Höst länge nog

Tog den här bilden vid mysiga men hutlöst dyra Café Snäckan några dagar in i oktober när jag just köpt nya kameran och det är fortfarande en av dom bästa.

När man går förbi en uteservering som också övergetts av sommarens sista servitris och stolar och bord är våta och nedlövade är det nästan omöjligt att inte slås av kontrasten. Bara några veckor innan sprang där barn och folk åt glass och drack kaffe och det var hett så hett. Nu är där öde och livlöst.

Lustigt att jag en vecka senare såg filmen Den man älskar som visade sig vara inspelad här i krokarna och just det där bordet och dom där stolarna som bar upp ett par fikande väninnor fanns med under en kort minut. Vad är oddsen att få se sommaren och allt det där igen på film, från just den platsen?

När jag ser en stund till önskar jag mig istället för att ha sommaren åter en vinter värd namnet. Snötyngda granar och tvåsiffriga minusgrader. Den här frosten av idag kan väl rymma ett par rejält feta snöfall och förvandla det bruna kladdiga till vitt och fluffigt tycker jag. Översnöade stolar och bord lagom till advent hade varit fint. Det har varit höst länge nog nu.

Svenneballehora

Du mannen har du klockan? undrade han påstridigt lutad över min lunchtallrik. Nej det har jag inte, men det sitter en på väggen där bakom dig och den visar tjugo i tolv, svarade jag. En timme jävla till måste vara här, kontrade han varpå han luffar iväg.

Jag äter upp, kliver ut ur lokalen och kikar mot tavlan. Fem minuter till tåget, bra. Då ser jag att den otrevliga killen med det ännu otrevligare utseendet och dom vilda ögonen tagit sikte på mig igen och två sekunder senare tilltalar han mig. Jävla svenneballehora! säger han ljudligt när han passerar mig.

Först blir jag paff. Sedan förbryllad och ännu en stund senare lite smått förbannad. En skitsak och inget att hänga upp sig på egentligen, men hur skulle jag bemött honom för att undvika det där tillmälet? Ville han ha min klocka? Jag stretar för att inte såga integrationspolitiken, utan vill istället se honom som en skev individ. Var han "bara" drogad? Men någonstans i bakhuvudet finns en liten ogin polis med en vi-och-dom-batong som blir störd av den här och liknande incidenter.

I efterhand var det ju ett förtjusande tillfälle att utöka vokabuläret, och ärligt talat, jag bryr mig inte ett dugg om vad folk som inte känner mig kallar mig. Det stör mig bara att den där polisen bor i mig. Det kunde ju lika gärna varit min bror eller din syster.

Brända Tomten

Stockholm i söndags. När/om jag flyttar tillbaka blir det hit. Ja.

Min vän - Spelmannen

Vi startade ett band ihop en gång, jag och Dan. Sen ryckte jag in i lumpen, Dan flyttade till Stockholm och jag har inte sett honom sen dess. Inte förrän idag då han stirrade på mig från en anslagstavla.

Vi nötte Lundell, Vreeswijk och Imperiet på den tiden. Bente och 1987. Jag på trummor och Dan på sång och gitarr. Sen kom en basist, en pianist och hela bandet växte oss ur händerna och blev till slut åtta man starkt. Det lilla råa hade dött. Nu skvallrar affischen om han att ägnar sig åt smalare saker och det är underbart tycker jag. Längre bort från trackslistan än så här tror jag inte man kan komma. Det är litet och rått igen.

Jag tror aldrig jag träffat en mer innerlig romantiker än Dan och det hade varit förbannat roligt att se honom uppträda, hur ultrakulturellt och smalt det än någonsin kunde bli. Eller kanske tvärtom; det vore häftigt just för att han vågar ta sin musik den vägen.

På fredag står han på scenen på Bohusläns Teater, bevistar Folkteatern i Göteborg på lördag och på måndag syns han på Mosebacke. Det är typiskt nog så att jag är i Stockholm imorgon och i Uddevalla på måndag, vilket känns jävligt snöpligt. Men om någon får för sig att gå och lyssna, så hälsa gärna från mig. Fråga honom om han har tagit fram sitt pynt än.

Stångehuvud

Jag var vid Stångehuvud igår. Tror inte jag vet något ställe på jorden där graniten är rödare. Möjligtvis att den är det på Hållö eller vid Buskärs Käft, men jag undrar det. Stångehuvud ligger en bit från min plats, men jag tycker det är ganska skönt att gå omkring där. Sex sju grader, några molnstråk och 10 sekundmeter. Mössa, vantar, trippla tröjor, kamera. Solen skulle snart sänka sig och färga klipporna än rödare.

Man möter en motionär, ett gammalt par, ett ungt par. Dom många dialekterna från sommaren är inte längre där och båtarna ligger på land med kölarna i vädret, tätt ihopkurade i väntan på vintern. Det ligger lite strandgods i en stenig vik. Jag brukar samla på länder när jag kollar omkring på skräpet. Trossar, fiskegarn, ölbackar, mjölkkartonger, skor, livremmar, mineralvattenflaskor. Igår, bara Norge. Måste varit nyss dom städade.

