På andra sidan

Jag tar en promenad på däck en kväll när vädret lagt sig, ser ut över redden. Ett tjog fartyg ligger stilla med fören mot vinden och tillsammans lyser vi upp i mörkret som en liten småstad. In över land syns Ijmuidens industriljus och från skorstenarna stiger rök dygnet runt. Plötsligt reser sig en mörkorange magisk måne över landhorisonten och det är surrealistiskt hänförande. Som att stå på Kastellholmen och se Globen ta väder och färgskiftande fara iväg, rätt upp i himlen.

Stryker omkring på backen och studerar vinschar och ankarspel, försöker lista ut hur många schacklar vi har ute. Försöker få klarhet i förmiddagens känningar. Där framme är det tyst. Inga fläktar som surrar, inga ventiler som skallrar, inga pumpar som gnisslar. Det är bara tyst, förutom vindarna som viner till och sjön som slår mot skrovet.

Mellan backens och byggets lejdare är det etthundratjugofyra steg, men den här kvällen många fler. Spindelnätet av koppar, mässing och rostfritt som ligger långsträckt på däck börjar äntligen bli begripligt. Jag kollar in manifoldrar, strippventiler, överkopplingar, brandposter, värmeväxlare. Går fram och tillbaka för att få grepp om nätet. Ledningar och rör kors och tvärs, överallt ledningar och rör. Det omänskliga i att förstå allt det där tycks faktiskt inte alls längre vara omänskligt, bara extremt krångligt.

På akterdäck såg jag sedan mig själv där jag satt som förstenad på en pollare tio timmar tidigare. Vindarna nådde aldrig den befarade Beaufort-8:an, men fulla av vassa iskristaller drog dom ändå hånfullt enkelt innanför kragen. Arbetet hade måst göras och med stelfrusna fingrar splitsade jag tross och hjälplina på akterdäck tills huden vitnade och naglarna sprack. Inte stod jag surrad till rors, men nog var riggen nedisad och verktygen märgbitande kalla.

Och nog undrade jag vem du var fantastisk för just då, i helvetesblåsten.

Inne i bygget den här kvällen tittas det på tv, det tjoas engagerat när det är blågult på planen. Jag lämnar snart dagrummet och häller upp en kopp kaffe i mässen. Det är gott och bra, kocken vet att kaffet ska vara svartare än natten. Med koppen i handen tar jag mig upp till bryggan för att kanske få något besked om nästa destination, men inget. I tre dygn hade vi legat still och det kunde lika väl bli tretton dygn till.

Den natten låg jag och tänkte på vilken riktning mitt liv tidigare och nu tagit, vilka frågor jag sökt svar på. Inget har kunnat sägas med säkerhet. Vart har jag varit på väg, vem väntar på kajen, hur kan jag le när köld och vind är förlamande? När törs jag säga som det är?

Till slut föll jag ändå i sömn. 

Ty när sista splitsen var lagd hade jag ställt jag mig vid relingen och hållit händerna över det kalla stålet och sett snöflingorna smälta över mina händer och jag hade förstått allting.

Fritt fall

Vi testade livbåten skarpt här i hamnbassängen ikväll. Lite nervöst, men mest förväntansfullt. Tyvärr var det för mörkt för att filma/fota + att jag satt i båten, men jag hittade ett "tvillingklipp" på youtube:

Dom två dödstysta sekunderna mellan rampen och nedslaget är goda kandidater att vara dom längsta i mitt liv. När vi sedan landat, tuffat runt lite i bassängen och till slut fått upp oss själva och båten stod vi där på däck, tre killar mid-30, och bara garvade. Igen igen, ylade vi som småbarn på Liseberg. Överstyrman tyckte tråkigt nog att det räckte med bara ett test.

Strandhugg

Om det är någonting som är signifikativt för tankmarknaden så är det att man aldrig riktigt kan veta vad som gäller. Vi blev inte liggande på redden mer än en natt och nu får vi inte riktigt all last vi vill ha. För min del gjorde det inget att vi kom till kaj en dag tidigare, snarare tvärtom eftersom det då gavs möjlighet att knalla i land några timmar.

