slut Roms främsta fiende - drottning Didos och fältherren Hannibals stad. Vad hände här före den legendariska saltningen av landskapet? Hur tjockt flöt blodet? Hur gott brann det i kvarteren när pelarkolumner och valv rämnade?

Nedanför resterna av det grandiosa badhuset gick jag barfota ett slag utmed vattenbrynet och såg upp över allting, föreställde mig hur det kunde sett ut. Uppe vid Romarbyn var de stenlagda gatorna fortfarande raka och mosaiken på sina ställen ännu förstummande fin. Den gamla teatern var återuppbyggd men spår av den mångtusenåriga föregångaren syntes tydligt och med samma utsikt som fenicier, romare och bysanter hade långt före mig slår det mig oerhört starkt:

Här måste funnits en unikt högkulturell och på alla vis blomstrande praktfull och rik stad, fullt kapabel att konkurrera med självaste Rom om herraväldet i och runt Medelhavet. En enastående plats att föra sitt liv på.

Sen kom araberna och stan blev aldrig vad den varit igen.

Jag sätter mig i en taxi och åker tillbaka till skeppet igen, förundrad över vad jag sett. Världen snurrar vidare medan vi sällan frågar oss om varje år av utveckling verkligen för oss framåt. Jag är inte så säker på det. Jag tror livet var ärligare och vackrare på Didos och Hannibals tid, då när det tog en vecka att segla från Troja till Mykene. Åtminstone vill jag tro det och jag har sällan känt mig så långt hemifrån som när jag vandrade Karthagos sandstensgator.

På väg till banken

Hoffa & Hamid?

Klantens belöning

Om man är duktig och försover sig till vakten kan man få en belöning. Som att inventera livbåtarna och göra översyn på brandsläckarna ombord. Alla 146 stycken.

Skrivet på min egna svarta tavla tusen gånger: Jag ska aldrig aldrig aldrig ställa färre än två klockor!

Skilda världar

Jag lämnar kojen strax efter halv åtta. Rumlar upp i mässen och äter frukost. Kocken har gjort en av sina fenomenala omeletter igen och jag gör en knäckemacka och fixar egenpressad juice av ett par lokalt plockade apelsiner. Jag avslutar med en kopp nymalt kaffe och slukar en dryg liter vatten efter det.

Prick klockan åtta står jag på backen med två skurborstar, en högtryckstvätt och en dunk Industrirent. Där framme är det vindstilla och solen har redan tvingat kvicksilvret över 30 plus. Jag har sällskap av båtens lite loje men alltid leende O.S (Ordinary Seaman) som är påpälsad med stövlar, arbetsoverall och underställ. Tempot är inte högt i hettan och vi skurar och fejar där framme i lugn och ro medan timmarna passerar. Jag frågar om han fryser. Han frågar varför jag inte vill vara vit. Jag frågar om han är rädd för solen. Nej, säger han, but if I remove my clothes I will turn black. Sen går vi loss på ankarspelen och vi pratar inte mer om hudfärg, sol och olika ideal. How old is your girlfriend, frågar han istället. I don’t have a girlfriend, säger jag. Why not, undrar han. Why should I, replikerar jag.

Sen berättar han att han mönstrar av om sex veckor och ska vara hemma i två månader innan det är dags för nästa sexmånaderskontrakt på en ny båt, någon annanstans i världen. Hopefully I will meet my girlfriend on my vacation, säger han längtande, tusen mil hemifrån.

När vi är klara och går för lunch ser jag honom gå för att hänga tillbaks redskapen där vi tog dem, och jag tänker att jag mycket väl vet orsaken till varför I should have a girlfriend, men jag kan inte förstå varför vår O.S borde det. Hans uppgivna och tomma blick när han torkar svetten ur pannan vid verkstaden skvallrade tydligt om samma obönhörliga insikt.

Ett sting av hemlängtan

Sex veckor ombord, det börjar kännas i kropp och själ. Jobb varje dag gör att jag känner mig hånad av uttryck som ”kul att jobba i helgen, verkligen”. Det känns också som att jag behöver gå Smögenbryggan åtminstone 1 gång, från saluhallarna ut till Vallevik, innan hösten är hos oss. Jag skulle vilja sitta där och höra folks klippfester och då och då ljudet av ett kvällsbad.

