Sk(r)attar nöjt

Sitter och bläddrar lite i Sjöbefälsförbundets tidskrift och konstaterar att kurserna Basic Safety, Farligt Gods, ARPA och ECDIS skulle gå loss på 57.438 spänn tillsammans, om man som privatperson vill tillskansa sig dessa kunskaper på egen väg.

När den här tiden är över har jag, helt gratis, fått certifikat och behörigheter till ett värde om ca 150K. När man betänker den summan konstaterar man snart; det är härligt att betala skatt.

Ledarskap i mixbesättningar

Vi delgavs en 4 timmar lång "ledarskapsutbildning" idag med fokus på de kulturella skillnader som råder svenskar (västerlänningar i stort) och filippinare emellan.

Bra upplägg, intressant innehåll, väl presenterat - men en tämligen godtycklig Hawaiikänsla genomsyrade "utbildningen".

Som blivande befäl är det kunskap oerhört viktig att besitta, om man inte vill råka ut för problem och olösliga motsättningar. Myteri och i värsta fall en kniv i ryggen känns som saker man vill undvika.

Min enda invändning (utöver hobbykaraktären på presentatör och material) är att den hölls två år för sent, ty många av de frågetecken man sett ute på båtarna, både framför sig själv och framför de filippinare man seglat med, rätades ut idag. Den skulle hållits före första praktiken.

Ledarskap och Organisation, som hålls nästa läsår, känns hyfsat viktig att ta till sig. Likaså Den mänskliga faktorn som redan nu känns som det självklara valet av de valfria kurser som står till buds det året.

I övrigt känns läsperioden riktigt bra. Alla kurser är relevanta och det känns på något underligt vis som att det är nu det verkligen börjar och vi blir tagna på allvar.

Hejdå sommar

Att sommaren är slut märks på två saker; skitväder och omtentor i en hel vecka.

Jag trivs rätt bra i alla fall när jag skrotar runt här bland mackor, tekoppar och gammalt studiematerial. Det är ett jävla liv i träden utanför men här inne är det varmt och Cohen fixar till stämningen ytterligare för mig.

Imorgon skriver jag ColReg och det kommer väl gå käpprätt, antar jag. Det hindrar ändå inte det faktum att hjulet kränger över på måndag, då näst sista året påbörjas med Bulklaster (intressant), Manöver- och Girplanering (roligt, tror jag) samt El- och Maskinteknik (skjut mig). Samtidigt har A på något underligt sätt fått mig att tänka lite annorlunda på hösten, och det gillar jag.

Kort sagt, jag trivs med livet, dessa dimmiga dagar.

Halvvägs

Samtliga resultat från vårterminen och läsperiod 4 är klara. Gick över förväntan.

Engelsk Säkerhetskommunikation – check.

Restricted Operators Certificate – check.

Teknisk navigering och storcirkelsegling – nästan check.

Satte alltså storcirkeldelen men inte den tekniska navigationen. Lite trögt, men vafan. Jag är nöjd. Skitnöjd faktiskt. Det var storcirkeln som var svår och den är till handlingarna. Det tekniska handlar bara om lathet från min sida. Den delen tar vi i sömnen i augusti.

I övrigt är jag verkligen halvvägs nu. Det känns galet bra.

Wizard of Morse

Ett fenomen jag fascineras mycket av är hur omöjliga vissa berg tycks vara att bestiga, men när man väl lyckats så bagatelliserar man alltid sin bedrift.

I den ena av tre kurser denna läsperiod, Marin Radiokommunikation och signalering, ingår lite föråldrade metoder att utbyta information: Flaggsignalering och morse.

Flaggorna tog sin tid att få in i huvudet, särskilt som det går att kombinera dem i näst intill oändlighet, men det gick till slut. Morsen däremot, den kändes helt omöjlig.

