Minns ni lågstadiet? Då när tjejer höll sig för sig och killar för sig? Det fanns en nyfikenhet där emellan men som sällan var så stark att den övervann den extremt tydliga skiktningen mellan de båda lägren.
Jag hade inga tjejkompisar då och det av flera skäl. Av oförklarliga anledningar var jag en sån där flickornas favorit, vilket kan tyckas märkligt idag, men det var inte särskilt kul då. Tvåan var värst eftersom det ringde flickor från alla tre klasser under det året. Ja, jag gick på en liten skola med bara en klass i varje årskull. Men det var tillräckligt och jag tyckte bara det var plågsamt.
Men man måste beundra dem för deras mod. Själv hade jag aldrig vågat ringa till någon vid den tiden. Knappt nu heller, för den delen.
Tjejbaciller, så klart. Det ville grabbarna inte ha, minns jag tydligt. Därför höll man tjejerna på avstånd, även jag. Visserligen brydde jag mig aldrig om det där bacillsnacket, men jag höll dem på avstånd av andra skäl. Nämligen att jag tyckte det var besvärligt när människor kom för nära inpå min sfär, plus att jag tyckte tjejer luktade konstigt.
Det plågade mig när jag faktiskt blev intresserad av en tjej. Eller två tjejer, för att vara mer noggrann. Det fanns två ursöta tvillingar i klassen under och jag kunde aldrig lära mig vem som var vem. Jag ville vara nära båda, och fick, men kunde alltså inte. Hindrad av den obehagliga lukten. Därför avstånd.
Sen hände ändå det ofattbara när jag blev tillsammans med klassens ljushuvud. Hon var aldrig särskilt söt, rolig eller populär. Men hon hade något jag fortfarande inte kan peka på. Och det är väl en sak som går igen hos mig fortfarande. Jag är urusel på att förstå vad jag faller för.
Vad vi gjorde var ingenting förutom att sitta bredvid varandra i klassrummet. Nära men inte för nära. Någon gång på en skolresa till Marstrand höll vi handen i bussen och jag minns också att hon skickade kärleksbrev på sommarlovet mellan trean och fyran. Idag är det brevet kanske det finaste jag någonsin fått, men då skämdes jag oerhört och jag gömde det under nedersta lådan i skrivbordet. Tyvärr hittade jag det aldrig när vi flyttade från den lägenheten sex år senare. Kanske ligger det någonstans i någon låda från förr, jag hoppas det.
Sen kom mellanstadiet och framför allt högstadiet som är ett jättekapitel och egentligen den tid då allting händer. Festerna, tjejerna, musiken. Rebellen som vaknar.
Så på gymnasiet händer något som jag fortfarande inte riktigt förstår hur det gick till. Till viss del genant än idag, till viss del roande; jag mötte tvillingarna igen.
De hade flyttat till en annan stadsdel någon gång under mellanstadiet och det hade inte alls varit lika roligt att gå till skolan efter det. Det glömdes ju visserligen efter ett tag, men när vi sågs på gymnasiet igen fattade jag vilket starkt spår de faktiskt hade satt i mig. Fördelen var nu att det gick att se skillnad på dem. Och att jag alls inte stördes av lukten längre. Som nu blivit en doft jag inte kunde motstå.
Givetvis blev jag tillsammans med en av dem. Och det var en underbar sommar med segling och sol på kusten. Misstaget jag gjorde? Jag sov en natt i båten med ”fel” tvilling, skillnaden till trots, eller kanske tack vare, och sen var förtrollningen absolut och definitivt bruten för alltid.
Men vad var det om? Var det ett test? En fälla? Eller var den natten äkta från hennes sida? Och vad i helvete sysslade jag med? Var det minnena från lågstadiet som hade räfflat mig så djupt att jag inbillade mig att min kärlek skulle räcka till båda två? De hade ju klart funnit sig i det då, tio år tidigare, men nu?
Som jag minns det var jag dunderkär i ”min” tvilling men kände samtidigt en slaviskt tvingande åtrå gentemot den andra.
Jag har aldrig varit med om det där, vare sig förr eller senare, att vara kär i en tjej men åtrå en annan. Och jag måste få be att skylla på mitt sjuttonåriga naiva hormonellt sprängfulla och tydligen av lågstadiet präglade jag.
Det var en dyr men värdefull läxa. Jag tror aldrig jag fällt så många tårar över en brusten kärlek som den till henne och det tog många år innan jag förlät mig själv för den handlingen.
Sen har jag, liksom alla andra, levt och umgåtts nära. Haft det bra för det mesta, mindre bra ibland och apdåligt några lätträknade gånger. Jag har både gått själv och blivit lämnad och det är inget konstigt med det.
Så till kärnan som jag egentligen vill åt:
Under hela den här resan har jag märkt att det är fantastiskt svårt att behålla en vänskaplig relation med någon av motsatt kön. Det är som att de två lägren på något vis fortfarande är verkliga i allra högsta grad. Som om det inte går att bortse från olikheterna och dragningarna och nyfikenheten de innebär. Det ligger där under ytan, konstant, vare sig man vill eller inte.
Därför blir jag alltid svårt avundsjuk när jag ser små kompisgäng där bara en är tjej eller kille. På tunnelbanan, bussen eller vid sommartältet. Det är så sagolikt fint när det uppstår genuina vänskaper över könsgränserna och av någon anledning är det just en ensam tjej bland tre fyra killar som känns mest i mig.
Bacillerna är borta sedan länge och gränserna sprängda och ersatta av varma innerliga band. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra.. är hon sig själv till 100% där med grabbarna? Som hon är med tjejkompisarna? Tja.. är man någonsin helt sig själv?
Fint är det i alla fall.
Så slår det mig att jag faktiskt inte har all anledning att vara avundsjuk, om ens någon. Inte för att jag har något kompisgäng på det viset, men väl ett par vänskaper av det slaget där gränserna är utraderade. Där faktum är att min vän är en tjej till vilken attraktionen och kärleken jag känner inte är av något annat slag än rent vänskaplig.
Det är bara det att jag är så fruktansvärt dålig på att värdera och uppskatta det jag själv har. Jag kan väldigt sällan se det fina i mitt liv, även om jag i andras ögon måste vara ganska lyckligt lottad, så som andra är i mina. Och kanske är jag till viss del även förvånad över att det idag faktiskt är möjligt att hålla en sån relation varm och levande. Även om jag är medveten om att det är just för att hon är tjej som den blir så speciell. Rollerna går alltså aldrig att sudda ut helt och hållet.
Därför ska jag säga det till henne ikväll när vi ses. Hon ska få veta hur högt jag uppskattar henne i mitt liv. Och är inte det fint? Att kunna göra det och samtidigt veta att där inte finns rum till misstolkning?
Åtminstone tycker jag det efter alla eviga fällor där det alltid är någon av två som trillat dit.
Vad vi ska göra?
Det är det som är det fina, att inga direkta planer är gjorda. Kanske drar vi en film, säkert snackar vi om hennes hälft som är i Norge och sliter och om min nyfikenhet på någon som är här och läser ibland. Kanske kör vi lite kvällsfoto och kanske sitter vi uppe med en kaffe och pratar sent inpå natten.
Att kunna göra det öppenhjärtligt med en tjej man litar till hundra procent på, det är väl ändå den finaste vänskapen?