Jag vill inte göra något i ett rasande tempo. Istället vill jag bara få några dagar i de miljöer jag saknar mest. Åka den lilla färjan över till Malmön, ta en glass vid marinan och sätta fötterna i havet ute på Draget. Helt själv eller i sällskap med en vän. Jag vill svänga förbi farfar och kolla läget, kanske diskutera lite på sjöfararspråk medan jag gör kaffe åt oss. Jag vill knacka på hos Hanna och se hur hon har det i sitt vackra hus med sin fina familj. Kanske stannar jag en natt om det finns rum, kanske åker jag vidare redan efter en stund.

Dagarna som gått, senast med överliggare i Marseille, var behövliga. Man får komma av båten ett slag, se andra ansikten och ges möjlighet att handla något. Att få en dos civilisation. Båt och besättning får vila några extra timmar och man samlar ny energi för den kommande veckan. Men stadigt går orken neråt, stadigt dräneras man på kraft och lust. Än så länge har jag gott om båda två, men när man får ett sting av hemlängtan på en båt man trivs hundraprocentigt på, då vet man att man snart varit ute länge nog.

Marseille, liksom Barcelona och Genua, gjorde ett gott intryck på mig. Nog är det en ruffig stad, men känslan av riviera var stark och bra. Jag kommer ha med mig fina minnen från den staden. Jag hoppas bara att jag får möjlighet att gå i land en stund i Tunis på fredag också. Sen är den här törnen komplett och jag kan på allvar börja räkna dagarna till hemfärd. Då är det jag som snart går på bryggan och njuter svensk sommar några lata lediga dagar.

Svarttanken

När jag fann det här förrådet fann jag båtens hjärta. Idag fanns jag båtens njure.

Ombord finns mängder av tankar. Ballast, bränsle, färskvatten, heeling, trim m.fl. och jag har koll på de viktigaste. Under en ledig stund idag fick för mig att klättra upp i ena skorstenen, varpå jag fann den jag saknat mest; Svarttanken.

I den här tanken samlas allt avloppsvatten ombord. Allt från handfat, dusch och toalett går hit. Och det är väl inget speciellt med det, tänker ni. Septitankar finns ju på alla anständiga båtar.

Låt mig förklara:

Tanken är uppbyggd med tre olika kamrar. I den första samlas all skit, bokstavligen. Där tillsätts vissa ämnen som löser upp och gör bajsmassan till en lös pudding. När den första kammaren är full sipprar det över i kammare nummer två där det förenas med det s.k. gråvattnet, alltså avloppsvatten från dusch och handfat m.m. Massan blir då ännu lite lösare, men nu har en betydande mängd smuts och fetter tillkommit. Dels från tvål och diskvatten och liknande, och dels från mänskligt slagg. När så kammare nummer två är full sipprar det över till kammare nummer tre. Här tillsätts de sista kemikalierna samtidigt som skitpapper och annat som inte är så lättlösligt mals sönder så att massan blir lagom lättflytande och lätthanterlig.

När kammare nummer tre är full pumpas det ut i havet. Ombord på just den här båten är vi 23 man. 23 personer som tillsammans genererar åtskilliga hundra liter svart- och gråvatten per dygn. Som pumpas rakt ut vare sig vi är i hamn, i närheten av en kust eller långt ute till sjöss.

Jag tänkte ni ville veta det ifall ni får för er att bada i närheten av en fartygsled.

Finn felet!

..to see if I still feel

Det bästa med att göra sig väldigt illa är att det oftast inte känns något. Det sämsta är inga andra sinnen duger att undersöka med heller. Känseln är redan utslagen, det svartnar för ögonen, hörseln funkar inte eftersom ljudet av ett eventuellt benbrott/avslitna senor dränks i arbetsbullret och det är svårt att lukta eller smaka på en skada. Man vet att något illa har hänt, men man vet inte vad..

