Kameran hänger med för det mesta och ibland fångar den ögonblick, människor, miljöer och en och annan konstighet att stanna upp ett slag vid. Kanske kunde vi göra något av det?
Ambitionen är egentligen ingen annan än att ha kul. Fota är ju det - inte bara på en grekisk ö eller i New York. Vardagen kan innehålla nog så spännande stunder. Och det är vad det blir, vardagliga tvärsnitt i bildformat där vi far fram med våra linser.
Nu drar vi igång bilderbloggen!
Jag lyssnar mig igenom Omaha, Lundells senaste. Gjort så i dagarna tre. Som vanligt tycker jag ingenting sticker ut vid dom första fyra sju lyssningarna. En ljudsmet. Sen drar dom iväg, dom gyllne sångerna åt sitt håll och dom onödiga åt sitt. Den här plattan skulle släppts på LP och innehållit 9 max 10 sånger.
Jag vill inte peka på någon än, kanske med undantag av Spike. Man vill ha en hund direkt, en som Spike, när man hör den. Ett lyckorus, en hälsning. En sån hund som sätter på dom fina damernas pudlar på Gärdet varpå mycken upprördhet uppstår. Kåt med en levnadsglädje som smittar. En bagatell, men en underbar bagatell. Och javisst, Butiken går inte man inte oberörd förbi. Likaså Under natten regn och På ett vallmofält. Behagliga, enkla, försonande. Hur har jag klarat mig utan dom?
När dom sätter sig hos mig är det som vanligt; varför skrev inte jag det där?! Tja, det är ganska enkelt. Man måste nog heta Lundell och ha trettio plattor och lika många år bakom sig på scenen för att kunna göra det han gör på ett trovärdigt sätt.
Det är en välproducerad platta, lugn och harmonisk med en snygg ljudbild. Här finna inga experiment likt Vinterland, men den skivan gör man bara en gång. Annars är det här en senarelagd systerskiva.
Visst har några av textraderna på Omaha (och själva titelspåret tar nog sin tid) hörts förr, men här och var biter det till. Och när det gör det så känns det. Då är det inte konstruerat och tillrättalagt för att avsiktligt tilltala eller förbrylla, som så ofta när dom många i hans fotspår formulerar sig, utan då är det på riktigt. Brännande och vasst. Storstilat och sant.
Det är skönt med en ny platta, en hel platta. Vi lyssnar för lite på hela plattor. Nu snor vi en låt här, en där, och vi matar oss med hits tills ingenting längre förvånar eller berör. Det är dom fem första sekunderna som gäller. Gillar vi inte direkt vad vi hör kastar vi bort det. Och det är ofta dom verkliga pärlorna vi ratar. Nej, mer lyssnade på fullängdare som får snurra färdigt, menar jag. Mer upptäckande av dom subtila sångerna, dom som vilar och väntar i bakgrunden av hitsen. Kanske kommer dom sista fem sex sångerna till mig till slut då också, även på Omaha.
Dagens låt på hjärnan? Tjejen i kassan på skolans café såg på mig som vore jag efterbliven när jag efter lunchen tog emot kaffeväxeln och i dur svarade: Du får mycket mer hos Vivo!
Måste skaffa nya lurar till mp3’n.
[Den bästa intervjun på den här sidan 1995; här]
För att ordna foton till sjömansboken och sedan till visumet gick jag för inte så längesen till stans bästa fotograf. En trevlig rumlare jag var tjenatjena med när vi möttes på gator, torg, bardiskar.
Nu är han död sedan tre dagar. Ett original, bara några år eller fem äldre än jag, borta. En skicklig fotograf och en varm person, rätt ut ur tiden. Det känns underligt. Han var så pigg och glad när vi sågs, lika trevlig som alltid. Nu är stan lite ödsligare, lite fattigare. Och hur två människor som förlorar en son mår har jag sett på nära håll för inte så längesen. Jag tänker på dom som nu har en obevekligt tom och svartvit framtid framför sig.
Även om jag själv inte känner någon sorg är det som att luften går ur en. Av orättvisan och dödens obegriplighet. Varför är det så? Varför tycks det som att dom bästa alltid går först? Jag får aldrig rätsida på den förbannade döden som rycker folk ifrån oss.
