Saferide

För sisådär femton år sedan var jag grym på att köra både Stridsbåt och G-båt. Sen inträffade Militär Utgång Civila Kläder och jag har inte rört en jetdriven båt efter det. Inte förrän idag.

Fartygen jag rattat har mest varit jullar, ekor, en och annan pulpet och det senaste året båtar av lite större slag. Så nervositeten fanns där i bakgrunden imorse när vi övade lite Man Over Board. Men en kvart bakom ratten på FRB’n och jag upptäckte att det var som att cykla. Det var dessutom svinkul att plöja hänsynslöst genom meterhög gammal och ny sjö i årets första höstregn, även om det var lite larvigt att behöva tvinga på sig överlevnadsdräkt och kravallhjälm. Och jag är inte så överförtjust i att firas ned från 25 meters höjd, dinglande i luften och livet helt beroende på att materialet är i god kondition.

Men japp, jag är fortfarande grym på att manövrera snabba jetbåtar!

Wanderlust

Det är ingen hemlighet att jag hellre varit på en utebåt av modell bulk och farit kors och tvärs över de salta oceanerna, särskilt Stilla Havet drar i mig, men efter drygt halva tiden ombord erkänner jag mig delvis besegrad även här.

Verkligen inte av båt och absolut inte av trad, men av delar ur besättningen.

Det är helt enkelt riktigt roligt att skapa nya kontakter. Att lära känna människor från helt andra platser och med helt andra bakgrunder är fantastiskt. Och jag som normalt sett är, ska vi säga något protektionistisk och restriktiv i mitt kontaktknytande, tycks befinna mig i ett starkt flöde av nya relationer här.

Jag märker att folk går omvägar för att korsa min väg. Sånt är jag ovan vid men tycker det är roligt, oftast. Jag vet inte om det beror på att jag är ett relativt nytt ansikte ombord, eller om jag utövar någon slags magnetism på just ålänningar och de stockholmare som råkar jobba här. Oavsett orsak har det en välgörande effekt, det har jag inte kunnat undgå att upptäcka.

Samtidigt har det fått mig att förstå varför somliga är som de är. Och då tänker jag på de människor som i stort sett aldrig behöver anstränga sig för att vårda befintliga relationer utan tar kärleken de får för given och aldrig lyfter ett finger för att returnera den. Och till dem säger jag: Ni kan fara åt helvete! Jag hoppas ni dör ensamma.

Nej, det säger jag inte, men genast får jag lust att emigrera. Edinburgh står fortfarande högt i kurs men har, som kanske bekant är, fått konkurrens av Marseille. Sen har vi ju den där drömmen om en liten gård där det odlas vin och oliver i ett böljande italienskt landskap med närhet till havet. Där ska finnas en gammal traktor som går igång först när man bankat lite med en skiftnyckel på den och jag vill ha en fin pigg hund där som får gå fri hur mycket den vill. Kanske har vi en stenugn i uthuset där det bakas bröd någon dag varje vecka som sedan bryts med vänner och vin och det ska vara långt till närmaste asfalterade väg. Korsika måhända.

Men hur det går med den biten återstår att se. Jag har betydligt mer Nordatlant än Medelhav i mig. Vilket gör att det ändå lutar åt Skottland och väl där hamnar jag helt säkert till slut bland ullbollarna på Islays gröna vidder och jagar efter Satan själv i Bowmores kyrka innan jag drunknar i en whiskytunna i Lagavulin. Vilket inte låter helt oangenämt, om än lite slösaktigt, på den karga ön.

Har ni förresten sett de ljungbeklädda Högländerna? Slottet i Stirling? Inloppet till Inverness? Har ni skådat Mortlach där det ligger insprängt i Speysides grönska? Har ni stått med Oban i ryggen och haft Hebriderna för ögonen vid horisonten? Ta er dit annars. Det är magiska platser i ett magiskt land och det finns fina människor som går omvägar där också.

Men starkast av alla hav är till slut alltid Skagerrak. Och det är där mitt livs slutgiltiga koordinater finns, trots alla och allt. Åtminstone tills jag sett och seglat Stilla Havet. Kanske slutar jag då under en vajande palmkrona på Samoa istället. För vem kan egentligen säga någonting alls om framtiden förutom drömmarna om den vi bär på?