Ett par patrullerande Jas-plan dundrar förbi högt ovanför i två snygga streck, ned mot Gullholmen och Härmanö innan dom viker av inåt land. Jag vet att flygvapnet alltid kör skarpt, men måste dom vara två? Trutarna låter sig inte bekommas av stålfåglarna; dom ligger still där uppe mot vinden och spanar outtröttligt efter nåt att stoppa i näbben.

När man kommer till det här naturreservatet finns en liten plats med ett monument, vigd åt Stångehuvuds räddare, Calla Curman. Utan hennes kamp hade den här platsen sett ut som Malmön. Söndersprängd, splittrad i miljoner skärvor, grå och kärv. Jag tänker att, det är ändå märkligt hur man präglas av det som alltid varit i ens liv. Malmön ska vara just det där, sårig och bister, det har ön alltid varit för mig. Precis som oljeranden och havstulpanerna vid vattenbrynet alltid varit där, trots att inget egentligen hör dit. Det är gott att Curmans kamp för dom här klipporna lönade sig, men jag är glad att hon inte räddade Malmön också.

Mittemot dom slumrande småbåtarna (som genant skvallrar om okunskap vad gäller dragning av vattenlinjerna) står det en hög med små fritidsbodar ihopträngda och bredvid dessa en släckt sektorfyr. Bodarna heter saker som Gatt, Elsa och Tärnan. En har ett norskt namn som jag har glömt, men spåren av norrmän är inte att ta miste på. Den lilla fyren är oansenlig och egentligen ganska ful och jag undrar varför Sjöfartsverket låter den stå kvar, medan man vill riva vackra 140-åriga Måseskär. Kyrkor och gamla kiosker måste bevaras som kultur- eller byggnadsarv säger staten, men tydligen inte fyrar som inte längre fyller någon nautisk funktion.

Det finns livbojar upphängda lite här och var och när skuggorna börjar bli långa kommer jag till en som det står en tom sko intill. Var är ägaren, undrar jag. Skon ser våt ut, är ägaren det också? Livbojen har uppenbarligen inte använts, så jag hoppas han var nykter, kunde simma och bara hade dåligt minne.

En stund strax efter, när ljuset sviker låter jag allt vara och tar mig till en höjd. Horisonten ligger där, oändlig och vacker. Jag har Stockevik i söder och Brandskärs flak och Dynabrott rakt i väster. Små lätta moln hänger kvar, trutarna likaså och i sydväst går snart solen ned som en brand i havet. Det är storslaget.

Jag tycker om Stångehuvud även om sommaren, det finns många fina släta hällar att lata sig mot och slänga sig i vattnet ifrån, men när jag rullade därifrån i skymningen så undrar jag om dagar som igår ändå inte är dom bästa. Jag hörde en stockholmare som en gång sa att luften var en helt annan än den hon var van vid redan när hon klev av tåget i Uddevalla. Det vet jag inget om, men jag vet att när man står på en västlig utpost och havsluften väller in över land, då känns det i lungorna. Det salta är det friska och det spelar ingen roll hur många gånger jag upplever det, känslan är alltid densamma. Man känner sig rensad, förnyad, lugn, uppfriskad och stark. Det gör jag än.

Självklara frågor

Jag sitter och petar lite i min visumansökan till USA. Jag måste bland annat uppge om jag har några särskilda vapenfärdigheter och om jag har för avsikt att utföra terrordåd i landet. Dom undrar om jag haft samröre med Nazistaten eller varit inblandad i något folkmord. Dom undrar också om jag varit behäftad med smittosam sjukdom, fysisk eller psykisk(?), av betydelse. Har jag horat måste jag uppge det, och mer troligt, likaså om jag varit hallick. Vidare ska jag uppge om jag någonsin langat knark och om jag blivit arresterad, oavsett dömd/frikänd och skyldig/oskyldig, ska jag säga det också.

Egentligen är det inget av det som förvånar mig. Det som förvånar mig är att dom inte vill veta om jag har eller haft kommunistiska sympatier av något slag. Jag hittar Inga röda frågor alls. Kan det vara för att det  är för självklart att man inte är sanningsenlig i den frågan om man har skäl att inte vara det?

Änkornas tid

På vinst och förlust gick jag för en vecka sedan till Bohusläns Museum och för första gången gick jag därifrån med stor behållning. Dels för att båthallen var ny för mig, men framför allt för den fina utställningen Kustland. Mycket snyggt och givande. För vem som helst som har vägarna förbi är det en vacker utställning.

Det mesta kändes mig bekant, men som om det förevisades mig i en ny form. Jag fick veta att den lilla remsan här, Bohuskusten, förr var den mest änketäta i hela landet. Söner, makar, fäder försvann och kom aldrig tillbaka. I en glasmonter låg en liten kalender från år 1925 som visade en uppställning som en änka gjort över vilka i hennes närhet som också var änkor. Sidan var full med namn skrivna i gammal skrivstil.