Hon kom hit för kärleks skull, min försvunna vän. Tre månader i en vindslägenhet i ett kallt och mörkt Norden. Sen mötte jag henne på stan och hon kunde språket flytande. Vi blev nära vänner under hennes år här, men kärleken tog som vanligt slut och hon återvände till varifrån hon kom. Nu, många år senare och det varit tyst sen planet lyfte och jag trodde hon var borta för gott, bor hon i Paris och hennes lilla elektroniska brev idag är som skrivet av vem som helst som delar mitt modersmål.
Fantastiskt.
Och livet känns med ens lite rikare, lite lyckligare. Inte för den där språkliga detaljen, utan för att jag vet att min vän har det bra och mår väl. För återhörandet. Givetvis föds idéer om återseende.
Så jag tycker om att besöka platser där någon kan ta mig med ut på stan. Man grips av en slags metropolitansk känsla som är väldigt.. lyxig? På besök utan att vara turist, ungefär. Och Paris. Tjugo år sen sist. Hur underbar hade inte staden varit i sällskap av henne nu? Ett Café, gatularm, Citroën, baskrar, ett obegripligt men vackert flödande språk och ett torn av järn rätt upp i himlen. Det vore som trolldom.
Jag skulle varit i Budapest idag, men plötsligt känns dom sparade slantarna bra att ha, kanske framåt vårkanten. Tror jag måste fråga henne om saken när brevet går i retur om ett par dagar.
Paris i maj alltså. Två kära återseenden. Magi.
Förstå besvikelsen när allt jag ville ha var en gammal hederlig standard på bakruset.
Tog den här bilden vid mysiga men hutlöst dyra Café Snäckan några dagar in i oktober när jag just köpt nya kameran och det är fortfarande en av dom bästa.
När man går förbi en uteservering som också övergetts av sommarens sista servitris och stolar och bord är våta och nedlövade är det nästan omöjligt att inte slås av kontrasten. Bara några veckor innan sprang där barn och folk åt glass och drack kaffe och det var hett så hett. Nu är där öde och livlöst.
Lustigt att jag en vecka senare såg filmen Den man älskar som visade sig vara inspelad här i krokarna och just det där bordet och dom där stolarna som bar upp ett par fikande väninnor fanns med under en kort minut. Vad är oddsen att få se sommaren och allt det där igen på film, från just den platsen?
När jag ser en stund till önskar jag mig istället för att ha sommaren åter en vinter värd namnet. Snötyngda granar och tvåsiffriga minusgrader. Den här frosten av idag kan väl rymma ett par rejält feta snöfall och förvandla det bruna kladdiga till vitt och fluffigt tycker jag. Översnöade stolar och bord lagom till advent hade varit fint. Det har varit höst länge nog nu.
Du mannen har du klockan? undrade han påstridigt lutad över min lunchtallrik. Nej det har jag inte, men det sitter en på väggen där bakom dig och den visar tjugo i tolv, svarade jag. En timme jävla till måste vara här, kontrade han varpå han luffar iväg.
Jag äter upp, kliver ut ur lokalen och kikar mot tavlan. Fem minuter till tåget, bra. Då ser jag att den otrevliga killen med det ännu otrevligare utseendet och dom vilda ögonen tagit sikte på mig igen och två sekunder senare tilltalar han mig. Jävla svenneballehora! säger han ljudligt när han passerar mig.
Först blir jag paff. Sedan förbryllad och ännu en stund senare lite smått förbannad. En skitsak och inget att hänga upp sig på egentligen, men hur skulle jag bemött honom för att undvika det där tillmälet? Ville han ha min klocka? Jag stretar för att inte såga integrationspolitiken, utan vill istället se honom som en skev individ. Var han "bara" drogad? Men någonstans i bakhuvudet finns en liten ogin polis med en vi-och-dom-batong som blir störd av den här och liknande incidenter.
I efterhand var det ju ett förtjusande tillfälle att utöka vokabuläret, och ärligt talat, jag bryr mig inte ett dugg om vad folk som inte känner mig kallar mig. Det stör mig bara att den där polisen bor i mig. Det kunde ju lika gärna varit min bror eller din syster.
Vi startade ett band ihop en gång, jag och Dan. Sen ryckte jag in i lumpen, Dan flyttade till Stockholm och jag har inte sett honom sen dess. Inte förrän idag då han stirrade på mig från en anslagstavla.