Oceans 1

Solen var på väg ner och jag hörde röster från flera olika håll men jag kunde inte urskilja om någon av dem var bekant. Det betydde egentligen heller inte någonting, men det gav kvällen en viss inramning. Jag stod vid relingen och såg ut över allt det här fjärran av vad jag ville ha medan jag tänkte på dagar som skulle komma, på min framtid. Fanns hon i den? Ville hon finnas där? Ville jag ha henne där?

Att jag formulerade de där frågorna berodde bara på en sak: jag ville ta makten över situationen.

Plötsligt kom den där handen över min, utan att jag hört hennes steg, och på en evighetslång sekund förintades frågorna till atomer och kvarkar och istället tampades jag med förståndet och lusten, mina två rostiga jättekugghjul som inte alls passar tillsammans.

Vi sa först inte ett ord och jag blev tvungen att sansa mig för att inte avslöja nervbomben i magen. Hjärtat bultade så hårt att jag tyckte mig kunna se pulsslagen som ringar på vattnet tjugo meter ner.

Flickan som håller sin hand över min är vacker som nyfallen snö. Hon har ett leende jag kunde sälja min själ för bara för att få se en enda gång till. Hon slår ut mina sinnen och slår undan fötterna på mig så jag går i backen med ett brak. Som ett gammalt torrt hus vars fundament sprängs i bitar och som bara blir till en dammhög på några sekunder, ligger jag där. Sen samlar hon upp mig och jag borstar av mig dammet medan hon förläget frågar med blicken om hennes hand får vara där den är.

Hur länge har du..?
Hoppats? Sen första dagen du kom ombord.
Men hur kunde du..?
Veta? Det gjorde jag inte, gjorde du?
Jag vet aldrig någonting. Men med dig är det.. annorlunda.
Är det bra?

Hon drog mig tätt intill och jag lät mig försvinna in i något jag inte kunde känna igen från någonting och för en stund kände jag något som påminde om svartnande rädsla. Jag förstod att jag ingen makt alls har och jag bestämde mig för att det var något bra.

Mina händer flätade hennes medan jag närmade mig hennes kind. Jag visste att den var len, men jag visste inte hennes värme. Varje rörelse och doft, varje ljud mejslades in i mig och jag visste att jag var med om mitt livs mest magiska stund. Jag visste att hon som jag var brännande nervös men lika säker på svaret när jag tyst och utan darr viskade det intill henne.

Ja, det är bra. Det är bättre än allt.

Den natten förlorade jag mig bort i en åtrå jag inte vågat uttala högt ens för mig själv och livet var aldrig någonsin så vackert igen.

Ett land försvinner

Jag såg på nyheterna att Maldiverna snart inte längre finns. Att ögruppen är borta under vår livstid är det ingen som längre tvivlar på. Troligen går det fortare än man tidigare befarat, även med de mest aggressiva prognoserna.

Det kan ju vara något att tänka på nästa gång man äter den där hamburgaren man egentligen inte behöver eller chokladkakan som bara inte går att motstå.

För varje onödighet vi konsumerar läggs ytterligare ett sandkorn under vattenytan och snart står ett helt folk bokstavligen utan land och frågan är vart de ska ta vägen. Hem till oss kanske?

Vi kan ju bjuda på lite McDonalds & Marabou och förklara läget.

Helg på Östersjön

Hon såg på mig med nedfälld skamsen blick. Händerna höll hon knäppta framför sig med hängande armar och axlarna var något framskjutna, ungefär som en buspojke i färd med att få en rejäl och rättvis utskällning av magistern. Kanske till och med lite rädd att få smaka riset och/eller skamvrån. Hon var just i gränslandet mellan barn och ung kvinna och skammen dubblades av det faktum att jag var man eller äldre kille, jag vet inte hur hon såg på mig, men det var tydligt att hon besvärades av mitt motsatta kön.

Jag förklarade att hon alls inget hade att skämmas för; känsligheten var hon långt ifrån ensam om. Jag berömde henne istället för hennes val av plats för hennes ”skamliga beteende”, gav en värmande klapp på axeln och lät henne förstå att det var långt ifrån alla som var så rådiga. Men inga ordens tröst kunde få kindernas färg att återvända, hon var likblek och skulle inte bli av med det engelska utseendet än på någon timme.