Edinburgh är en härlig stad. Trevliga människor, vackra omgivningar och historiska platser och byggnader i mängder. Passar en sån som mig utmärkt. Sist jag var här kände jag ganska starkt att, ja här skulle man faktiskt kunna tänka sig att slå sig ner. Den känslan lät inte vänta på sig den här gången heller. Det är en bra stad som egentligen bara har en nackdel; maten. Det skotska köket är ganska bedrövligt med vidrigheten Haggis i spetsen. Dock finns ett undantag: Dom vet hur man gör fantastisk fish n’ chips! Och det undantaget passade jag på att hugga i mig. Men annars - helt underbart att vandra stadens gator. Dessutom kompenserar man maten dryckesvis nästan mer än väl genom alla whiskystores. Köpte, trots utbudet och min conesseurska läggning, bara en mössa och fotovantar.

Ostkust

Även igår fick jag läge att kliva i land. Tog mig då istället till staden vi bara körde igenom sist: Glasgow. På tåget dit kom jag på mig själv med att veta i stort sett ingenting om den, och jag kom väl därifrån med erfarenheten att där inte är lika turistigt som i Edinburgh och att shoppingmänniskor trivs bättre i den västra staden. Gjorde ändå det högkulturella i att besöka The Gallery Of Modern Art. Och därinne fattade man väl om möjligt ännu mindre än man gör på Stockholms motsvarighet.

Västkust

Just nu håller vi fortfarande på med lastningen och det drar ständigt ut på tiden. Lotsen är beställd till halv tolv imorgon på förmiddagen, men hur det blir med den saken kan man alltså aldrig helt säkert veta. Utfarten blir nog nice, om vi nu går dagtid, innan vi styr söderut igen. Det mesta av snön är borta men bergen är fortfarande vitklädda och gör inramningen väldigt vacker, nästan norskt fjordig. Nästa hamn är Amsterdam.

Ankring

Position:
N55°59,4’
W003°01,3’

Så, nu kan ni ta fram kartböckerna och knåpa fram var jag kommer sova inatt, era kartnördar. Eller så nöjer ni er väl med att jag ligger väderskyddat strax utanför ett översnöat Edinburgh och trycker. Vi ska gå längre in i floden här, upp till Falkirk, men det blir först på onsdag. Just nu är det bara skönt att ligga i lä.

Det här dygnet, det var besvärligt. Hade bestämt mig för att skriva ner umbärandena som bjudits, men jag är helt slut. En sjöman älskar havets våg? Människan som skrev den sången har inte gått Nordsjön i början av februari, den saken är säker.

Öppet vatten igen

Smidigt. Vi låg i den yttre delen av Europoort och det tog inte mer än ca 45 minuter från det att första trossen började hivas till vi var ute på öppet vatten. Hade kanske varit kul att fått se lite mer av supermonsterhamnen Rotterdam, men här om någonstans är det mest bara stort, fult och industriellt.

Gick en rundvandring för mig själv på båten igår kväll. Man kikar in lite brandbekämpningsutrustning, nödutgångar, livflottar och lite annat som kan vara bra att känna till in case of olycka. Tog mig ner i maskinrummet för att bekanta mig med maskinen och generatorerna också. Helt otroligt vad uppstyrt och snyggt allt är. Den skitigaste dörren i maskinrummet är i bättre skick än den renaste dörren i the living quarters på förra båten. Nu ville man liksom gå fram och klappa topplock och cylindrar.

Vi slapp lägga oss på redden idag eftersom vi fick ny destination igår kväll. Nu rullar båten behagligt i långskeppsled och det gillas; att ligga för ankar är inte jättekul. Nu har vi ca 36 timmar till sjöss innan vi når Skottland och Edinburgh.

Första hamnstoppet

Det bar västerut från Kiel i torsdags; ligger i Rotterdam och ska strax dra igång med lossningen. Vi har ett väldigt fint väder men det är bitande kallt i vindarna.