Världen under några spända sekunder

Sen slet jag av mig handsken och kunde konstatera att inget allvarligt hade gått sönder inatt. Inget brutet, inget trasigt. Bara en rejäl kläm- och slitskada. Lite ytterligare belastning, eller senfärdigare reaktion, och en krosskada med återstående benmjöl hade varit den givna utgången, gissar jag. Ton av stål på den ena sidan, ton av stål på den andra och fingrar där emellan, så smidigt. Men för en gångs skull klarade jag mig utan några större blessyrer, något som är ovanligt för mig. Tur i oturen, skulle jag vilja säga.

Nu har jag ett pulserande långfinger som ser ut som en lila pingisboll med lite sårig flikig yta. Värre var inte klantens belöning den här gången. Men nog lever jag än.

Nattens lärdom: Jobba ej industriellt för nära personer som bara låter sig kommuniceras medelst teckenspråk.

Drogfri

För ett par veckor sen blev jag drogtestad. Märkligt nervös upplevelse. Som att bli stoppad av polisen, ungefär. Man vet att man är nykter och man vet att man inte kört för fort eller gjort sig skyldig till någon annan överseelse. Ändå blir man lite spak när man blir invinkad. Nåt hittar de väl säkert på att man gjort fel, tänker man.

Hade inte den där killen en cigg som såg lite väl hemmagjord ut sist, på den där festen? Hade jag verkligen koll på mitt glas hela tiden, där på den krogen? Kunde jag fått i mig något passivt eller ofrivilligt? Nu blev jag invinkad i sjukstugan ombord och nervositeten infann sig snart, precis som vid vägkanten.

Cigaretten var troligen helt vanlig, eller så får man inte sig tillräckliga mängder genom passiv rökning. Och jag är förmodligen helt ointressant att droga på krogen. Lite för tung att släpa på, skulle jag tro.

Ty inte ett spår av någon otillåten/olaglig substans fanns i min kropp. Jag är helt enkelt en redig drogfri laglydig kille som fick grönt ljus på alla fronter. Hade det förhållit sig på något annorlunda vis hade jag utan pardon satts på första bästa plan hem och redan varit i Sverige.

Inga fingrar i kakburken här inte!

Rymdskepp

Grand Princess, The Worlds Greatest cruiseship 1999, får M/S Eckerö -min nästa båt- att likna ett hemmabygge för Vättern. Den här pjäsen är så löjligt överdimensionerad att man bara stod och gapade när hon igår gled förbi oss i sin överdådiga surrealism.

Okej, så det finns alltså människor som drömmer om att trängas ihop med tretusen andra i såna här skapelser. Var finns den charmen?

Men det är klart, sagt nej till en middag där uppe i aktern hade man väl knappast gjort ändå. Och betänker man på hur gemene man uppför sig på finlandsfärjorna är det här kanske ett trevligare alternativ ändå.

Trevligt

Jag vill meddela att Barcelona är en trevlig stad. Trevlig var lunchen vi tog här för två veckor sen, trevlig var kvällen igår. Tapas och rött lokalt vin är trevligt. Playan var trevlig, folket likaså. De ljumma nattvindarna, ljusen från skeppen och palmerna vid boardwalken var trevliga. Extra trevligt är när kapten nära nog skäller ut en för att man tar fram sin egen plånbok. Är du dum eller? Båten betalar, fatta!

Och med en budget på 1000 Euro för fem pers gick det ingen nöd. Jag önskar bara att jag kunnat planera det hela lite bättre. Då hade det varit jag som stod på Camp Nou igår och drömt mig bort med Magnificent och Moment Of Surrender.

Jag hoppas kunna komma hem lagom i tid för att se de irländska gossarna på Ullevi den 31:e juli istället. Det vore trevligt.

Ullevi? Camp Nou?

Fan också.

Överliggare

Käckt att stuveriet inte kände för att arbeta mer idag. Det innebär att större delen av besättningen ska göra den Katalonska huvudstaden ikväll.

Lustigt sammanträffande när man tidigare idag suttit och ojat sig något över de så märkvärdiga arbetstiderna, så blir man helt ledig (och lite rådvill) en kväll och natt.

Ni unnar mig det här, det gör ni väl? Även om ni skulle råka sitta i Orsa eller Katrineholm?

Working hours

Vem vet inte hur lätt det är att vrida dygnet fel och hur omöjligt svårt det är att vrida det rätt?