Hon hade vänt ut och in på magen alldeles intill en spygatt, så lämpligt, och däcket var redan regnvått och lättarbetat. Det tog mig två minuter att med vattenslangen städa undan medan jag konstaterade att hon var en flicka som inte tuggade maten särskilt väl. Medveten om vad som passar sig och inte, satt under press att äta fort, vara söt och skämmas för än det ena och än det andra.

Jag tyckte uppriktigt synd om henne. Både för hennes illamående och för att hon redan var präglad att bete sig på ett visst sätt.

I baravdelningen satt sedan en äldre man, märkt av ett hårt liv, och blandade egna drinkar av medhavd sprit. När vi avlägsnade flaskan, Captain Morgan naturligtvis, sade han kort: Det där var inte snällt. Måhända inte, men att det var det enda lösningen rådde det inget tvivel om. När vi bad honom följa med ställde han sig sakta upp varpå hans byxor föll till golvet. Han hade tydligen glömt knäppa dem vid senaste toalettbesöket. Han förstod nog inte riktig vad som hände. För snart vinglade han till och dråsade ner i fåtöljen igen med ett brak och medan han såg på sina nakna ben lämnade en kaskad hans mun som geggade ner tröja, underbyxor, byxor, skor, lår och golv. Medan slemmet rann ur munnen och hängde vid hakan sa han uppgivet: Det var inte heller snällt.

På toaletten utanför baren föll en medelålders dam ihop. Det var givetvis det hala golvets fel. Och den dåliga båten som gungade så envist. Hon skulle minsann stämma bolaget och försätta det i konkurs, vrålade hon som för att sätta sig i respekt bland besättningen. Hon kände minsann folk. Skulle jag gissa så hade hon skilt sig femton år för sent och levde med en ångest över all förlorad tid och gjorde sitt bästa för att ta igen vad som rätteligen var hennes: den förlorade ungdomens friheter. Och skulle jag gissa igen så försvinner nog de där tankarna på att dra rederiet till tings när hon kommer till sans och upptäcker sina nedbajsade trosor.

Därefter följde ytterligare fem incidenter med vansinnigt fulla människor som samtliga skyllde ifrån sig, antingen på den grova sjön eller på andra passagerare eller besättningsmedlemmar som varit otrevliga och förstört deras resa och som sen sett baren som enda möjliga tröst och lindring.

Kära patetiska idioter. Det är Ålands Hav, det här. Nog rör båten på sig och visserligen tillräckligt mycket för att orsaka sjösjuka, men det är inte precis Biscaya eller Kap Horn. Supa sig redlösa och skylla ifrån sig på en kuling eller en aktiv besättning, hur generande dåligt är det inte? Jag borde väl egentligen tycka synd om er också, men jag kan inte förmå mig.

Den enda som visade skam och ånger var den som inte hade någon som helst anledning till det. Jag hoppas att hon faktiskt förstod det, att hennes spya var den resans absoluta höjdpunkt.

365 dagar

Jag minns vintern. Storm ute på Nordsjön. Snön yrde och sjön gick rejält grov. Navigo gungade och kämpade sig igenom vad som tycktes som övermäktiga vågberg. London lamslogs och vi stretade vidare mot norr, upp mot större latituder. Jobbet skulle göras.

IJmuidens redd. Vi låg där i nästan en vecka. Jag gick ankarvakt och vi var dryga dussinet skepp som tillsammans lyste upp natthimlen. Jag minns månuppgången som det mest sprakande hänförande jag sett. Över Amsterdam gick hon upp, alldeles full och dovt brinnande.

Sen slavfortet på Gorée. Aporna i Togo. Isola Del Toro. Oristano och Arbatax. Dunkerque. Lejonbukten och Liguriska sjön. Korsikas bedövande vackra bergskammar. Kap Verde vid horisonten. Galna Rades. Hysteriska La Goulette. Förföriska Barcelona. Stridiska Falkirk.