Vi nötte Lundell, Vreeswijk och Imperiet på den tiden. Bente och 1987. Jag på trummor och Dan på sång och gitarr. Sen kom en basist, en pianist och hela bandet växte oss ur händerna och blev till slut åtta man starkt. Det lilla råa hade dött. Nu skvallrar affischen om han att ägnar sig åt smalare saker och det är underbart tycker jag. Längre bort från trackslistan än så här tror jag inte man kan komma. Det är litet och rått igen.
Jag tror aldrig jag träffat en mer innerlig romantiker än Dan och det hade varit förbannat roligt att se honom uppträda, hur ultrakulturellt och smalt det än någonsin kunde bli. Eller kanske tvärtom; det vore häftigt just för att han vågar ta sin musik den vägen.
På fredag står han på scenen på Bohusläns Teater, bevistar Folkteatern i Göteborg på lördag och på måndag syns han på Mosebacke. Det är typiskt nog så att jag är i Stockholm imorgon och i Uddevalla på måndag, vilket känns jävligt snöpligt. Men om någon får för sig att gå och lyssna, så hälsa gärna från mig. Fråga honom om han har tagit fram sitt pynt än.
Jag var vid Stångehuvud igår. Tror inte jag vet något ställe på jorden där graniten är rödare. Möjligtvis att den är det på Hållö eller vid Buskärs Käft, men jag undrar det. Stångehuvud ligger en bit från min plats, men jag tycker det är ganska skönt att gå omkring där. Sex sju grader, några molnstråk och 10 sekundmeter. Mössa, vantar, trippla tröjor, kamera. Solen skulle snart sänka sig och färga klipporna än rödare.
Man möter en motionär, ett gammalt par, ett ungt par. Dom många dialekterna från sommaren är inte längre där och båtarna ligger på land med kölarna i vädret, tätt ihopkurade i väntan på vintern. Det ligger lite strandgods i en stenig vik. Jag brukar samla på länder när jag kollar omkring på skräpet. Trossar, fiskegarn, ölbackar, mjölkkartonger, skor, livremmar, mineralvattenflaskor. Igår, bara Norge. Måste varit nyss dom städade.
Ett par patrullerande Jas-plan dundrar förbi högt ovanför i två snygga streck, ned mot Gullholmen och Härmanö innan dom viker av inåt land. Jag vet att flygvapnet alltid kör skarpt, men måste dom vara två? Trutarna låter sig inte bekommas av stålfåglarna; dom ligger still där uppe mot vinden och spanar outtröttligt efter nåt att stoppa i näbben.
När man kommer till det här naturreservatet finns en liten plats med ett monument, vigd åt Stångehuvuds räddare, Calla Curman. Utan hennes kamp hade den här platsen sett ut som Malmön. Söndersprängd, splittrad i miljoner skärvor, grå och kärv. Jag tänker att, det är ändå märkligt hur man präglas av det som alltid varit i ens liv. Malmön ska vara just det där, sårig och bister, det har ön alltid varit för mig. Precis som oljeranden och havstulpanerna vid vattenbrynet alltid varit där, trots att inget egentligen hör dit. Det är gott att Curmans kamp för dom här klipporna lönade sig, men jag är glad att hon inte räddade Malmön också.
Mittemot dom slumrande småbåtarna (som genant skvallrar om okunskap vad gäller dragning av vattenlinjerna) står det en hög med små fritidsbodar ihopträngda och bredvid dessa en släckt sektorfyr. Bodarna heter saker som Gatt, Elsa och Tärnan. En har ett norskt namn som jag har glömt, men spåren av norrmän är inte att ta miste på. Den lilla fyren är oansenlig och egentligen ganska ful och jag undrar varför Sjöfartsverket låter den stå kvar, medan man vill riva vackra 140-åriga Måseskär. Kyrkor och gamla kiosker måste bevaras som kultur- eller byggnadsarv säger staten, men tydligen inte fyrar som inte längre fyller någon nautisk funktion.
Det finns livbojar upphängda lite här och var och när skuggorna börjar bli långa kommer jag till en som det står en tom sko intill. Var är ägaren, undrar jag. Skon ser våt ut, är ägaren det också? Livbojen har uppenbarligen inte använts, så jag hoppas han var nykter, kunde simma och bara hade dåligt minne.
En stund strax efter, när ljuset sviker låter jag allt vara och tar mig till en höjd. Horisonten ligger där, oändlig och vacker. Jag har Stockevik i söder och Brandskärs flak och Dynabrott rakt i väster. Små lätta moln hänger kvar, trutarna likaså och i sydväst går snart solen ned som en brand i havet. Det är storslaget.