Fördelen med det här jobbet, om jag nu kan kalla det för jobb än, är att man helt enkelt inte har någon dygnsrytm. Åtminstone inte på den här traden. Man sover när man kan, jobbar när man ska, äter när kocken säger till. Somliga dagar börjar 02.00 och slutar 06.00 nästa dygn. Andra börjar 08.00 och slutar redan 12.00. Det blir hackat och galet men på något vis finner man sig i det.

Vilotidslagen säger att man varje dygn ska ha minst 6 timmars sammanhängande vila, men jag vet inte om den gäller när ett svenskflaggat skepp befinner sig i andra länder. Det är klart inte så att man jobbar 28 timmar i sträck, utan man finner nån timme här, en halvtimme där att blunda en stund. Men den där lagen tas inte tas så stor hänsyn till, om ens någon alls, bortsett laborerandet i arbetsjournalerna.

Fördelen med att arbeta så här är att man alltid somnar på två röda. Nackdelen är att man är helt väck när man vaknar. Men faktiskt så piggnar man till rätt fort. Mycket tack vare att det alltid är utomhusarbete (arrival/departure) med frisk luft på småtimmarna, och gissningsvis också för att sömnen är djup och effektiv.

Jag skulle tro att det inte är särskilt nyttigt i längden med oregelbunden sömn, men när man mår bra och känner sig alert större delen av den vakna tiden så kan det väl inte vara så värst skadligt ändå. Jag mår tvivelsutan bättre nu än under de perioder på land när dygnet har vägrat rätt till sig, natt- och kvällsmänniskan jag är till trots.

Som Sheryl Crow sa: If it makes you happy, it can't be that bad?

Grundkänning

Hur man vet att man varit nära att gå på.

Male bonding

Man kan tycka att det är lite onödigt att stressa in i en hamn, bara för att få reda på att inga lastoperationer kommer påbörjas förrän tidigast fyra timmar efter ankomst.

Hamnen är helt tyst, sånär som på fyra stuvare som sitter på oljefat alldeles intill vår akterramp och småpratar nattligt lugnt. Helt plötsligt blir två skogstokiga och flyger på varandra. Skjortor rivs itu, glasögon stampas sönder. Det viner snytingar i luften fram och tillbaka innan en lyckas få in en fullträff så den andre studsar i vattnet. Den torra mannen stormar iväg medan den våta fiskas upp av kustbevakningen som skyndat till platsen. Sen sitter de där lugnt igen och småpratar som om inget hänt.

Här råder annars en grekantikisk stämning med lätt homoerotiska inslag. När man tänker sig stuveriarbetare är det lätt att koppla ihop dessa med bilder av råbarkade flåbusar som kanske inte alltid, eller väldigt sällan, är på rätt sida lagen. När man istället ser dem gå hand i hand, pussandes, blir man tvungen att revidera den bilden. Eller kanske snarare uppfattningen om vad som anses vara vanlig male bonding i det här landet.

Det kan väl näppeligen vara så att islam ser med blida ögon på manlig kärlek som är mer än rent vänskaplig och som visas helt öppet? Jag är illa påläst om Tunisien och har ingen aning om sekulariseringsgraden i landet, men visst skulle det vara förvånande om det verkligen rörde sig om öppen accepterad homosexualitet.

Men kanske är det så det ligger till. Och är det så att kärlek börjar med bråk även i Tunisien, så kommer de där två slagskämparna att bli stormkära inom kort. Det var ett riktigt härligt slagsmål, om man nu får säga så.

Och med de funderingarna släcker jag lampan och sover till gryningen.

Öl

Men helvetes helvete din jävla spaghettifjant, är du ordblind? Ser du beställningen här, gör du det? Ser du vad det står där eller är du dum på riktigt? Se för fan till att få hit rubbet NU, annars kölhalar jag dig! Capisch?!

Vi har inte haft något riktigt midsommarfirande ännu, och det dels eftersom Kustbevakningen i Tunis snodde vår midsommarmat senast och dels så har vi en så kallad Supercargo ombord. En slags kontrollant påmönstrad för att studera (snoka över axeln) hur rutiner ombord fungerar o.s.v. Och eftersom this is a non-alcoholic vessel har firandet alltså fått stå tillbaka, i hopp om att han ska mönstra av så snart som möjligt. Men han visar inga som helst tecken på detta, utan urskuldar sig med att han inte har något att säga till om. Allt styrs av charterbolaget.