Jag kom till en annan värld mitt upp i allting. Baltiysk låg som ett öppet sår. Flottbasen kändes överbliven och vilse medan herrelösa hundar strök omkring vid strandkanten. Jag minns den tomma vodkaflaskan på kajen. Det fallfärdiga skjulet. Snön som föll långsammare där än någon annanstans.

När jag ser tillbaka på året som gått inser jag vilken fantastisk tid det varit. Jag har fått se kolossala platser och funnit några som välkomnat mig mer än andra. Marseille, Dakar, Edinburgh. Jag har funnit andra på ett eller annat sätt oförglömliga favoriter. Genua, Karthago, Lagos. Men paradoxalt nog gjordes det största intrycket av en plats jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Kaliningrad. Anlöpet brändes in i mitt medvetande. Som en gigantisk nagel i ögat. Av förfall, misär. Av ett ofattbart missbruk och total exploatering i sin mest våldförande form. Som en påminnelse om vår egen bortskämdhet.

Under den törnen lärde jag mig mer om livet än som blivande skeppare. Det var, utan att vare sig försaka eller förstärka något annat, de månader som avgjorde hur återstoden av mitt liv kommer gestalta sig. Det tog tid att nå dit, men från min väg ska jag inte vika en tum. Den känslan, att göra rätt, vill jag aldrig släppa och kommer så ej heller att göra. Vare sig till sjöss eller på land. Och livet, det har precis bara börjat.

Ålands Hav

Det är inte längre mellan hamnarna än att land ständigt är i sikte. Vattnet är brunsvart utmed sidorna, förorenat av gula pollenstråk (eller nåt annat gegg) nära land, kav lugnt en timme från kaj. Solen går upp i havet och ner över land, vilket känns udda för den som är född/boende på den andra sidan.

Men här är också ställvis ganska fint. Det vilar en svalhet över landskapet som jag är obekant med. Skären är flacka, liksom tilltryckta, och när vattnet ligger oljeblankt lägrar sig ett stort lugn över kustremsan. Som att det bekanta uttrycket ..efter stormen tycks råda här varje kväll. Jag är nyfiken på att gå iland och se mig om, oavsett stormens frånvaro, och känna det där svala. Stillheten kan vara nog så förförisk och säkert finns det pärlor att upptäcka även här.

Men.

Sötvattenseglare är ett epitet som beskriver sjömän som oftare har användning av trossar & spel än av sextanter & passare. Jag är ingen sötvattenseglare och passar illa i dessa vatten. Mina tankar är någon helt annanstans.

Avmönstring

Det är en evighet sedan jag flög över Alperna i ett litet räddhågset propellerplan, fullt med affärsmän, men det är som igår jag stod lite vilsen och tafatt på fördäck, bland människor som kände både varandra och båten väl. Ändå var det samma dag.

Sedan dess har jag haft en sommar utan dess like på flera sätt – alla positiva.

Jag inbillar mig inte att jag är en erfaren och särskilt duktig sjöman ännu, men jämfört med mig själv den dagen för två månader sen är jag nu dag och då natt. Det här har, trots båttypen, varit en enorm lärdom och erfarenhet.

Men nu är det dags att knyta ihop sjömanssäcken för den här gången. Jag flyger hem idag.

Udda sjöfarare

Det här är vår tama syrsa Richard. Han hänger mest nere i byssan och äter sallad om dagarna. Ibland, särskilt om kvällarna, brukar han spela för oss med sina vingar och skapar på så vis en ökenlik tropisk stämning ombord.

Richard, med engelskt uttal, är den enda långvariga gästen ombord. Vi har haft duvor, sländor, fjärilar och hästar – alla har de förr eller senare övergett skeppet. Alla utom Richard.

Strax lämnar även jag skeppet, men Richard, han seglar troget vidare.

In i kaklet

Det märks att jag gått in i åttonde veckan ombord. Humöret svajar en del. Emellanåt lättirriterad, blasé, bekväm. Jag sneglar på almanackan lite för ofta, vilket får dagarna att krypa fram. Lusten att ta sig igenom resterande utbildningsmoment dalar betänkligt. Lediga stunder spenderas mest i hytten.

Nyss kände jag mig kraftfull och vetgirig. Nu är jag trött. Det som håller ångan uppe är kamratskapen ombord och känslan av att vara önskad bland både befäl och manskap.