Jag tänkte på den där utställningen när jag var i Grundsund idag. En liten ort tämligen befriad från turism och kommers, även under den så välkomnade sommaren. Där finns dom två restaurangerna Pelles Rökeri och Smultron och Tång, men annars är det inte mycket som påminner om pressen långväga besökare sätter på kustsamhällena här. Husen är gamla, många välvårdade, men dom är inte så hysteriskt omhändertagna som dom av rosor överbeväxta husen i grannbyn Fiskebäckskil. Det känns äkta i Grundsund.

När man rullar ner i samhället ligger en liten Ica-butik till höger och ett slags kombinerat fik/konditori mitt emot till vänster. Där kliver man ur och förundras över hur romantiserad man gjort den här lilla platsen i tv-serien Saltön. Bara några kliv därifrån ligger kyrkogården med mycket som vittnar om det jag såg i utställningen på museet. Tar man en närmre titt ser man hustrugravar på flera platser. Där ligger dom, änkorna. Männen, fäderna och sönerna har fått en stor obelisk rest som minne och deras namn har graverats in.

Innan man kommer fram till kyrkan går man över en liten bro, och tittar man åt nordväst kan man omöjligt låta bli att charmas av alla bodar och små båtar som ligger huller om buller. Det är utan tvekan en av dom mest tacksamma vyer att rikta en kamera mot i det här landskapet. Men så slås man av änkegravarna och obelisken och inser att livet inte alltid bestått av smultron och tång i dessa trakter. Jag står där ett slag vid stenpelaren, alldeles bredvid ett stort och fint stockankare, och läser namn efter namn på dom fyra sidorna, förundrad över den strävsamhet som måste genomsyrat hus och hem vid tiden för skeppens förlisningar. Vilka var alla dessa människor, dom som försvann och dom som blev kvar?

När jag går ifrån kyrkan slår det mig också, eller kanske ännu hårdare, hur vi lever som bortskämda barn allihop idag. På små slingriga knaggliga vägar av asfalt, ner mot hamnen där det är trångt mellan hus och bodar, är jag ändå skamset tacksam över att jag inte behöver lägga ut i en segelskuta på ett ilsket disigt hav för att hämta in sillen. Tacksam över att änkornas tid är förbi.

Saker från förr i vårt nu

Lunchtid idag. Gick ut i vädret och stötte på två gamla klenoder som fångade mig. En dansbana från 30-talet ingen bryr sig om och en bil från 50-talet någon ömt vårdar. Bilen tillhör tydligen en tatuerare, dansbanan helt uppenbart folket i dess Park. 

Bensinslukare med glans

Mötesplats utan glans

Man vill inte längre möta människor här. Inte som förr. Man vill ha kärlek utan ansträngning. Man vill sitta inne, se på idiot-tv och hata grannen och chefen och förbittra sig över ensamheten. Man vill vårda bilen i garaget. Möjligen vill man kröka sig redlös på en barstol eller i ett vardagsrum och det måste vara decennier sedan någon ens funderade på att säga; Får jag lov?

Vad var det som hände egentligen?

Kunskap och stil

I den här lilla staden Uddevalla ligger landets administrativt största gymnasieskola med drygt 4.000 elever. I en papperskorg utanför entrén till densamma såg det ut så här i eftermiddags. Är det så att dom som ska betala min pension istället blir personer vars socialbidrag jag finansierar?

Jag har inte glömt det obegripliga

På tåget hem idag kom saknaden över mig igen; det helt obegripliga i att han är borta för alltid. Och hur ska man förklara det när man inte förstår själv? Jag blir sorgsen när jag tänker på hans godhet. Jag känner orättvisa i att han dog för tidigt. Jag blir förbannad för att vi aldrig mer ska lyssna på musik ihop. Inga solnedgångar, inga öl, inga brustna hjärtan, inga skratt, ingen doft, ingenting. Mörkret och tomheten kan ibland förvandlas till något som nästan liknar panik, som att jag måste resa på mig och skaka på mig för att kunna se och tänka klart igen. Smärtan klipper stålhårt som en rävsax rakt igenom kropp och själ när man inser det definitiva, om och om igen utan att riktigt förstå. Tillfällena då jag slås ut av det obegripliga kommer inte till mig särskilt ofta längre, men när dom gör det är dom lika starka som om jag förlorade honom igår.

Jag kände det redan igår kväll att det var nära. Jag kunde inte slå numret. Man drar ett djupt andetag och pressar sig att minnas dom bra sakerna, men det är ett bedrägeri. Det gör det många gånger bara dubbelt värre eftersom frustrationen över att inte få vara med om det igen blir så oerhört intensiv. Jag vill inte minnas, jag vill vara med om det. Jag vill kunna vara med om honom, nu, imorgon, nästa månad och ordet aldrig är så fruktansvärt brutalt.