Han är av förklarliga skäl inte särskilt uppskattad ombord, och när väl kapten fått nog och bestämmer sig för att ”nu ger vi fan i araben och har kalas i alla fall”, så fick den stackars skeppshandlaren här i Genua smaka svavelos när han hade glömt att få med sig ölen i senaste beställningen. Har man bespetsat sig måste nån klä skott, liksom.

Skeppshandlaren fick brått och ilade iväg. Han löste uppgiften som om livet stod på spel och nu är det fyllt till bredden där inne i båtens hjärta och kapten är glad igen. För egen del tar jag det helt lugnt, men kvällen kan bli intressant. Behovet att lätta på trycket är väldigt påtagligt ombord.

Supercargon Mohammad kom jag förresten i samspråk med häromdagen på bryggan under en vakt, och det visade sig att han själv varit till sjöss i sin ungdoms decennier och minsann varit i Sverige många gånger, och ofta till Ydewoualchla. Ganska roligt ändå med tanke på att det finns rätt många hamnstäder runtom i världen, att han nämner just my home town.

Halvtid

Idag är det fyra veckor sen jag mönstrade på, ganska exakt på timmen. Och vi ligger åter i Genua och lossar trailers med bl.a. träningsoveraller, öl och elektronik. Fyra veckor, en normal industrisemester. Eller är fem veckor avtalsenliga numera?

Nå, tiden har gått hur fort som helst och jag trivs bra. Båten är okej för sin ålder (byggd -78) och delar ur besättningen är alldeles strålande bra. Ett par av de skickligaste och trevligaste sjömännen jag träffat finns ombord, vilket till viss del uppväger det faktum att vi kör RoRo. Jag tycker inte om kättingar, avgaser och buller. Jag har också svårt för hysteriska stuvare och korrumperade tjänstemän, även om där finns en viss gnutta charm i det.

Nu är det alltså fyra veckor kvar under Medelhavssolen, eller juli ut om jag vill, och i slutet av denna vecka kommer vi anlöpa ett nytt land och en ny hamn. Det ser jag fram emot, även om jag hört att hamnarbetarna där är gjorda av socker.

Avgjort

Vi vet nu vem som har det i sig. Vem som med trätjära i ådrorna och beck i hjärnbarken får Kapten Hadocks kind att likna len jungfruhy. Som drömmer om kuling och skummande vågor, möte i monsunen och Red Light District i Amsterdam. Vi talar tatuerade underarmar och träben. Doft av svett och inpyrd tobaksrök. Här finns ingen whiskybutelj stor nog att släcka törsten!

Fyra av fem (väl kämpat Åsa) hade hela sex rätt; mycket jämnare kan det inte bli. Men det var bara en som drog till med en gissning på avståndet till fyren och således fick mest rätt på den frågan och hela quizet.

Vinnare: Minna!

Nu har dock Minna meddelat mig att hon alls ingen lust har att åka till Rom eftersom hon nyligen köpt en kurs i spanska som hon tar allvarligt på. Priset blir istället en rejäl Dalaröv, som hon suktat efter så länge.

Rätt rad:

1: 1
2: 1
3: 2
4: 2*
5: X
6: 1
7: 1 och X**
8: 2
9: 1
10: 2
11: 2,08 x √ (117 + 25) = 33 NM

Bonusfrågan: I Kalmarsund är salthalten densamma som människokroppens. Det innebär att möjligheten till lyckad återupplivning utan bestående skador efter en drunkningsolycka är större där, jämfört med områden som har sötare/saltare vatten.

*Boven i sjösjukedramat är balanssinnet. Ju bättre/känsligare balanssinne desto större risk för sjösjuka. Vatten påverkar inget alls, apotekets hjälpmedel har enligt tester enbart en placeboeffekt medan alkohol nedsätter balanssinnets känslighet effektivt, som nog bekant är. Det där med hejdlösa mängder kan väl dock kanske diskuteras..