Jag sov under anlöpet inatt och har inte sett så mycket mer än just vår lilla terminal här i oljehamnen. Och vad finns att säga? Det är cisterner, tankbåtar, ledningar och rör i mängder. Flodbåtarna, dom typiskt holländska som knappt något fribord har och som ser ut att sjunka vilken sekund som helst, far fram som vanligt och nyss provianterade vi från ett pråmliknande flytetyg. Skepparen och hans gast bar mössor, skägg, ylletröjor och var djupt räffliga i ansiktet - allt som saknades var varsin pipa. Fick känslan av att dom egentligen var fiskare som smugglade judar under kriget.

Den här båten är som från himlen sänd jämfört med den förra. Skepparen, en av 2:e styrmännen, chiefen, förstemaskinisten och kocken är alla herrar som kliver iland för gott inom 1-2 år. Deras kunnande tycks oändligt - för att inte tala om historierna från förr. Filippinarna är glada och hjälpsamma som vanligt, men skickligare och seriösare här. Hela båten andas kvalitet och sjövett.

Jag har lite annorlunda arbetstider. Splittad dagman och vakt, vilket passar perfekt. Förmiddagarna arbetar jag med Angelo som är bås ombord, därefter är jag ledig från lunch för att sedan gå på vakten 4-8 tillsammans med 2:e styrman Edvin. Det innebär att man får arbeta lite fysiskt i friska luften morgonvis, för att sen kunna tjocka sig i hytten (eller glo tv/film på nån fet plasma, slösurfa, gymma eller kanske basta) under eftermiddagen tills det är dags att gå utkik på bryggan i fyra lugna timmar.

Hytten är en fröjd. Ljus inredning (liksom i övriga båten), arbetsbord, skinnsoffa med tillhörande bord, rejält badrum med dusch, kylskåp, sövande koj och en duglig stereo. Det är som ett superfräscht vanligt mindre vardagsrum med ett undantag: jag har havsutsikt!

En detalj som är lite spännande: Vi vet fortfarande inte vilken vår nästa hamn är. Jag kollade lite i loggboken igår under vakten och det kan bli Reykjavik eller Kaliningrad likaväl som Brofjorden eller Tanger. Och vad lossningen anbelangar: En knapptryckning och pumparna går igång. Då lutar man sig tillbaka och tar en kanna kaffe. Vi har 19K m³ nafta i tankarna som ska pumpas ur och det beräknas pågå fram till lunch imorgon. Då har vi förhoppningsvis även fått en ny destination att ta sikte på.

Navigo är verkligen en båt att trivas på och jag är dundernöjd att vara här. Eftersom jag har internet i hytten är lite tätare rapporter att vänta och jag hoppas kunna uppdatera med lite bilder så småningom.

Mot okända vatten

Vägen, en fartfri motorväg, taxin tog var väl ganska trist egentligen, men jösses vilket paradis för den som går igång på att fota träd nästan nedtyngda av rimfrost. Små dungar, ensamma träd på vidsträckta åkrar, gläntor, rykande bäckar - allt kristallvitt och ljuset bara föll så rätt.

Här i utkanten av stan syns inget vackert och rovfågelsiluetterna i trädtopparna har bytts ut mot på marken omkringknatande korpar. Lite sur är att jag landskapet for förbi i dryga hundrafemtio när vi absolut inte hade bråttom; just den här nordvintriga delen har jag inte sett av Tyskland tidigare.

Sjömanshusets kielska föreståndarinna bjöd nyss på lunch och vi kom i samspråk. Ja, meine schwester boor i Halmschtad an die Westkust. Sehr schön land, Schve-ri-ge. Nicht so hechtig, nein. Trevlig tant, god mat.

Utanför huset ligger en mellanstor sluss och vi sitter i en femtimmarsväntan på att Navigo ska ta sig in i den. Vi har ingen aning om vart det bär iväg, om vi åker åt öst eller väst, men det känns hundraprocentigt att gå ombord senare i eftermiddag.

Julkakan vi har och äter

När jag kom stod en naken granstam på altanen. Räknade resterna av grenverket och kom fram till att det var en sju år gammal gran som stod där. En gran som när den växer upp försurar jordmånen, men som återbalanserar Ph-värdet när den dör en naturlig död och multnar, varpå allt är frid och fröjd i skog och mark. Kretslopp, liksom. Döden den nu gick till mötes var dock inte särskilt naturlig.