Det är inte som en brusten kärlek som kanske går att reparera. Det är inte som en vän som flyttat utomlands och kanske inte kommer hem. Det är någon som försvunnit för gott och det är just det, det definitiva som jag har så svårt att ta in.

Så kom jag till skolan imorse och det var gott att träffa dom nya vännerna. Vi är ett gott gäng där. Läraren drar igång dagen och jag försvinner in bland vektorer, sextanter och strömtrianglar. Jag hade inte en tanke någon annanstans än i det rummet. Då slog det mig sedan när jag var klar för dagen att jag gått helt upp i mig själv och min dag, som om sorgen och saknaden inte var så viktig längre. Det gav mig dåligt samvete för alla dagar som gått där jag varit uppfylld av lycka för mina nya spår. Sedan satte jag mig på tåget..

Men jag har inte glömt och jag har fortfarande ont. Jag har ett nytt liv jag tycker mycket om, ett som jag önskar jag kunde berätta för honom. Jag tror han hade tyckt om att höra min berättelse.

Med livet som insats

Måndag och tisdag har ägnats åt personlig säkerhet. Det innebär att jag legat i Göta Älvs solkiga vatten iförd överlevnadsdräkt, skjutit nödraketer och annat tjafs, vänt flotte, kört livbåt kors och tvärs osv. Ställvis riktigt roligt och nyttigt, även om brandövningen för ett par veckor sen gav mer.

När man går igenom dom här delarna av utbildningen flimrar en del scenarior förbi ögonen; mitt och mina kamraters kommande öden. Vem förliser i Biscayabukten? Vem av oss går under med skepp och manskap i Bermudatriangeln? Vem fryser ihjäl och drunknar på Nordatlanten? Vem får halsen uppskuren av pirater i Malackasundet? Vem får ynnesten att segla livet ut?

Nu är det inget krig vi gör oss redo för och säkerheten är trots allt riktigt god, men känslan är liknande den när man ser en filmisk pluton soldater träna inför ett krig. Alla i plutonen vet att alla inte kommer hem från slagfältet. Några ska dö, men ingen vet vem.

Medvetna medseglare tar välförtjänt kaffepaus.

Ikväll lyssnar jag på Ludovico Einaudi och ser på några av bilderna från dessa dagar. Einaudis skapar en ödesmättad stämning och har en kuslig inverkan på puls och sinnesfrid. Perfekta vemodiga toner som komponerade för igår och idag säger mig att hela plutonen redan är märkt av ödet. Alla kommer inte att gå iland, men ingen vet vem som kommer bli kvar där ute..

I övrigt håller en tatuering på att ta form. Efter femton års velande har jag till slut fått fram något hållbart, något som känns som jag. Nu ska jag testa idén i ett år och göra två törnar innan jag sätter dit den. Känns den fortfarande som min när jag går i land i oktober nästa år, ja då åker den tveklöst dit.

Delvis höst

Som av en vacker infektion äts träden sakta upp. Kylan breder ut sig och den här hösten liknar ingen annan..

Dom sista orden

Helt stillsamt dundrade du in i mitt liv. Som du slog undan fötterna på mig, som du fick mig att leva. Det fräste och väste i ådrorna på mig när hjärtat du stal pumpade runt ett kokande blod. Du gjorde mig sömnlös natt efter natt. Jag älskade att springa uppför trapporna till dig.

Under blekheten jag såg friheten med dig. Jag såg min hand stryka ditt varma hår och jag kände en sval kyss lämna din kind. Jag log när jag drog upp kragen och gick ut i en kylig nattsvart septembermorgon, ut mot min dag, då din doft följde med mig på vägen. Det var mitt liv jag ville ha.

Jag behöll mitt lugn i vår storm. Bilderna vi skulle måla hade i hemlighet dom allra vackraste konturer när vi drog våra streck, du med din iver och jag med mina skakiga händer. När dom tagit form skulle jag ställa ut dom på gator och torg. Jag skulle ta med dom ut på haven att se på när du var tusen mil bort. Jag skulle sprickfärdig visa hela världen vem du var. Den vi skulle erövra tillsammans, långt ifrån det sista ordet som aldrig skulle falla.

Hejdå min vän. Nu har jag har inte ens ditt foto kvar. Bara ett tomt och trasigt hjärta åter.

Kvällsförkovran

Hatkär tradition

Den här dagen är speciell. Den är mig hatkär. Tempot vid kusten har lugnat ner sig sedan en månad tillbaka och trafiken är sparsam. Jag hade gått upp tidigt för att åka med farfar till skolan och det var fortfarande becksvart ute. Plötsligt rör sig några ljus helt ljudlöst fram över vattnet. Sen ett par till, och sen ytterligare flera stycken. Vita, röda och gröna ljus. Som tysta vackra tärnor som samlas innan luciatåget, så glider dom fram. Flera veckor har dom förberett sig och sett fram emot det hela och äntligt går händelsen av stapeln.

