Jag träffade en bekant i helgen. Vi kom att diskutera döden av den anledningen att han förlorade sin syster (som jag var betydligt bättre bekant med) i en bilolycka för några år sen. Eftersom jag själv vet att deltagande av det slaget kan skänka lindring även långt efter frånfället, ville jag låta honom förstå att jag tyckte hon var en helt underbar människa som skänkte andra glädje vad hon än tog sig för. En genuint genomvacker tjej som varken är bortglömd eller mindre saknad några år senare. Hon var, eller snarare är, en sån person som tiden inte kan bleka minnet av.
Och det uppskattades. Men efter en stund överraskades jag av en kommentar som kom att överskugga samtalet i övrigt som jag inte riktigt kan smälta.
Ja, hon var så himla fin att se på.
Nog var hon det, en av dom absolut finaste, men gör det förlusten större och svårare? Jag menar, vad kan ett yttre ha att göra med kalibern av saknad och sorg?
Det fick mig att igår fundera kring det tragiska självmordet i fallet Sofie Lohede, där massmedia väljer en så fördelaktig bild vid publicering som möjligt. Hur går resonemanget kring det pressetiska och det monetära vinstintresset där? Förhåller det sig så att ett vackert ansikte skapar starkare sympatier och att man är cyniskt medveten om detta? Jag för min del minns att jag utöver själva tragiken i ett förlorat ungt liv tyckte att det på något vis kändes så otroligt orättvist på en så rar tjej. Blev jag därmed påverkad av bilden?
Än mer orättvis är avrättningen av Delara Darabi i fredags. Flickan som, sjutton år gammal, av sin pojkvän övertalas att ta ansvaret för ett mord, begånget just av pojkvännen. Att fallet i sig är bland det mest rättsvidriga någonsin råder det inget tvivel om, men blir min frustration större av hennes vitala leende som nu bara finns på bild?
Jag är, som jag påtalat tidigare, absolut och principiell motståndare till dödsstraff. Kategoriskt utan undantag. Men hade jag varit lika upprörd om det vore Josef Fritzl som fick nacken knäckt i galgen? Nej, jag tror inte det. Jag tyckte inte det var superjobbigt att man lät hänga en ilsk och pompös Saddam Hussein, även om jag tyckte det var fel. Visserligen är dessa jämförelser tämligen meningslösa då dom här männen själva begått vidrigheter, medan systern förolyckades, Sofie våldtogs och knäcktes och Delara hängdes oskyldig. Men om det förhöll sig så att dom vore oskyldiga, dom trötta fula gamla männen, hade man då letat upp väna bilder på dom för att väcka våra sympatier? Hade det då fungerat?
Jag vill inte tro att vi är så biologiskt beskaffade att vi till och med in i döden låter oss påverkas av utseende och yta, men av allt att döma verkar vi inte vara bättre än så. Ett yttre har betydelse, hur politiskt inkorrekt och svårsmält det än är, även i dom mest bisarra situationer. Ty vad skulle anledningen annars vara att man så uppenbart arbetar systematiskt på förevisat sätt med dessa bildval?
Jag var ju själv den som valde ut den finaste bilden på pappa till hans begravning.