Först ska man lära sig varenda bokstav och därefter ska man kunna tolka med ljus skickade signaler. Och den som gett sig i kast med det där alfabetet vet att det inte finns något som helst mönster. Eller, det kanske det gör, men jag har åtminstone inte lyckats uttyda ett sådant.

Idag råkade jag dock klara det där som var helt omöjligt innan, nämligen både flagg- och signalprov. Och givetvis känns det i efterhand som att, jaha.. var det inte värre än så, trots att det kändes som att få in ett helt nytt språk på en månad. Men bara för att vi inte ska explodera av nöjdhet, så kommer huvudtentamen nu på måndag. En tenta man inte haft fem minuter att plugga på tack vara detta och två andra praktiska prov som ingår i kursen. Hurra.

Om två år, vid examen, slutar det väl med att man står där återigen med den enda kunskap man hade före kursen:

…/---/…

Typ, hej kom och hjälp oss.

Läsperiod 3 - check

En ganska trevlig känsla att spika alla tre kurser under en läsperiod. Engelsk kommunikation, Sjöfartsjuridik och Astronomisk navigation. Rätt in på poängkontot bara.

Nu är det Radiokommunikation – ROC, Storcirkel- och Teknisk navigering samt ytterligare nån larvig kurs i engelsk säkerhetskommunikation som gäller innan sommaren. Sen är jag - sjukt nog - halvvägs genom hela grejen. Hur fort går inte tiden egentligen?

Jag tackar mig själv.

Andra båten

M/T Navigo

Det är ganska exakt ett år sen jag mönstrade på Navigo i Kiel för en sexveckorstörn. Hon är den första och hittills enda tankbåten för min del, men det var ombord på henne jag fick klart för mig att jag är på rätt väg.

Resorna var jämförelsevis inte särskilt exotiska, men segmentet det rätta (som jag alltid anat) och besättningen fantastisk i kunnande, kamratskap och pedagogik.

Jag har vare sig före eller efter trivts så bra ombord någonstans och jag kan bara gratulera de som får spendera tid ombord här framöver.

Håll ögat på jorden

Hur stor kan man känna sig på öppet hav under stjärnhimlen?

Kapten Silfverbergs salta pastiller

Läsperiod 3 drog igång i tisdags, dvs termin 4 av 8. Fick lättare ångest, svårare igår, bättre idag. Ser ut som följer:

Sjöfartsjuridik 7,5 p
Engelska 4,0 p

Astronavigering 4,5 p

Inte helt hundra på poängfördelningen, men är den som ovan känns det lite skevt. Juridik, okej bra att kunna avtalsrätt osv. Astronavigering totalt viktigt. Men engelska?

Flödande öl i tisdags på sektionspuben: jag hoppade.
Pubrunda idag överallt: jag hoppar.

Ska betala räkningar, köpa billig mat och lipa över ekonomin istället.

Redighetsministern känner sig vrångt nöjd.

3 av 8 till handlingarna

Tentorna avklarade, varav två klarade. Colreg får bli ett senare bekymmer, nu vill vi bara känna ledigheten - helst fri från varuhushets och plusgrader.

Det blir ett pass bland flyttlådor och funderingar på vad nyårsafton ska innehålla det närmaste. Kanske att man skulle se det som en kväll bland alla andra och vakna pigg första dagen på nästa år? Jag vet ju vad jag skulle vilja göra, men det är bara en barnslig dröm.

Mest firar jag att det äntligen är slut på mordiskt tidiga morgnar och sövande hemfärder. Känns som mer värdefullt än vilken fantastisk nyårsafton som helst.

Jag ska inte åka här nåt mer

Tentavecka

En avklarad igår; Nautiska instrument.

Två återstår; Colreg imorgon och Sjöfartsekonomi på fredag.

Livet är ett litet helvete i skrivande stund.

Flitens lampa

Vi sitter på biblioteket och studerar. Och på det tar vi en printscreen.