Hummer är gudomligt och premiären romantisk. Jag har aldrig varit med om hummerfiske men skulle gärna själv vara en av dom som tidigt lägger ut båt från brygga och tinor i sjön. Åtminstone någon gång för sakens skull. Men när man beaktar faktumet att djuret härstammar från gråsuggan känns det inte alls lika lockande att lasta ombord tinorna halv fem en måndagsmorgon i september. Och själva vittjandet är jag inte heller så värst intresserad av. Hummern är alldeles för ståtlig för att jag skulle få för mig att plocka den ur tinan, lägga den kippande i en balja över natten och sen levande i kokande vatten. För att hummern ska smaka som bäst ska den läggas i kallt vatten, levande, som sedan hettas upp och till slut kokar. Det blir en oerhört plågsam död när temperaturen obarmhärtigt stiger och till slut skållar djuret. En död som inte ens spindlar förtjänar. Ändå känns fisketraditionen stor och stark, värd att bevara. Det har jag svårt att få ihop.

Jag ska istället föreslå en kräftafton med svalt vitt vin och bröd. Över kräftor hafva jag inget förbarmande.

Hjärtat

Jag skulle lägga mitt hjärta i blocket bredvid sänglampan
sa jag.

Men jag ljög.

Hon har nämligen stulit det
hänsynslöst.

Köksmönster

Brandövning

Varit iväg på brandövning i dagarna två. Skönt. Eld är roligt. Allt gick fint, till och med klaustrofobitestet. Även om det var rejält pressande ställvis. Men vad gör man mitt på Atlanten om det börjar brinna? Ringer brandkåren? Nja, man ÄR brandkåren.

En vettig del det här med brandutbildning, tycker jag. Det kan alltså vara käckt att ha lite kunskaper kring det hela om man skulle ta tjänst på en oljetanker. Eller en kryssningsfärja. Så att alla inte brinner upp. Och då är det ingen nätt söt röd liten pulversläckare och klädnypa för näsan som gäller, utan brandslang a la fullsize, räddningsutrustning och trycktuber. Därför smällde vi igång ett par rejäla gasol-, diesel- och bensinbränder i cisterner och fat och simulerade en maskinrumsbrand. Längst ner i skeppet. Skönt. Helt kolsvart, rökfyllt, hett och eld utav bara helvete.

Jag hann ta en bild under tio lediga sekunder. Rätt vissen eftersom elden är så gott som släckt, men om inte annat så illustrerar den skillnaden tungskum och mellanskum emellan ganska skitbra.
Som sagt riktigt behövligt och nyttigt. Och roligt. Men det är helt klart att jag inte skulle passa som brandman. Jag gillar elden alldeles för mycket.

Nästa gång blir det vända livflotte und scheisse i älven tror jag.

Dagarna går

Som om det skulle vara möjligt att dra ihop tre fantastiska veckor i några rader. Som om jag skulle kunna förklara en måndagslängtan och en brinnande iver efter loxodromer, gyron och deviationer. Som om jag alls skulle kunna klä den här söndagskvällen i den ordskrud den förtjänar. Den är bara för magnifik för att ens försöka, men så vackert det var där vi satt.

Imorgon lämnar jag transportör, sjökort och passare hemma. Ska istället jag ge mig på klaustrofobitest, rökdykning och förhoppningsvis napalm. Kanske kan jag ta några bra foton då. Sen, bortom elden, känner jag efter vad det är som egentligen bränns. Eller så låter jag bara bli. Jag gör det här till en skär händelsebok och lämnar mitt hjärta i blocket bredvid sänglampan.

Måtte jag bara behålla lugnet.

Chalmerist

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att det är vad jag är. Eller, det är bl.a. vad jag är. Jag gillar inte när folk svarar med sin jobbtitel på frågan vad dom är. Varför svarar folk så sällan glad förbannad lurad förälskad nyrakad cineast eller diabetiker? Jo, för det passar sig inte i frågans sammanhang. Allt annat än vad man gör nine to five tycks irrelevant. Det är trist tycker jag. Det är trist med förväntade svar. Men likväl, jag är Chalmerist från och med idag. Också.

Vi ombads komma ihåg en enda sak från dagen; det vi tyckte var roligast. Det roligaste var helhetsintrycket. Det var ett helt annat än det min förra sejour i den akademiska världen gav. Det roligaste var att studera schemat och höra programansvarig berätta om kommande kurser och praktiker. Jag har lust att sätta igång nu bums. Det roligaste var att se den snygga inramningen på Götaplatsen och sjösektionens livbåt vid inskrivningen. Den hette XXX-Johan.

Men det allra roligaste var att jag träffade Matilda, Ida och Nils. Tre nya glada trevliga, öppna men charmnervöst blyga vänner. Fyra olika bakgrunder, förutsättningar och förhoppningar från helt skilda delar av landet. En brokig skara som under andra omständigheter troligen aldrig hade lärt känna eller ens tagit notis om varandra. Men som visade sig ha kul när den väl kom samman. Väldigt inte förväntat. Det bidrog helt säkert till att det var det roligaste idag.