En överslagsräkning: Två miljoner svenska hem tar in en sjuårig gran under ett par veckor ger 14 miljoner granar som just nu står runt om på odlingar i landet i väntan på att klädas i glitter, kulörta kulor och ljus för att skapa julmys. Det är enda syftet. Och marken blir sur och vi måste bryta kalk någonstans för att kompensera. Alltså ytterligare belasta naturen för att vi vill ha just den där stämningen ett par veckor. Och vi tror inte ens på Jesus vattengående förmåga och hans allsmäktiga Faders sju skapelsedagar längre. Söndagsöppet före jul är om något ett tecken på det. Men en gran ska vi ha och det är ett russinpilleri av hög klass.

Det talas om att vi måste ställa om hela vårt samhälle, vårt sätt att leva, om vi alls ska ha någon chans att ta oss förbi klimatkrisen på ett hållbart sätt. Att skippa julgran i år vore ett minimalt steg dithän, men ändå ett bra steg i rätt riktning. Sedan kan man även tala om det större steget kommersen och all logistik kring denna, men vem orkar ens tänka den radikala och frånstötande tanken på att våra sekulariserade barn och barnbarn kanske så smått måste vänja sig vid idén om ett hållbart liv utan gran och klappar. Eller ska julen helt enkelt undantas från omställningen och kanske bli en högtid då vi firar vårt gamla ohållbara slit och slängsamhälle?

Jag tycker om julen och har inte alls nån lust att skrota den. Helst vill jag ha en fet jul modell Fanny & Alexander med slädar, facklor, röda lacksigill, doft av nejlika och glögg. Har den hållit för en omställning, sekulariseringen, så håller den säkert för en till. Om vi nu klarar att se så klart i koldioxidångorna.

Nygammal musik

Nog för att det är roligt att upptäcka ny musik, men ännu roligare är det att hitta ett helt album man aldrig hört med ett band man verkligen uppskattar. Layne Staley dog -02 och ersattes av en klåpare. Men plötsligt är det som Alice In Chains i originaltappning släppt en helt ny platta + en massa demoinspelningar. Lite som om det skulle dyka upp glömda tejper med Lennon, Marley eller för all del Ebba. Man blir smått euforisk!

Spotify är fan så bra. Hur klarade man sig innan liksom? Nog det mest praktiska i musikväg sen Mp3-spelaren gjorde entré. Skulle förresten behöva en ny sån. Sen min mördargrymma Iriver E10 dog (på en tågstation) har musiklivet inte riktigt varit sig likt. Uppföljaren var ju rena skiten.

Ny bloggadress

Fotobloggen har fr.o.m. några timmar sen ny adress. Det är lite si och så med designen än så länge, men vi snyggar till det allt eftersom. Ja!

Kika in och följ med oss runt på våra när och fjärran vägar!

Edit söndag: Trasslet med dom oskarpa miniatyrerna är fixade. Blev bra.

Snabba ryck

Mja, i Sverige igen då. Kom i måndags och har styrt upp lite saker, bl.a. sålt bilen och sovit. Hade räknat med ett par veckors ledigt innan någon ny båt dök upp bakom hörnet. Men Elin, min otroligt snälla och hjälpsamma favorit, på SUI lyckades styra upp en häck på bara en dag. Så nu bär det iväg på söndag igen.

Nån som minns programmet Landgång, med Anne Lundberg och den sympatiske kocken German Zamudio, som filmades på M/T Navigo? Det är den båten som gäller denna gång. Inga heta breddgrader trafikeras, men jag får istället ett seriöst rederi och en båttyp jag är intresserad av. Det känns verkligen kalasbra, även om ledigheten bara blev en knapp vecka!

Avmönstring

Lotsen kom ombord redan vid fyratiden idag och inseglingen genom sluss och kanal gick fint. Mitt sista arbete ombord var att rigga lotslejdaren samt att följa arbetet på bryggan till dess trossarna låg fast.


Jag mönstrar alltså av här i Amsterdam. Alla papper är påskrivna, jag har pass & sjömansbok i behåll. Dom flesta avsked är tagna och e-post till nya vänner antecknade. Nu ska det bli skönt med några dagars ledighet.