Jag är värdelös på matematik. Sinus, cosinus och tangens är inte mina vänner. Inte deviationskomposanterna heller. Det räcker väl med en enda, kan jag tycka.

Vidare känner jag ingen upphetsning för vare sig symmetriskt hårt eller asymmetriskt mjukt järn. Oavsett om det är placerat tvärskepps, långskepps eller vertikalt.

Käckt att känna till isogoner och inklinationer givetvis, men på sin höjd genomför jag en deviationsbestämmande rundpall en gång om året. Hur man kan göra en magnetkompass och dess handhavande så komplicerad och ogästvänlig studiemässigt är en gåta.

Men klaga ska jag egentligen inte göra. Nautiska instrument är väl med undantag för Terrester Navigation den hittills viktigaste kursen. Och en hel del är faktiskt riktigt intressant.

Samma läxa som alltid: Ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte kan.

Nollad

Det drar ihop sig till tentavecka och plugget går väl, tja.. sådär och jag fick en riktig läxa idag.

Fyra killar går samman för en första slutrepetition varav jag är en. Och man kan lätt frestas att tro att det skulle vara allra mest givande för den som har minst att tillföra och mest att inhämta, men det kunder inte vara mer fel. Jag kände mig som ett rundningsmärke och fann de fyra eftermiddagstimmarna mest genanta.

Det är inte precis någon ny insikt eller kunskap, men sällan har det varit mer tydligt för mig. Att sitta som ett fån, liksom utanför, det är förbanne mig inte roligt.

Den insikten ska jag tänka på varje gång jag ifrågasätter vad eller varför jag bör ha koll på till synes meningslösa saker. Och jag önskar att jag hade haft den redan när herr lillkille Rebell vaknade i mig sådär runt snåret kring höstterminen i åttan.

Skulle tro att jag löser just den här tentan ändå (väl medveten om min stora självkritiska läggning), men fy satan vad vidrigt det är att känna sig som en total nolla utan ett skit att tillföra.

Nu blir det pannan i Marianersgravsdjupa veck till 23.00 på söndag, tack så mycket.

Uppkörning - ARPA

Det låter ju som om man vore färdig med allting, men inte. Hela saken var som att köra upp för bil – man vet att man kan sina saker, ändå är man lite nervös. Och givetvis gjorde jag ett misstag på uppkörningen idag som höll på att skicka mig rätt ned i djupet.

Istället för att ställa in autopiloten på Fixed Radius råkade jag ställa den på Fixed Rate, vilket medförde att båten betedde sig som efterbliven. Och innan jag listade ut vafan som hände blev jag tvingad till en usel men nödvändig manöver via manuell styrning – tvärs ett trafikstråk i en TSS. Att jag alls lyckades ta mig igenom är ett under. Fattar fortfarande inte hur jag lyckades.

Alla CPA’n blev undermåliga (men inte värdelösa). Kursen igenom helt åt helvete och all plottning och avsättning fick liksom komma i sjunde hand eftersom jag hade fullt upp med att hålla båten på rätt köl och tungan rätt i mun. Tack och lov räddades jag av utebliven trafik i kustzonen. Hade det kommit en herrans massa skräp där hade det verkligen varit kört.

Märkligt vad lite nervositet kan göra med annars så säkert kunnande. Och ännu märkligare att jag blev godkänd, ty det där var verkligen min överlägset sämsta körning någonsin.

Men ja, godkänd som sagt.

Bostad

2008 05 02 ställde jag mig i bostadskö hos SGS Studentbostäder i Göteborg, fortfarande då boendes i Stockholm. 2009 11 23 fick jag erbjudande om bostad och väntetiden om drygt 18 månader anses som relativt kort.

Ett tips för den som funderar på att plugga i Göteborg (eller någon annan stad med störd bostadsmarknad) kommande eller nästkommande höst och som inte ställt sig i någon kö:

Ställ dig i kö. Nu!

Short update

Nautiska instrument, ja. Det är intressant.