Nog om det. Imorgon ska vi dricka djävulska mängder öl. Det blir bra.

Kvällsmörker

Först händer det ingenting. Sen händer det ingenting. Länge tycks det stå helt still, frånvarande, för att till slut närvara - kvällsmörkret.

Så vacker himlen är nu. Djupblå i zenit, för att ljusna norröver. Långa tunna stråk av stålgrålila moln skär tvärs över hela scenen och delar in himlen i färgzoner. Längst ner mot skogshorisonten är den matt mörkgul. Det är storslaget.

Jag skulle önska att den här stunden var en paus. Att det ute på altanen satt ett knappt dussin vänner i löjliga hattar. Där skulle finnas brännvin och kräftor på bordet, upphängda pappfigurer med ljus inuti, filtar att tillgå och musiken skulle vara just så låg att den inte tar överhand. Jag skulle önska mig den där festen någon bor en bit ifrån men ändå så pass nära att våra skratt inte far ohörda ut i rymden. Jag skulle önska mig midnatt, beckmörker och mareld någonstans där en styrbordslanterna tyst sveper förbi på håll. Det skulle vara fint.

Det skulle vara fint med en natt man aldrig vill ta slut. Med skivan bortstökad, bland vänner som kan lyssna sig igenom en sång i svagt sken från värmeljus under en av dom minsta timmarna utan att bryta magin som äntligen uppstått.

Jag minns kvällar som varit just sådär. Dom är få, men dom är suveräna. Jag brukar envist tala om våren som min vän och kumpan, men jag frågar mig själv om inte kvällarna kring månadsskiftet augusti september ändå inte är årets bästa. När solen fått vettet tillbaka och kvällarna åter är mörka men sensommarsvala. Jag tror det är så och jag hoppas jag får uppleva en av dom och något av den där magin även i år.

Independence Day

Ännu syns inga gula löv och jag hittade och åt två friska jordgubbar när jag klippte gräset förut. Men apelträdets grenar hänger tunga av fin frukt och rönnen dignar av sina många röda klasar. Ute på Gustafsberg såg jag ett äldre par i tunna höstjackor förstrött vandra omkring hand i hand på grusade gångar och en ensam italienska läsa in sig i en turistbok om Sverige utanför det gamla badhuset som numera är vandrarhem. Café Snäckan hade sparsamt med gäster.

Jag körde ut mot Lindesnäs för att se om där låg någon båt värd att kliva ur bilen för att titta närmare på. Det gjorde det inte, men sällan har jag sett hamnbassängen så full av båtar. Helt tyst och stilla låg dom där i väntan på höstupptagningen, eller i enstaka fall kanske en sista helg med sina ägare ute på det öppna. Där, i en kurva just innan man kommer ner till båtarna, körde en kompis ihjäl sig för längesen. Jag kan aldrig passera den utan att tänka på honom och dom arton korta år han blev.

Vid bryggan som skärgårdsbåtarna lägger till stänger jag av motorn och kliver ur bilen. Några trutar, för en gångs skull tysta, håller sällskap på håll. Det är inte öppet hav här, det är innanskärgård, men det är ändå hav och havets dofter som möter mig när jag sätter mig på bryggan och dinglar med benen. Jag är helt själv. Det är bara jag, mina somriga förehavanden, stundande höstliga och min omgivning som finns hos mig och det är omöjligt för mig att må annat än suveränt där jag sitter.

Jag tog mig igenom sommaren på ett bra sätt. Jag har byggt upp, bättrat på och förstärkt mig själv. Jag har styrt in mig själv i en riktning som är helt rätt och jag känner inga som helst tvivel kring mina val.

För första gången på många år tycker jag om vad jag ser i spegeln. Jag har aldrig varit narcissist av mått, men efter den här rekordhastiga förvandlingen är jag förvånad och lycklig för vad jag ser. Mina steg är många kilo lättare och oftast möts jag av ett spontant leende. Där syns ögon pigga, glada, fulla av liv. Mina kinder har färg och armarnas linjer vittnar om nyttigt liv. Jag tillåter mig själv att njuta av det efter det enorma dammiga slit jag pressat mig igenom när andra ätit glass och legat på kala klippor under solen.

Det är en underlig tanke och känsla att stå inför ett helt nytt liv. Jag vet vad jag kommer fylla dagarna med under hösten, men jag vet inte alls vem jag kommer möta, vem jag kommer trivas med eller vem jag kommer distansera. Mina nya vardagar kommer kontrastera mina gamla fundamentalt.

Det är också en underlig känsla att förhålla sig till allt man vet och känner till på ett sätt man inte är van vid. Saker som tidigare stört mig bekommer mig inte just idag. Jag är mig själv men ändå en annan.