**Dum dålig fråga som skulle strukits! Bermudatriangeln är givetvis den triangeln som gemene man tänker på, medan Irländska sjön är vad dagens sjömän tänker på, när man nämner Dödens triangel. Bermudatriangeln har varit det gåtfulla omskrivna område (som nu har fått sin förklaring) där skepp, last och manskap bara försvinner spårlöst. Irländska sjön är ett tungjobbat område där många olyckor sker. Området är både dödligt tråkigt och dödligt farligt, främst för att trötthet och petrokemiska produkter inte är en bra kombination. Båda är alltså rätt.

Tack ni som antog utmaningen. Det var roligt!

Dagens citat

Är du kvinna är du luft. Har du tur spottar de bara på dig.

Sagt av ärrad sjöofficer ombord, angående kvinnors möjlighet att samarbeta med stuverier & myndigheter i afrikanska muslimska hamnar, som förklaring varför det enbart är män som mönstras på denna traden.

Nog är kulturkrockar intressanta, men ibland blir de bara vedervärdiga.

Sjömansquiz

Jag har konstruerat ett quiz här. Alla gillar quiz. Förstapris är kanske en resa till Rom (som du får betala själv) med mig. Jag tänkte en långweekend i mitten/slutet på september när temperaturen är lagom och turisterna försvunnit. Glass (jag bjuder) vid spanska trappan, strosande kring Forum Romanum (gratis), lokalt vin (du bjuder) i en ljum italiensk kvällssol osv. Kunde väl vara trevligt, ja?

Jag tolkar inte uteblivet deltagande som att jag är snål eller så, utan mer som att ni inte är så förtjusta i att resa, och istället föredrar tv-kvällar och hopp i lövhögar på baksidan huset (det ena behöver visserligen inte utesluta det andra).

Det är tio kryssfrågor, en "tänkatillfråga" och slutligen en bonusfråga som skiljer agnarna från vetet. Svårighetsgraden är stigande men ändå ganska enkel, okej?

Så, landkrabba eller inte, here goes:

1. Vilken grundprincip gäller normalt vid möte till sjöss?

1: Högerregeln
X: Vänsterregeln
2: Störst går först

2. Vad kallas skeppskiosken där man bl.a. kan köpa sprit, tobak och godis?

1: Slabben
X: Lagret
2: Kistan

3. Trappa, fönster och golv. Vad benämns dessa tre saker med till sjöss?

1: Löpare, schackel och birk
X: Glidare, glugg och kvark
2: Lejdare, ventil och durk

4. Vilken är den effektivaste kuren mot sjösjuka?

1: Vatten i måttliga mängder
X: Apotekets sjösjukepiller i exakt mängd
2: Brännvin i hejdlösa mängder

5. Vilka är de korrekta benämningarna på tre av vakterna ombord?

1: Hundvakt, Kattvakt och Högvakt
X: Dagvakt, Hundvakt, Plattvakt
2: Barnvakt, Nattvakt, Långvakt

6. Vad kallar man ett upptäckt misstag, exempelvis en felslagen knop, som man inte riktigt kan förklara på något sätt?

1: Jungmans hemlighet
X: Död mans hand
2: Gastens hämnd

7. Dödens triangel är ett känt begrepp inom sjöfarten. Var finns den?

1: Sargassohavet
X: Irländska sjön
2: Vita havet

8. Vad använder man en sextant till?

1: Kalibrerar gyrokompassen
X: Pejlar djup och bottenbeskaffenhet vid bl.a. ankarplatser
2: Mäter solhöjden för att kunna positionera sig

9. Vilken/a lag/ar förknippar man med taljor och block?

1: Mekanikens gyllene lag
X: Thermodynamikens huvudsatser
2: Newtons rörelselagar

10. Vad gör man när man ”trimmar” båten?

1: Ger båten viss slagsida för att optimera stabiliteten mot sidosjö och sidvind
X: Man optimerar motorernas effekt, beroende på hur djupt lastad båten är
2: Skapar skillnad i djupgående m.h.a. ballast mellan för och akter

11. Bryggan på den här båten är 25 meter över vattenytan och fyren i Genua är 117 meter hög. På vilket avstånd, mätt i nautiska mil, kan jag tidigast se fyrljuset på min väg mot hamnen?