Att läsa "sjöfartsekonomi" för en som redan har 165p i relaterade ämnen inte så givande.

Sjövägsreglerna börjar sitta. Det är lite som att "ja man hälsar med höger hand", men ändå är det lite tufft med 100% på tentan.

Har också fått uppdraget att hålla ett kort föredrag för årets ettor inför deras första sjötid.

Fan vad jag ska skrämma dom.

Twentyone to go

Vad gör ni en fredagskväll?

Vad gör jag en fredagskväll?

Simulatorkörning

Hopp & lek idag, igen. Dock med bestick, papperssjökort och överdrivet tighta avsättningar. Plus en hel del trafik som ARPA'n hjälper oss med.

Vi är på väg att runda Skagen med en liten produkttanker här, på väg mot England. Henrik är skipper denna resa och jag co-pilot. Medan andra går på grund eller kolliderar glider vi graciöst igenom varenda situation utan att behöva tänka tre gånger.

Fan vad skönt det är att köra båt med dig Johan, säger han.

Fan vad skönt att köra båt med dig Henke, säger jag.

Så skrattar vi lite överlägset och kör vidare på låtsas. Har man varit på en riktig brygga nångång ser man att här är extremt avskalat och instrumentfattigt, men dock funktionellt. Enkelt värre egentligen.

Första båten

Okej, paus i sjövägsregler och ARPA.

Det här är Grande Angola, systerbåt till Grande Argentina som var det första handelsskepp jag seglade. Nå, kanske inte identiska systrar eftersom de skiljer sig en aning i antal bildäck för om L/2 och i backens utformning, men i övrigt helt lika.

Har ni sett nåt så anskrämligt? Som om man ansträngt sig för att bygga båten så ful som möjligt. Dessutom byggd i Fiat-plåt som rostar bort på nolltid.

Månad efter månad efter månad fylls de här båtarna, om det är 4 eller 5 stycken, med överbliven skit från Europa som inte längre är oss tjänliga. Men som i bästa fall duger där nere. Alternativt, och mer troligt, hamnar de flesta fraktade varor direkt på tippen. Inte deras tipp, utan vår. Men i deras länder.

Tog den här bilden inne i Amsterdams hamnlabyrint när jag var ute på Navigo, just när Angola ligger vid den kaj som jag mönstrade av vid drygt två veckor tidigare. Rätt nöjd över situationen, att jag var där jag var där och då, att det bara blev en vända ner till Västafrika och inte två som planerat.

Även den filippinska delen av besättningen ombord på Navigo tycktes nöjda över av att inte vara ombord på den gulvita damen. De liksom jag vill mena att tankbåt is da shit! Ändå skulle jag verkligen inte vilja ha den törnen ogjord. Afrika var.. lärorikt.

Åter till dagis

Jag har aldrig varit en vän av stora sammanhang. Ingen middagsätare. Tvåsamhet och direkta samtal tilltalar mig mer. Därför kände jag mig lite avig när jag gick för att möta klassen igen igår. Lite som första dagen i förskolan när man stod utanför grindarna och drog sig för att gå in bland en massa nya ansikten som genast fann sig tillrätta i gruppen.

Men. Jag håller på med ett experiment av en slags mentalfysiologisk karaktär med socialpsykologiska inslag här som nu till en tredjedel är avklarat, och försökskaninen är jag. Och plötsligt hade jag befälet över situationen. Det tog inte mer än två minuter att få ordning och reda i konstellationerna och känslan av ”gött gäng” var nästan omedelbar. Märkligt häftigt och riktigt roligt.

Givetvis lätta lena introduktionsföreläsningar hela måndagen och idag en djupdykning ner i simulatorn med ARPA-körning. Inga konstigheter direkt, men ändå gäller det att hänga med. För godkänt på den kursen krävs inte bara 100% rätt på tentan, utan även en godkänd ”uppkörning” i en säkert alldeles vansinnigt tilltrasslad trafiksituation. Haha, uppkörning? Tja, det är nog ingen dum idé, även om tanken känns ovan.