Jag har alltid haft en fallenhet för tungsinne och svårmod. Jag har alltid legat moll närmare än dur. Jag har ibland ställt frågan hur det alls är möjligt för en någorlunda begåvad människa att vara lycklig i en värld befolkad av idioter. När allt som efterfrågas i en tid utan fäste är yta och pengar är det lätt att bli nedslagen och känna sig besegrad. Jag kan bli äcklad av människor som bemöter andra olika beroende på vad dom svarar på standardfrasernas standardfras. Säger jag ställningsbyggare får jag ett bemötande och säger jag sjökapten får jag ett annat. Det är vidrigt. Men när jag sitter med fötterna hängande ovanför ytan där på bryggan känner jag att, vad gör det mig? Låt dom fråga sina dumma frågor. Låt dom titta på sitt tv3 och dricka sitt ett glas rött. Låt dom räkna sin lycka i pengar och rätt vänner. Låt dom prata och låt dom säga vad dom vill.

Min lycka byggs på annan grund med andra värden och jag tänker göra vad jag kan för att fortsätta må bra i min egen och andras närhet.

Jag möter människor. Några ser jag leva helt andra liv än jag medan andra ligger mig närmre. Några har tagit vägar som är mig obegripliga, andra har vågat ge efter för drömmar. Några har hängt med nästan ett helt liv, andra bara en kort tid. Jag känner tacksamhet för dom som vågat och velat närma sig mig. Att det faktiskt finns människor som vill ha mig i sina liv. Det är underbart.

Andra möten smärtar. Jag har aldrig varit en vän av radikala beslut när det kommer till umgänge. Det får falla sig som det vill. Men nu gör självbedrägeriet ont och jag handlar därefter. Den respekten inför mig själv måste jag visa.

Jag äger en känsla av att stå på ruta ett inför tisdagen när jag sitter där med mig själv bland trutar, trötta maneter och övergivna båtar. Det är ett steg in i ett annat liv och det är som att sätta ner fötterna på ett enormt stort vitt blad. Vem vill jag ta med mig dit? Vem vill ta med mig dit? Kommer jag må väl? Kan jag göra någon lycklig?

Det känns som att jag inget har att bättra och bygga vidare på idag. Som att jag är klar och redo att ge mig in i framtiden. Där är det helt blankt och jag har inte förlikat mig med tanken, utan snarare förälskat mig i den. Jag inbillar mig inte att jag bara kan släppa allt som varit som en ryggsäck ner i marken, jag lär nog förbli den jag är även i framtiden och fortsätta störa mig på ett glas rött, men jag har skapat mig dom förutsättningar jag så länge behövt för att göra mig själv rättvisa. Det kan jag känna viss stolthet över.

När jag sätter mig i bilen efter den goda stund jag hade på bryggan och styr hemåt är det färdigt. Den Stora Ensamheten lär hälsa på mig även i framtiden, men drygt sextio dagar av slit med kropp om dagarna och huvud om kvällarna har åtminstone ställt en lyckans dörr på glänt. Det är en start av under och gott liv när jag kan stå med ryggen rak och säga adjö till vårvinterns bortkastade eller illa använda tid och känna det som en stor och förlösande befrielse.

Under allt det här som känns och bränns döljer sig en människa med önskan om samhörighet, men också finns där en ägare till en önskan om slutenhet och balans där emellan. Jag ska ge mannen med den önskan stort utrymme. Ty när jag gör det får jag uppleva dagar som den här. Och idag när sommaren äntligen är slut är en bra dag. Det är min dag av frihet och det är bara underbart gott att leva.

Bra ensamhet

Jag med arbetskamrater avnjöt varsin kall öl på en uteservering i Göteborg idag. Det var ett ganska blåsigt väder vi bjöds på och en del moln, men mot morgonens oktoberväder var det rena högsommaren igen. Trevligt och gott.

Snart gör jag bokslut för den här sommaren och jag försjönk i dom tankarna medan kamraterna mest hade fullt upp med dela ut betyg till passerande människor av motsatt kön. Det var siffror hit och siffror dit och besvikelsen var stor när Järntorget på en hel timme inte kunde uppbringa ens en tjej som var nära att krypa över 7 i omdöme. En dag kvar, tänkte jag nästan högt. En enda dag med klyschor och byggjargong. Det ska nog gå bra.

På håll såg jag ett par komma gående som fångade mig direkt. Dom stretade i vinden som alla andra och hon hade fullt upp med att hålla ordning på håret med ena handen och hans hand i den andra. När dom närmade sig vårt bord var deras kroppsspråk och leenden alldeles bländande. Deras ansikten, armar, gångstil, slitna jeans, vindpinade hår; allting lyste och samspelade så fint. Det såg verkligen ut som lyckan och jag fick känslan av att jag sett just det här paret någon gång tidigare, utan att direkt kunna placera dom. När mina kamrater fortsätter dela ut siffror till höger och vänster så är hon självklart ointressant att ens bedöma eftersom hon har sin hand i en annan. Men om en siffra skulle ges hade den inte klättrat över fem, vilket betyder neutral. Varken attraktiv eller frånstötande alltså.