Första törnen är till ända.

Johan

Biscay Abyssal Plain

Stormen bedarrade i förtid och här är ganska lugnt på slätten ikväll. Den
orsakade en sönderslagen byssa och utebliven nattsömn för samtliga i
besättningen, men värre var det inte.

Har agerat helmsman hela vakten. Som att spela världens största tv-spel, fast på riktigt. Trafiken har varit ganska intensiv och det känns märkligt spännande att ha fyrtiosextusen ton stål i händerna när det kryllar av andra fartyg runtomkring.

Vi har varit ute i snart nio dagar. Imorgon går vi in i Engelska kanalen och vi tar lots för Amsterdam 22.00 på söndag kväll.

Johan

Stormvarning

Position: 290 M rakt väster Casablanca.
Prognos: Full storm över Biscaya.
Vindar: >25 m/s.
Våghöjd: >10 m.
Vindbäring: Mellan tvärs babord - babords bog.
Skeppsstatus: Tomma lastrum; GM 4,0 m. 17,4 kt.
Tid till stormkant: ca 30 h.
Åtgärd: ?

Johan

Medresenärer

Under grillkvällen i förrgår fick vi en timmes cirklande sällskap. Ingen kunde tala om vad det var för något. Någon föreslog halvt på allvar att det var en felnavigerad pingvin, en annan att det var en afrikansk mås. Tror knappast det var något av dom förslagen. Minns att farfar hade ett uppstoppat exemplar i huset på Malmön och jag brukade hålla ögonen öppna efter såna. Sen av en händelse såg jag ett program där man talade om att fågeln vanligtvis brukar hålla till kring ögruppen Kap Verde, till vilken vi inte hade särskilt långt i förrgår. Inte så konstigt att jag aldrig såg till den som liten, men det var kul att få se en livs levande av vad det nu är för fågel.

Igår hade vi genomsökning av båten efter fripassagerare. Kändes lite olustigt på något vis. Det förekommer, mer ofta än sällan, att människor tar sig ombord för att få en fribiljett till någon annanstans. Det enda dom ser är att besättningen delvis är vit, därför måste båten gå till Europa eller USA. På vinst och förlust tar man sig sedan ombord. Utan någon egentlig vetskap om båtens riktiga destination eller hur länge den är till sjöss. Risken att frysa, hungra eller törsta ihjäl är inte helt liten och jag tycker det säger en del om situationen i många av länderna i Afrika. Folket vill bort, bara bort, och alla chanser som kan tas greppas direkt.

Jag fick söka delar av fördäcket och en av lyftkranarna och som tur var fanns där ingen, inte i något utrymme alls. Allt jag fann, förutom en oräknelig mängd flygfiskar vid sidan om båten, var ett par döda sländor. Och spindlar på bildäck, levande svarta randiga feta kryp, i varenda hörn. Kackerlackor också. Varje dag i mässen.

Ikväll är mitt sällskap Rene och Lloyd, en mörkgul fläckad fullmåne och två skepp på nordgående och då och då några mötande. Jag jobbar mest med radarn och ARPA och ser destinationer som Capetown, Singapore och Guayacan. Kikarn åker fram då och då, men nattetid ger den inte alltför mycket information.

Vi går utanför Mauretanien och har ett drygt dygn till passage av Kanarieöarna.
Vädret har legat på stadig kuling hela dagen och sjön börjar äntligen bli grov.

Johan

Mot nordligare breddgrader

Kvällsvakt

Står på bryggan och går utanför Sierra Leone på nordväst, med kurs över grund 316 grader för att vara exakt. Går som watchman nu på uppvägen mot Europa. Innebär arbete mellan åtta och tolv både morgon och kväll. Vi har inga hamnar nu förrän Amsterdam och det är hav och åter hav i drygt en vecka till.

Från akterdäck hörs skratt och skål. Ett grillparty håller på att kulminera där bak och inramningen ikväll har varit vacker. Det är fortfarande varmare än högsommarvarmt utanför bygget och det passas på nu när vi är på väg mot kallare breddgrader. Ännu har vi inte nåt 10 grader nordlig latitud.