Marek, vår polske elektriker, åkte hem igår. Mycket tråkigt. Han var en väldigt snäll, ödmjuk och duktig kille. Bortsett filippinarna är jag den som varit ombord längst nu.

Jag klippte mig förresten häromdagen. Jag lät alltså inte klippa mig, utan jag klippte mig. Blev bra, kan själv.

Om några timmar tar jag plattvakten på bryggan med rättning av sjökort och imorgon bitti dagvakten med angöringen av Tunis.

Det börjar bli dags att bita ihop.

..esse dalendam

Så mötte jag till slut Roms främsta fiende - drottning Didos och fältherren Hannibals stad. Vad hände här före den legendariska saltningen av landskapet? Hur tjockt flöt blodet? Hur gott brann det i kvarteren när pelarkolumner och valv rämnade?

Nedanför resterna av det grandiosa badhuset gick jag barfota ett slag utmed vattenbrynet och såg upp över allting, föreställde mig hur det kunde sett ut. Uppe vid Romarbyn var de stenlagda gatorna fortfarande raka och mosaiken på sina ställen ännu förstummande fin. Den gamla teatern var återuppbyggd men spår av den mångtusenåriga föregångaren syntes tydligt och med samma utsikt som fenicier, romare och bysanter hade långt före mig slår det mig oerhört starkt:

Här måste funnits en unikt högkulturell och på alla vis blomstrande praktfull och rik stad, fullt kapabel att konkurrera med självaste Rom om herraväldet i och runt Medelhavet. En enastående plats att föra sitt liv på.

Sen kom araberna och stan blev aldrig vad den varit igen.

Jag sätter mig i en taxi och åker tillbaka till skeppet igen, förundrad över vad jag sett. Världen snurrar vidare medan vi sällan frågar oss om varje år av utveckling verkligen för oss framåt. Jag är inte så säker på det. Jag tror livet var ärligare och vackrare på Didos och Hannibals tid, då när det tog en vecka att segla från Troja till Mykene. Åtminstone vill jag tro det och jag har sällan känt mig så långt hemifrån som när jag vandrade Karthagos sandstensgator.

På väg till banken

Hoffa & Hamid?

Klantens belöning

Om man är duktig och försover sig till vakten kan man få en belöning. Som att inventera livbåtarna och göra översyn på brandsläckarna ombord. Alla 146 stycken.

Skrivet på min egna svarta tavla tusen gånger: Jag ska aldrig aldrig aldrig ställa färre än två klockor!

Skilda världar

Jag lämnar kojen strax efter halv åtta. Rumlar upp i mässen och äter frukost. Kocken har gjort en av sina fenomenala omeletter igen och jag gör en knäckemacka och fixar egenpressad juice av ett par lokalt plockade apelsiner. Jag avslutar med en kopp nymalt kaffe och slukar en dryg liter vatten efter det.

Prick klockan åtta står jag på backen med två skurborstar, en högtryckstvätt och en dunk Industrirent. Där framme är det vindstilla och solen har redan tvingat kvicksilvret över 30 plus. Jag har sällskap av båtens lite loje men alltid leende O.S (Ordinary Seaman) som är påpälsad med stövlar, arbetsoverall och underställ. Tempot är inte högt i hettan och vi skurar och fejar där framme i lugn och ro medan timmarna passerar. Jag frågar om han fryser. Han frågar varför jag inte vill vara vit. Jag frågar om han är rädd för solen. Nej, säger han, but if I remove my clothes I will turn black. Sen går vi loss på ankarspelen och vi pratar inte mer om hudfärg, sol och olika ideal. How old is your girlfriend, frågar han istället. I don’t have a girlfriend, säger jag. Why not, undrar han. Why should I, replikerar jag.

Sen berättar han att han mönstrar av om sex veckor och ska vara hemma i två månader innan det är dags för nästa sexmånaderskontrakt på en ny båt, någon annanstans i världen. Hopefully I will meet my girlfriend on my vacation, säger han längtande, tusen mil hemifrån.