Jag tycker om Stångehuvud även om sommaren, det finns många fina släta hällar att lata sig mot och slänga sig i vattnet ifrån, men när jag rullade därifrån i skymningen så undrar jag om dagar som igår ändå inte är dom bästa. Jag hörde en stockholmare som en gång sa att luften var en helt annan än den hon var van vid redan när hon klev av tåget i Uddevalla. Det vet jag inget om, men jag vet att när man står på en västlig utpost och havsluften väller in över land, då känns det i lungorna. Det salta är det friska och det spelar ingen roll hur många gånger jag upplever det, känslan är alltid densamma. Man känner sig rensad, förnyad, lugn, uppfriskad och stark. Det gör jag än.
Jag sitter och petar lite i min visumansökan till USA. Jag måste bland annat uppge om jag har några särskilda vapenfärdigheter och om jag har för avsikt att utföra terrordåd i landet. Dom undrar om jag haft samröre med Nazistaten eller varit inblandad i något folkmord. Dom undrar också om jag varit behäftad med smittosam sjukdom, fysisk eller psykisk(?), av betydelse. Har jag horat måste jag uppge det, och mer troligt, likaså om jag varit hallick. Vidare ska jag uppge om jag någonsin langat knark och om jag blivit arresterad, oavsett dömd/frikänd och skyldig/oskyldig, ska jag säga det också.
Egentligen är det inget av det som förvånar mig. Det som förvånar mig är att dom inte vill veta om jag har eller haft kommunistiska sympatier av något slag. Jag hittar Inga röda frågor alls. Kan det vara för att det är för självklart att man inte är sanningsenlig i den frågan om man har skäl att inte vara det?
På vinst och förlust gick jag för en vecka sedan till Bohusläns Museum och för första gången gick jag därifrån med stor behållning. Dels för att båthallen var ny för mig, men framför allt för den fina utställningen Kustland. Mycket snyggt och givande. För vem som helst som har vägarna förbi är det en vacker utställning.
Det mesta kändes mig bekant, men som om det förevisades mig i en ny form. Jag fick veta att den lilla remsan här, Bohuskusten, förr var den mest änketäta i hela landet. Söner, makar, fäder försvann och kom aldrig tillbaka. I en glasmonter låg en liten kalender från år 1925 som visade en uppställning som en änka gjort över vilka i hennes närhet som också var änkor. Sidan var full med namn skrivna i gammal skrivstil.
Jag tänkte på den där utställningen när jag var i Grundsund idag. En liten ort tämligen befriad från turism och kommers, även under den så välkomnade sommaren. Där finns dom två restaurangerna Pelles Rökeri och Smultron och Tång, men annars är det inte mycket som påminner om pressen långväga besökare sätter på kustsamhällena här. Husen är gamla, många välvårdade, men dom är inte så hysteriskt omhändertagna som dom av rosor överbeväxta husen i grannbyn Fiskebäckskil. Det känns äkta i Grundsund.
När man rullar ner i samhället ligger en liten Ica-butik till höger och ett slags kombinerat fik/konditori mitt emot till vänster. Där kliver man ur och förundras över hur romantiserad man gjort den här lilla platsen i tv-serien Saltön. Bara några kliv därifrån ligger kyrkogården med mycket som vittnar om det jag såg i utställningen på museet. Tar man en närmre titt ser man hustrugravar på flera platser. Där ligger dom, änkorna. Männen, fäderna och sönerna har fått en stor obelisk rest som minne och deras namn har graverats in.
Innan man kommer fram till kyrkan går man över en liten bro, och tittar man åt nordväst kan man omöjligt låta bli att charmas av alla bodar och små båtar som ligger huller om buller. Det är utan tvekan en av dom mest tacksamma vyer att rikta en kamera mot i det här landskapet. Men så slås man av änkegravarna och obelisken och inser att livet inte alltid bestått av smultron och tång i dessa trakter. Jag står där ett slag vid stenpelaren, alldeles bredvid ett stort och fint stockankare, och läser namn efter namn på dom fyra sidorna, förundrad över den strävsamhet som måste genomsyrat hus och hem vid tiden för skeppens förlisningar. Vilka var alla dessa människor, dom som försvann och dom som blev kvar?