Förut sänkte sig en blodröd sol i havet tvärs babord och just som dom sista strimmorna slocknade reste sig en fullmåne tvärs styrbord. Det är en stilla kväll och månen ger oss en vacker utsikt när vi stävar fram i drygt arton knop. En kontrast mot gårdagkvällens väder som på håll bjöd en tropisk åskstorm med tusentals blixtar som for både tvärs över himlen och ibland rätt ner i horisonten. En blixtintensitet som var fullständigt otrolig, maffig och vacker.

Om några dagar når vi den blåsiga kusten utanför Portugal och därefter går vi över Biscayabukten och då, om inte förr, hoppas jag på en total storm att gå igenom. Det har varit alltför lugnt för länge nu.

Det är ganska trivsamt att befinna sig här. Vi har bra musik, AC och kaffe & kakor. Vi är tre som jobbar ikväll och det är ett gott sällskap, även om det är lite si och så med filippinarnas engelska. Jag går till midnatt, sedan följer en brandrond innan lampan släcks kring ett inatt.

Johan

Two sides of Lagos

Johan

Hetta

Vi anlöper Lagos imorgon bitti. I Dakar var det varmt, här är det blytung kvävande hetta. Allt är tungjobbat bortom beskrivning. Vattnet räcker inte till.

På akterdäck har skepparen placerat en utkik mot pirater. Det känns att läget är skarpt. Nigeria är ingen lekplats.

Johan

Atlantens natthimmel

Stod under Atlanthimlen igår kväll och hänfördes hundraprocentigt. Sånär som på ett par skepp vid horisonten var allt kolsvart. Allt utom stjärnorna och Venus. Så kristallklara och så många har jag aldrig sett dom. Motorn dundrade och det vibrerade i skrovet men den här tröskande jättebåten kändes som en kanot under den himlen. Och Venus slog ner en bred gata av silver i havet och det var rasande vackert. Jag trodde bara det var månen som kunde såna saker.

Vaknade upp idag till hårdare vind men himlen var klarblå och morgonen varm, trots kulingvinden. Rostknackning med nålpistol och målning hela dagen. På förmiddagen mötte vi en mindre containerbåt på en knapp distans och på det här evighetshavet kändes det som en dagens begivenhet. Vid lunch gick jag fram på backen och ställde mig på ena vingen. Stäven trycktes då och då djupt ner i sjön och jag hade hoppas få se några delfiner. Kanske dyker dom upp längre fram på resan.

Ute på däck ikväll var himlen lika vacker som igår och jag fick för en kort sekund täckning på mobilen. Om styrbord Kanarieöarna, om babord Marocko. Ljusen från Gran Canaria är rogivande och man ser hur många breder ut sig vid stranden medan några klättrar uppmed bergssidorna. Några rör på sig och andra blinkar. Tror aldrig jag kommer sätta min fot där, men ikväll kändes det bra att se dom. Som en dos av civilisationen på behörigt avstånd.

Ännu ett par dagar innan vi anlöper nästa hamn. Hur den civilisationen ser ut ska bli intressant att se. Mina ögon kanske ser hamnarna och människorna annorlunda än dess vars ägare berättar historier som vore hämtade ur parodiska serietidningar. Av lasten att döma är sanningshalten oroväckande hög, trots allt. Konstigt bara att ingen berättat om himlen.

Johan

Uppdatering

Så har det kommit text från en resande Johan som klistras in här av mig, Nina (kan väl nämna också att framtida texter här i hans blogg, med mitt namn som inläggsförfattare, naturligtvis också kommer vara skrivet av Johan men eftersom Internet inte finns tillgängligt därute till havs fick det bli såhär tills äventyret hans är över, så..ignorera bara mitt namn. - Här kommer han):

Jag kom till Amsterdam på förmiddagen och agenten hämtade upp oss och körde oss till båten. Bara ett par timmar efter påmönstring gick vi mot England. Redan där tyckte jag allt var stort och mycket, men i Antwerpen kom allt i riktigt perspektiv. Inlöpet tog sex timmar inklusive slussning och hamnen är gigantisk med nio mil kaj. Göteborgs hamn känns som ett badkar i jämförelse.