När vi är klara och går för lunch ser jag honom gå för att hänga tillbaks redskapen där vi tog dem, och jag tänker att jag mycket väl vet orsaken till varför I should have a girlfriend, men jag kan inte förstå varför vår O.S borde det. Hans uppgivna och tomma blick när han torkar svetten ur pannan vid verkstaden skvallrade tydligt om samma obönhörliga insikt.

Ett sting av hemlängtan

Sex veckor ombord, det börjar kännas i kropp och själ. Jobb varje dag gör att jag känner mig hånad av uttryck som ”kul att jobba i helgen, verkligen”. Det känns också som att jag behöver gå Smögenbryggan åtminstone 1 gång, från saluhallarna ut till Vallevik, innan hösten är hos oss. Jag skulle vilja sitta där och höra folks klippfester och då och då ljudet av ett kvällsbad.

Jag vill inte göra något i ett rasande tempo. Istället vill jag bara få några dagar i de miljöer jag saknar mest. Åka den lilla färjan över till Malmön, ta en glass vid marinan och sätta fötterna i havet ute på Draget. Helt själv eller i sällskap med en vän. Jag vill svänga förbi farfar och kolla läget, kanske diskutera lite på sjöfararspråk medan jag gör kaffe åt oss. Jag vill knacka på hos Hanna och se hur hon har det i sitt vackra hus med sin fina familj. Kanske stannar jag en natt om det finns rum, kanske åker jag vidare redan efter en stund.

Dagarna som gått, senast med överliggare i Marseille, var behövliga. Man får komma av båten ett slag, se andra ansikten och ges möjlighet att handla något. Att få en dos civilisation. Båt och besättning får vila några extra timmar och man samlar ny energi för den kommande veckan. Men stadigt går orken neråt, stadigt dräneras man på kraft och lust. Än så länge har jag gott om båda två, men när man får ett sting av hemlängtan på en båt man trivs hundraprocentigt på, då vet man att man snart varit ute länge nog.

Marseille, liksom Barcelona och Genua, gjorde ett gott intryck på mig. Nog är det en ruffig stad, men känslan av riviera var stark och bra. Jag kommer ha med mig fina minnen från den staden. Jag hoppas bara att jag får möjlighet att gå i land en stund i Tunis på fredag också. Sen är den här törnen komplett och jag kan på allvar börja räkna dagarna till hemfärd. Då är det jag som snart går på bryggan och njuter svensk sommar några lata lediga dagar.

Svarttanken

När jag fann det här förrådet fann jag båtens hjärta. Idag fanns jag båtens njure.

Ombord finns mängder av tankar. Ballast, bränsle, färskvatten, heeling, trim m.fl. och jag har koll på de viktigaste. Under en ledig stund idag fick för mig att klättra upp i ena skorstenen, varpå jag fann den jag saknat mest; Svarttanken.

I den här tanken samlas allt avloppsvatten ombord. Allt från handfat, dusch och toalett går hit. Och det är väl inget speciellt med det, tänker ni. Septitankar finns ju på alla anständiga båtar.

Låt mig förklara:

Tanken är uppbyggd med tre olika kamrar. I den första samlas all skit, bokstavligen. Där tillsätts vissa ämnen som löser upp och gör bajsmassan till en lös pudding. När den första kammaren är full sipprar det över i kammare nummer två där det förenas med det s.k. gråvattnet, alltså avloppsvatten från dusch och handfat m.m. Massan blir då ännu lite lösare, men nu har en betydande mängd smuts och fetter tillkommit. Dels från tvål och diskvatten och liknande, och dels från mänskligt slagg. När så kammare nummer två är full sipprar det över till kammare nummer tre. Här tillsätts de sista kemikalierna samtidigt som skitpapper och annat som inte är så lättlösligt mals sönder så att massan blir lagom lättflytande och lätthanterlig.

När kammare nummer tre är full pumpas det ut i havet. Ombord på just den här båten är vi 23 man. 23 personer som tillsammans genererar åtskilliga hundra liter svart- och gråvatten per dygn. Som pumpas rakt ut vare sig vi är i hamn, i närheten av en kust eller långt ute till sjöss.

Jag tänkte ni ville veta det ifall ni får för er att bada i närheten av en fartygsled.

Finn felet!