När jag går ifrån kyrkan slår det mig också, eller kanske ännu hårdare, hur vi lever som bortskämda barn allihop idag. På små slingriga knaggliga vägar av asfalt, ner mot hamnen där det är trångt mellan hus och bodar, är jag ändå skamset tacksam över att jag inte behöver lägga ut i en segelskuta på ett ilsket disigt hav för att hämta in sillen. Tacksam över att änkornas tid är förbi.
Lunchtid idag. Gick ut i vädret och stötte på två gamla klenoder som fångade mig. En dansbana från 30-talet ingen bryr sig om och en bil från 50-talet någon ömt vårdar.
Bensinslukare med glans
Mötesplats utan glans
Man vill inte längre möta människor här. Inte som förr. Man vill ha kärlek utan ansträngning. Man vill sitta inne, se på idiot-tv och hata grannen och chefen och förbittra sig över ensamheten. Man vill vårda bilen i garaget. Möjligen vill man kröka sig redlös på en barstol eller i ett vardagsrum och det måste vara decennier sedan någon ens funderade på att säga; Får jag lov?
Vad var det som hände egentligen?
På tåget hem idag kom saknaden över mig igen; det helt obegripliga i att han är borta för alltid. Och hur ska man förklara det när man inte förstår själv? Jag blir sorgsen när jag tänker på hans godhet. Jag känner orättvisa i att han dog för tidigt. Jag blir förbannad för att vi aldrig mer ska lyssna på musik ihop. Inga solnedgångar, inga öl, inga brustna hjärtan, inga skratt, ingen doft, ingenting. Mörkret och tomheten kan ibland förvandlas till något som nästan liknar panik, som att jag måste resa på mig och skaka på mig för att kunna se och tänka klart igen. Smärtan klipper stålhårt som en rävsax rakt igenom kropp och själ när man inser det definitiva, om och om igen utan att riktigt förstå. Tillfällena då jag slås ut av det obegripliga kommer inte till mig särskilt ofta längre, men när dom gör det är dom lika starka som om jag förlorade honom igår.
Jag kände det redan igår kväll att det var nära. Jag kunde inte slå numret. Man drar ett djupt andetag och pressar sig att minnas dom bra sakerna, men det är ett bedrägeri. Det gör det många gånger bara dubbelt värre eftersom frustrationen över att inte få vara med om det igen blir så oerhört intensiv. Jag vill inte minnas, jag vill vara med om det. Jag vill kunna vara med om honom, nu, imorgon, nästa månad och ordet aldrig är så fruktansvärt brutalt.
Det är inte som en brusten kärlek som kanske går att reparera. Det är inte som en vän som flyttat utomlands och kanske inte kommer hem. Det är någon som försvunnit för gott och det är just det, det definitiva som jag har så svårt att ta in.
Så kom jag till skolan imorse och det var gott att träffa dom nya vännerna. Vi är ett gott gäng där. Läraren drar igång dagen och jag försvinner in bland vektorer, sextanter och strömtrianglar. Jag hade inte en tanke någon annanstans än i det rummet. Då slog det mig sedan när jag var klar för dagen att jag gått helt upp i mig själv och min dag, som om sorgen och saknaden inte var så viktig längre. Det gav mig dåligt samvete för alla dagar som gått där jag varit uppfylld av lycka för mina nya spår. Sedan satte jag mig på tåget..
Men jag har inte glömt och jag har fortfarande ont. Jag har ett nytt liv jag tycker mycket om, ett som jag önskar jag kunde berätta för honom. Jag tror han hade tyckt om att höra min berättelse.
Måndag och tisdag har ägnats åt personlig säkerhet. Det innebär att jag legat i Göta Älvs solkiga vatten iförd överlevnadsdräkt, skjutit nödraketer och annat tjafs, vänt flotte, kört livbåt kors och tvärs osv. Ställvis riktigt roligt och nyttigt, även om brandövningen för ett par veckor sen gav mer.
När man går igenom dom här delarna av utbildningen flimrar en del scenarior förbi ögonen; mitt och mina kamraters kommande öden. Vem förliser i Biscayabukten? Vem av oss går under med skepp och manskap i Bermudatriangeln? Vem fryser ihjäl och drunknar på Nordatlanten? Vem får halsen uppskuren av pirater i Malackasundet? Vem får ynnesten att segla livet ut?