Efter ett par hysteriska dagar med högintensiv lastning och pårökta stuveriarbetare lämnade vi Belgien på julaftonsmorgon och har nu Portugal bortom horisonten om babord. Jag var ute på däck för en stund sedan och det är fortfarande vid sjutiden ljust ute och alldeles ljummet i luften. Det lär bli stekhett om några dagar.
En dryg vecka till sjöss och allt är riktigt bra. På dom allra flesta punkterna är det som jag föreställt mig. Man har en känsla av att ha hittat rätt, att ha kommit hem. Det är mycket fint. Att gå mot tropikerna när det är betonggrått hemma känns dessutom mer än okej.
Jag bor ganska bra tycker jag men jag saknar ventil. Det är en vanesak, men det hade varit trevligt att kunna dra undan en gardin och se lite himmel från kojen. Från min hytt är det bara några steg till gymmet och tvättstugan. Skeppsbiblioteket ligger mitt emot mig. Det funkar som samlingsrum där man kan kasta pil, kolla film, läsa, umgås.
Vi går nu med full last, gör tolv knop och GM ligger på 0.8 meter, vilket innebär att rullningarna är riktigt tröga och känns rejält när man som jag gör nu, ligger i kojen som är placerad tvärskepps. Utanför ligger vinden på stadiga femton sekundmeter och vågorna är fyra fem meter. Klart tillräckligt för att faktiskt rubba den här kolossen på dryga 220 meter. För den som har anlag för sjösjuka är det idealiskt, men om man trivs med havets krafter är det en häftig känsla att stå på bryggan och se hur stäven sakta höjer och sänker sig. Jag hoppas på hårdare väder.
I Dakar hoppas jag kunna ta mig i land. Det lär vara okej där säger dom som vet. Så även i Lome i Togo. Tyvärr anlöper vi inte varken Ghana och Tema eller Elfenbenskusten och Abidjan denna vända, som dom säger är en riktigt trevliga städer och som normalt ligger på rutten. I Lagos ska jag hålla mig på skeppet, även om jag mot förmodan skulle få någon fritid där. Världens farligaste stad tydligen, hur man nu mäter sånt. Hur som helst så ska det bli spännande att komma till Afrika och snart är vi söder om Gibraltar.

Kasta loss

Som kanske anats har både datum för embarkering och båt ändrats. Dagen är spikad till den 18:e december och påmönstring sker i Amsterdam. Båten är en rejäl pjäs av typ RoLo som går i trafik mellan Europa och Västafrika. Jag kommer inledningsvis gå som dagman under Båsen, för att så småningom spendera mer och mer tid med vaktgång på bryggan. Två vändor om ca 35 dagar vardera blir det innan jag mönstrar av.

Internet finns tyvärr inte ombord, däremot går det bra att maila. Förhoppningsvis kommer jag därför ändå att då och då, med viss hjälp här hemifrån, kunna uppdatera både här och bilderbloggen. Kameran kommer att få arbeta.

Utan att göra för stor sak av det så blev det verkligt för första gången idag. Upp till sjukhuset för vaccination mot Gula Febern. Rätt roligt med färger på feber för övrigt. Knepig spruta annars tycker jag. Inte värre än ett myggbett, men jag blev rejält vimlig av den. Lite dåsig och full av olustkänslor. Men nu sitter den i tio år.

Under kvällen gav jag mig ut på promenad tillsammans med en vän, och jag måste bli blödigare för varje år som går. Det blev känslosamt ett tag. Det kan visserligen bero på att jag tycker mycket om henne, att mötet var fint och att det nu dröjer ett bra tag innan jag får se henne igen. Själv skulle hon till Brasilien några veckor i januari/februari och vi kommer säkert ha massa roligt att berätta för varandra när vi ses igen, men avsked och farväl hör verkligen inte till mina starkare sidor.

Imorgon skriver jag tentamen i sjömanskap och på onsdag i lasthantering. Därefter är det hem och packa och invänta torsdagens 06.45 när planet lyfter från Landvetter mot Amsterdam där hamnagenten möter upp. En fin sak är att jag får sällskap av en student från Kalmar på resan. Om hon är nautiker eller ingenjör och ska vara på samma båt vet jag inte, men det känns helt okej att vara två såhär på resan till första törnen.