Nu tar vi långhelg här innan det drar igång på riktigt nästa vecka. Två dagars hopp & lek första veckan efter fem månaders skolfrånvaro är väl vad man kan kalla för en riktig dagisstart.

Sex av 16

Imorgon drar läsperiod två igång och de lata dagarna är därmed över. Det som står för dörren är Sjöfartsekonomi, Sjömanskap C och Nautiska instrument.

Eftersom jag redan sitter på 165p i ekonomi känns den första kursen lite överflödig, även om det kanske kan vara intressant med lite specifik ekonomi. Sjömanskap C är kort och gott samtliga sjövägsregler och en herrans massa simulatorkörning. Nautiska instrument föreställer jag mig att det blir som det brukar: En grundlig historisk inblick samt vad som gäller och är användbart på dagens bryggor.

Tänker lite på den första törnen. Vad visste man då? Inte väldigt mycket egentligen. Men säkerligen uppvägdes vilsenheten av den entusiasm man kände. Lär väl säga samma sak om både ett och två år om där jag är nu. Dock känns första året som den största tröskeln, vilket säkert speglar antalet återvändande imorgon.

Nyårsafton firade jag i Dakar och till Lagos kom jag fem dagar senare. Det var en kontrasternas stad. 8 miljoner människor. Skyskrapor och hyddor. Lyxjakter och kanoter. Det sägs att ingenstans på jorden är ett människoliv värt så lite som här. Det är säkert så. Och säkert är att de halvsjunkna skeppen som vilar på flodbottnen inte är särskilt mycket värda heller. Ute på redden låg bortåt 170 skepp som alla såg ut att snart gå samma öde till mötes i hamninloppet och upp i floden.

Imorgon påbörjar 3:orna sitt läsårs vända till sjöss. Och dit har man själv ett helt år. Känns som en evighet.

Vägskäl

Det är färdigskrivet här i nuvarande form.

Jag har lite drygt 2½ år kvar tills jag får ut mina papper. Resterande tid, text & bild avhandlar enbart den smala vägen dit.

Om och när jag lyfter betraktelsepennan någon annanstans återstår att se.

Lite thinner i ögat, tant?

Träffade en surjävel förut i affären. Generationer emellan oss. Har man rätt att vara förbannad och otrevlig mot allt och alla på ålderns höst?

Jag fattar inte hur man kan stå ut med sig själv i ständig ilska och misstänksamhet. Tänk att varje dag vakna upp med utgångsläget att allt är skit. Hela världen är skit. Alla människor är skit. Vad har man för anledning att gå upp om morgonen då? Kanske för att göra livet lite jävligare för alla som åtminstone försöker bjuda på ett leende och som fortfarande, trots allt, tror gott om människor. Eller vad?

Såna människor förtjänar en droppe thinner i ögat, tänkte jag.

Hon borde flytta hit. Bittra människor borde det. Här kan de väl bo med besserwissrar och Jantelagsvurmare. Finns det, förutom ständigt vreda gubbar & kärringar, något mer tröttande än människor som hävdar att de är realister när de i själva verket är ogina pessimister som aldrig unnar en annan människa välmående och framgång?

Högt i tak

Jag har snöat in på svartvitt ser ni. Försöker bli bättre på monokroma konverteringar. Svartvitt är skiten just nu, skulle man kunna säga. Men vet ni hur svårt det är att få gråskalan levande och kontrastrik utan att gå till överdrift? Testar ständigt olika arbetsflöden men hittar aldrig något standardrecept.

Den här bilden då. Svart som satan i vänsterkant och ställvis helt utfrätta moln. Jag skulle väl kunna jobba vidare, men jag tycker inte motivet och bilden i sig är tillräckligt speciell för att lägga ner mer möda. Men tja, med förutsättningarna blev det.. ja, någorlunda ändå. Väl?