Bonusfråga: Var i svenska farvatten är det lämpligast att drunkna, och varför?

Så, det var det. Vi håller väl öppet en vecka kanske? Ett sista villkor: Har man jobbat till sjöss eller på Televerket är man automatiskt diskvalificerad.

Not: Svaret på bonusfrågan är inte ”Nära land” eller ”vid den ekonomiska gränsen”. Det är en geografiskt specifik plats som exempelvis Falsterbokanalen eller Nordkoster som eftersöks, samt orsaken till varför man bör drunkna just där. Om man nu nödvändigtvis får för sig att drunkna.

Ashore once more

Jag skulle upp i fyren idag. Som inte får vara med på bild eftersom den var stängd. Gick ner på stan och satte mig i en park istället. Träffade en ännu surare kille.

Tar du en bild till smäller det!

Annars en fin dag med få moln på den Liguriska himlen. Blivit konverserad av några italianos som vanligt. Alla tycks dom bli jätteförvånade när jag ber dom prata engelska. Antingen är dom helt ovana vid foreigners här, eller så kan jag passera för en italienare själv.

Även om jag inte förstår ett ord av vad dom säger, så tycker jag mig ändå märka en öppenhet när dom kommer fram. Som att det alls inte är något konstigt att prata med främlingar här. Tonfallet är vänligt och självklart och nästan alla ler lite förläget men glatt och gestikulerar urskuldande när dom förstår att man inte talar deras språk. Sånt gillar jag.

I skrivande stund går vi utanför Korsikas ostkust, än en gång med kurs mot Tunis. Jag vill till Rom.

Damm, beck & rock

När vi kommer till Tunis från Barcelona är det lång dags arbete som väntar. Vi tar lots 06.00 och ligger alongside en trekvart senare. Sen är det full fart i dammet och kaoset som råder. Skulle jag ingående beskriva arbetssituationen och människornas mentalitet vore man snart betraktad som rasist. Ändå har jag börjat tycka om den här platsen, om än lite motvilligt; kulturkrockar fascinerar!

Under förra stoppet här hann jag se två soluppgångar innan passet var slut. Denna gång gick det lite smidigare och vi la ut strax efter 02.00 nu inatt. På med den menlösa lotsen, lägg av trossarna, glid sakta ut genom kanal och ränna. När sedan lotsen är avsparkad och skepparen gått och lagt sig vrider vi upp skutan på rakt nordlig kurs mot Genua. Hon kränger till en aning medan maskinerna belastas för fullt; alla sjuttontusen hästkrafter dånar bakom bygget och det rister i hela härket när vi närmar oss marschfart.

När man lägger ut på Hundvakten är det rock n roll som gäller. Nu, när natten är svart som beck ska det kännas i kroppen. Och det gör det. Allt som syns nu är skeppsljusen på redden, ljusen från Karthago på bergssidorna väster om oss och vi äger och älskar havet under de oräkneliga stjärnorna. Nu är det här som allra bäst; känslan av odödlighet och makt mitt i ens ynkliga litenhet i det kosmiskt oändliga är suverän, omistlig och nästan vulgär.

Men man måste ha rock! Helst lite hårdare och helst med känsla av roadtripp och doft av diesel. Jag växlar mellan några olika och inatt öppnade vi med Volbeat - Sad Man’s Tongue följt av D.A.D. - Sleeping my day away. Första låtarna är viktiga (de sätter ribban liksom) och vi fick en extatisk kickstart med tatueringar, muskler och svett. Yeah!

Jag kör inte hela natten eller ens hela återstoden av vakten, utan kommer dra mig tillbaka lite fuskigt redan när hon slår sju glas. Jag hade inte alls behövt vara med på bryggan vid avgången, men det är en stor känsla det här att ratta båten när vi lämnar en kust mitt i natten. Jag vill, får och kan. Dum vore jag om jag inte förvaltar det väl.

Imorgon när vi vaknar har vi midsommar ombord. Jag är skönt trött men mår utmärkt och ser fram emot en avslappnad dag med lite lugnt firande imorgon.