Jag skulle kanske hålla med om det, men när dom kom där tillsammans så var dom som sammansvetsade. Bästa vänner, älskande, kumpaner i krig eller fred med övriga världen. Dom var bland det vackraste jag sett sedan.. just det, det där paret jag såg i Sturegallerian i våras, dom som satt och delade en flaska vin en tisdag och var precis vid det där stadiet då man vet men ändå inte riktigt vågar veta. Kanske var det samma par rentav som den fullständiga lyckan och samhörigheten nu fast hade förankrat sig i? Nej, självklart inte. Men dom där paren är så sällsynta att parallellen måste dras. Dom gav mig samma suveräna känsla. Samtidigt undrar jag hur många människor som får uppleva den där äkta lyckan och kärleken jag såg i Göteborg idag. Jag tror mig ha sett fyra stycken på sex månader..

Jag kan leva på syner som den på torget i flera dagar. Dom är så starka när dom väl kommer att dess sällsynthet försvinner i skenet av dom. Man inges hopp, lust och iver. Man lyfts och ler fånigt för sig själv. Man blir glad och känner en tro inför sin egen kommande lycka. Jag vägrar nämligen överge den föreställningen, den att självklar underbar tvåsamhet någonstans någon gång står bakom hörnet och slukar mig. Därför känns det fantastiskt bra att i ensamhet kliva in i nästa vecka.

Det är ännu tre dagar till söndag som är dagen jag stänger min sommar. Jag har sett fram emot den dagen länge nu och det ska bli skönt när den äntligen kommer. Jag hoppas jag kan sortera allt då. Alla tankar, upplevelser, stundande händelser, förväntningar, människor. Då ska jag också försöka, så gott jag kan, att vara ärlig mot mig själv och alla dom som känns. Om inte det gör ont så vet jag inte vad som gör det. Ändå längtar jag svårt efter den söndag jag vet kommer bli det här årets bästa dag. Nu vill jag gå vidare.

Rättvist och lämpligt

Få fjärran saker har så stark inverkan på mig att jag blir fysiskt illamående bara av att höra om dom. Men två saker påverkar mig alltid på samma sätt. När jag hör/läser/ser om kvinnlig omskärelse utförda med slöa plåtbitar eller glasskärvor på småflickor i hyddor i Afrika blir jag illamående. Det knyter sig i magen när jag föreställer mig den smärtan, skändningen och orättvisan som måste utstås. Likaså blir jag vinglig och dålig när jag förstår och tänker på dödsstraff och avrättningar. Den ångest man som dödsdömd måste uppleva varje dag timme minut kan man, precis som med dom omskurna flickorna, inte föreställa sig. Jag skulle tro att man måste suttit i hyddan med benen isär, eller ensam i death-row för att alls förstå. Men det jag känner är tillräckligt för att jag ska bli dålig och idag var en sån dag.

I Tingstadstunneln imorse hörde jag alltså på nyheterna att Texas bara någon timme tidigare lät avrätta mexikanen José Ernesto Medellin med giftinjektion, för dennes brott begångna1993. Det rådde tydligen inget tvivel om att han är skyldig till våldtäkt och mord, men hans rättsliga hjälp vid domen var högst bristfällig. Det fick den internationella domstolen i Haag att beordra Texas att skjuta upp verkställandet tills dom frågetecken som fanns i rättsfallet utretts helt. Även George W Bush (tidigare guvernör just i Texas) uppmanade Texas att avvakta, till min förvåning. Men när USA’s högsta domstol inte fann några skäl för Texas att underkasta sig domstolen i Haag, samt att presidenten inte har makt att intervenera i enskilda rättsfall, var inte Texas sen att verkställa domen.

När Texas förra året skulle genomföra sin 400:e avrättning sedan återinförande av dödsstraffet på 80-talet protesterade EU. Det gjordes eftersom Johnny Ray Connor, dömd för rånmord, företrätts av en advokat som vanskötte ärendet så till den grad att många menade att statens rättsväsende helt brutit ihop. EU vände sig direkt till den ende enskilde person utanför domstol som har makt att benåda dödsdömda; guvernören Rick Perry. Denne svarade EU med följande: Texas har sedan länge beslutat att dödsstraffet är ett rättvist och lämpligt straff för de hemskaste brotten mot våra medborgare.

Så var den med den saken och Johnny Ray Connors och José Ernesto Medellins liv, tyckte Rick Perry och Texas. Låt oss hoppas, om vi nu aldrig kan påverka USA i någon riktning, att Rick Perry aldrig ställer upp i något presidentval och en dag hamnar där George W Bush sitter idag. Hur det skulle sluta vill jag inte ens tänka på en kort sekund.

Kom upp och se mig

Fortfarande sommarens låt, hur mycket sing- och playback det än är. Man, åtminstone jag, blir lycklig och vill genast rusa efter en flaska som kräver korkskruv av detta :)