Hörrni mästerfotografer. Hur bär ni er åt för att få snygga konverteringar? Ser ni bilden på något vis i svartvitt redan vid fototillfället eller hur gör ni? Jag vill veta.

Det är förresten en väldig tur att glädje smittar lättare och har kortare inkubationstid än bitterhet. Mest tyckte jag egentligen synd om tanten och undrade vad för jävligheter hon egentligen fått utstå under sin livsresa. Att formas till ett ondsketroll sker inte över en natt.

En dags flöde av vänliga ord skulle nog ha bättre effekt där än thinner ändå.
Hoppas jag.

Nya ögon kanske

Jag har i stort sett bestämt mig för att lägga mig under lasern och låta fixa synen en gång för alla. Linser är bra men tröttande. Och dyrt. Åtminstone om man är så pass vanskapt som jag.

Om jag vore född på stenåldern hade jag satt spjutet i mina jaktkamrater istället för i björnen. Jag vore totalt oduglig och jag hade dött av svält eller blivit ihjälslagen. Nu är man begåvad med tur och har blivit född in i en tid med värmande fik, linser och lasermaskiner istället. Möjlighet att överleva finns alltså och man har dessutom goda valmöjligheter gällande korrigeringsalternativ.

Och till Lejas gick jag för att fundera över det hela. Märkte när jag kom hem att jag råkat bränna av en bild när jag fumlat vid kassan för att betala och förmodligen försökt klia mig i nacken samtidigt. Det blev, bortsett från det monokroma, lustigt nog en bild som ganska exakt motsvarar den bild mina ögon signalerar till min hjärna utan korrigering.

Världen som jag ser den

Tänkte såhär. Tjuvoptikern snor mig på ca 1.500 spänn i halvåret, vilket gör 30.000 på tio år. Vilken anledning finns det då att inte korrigera synen ordentligt när man dessutom slipper besväret med linser och glasögon under samma tid?

Laser är bra grejer väl?

Eftersom vi aldrig pratar, aldrig ses

På ett berg här alldeles intill kan man se ut över allting. Staden, hamnen, fjorden. Där är fint att stå en stund för sig själv.

Bilarna far omkring där nere. Ur skorstenarna på fartygen ryker det beskedligt. E6:ans trafik dundrar fram över bron där ute. Som betraktare känns allting efter en stund som ett tv-spel som aldrig tar slut. Det bara lugnar ner sig lite framåt kvällen och natten.

Kommer att tänka på den där dagen för snart två år sen. Jag stod på pojkrummet och såg en stadsbuss susa förbi och jag vill springa ikapp den, stanna den och skälla ut busschauffören och fråga honom om han inte fattade att något allvarligt hade hänt här. Hur kunde han vara så oberörd och bara köra sin buss som om ingenting hade hänt? Det ville jag veta.

Idag, på berget, när sorgen är läkt men saknaden fortfarande biter sig fast kan jag le lite åt mig själv för det där. Jag ville väl ha en tyst minut antar jag. En tyst dag.

Och långt där nere far bilarna outtröttliga fram och då undrar jag hur många som far omkring som egentligen också vill stoppa bussar. Som det hänt något allvarligt för, såna vars värld just stannat upp.

Hur många har förlorat en nära älskad just idag? Vem har funnit kärleken? Har någon just lämnat in pappren till tingsrätten? Fick någon besked om cancer där uppe på sjukhuset förut? Längtar någon hem efter jobbet för att tillsammans planera inför altaret?

Lycka, smärta, kärlek, sorg, gemenskap, hat. Allt ryms i en dag. Från berget ser allt det där ut som ett tv-spel och bussarna får väl fortsätta sitt åkande ifred antar jag, trots att de egentligen aldrig borde kunna rulla en meter.

Världen är brutal och vacker en stund där uppifrån idag.