..to see if I still feel

Det bästa med att göra sig väldigt illa är att det oftast inte känns något. Det sämsta är inga andra sinnen duger att undersöka med heller. Känseln är redan utslagen, det svartnar för ögonen, hörseln funkar inte eftersom ljudet av ett eventuellt benbrott/avslitna senor dränks i arbetsbullret och det är svårt att lukta eller smaka på en skada. Man vet att något illa har hänt, men man vet inte vad..

Världen under några spända sekunder

Sen slet jag av mig handsken och kunde konstatera att inget allvarligt hade gått sönder inatt. Inget brutet, inget trasigt. Bara en rejäl kläm- och slitskada. Lite ytterligare belastning, eller senfärdigare reaktion, och en krosskada med återstående benmjöl hade varit den givna utgången, gissar jag. Ton av stål på den ena sidan, ton av stål på den andra och fingrar där emellan, så smidigt. Men för en gångs skull klarade jag mig utan några större blessyrer, något som är ovanligt för mig. Tur i oturen, skulle jag vilja säga.

Nu har jag ett pulserande långfinger som ser ut som en lila pingisboll med lite sårig flikig yta. Värre var inte klantens belöning den här gången. Men nog lever jag än.

Nattens lärdom: Jobba ej industriellt för nära personer som bara låter sig kommuniceras medelst teckenspråk.

Drogfri

För ett par veckor sen blev jag drogtestad. Märkligt nervös upplevelse. Som att bli stoppad av polisen, ungefär. Man vet att man är nykter och man vet att man inte kört för fort eller gjort sig skyldig till någon annan överseelse. Ändå blir man lite spak när man blir invinkad. Nåt hittar de väl säkert på att man gjort fel, tänker man.

Hade inte den där killen en cigg som såg lite väl hemmagjord ut sist, på den där festen? Hade jag verkligen koll på mitt glas hela tiden, där på den krogen? Kunde jag fått i mig något passivt eller ofrivilligt? Nu blev jag invinkad i sjukstugan ombord och nervositeten infann sig snart, precis som vid vägkanten.

Cigaretten var troligen helt vanlig, eller så får man inte sig tillräckliga mängder genom passiv rökning. Och jag är förmodligen helt ointressant att droga på krogen. Lite för tung att släpa på, skulle jag tro.

Ty inte ett spår av någon otillåten/olaglig substans fanns i min kropp. Jag är helt enkelt en redig drogfri laglydig kille som fick grönt ljus på alla fronter. Hade det förhållit sig på något annorlunda vis hade jag utan pardon satts på första bästa plan hem och redan varit i Sverige.

Inga fingrar i kakburken här inte!

Rymdskepp

Grand Princess, The Worlds Greatest cruiseship 1999, får M/S Eckerö -min nästa båt- att likna ett hemmabygge för Vättern. Den här pjäsen är så löjligt överdimensionerad att man bara stod och gapade när hon igår gled förbi oss i sin överdådiga surrealism.

Okej, så det finns alltså människor som drömmer om att trängas ihop med tretusen andra i såna här skapelser. Var finns den charmen?

Men det är klart, sagt nej till en middag där uppe i aktern hade man väl knappast gjort ändå. Och betänker man på hur gemene man uppför sig på finlandsfärjorna är det här kanske ett trevligare alternativ ändå.

Trevligt

Jag vill meddela att Barcelona är en trevlig stad. Trevlig var lunchen vi tog här för två veckor sen, trevlig var kvällen igår. Tapas och rött lokalt vin är trevligt. Playan var trevlig, folket likaså. De ljumma nattvindarna, ljusen från skeppen och palmerna vid boardwalken var trevliga. Extra trevligt är när kapten nära nog skäller ut en för att man tar fram sin egen plånbok. Är du dum eller? Båten betalar, fatta!

Och med en budget på 1000 Euro för fem pers gick det ingen nöd. Jag önskar bara att jag kunnat planera det hela lite bättre. Då hade det varit jag som stod på Camp Nou igår och drömt mig bort med Magnificent och Moment Of Surrender.

Jag hoppas kunna komma hem lagom i tid för att se de irländska gossarna på Ullevi den 31:e juli istället. Det vore trevligt.

Ullevi? Camp Nou?