Julafton kommer jag spendera någonstans troligen i höjd med Marocko och Nyårsafton firas även den på öppet vatten, en dag efter vi lämnat Senegal och Dakar bakom oss på vägen mot Guldkusten.

Det kommer bli bra det här.

Allt är sig likt

På min hemväg igår tog jag båten över älven från Lindholmen till Lilla Bommen. In i Nordstan. Folk rusar runt. In på Systemet, McDonalds, InterSport, Bokia. Vinterklädda pensionärer i pälsar, stressade föräldrar (folkhemsbarnens barn) med barnvagnar och tusentals kassar, pundare på bänken, gatumusikanter i hörnen och tiggare som studsar omkring som flipperkulor.

Allt är sig likt.

Jag har hört om finanskrisen men jag kan inte se den. Julruschen låter sig tydligen inte hejdas i första taget. Sällanköpsvaror får ta smällen, skulle jag tro. Om vi väntar med att byta bil bara ett år till har vi råd med julklappar i år också.

Varför denna julklapparnas helighet i ett sekulariserat land? Varför prioriterar folk så illa? Jag slår vad om att varannan julklapp som köps är fel julklapp som ingen vill ha eller behöver. Ändå gräver folk djupt i sina plånböcker för att.. ja, för vadå? För att det är en fröjd att ge? För att det är roligt att handla? För att se ett ögonblicks glädje i barnets ögon innan dom kastar sig över nästa paket för att imorgon ha glömt vem som skänkte vad?

På några kvadratmeter tänds ett litet hopp. Man har ställt upp ett tjugotal små mysiga bodar med fint hantverk i en mittgång. En liten pärla av äkthet mitt i det plastigt vulgära. Men ingen tycks handla något där och plötsligt känns bodarna bara ditklistrade, som ett utlånat museiföremål att studera. Och vi blir ytterligare blottade och förda upp till ytan.

På något sätt vill jag få det här till att allt är en strävan efter lycka och välmående. Men folk verkar inte särskilt lyckliga och allt är sig likt. Folk spränger sig och leendena är väldigt lätträknade. Sorgligt nog tror jag finanskrisen måste mångdubblas innan våra värderingar får stryka på foten och det lugnar ner sig i Nordstan veckorna före jul.

Måste. Hålla. Ytan. Skinande.

Spotify

Vilken dunderjulklapp jag fick idag. Nog för att jag varit bekant med bittorrent och DC++ ganska länge, men Spotify ligger mil före. Bra ljudkvalitet, skön plattform, barnsligt lätt att arrangera spellistor, gigantiskt utbud, garanterat fritt från virus. Och det bästa av allt är att man kan lyssna utan några moraliska betänkligheter. Man vill ju som student gärna konsumera kultur (i synnerhet musik) och ändå ha råd att gå till ICA. För första gången någonsin tycker jag reklam (som är sällhörd) är befogat och nödvändigt.

Nu är jag ännu bara i startgroparna och borde väl ägna lite mer tid för att kunna göra en helt rättvis bedömning, men det här gjorde verkligen min dag. Kort och gott - Fantastiskt är vad det är. Alla borde spotifiera sig.

Tack för den presenten, Nina.

Påmönstring

Vi fick reda på rederi och fartyg idag inför kommande påmönstring. Några fick högvinsten och hamnade på jordenruntresor med rena lyxfartygen, andra drog nitlotten och hamnade på slitna danmarksfärjor. Själv hamnar jag på ett litet (2300 dwt) torrlastande skepp i Nordeuropeisk trafik. Hade önskat mig oceanfart, nån tripp över Atlanten eller kanske korsa ekvatorn med en lite kraftigare bulkbåt på spotmarknad. Men, det här är ändå en mellanvinst jag definitivt är nöjd med.

72 meter stål som häver sig på Nordsjön i rasande vintervindar, ut över Doggers bankar. Känns som någonting att bita i när jag embarkerar 1:a januari för 10 veckor till sjöss. Det blir nog bra och snart är det tid.