Nu är det inget krig vi gör oss redo för och säkerheten är trots allt riktigt god, men känslan är liknande den när man ser en filmisk pluton soldater träna inför ett krig. Alla i plutonen vet att alla inte kommer hem från slagfältet. Några ska dö, men ingen vet vem.
Medvetna medseglare tar välförtjänt kaffepaus.
Ikväll lyssnar jag på Ludovico Einaudi och ser på några av bilderna från dessa dagar. Einaudis skapar en ödesmättad stämning och har en kuslig inverkan på puls och sinnesfrid. Perfekta vemodiga toner som komponerade för igår och idag säger mig att hela plutonen redan är märkt av ödet. Alla kommer inte att gå iland, men ingen vet vem som kommer bli kvar där ute..
I övrigt håller en tatuering på att ta form. Efter femton års velande har jag till slut fått fram något hållbart, något som känns som jag. Nu ska jag testa idén i ett år och göra två törnar innan jag sätter dit den. Känns den fortfarande som min när jag går i land i oktober nästa år, ja då åker den tveklöst dit.
Som av en vacker infektion äts träden sakta upp. Kylan breder ut sig och den här hösten liknar ingen annan..
Helt stillsamt dundrade du in i mitt liv. Som du slog undan fötterna på mig, som du fick mig att leva. Det fräste och väste i ådrorna på mig när hjärtat du stal pumpade runt ett kokande blod. Du gjorde mig sömnlös natt efter natt. Jag älskade att springa uppför trapporna till dig.
Under blekheten jag såg friheten med dig. Jag såg min hand stryka ditt varma hår och jag kände en sval kyss lämna din kind. Jag log när jag drog upp kragen och gick ut i en kylig nattsvart septembermorgon, ut mot min dag, då din doft följde med mig på vägen. Det var mitt liv jag ville ha.
Jag behöll mitt lugn i vår storm. Bilderna vi skulle måla hade i hemlighet dom allra vackraste konturer när vi drog våra streck, du med din iver och jag med mina skakiga händer. När dom tagit form skulle jag ställa ut dom på gator och torg. Jag skulle ta med dom ut på haven att se på när du var tusen mil bort. Jag skulle sprickfärdig visa hela världen vem du var. Den vi skulle erövra tillsammans, långt ifrån det sista ordet som aldrig skulle falla.
Hejdå min vän. Nu har jag har inte ens ditt foto kvar. Bara ett tomt och trasigt hjärta åter.
Den här dagen är speciell. Den är mig hatkär. Tempot vid kusten har lugnat ner sig sedan en månad tillbaka och trafiken är sparsam. Jag hade gått upp tidigt för att åka med farfar till skolan och det var fortfarande becksvart ute. Plötsligt rör sig några ljus helt ljudlöst fram över vattnet. Sen ett par till, och sen ytterligare flera stycken. Vita, röda och gröna ljus. Som tysta vackra tärnor som samlas innan luciatåget, så glider dom fram. Flera veckor har dom förberett sig och sett fram emot det hela och äntligt går händelsen av stapeln.
Hummer är gudomligt och premiären romantisk. Jag har aldrig varit med om hummerfiske men skulle gärna själv vara en av dom som tidigt lägger ut båt från brygga och tinor i sjön. Åtminstone någon gång för sakens skull. Men när man beaktar faktumet att djuret härstammar från gråsuggan känns det inte alls lika lockande att lasta ombord tinorna halv fem en måndagsmorgon i september. Och själva vittjandet är jag inte heller så värst intresserad av. Hummern är alldeles för ståtlig för att jag skulle få för mig att plocka den ur tinan, lägga den kippande i en balja över natten och sen levande i kokande vatten. För att hummern ska smaka som bäst ska den läggas i kallt vatten, levande, som sedan hettas upp och till slut kokar. Det blir en oerhört plågsam död när temperaturen obarmhärtigt stiger och till slut skållar djuret. En död som inte ens spindlar förtjänar. Ändå känns fisketraditionen stor och stark, värd att bevara. Det har jag svårt att få ihop.
Jag ska istället föreslå en kräftafton med svalt vitt vin och bröd. Över kräftor hafva jag inget förbarmande.
Jag skulle lägga mitt hjärta i blocket bredvid sänglampan
sa jag.
Men jag ljög.
Hon har nämligen stulit det
hänsynslöst.
Som sagt riktigt behövligt och nyttigt. Och roligt. Men det är helt klart att jag inte skulle passa som brandman. Jag gillar elden alldeles för mycket.