Fan också.

Överliggare

Käckt att stuveriet inte kände för att arbeta mer idag. Det innebär att större delen av besättningen ska göra den Katalonska huvudstaden ikväll.

Lustigt sammanträffande när man tidigare idag suttit och ojat sig något över de så märkvärdiga arbetstiderna, så blir man helt ledig (och lite rådvill) en kväll och natt.

Ni unnar mig det här, det gör ni väl? Även om ni skulle råka sitta i Orsa eller Katrineholm?

Working hours

Vem vet inte hur lätt det är att vrida dygnet fel och hur omöjligt svårt det är att vrida det rätt?

Fördelen med det här jobbet, om jag nu kan kalla det för jobb än, är att man helt enkelt inte har någon dygnsrytm. Åtminstone inte på den här traden. Man sover när man kan, jobbar när man ska, äter när kocken säger till. Somliga dagar börjar 02.00 och slutar 06.00 nästa dygn. Andra börjar 08.00 och slutar redan 12.00. Det blir hackat och galet men på något vis finner man sig i det.

Vilotidslagen säger att man varje dygn ska ha minst 6 timmars sammanhängande vila, men jag vet inte om den gäller när ett svenskflaggat skepp befinner sig i andra länder. Det är klart inte så att man jobbar 28 timmar i sträck, utan man finner nån timme här, en halvtimme där att blunda en stund. Men den där lagen tas inte tas så stor hänsyn till, om ens någon alls, bortsett laborerandet i arbetsjournalerna.

Fördelen med att arbeta så här är att man alltid somnar på två röda. Nackdelen är att man är helt väck när man vaknar. Men faktiskt så piggnar man till rätt fort. Mycket tack vare att det alltid är utomhusarbete (arrival/departure) med frisk luft på småtimmarna, och gissningsvis också för att sömnen är djup och effektiv.

Jag skulle tro att det inte är särskilt nyttigt i längden med oregelbunden sömn, men när man mår bra och känner sig alert större delen av den vakna tiden så kan det väl inte vara så värst skadligt ändå. Jag mår tvivelsutan bättre nu än under de perioder på land när dygnet har vägrat rätt till sig, natt- och kvällsmänniskan jag är till trots.

Som Sheryl Crow sa: If it makes you happy, it can't be that bad?

Grundkänning

Hur man vet att man varit nära att gå på.

Male bonding

Man kan tycka att det är lite onödigt att stressa in i en hamn, bara för att få reda på att inga lastoperationer kommer påbörjas förrän tidigast fyra timmar efter ankomst.

Hamnen är helt tyst, sånär som på fyra stuvare som sitter på oljefat alldeles intill vår akterramp och småpratar nattligt lugnt. Helt plötsligt blir två skogstokiga och flyger på varandra. Skjortor rivs itu, glasögon stampas sönder. Det viner snytingar i luften fram och tillbaka innan en lyckas få in en fullträff så den andre studsar i vattnet. Den torra mannen stormar iväg medan den våta fiskas upp av kustbevakningen som skyndat till platsen. Sen sitter de där lugnt igen och småpratar som om inget hänt.

Här råder annars en grekantikisk stämning med lätt homoerotiska inslag. När man tänker sig stuveriarbetare är det lätt att koppla ihop dessa med bilder av råbarkade flåbusar som kanske inte alltid, eller väldigt sällan, är på rätt sida lagen. När man istället ser dem gå hand i hand, pussandes, blir man tvungen att revidera den bilden. Eller kanske snarare uppfattningen om vad som anses vara vanlig male bonding i det här landet.

Det kan väl näppeligen vara så att islam ser med blida ögon på manlig kärlek som är mer än rent vänskaplig och som visas helt öppet? Jag är illa påläst om Tunisien och har ingen aning om sekulariseringsgraden i landet, men visst skulle det vara förvånande om det verkligen rörde sig om öppen accepterad homosexualitet.

Men kanske är det så det ligger till. Och är det så att kärlek börjar med bråk även i Tunisien, så kommer de där två slagskämparna att bli stormkära inom kort. Det var ett riktigt härligt slagsmål, om man nu får säga så.

Och med de funderingarna släcker jag lampan och sover till gryningen.