Liverpool

En bekant till mig som seglat större delen av sitt liv sa; ”det bästa med att vara till sjöss är att gå i land.” Jag vet inte om jag håller med om det, men strandhuggen är definitivt värdefulla och på något vis är det ju det som är ”att se världen”. Väl ute till havs ser ju allting likadant ut, alltid, sånär som på färgen på vattnet.

Igår hade jag ett av de bästa stoppen någonsin. Jag såg inte så mycket av själva stan, men jag undrar om det finns ett bättre sätt att ”se en stad” än genom att möta dess människor.

Jag gick från båten och hamnen, hela vägen in till centrum, vilket tog två och en halv timme. Det kan ju tyckas som slöseri med tid, men det var mest skönt att få röra lite på sig igen. Och lite nedslående att se hur sliten stan var i sina utkanter. Flagnande hus, skitiga fabriker, trasiga fönster, igenvuxna gårdar. Kapten berättade för mig att stans befolkning sjunkit med nära hälften, bara på några decennier. Det förklarade ju saken och det tycks stämma – ställvis var det som att livet höll på att rinna ur den gamla varvsstaden.

Där syntes rivningskåkar, öde busshållsplatser, omkringstrykande katter. På en parkeringsplats bredvid ett slitet café sparkade några ungar boll, några hundra meter bort låg en igenbommad sulfatfabrik, på andra sidan vägen ett övergivet lager i brunt tegel från den tiden då man skeppade te från orienten till England.

Där har folk slitit och förbannat sina liv, kan jag tro. Men där har de också ordnat sin inkomst. Givit mening till sina liv. Sett till att barnen inte behövt gå hungriga.
Nu? Jag vet inte var dessa människor är nu. De kändes väldigt fjärran, både i tid och rum.
Själva centrum visade sig annorlunda. Föremål för upprustning och uppfräschning. Gammalt välskött blandat med nytt och glänsande. Planlöst gick jag omkring och mötte dubbeldäckare, poliser i par, människor i gränder. Där fanns någon slags byggnad, arkitektoniskt som en blandning mellan en parlamentarisk byggnad och en kyrka, med Englands vita flagga med det röda korset vajande uppe på en kupolliknande takkonstruktion.

Vad skulle jag se? Vad ville jag finna? Anfield Road vore förstås häftigt. Liksom Penny Lane och Abbey Road. Men kanske mest av allt; The Cavern. Hur häftigt vore det inte att bara andas luften där inne? Gick jag och funderade lite på, för mig själv. Av en slump såg jag en renodlad Beatlesaffär en bit på gatan jag gått in på, på ett hörn. Stannar, tittar, känner. Nej, går inte in där. För mycket folk.

Rakt fram på gatan såg det väldigt affärsmässigt och stadsmässigt korrekt och propert ut. Lite för ointressant, tycker jag. Så jag går av på den tvärgata vid vilken affären låg och efter 20 meter så tittar jag upp och vad lyser där i klara röda bokstäver?

Och mitt emot står Lennon staty, lite nonchalant lutad mot en husvägg. Det är så att man blir knäsvag. Och jag går in där och det är lite svindlande och trapporna tycks leda flera våningar ned i något mörkt okänt. Men väl inne så är det glada människor i lagom mängd under alldeles fantastiska tegelvalv som möter mig. Där går jag bara omkring och jag sätter mig till slut vid ett bord, lite avskilt men nära scenen. DEN scenen. Den som är för musiken vad Kaba är för islam.

Helt surrealistiskt.

Så småningom kliver en kille upp på scenen, väldigt mycket Rubber Soul över den frisyren, och väldigt mycket Lennon över rösten om man sluter ögonen. Det är förstås väldigt långt från det som en gång var, men det är ändå en helt överväldigande upplevelse och man är nära till tårar när han drar Eight Days A Week, som är en av de absoluta favoriterna. Och jag blir alldeles fånig och helt påverkad av de där tralliga raderna, för jag tänker på någon där hemma och önskar att det var jag som sjöng för henne. Eller att hon kunde vara där, just då, med mig. Vilket hon också var, på sätt och vis.

Och kvällen fortsätter och människor kommer fram. Jaha, sjöman? Ohh.. vart ska ni? Vill du byta liv med mig? Får jag bjuda på en öl? Varför pratar du så bra engelska? Vad säger frugan när du är ute och ser världen?

Det blev nästan påfrestande efter ett tag, men det är ju sådär jag tycker om när det är. Då möter man människor. Då pratar man med staden. Och jag älskar sånt.

Just den här kvällen hade min bekant rätt och det var väldigt fint att se att staden faktiskt lever än, på riktigt. Jag tog sen en taxi till hamnen och klev på lagom till att ta en sen kvällsmacka och lite prat med just henne, innan sömn. Det var en fin kväll och jag kommer aldrig glömma den. Att, när jag för första gången någonsin kliver in på en äkta pub i England, så är det på The Cavern - The Most Famous Club In The World.

Ska det vara så ska det vara!

Lizard Point

Vi la ju ut betydligt tidigare än beräknat från Antwerpen igår. Jag bytte därför kvällsvakt och hoppade på 8-12 istället för att få köra genom Dover Strait. Bra grej. Engelska kanalen är ju det av världens vatten som vi övningskört mest i av alla, i skolans simulatorer. Tyvärr är det ju inte så himla mycket trafik om kvällarna. Men oavsett så är det kul att köra skarpt där man bara lallat omkring på låtsas innan. Jo, jag har gått här innan också, men det händer ju inte varje kväll.

Trevligt att "byta styrman" lite också. Tomas, som går just 8-12, är synnerligen trevlig. Vi kommer bra överens. Det gör jag med Avelino också. Kanske den artigaste och mest välvilliga filippinare jag stött på under dessa år.

Avelino - världens gladaste styrman!

Strax före lunch hade vi genomsökning av båten efter fripassagerare. Lagom skoj. Det är lite drygt att hoppa runt bland lasten och leta efter.. tja, vadå? Man vet ju inte riktigt. Det kan hoppa fram vad som helst. Folk är desperata efter att få ta sig dit de vill, och för oss.. vi kan aldrig riktigt förstå. När de blir upptäckta kan de ta sig för vad som helst. Som att ta gisslan, eller livet av sig själva, eller varför inte äta upp ett lysrör. Hellre skärsår i munnen, trasig strupe och splitter i magen (och därmed västerländsk vård) än transport raka vägen tillbaka till hemlandet. Vad de nu hittar på där. Det finns inget så lågt stående som människor som flyr sina länder, i just såna länder som det flyr människor ifrån. Hugga av händerna kanske? Slakta familjen? Våldta kusinerna? Eller bara skjutas rakt av.

Vid tolvtiden idag var det läge för ordinarie vakt. Och som den blev. Alldeles lysande. Bra båtkörning, intressanta situationer, radiokontakt (i överkant) med Falmouth coastguard och en massa fina tankar om något bra hemmavid. Jag log väl mer eller mindre konstant, fyra timmar i sträck.

Lizard Point - "Englands Smygehuk"

Fick sedan gå av vakten lite tidigare för att hjälpa till med förberedelserna inför det lilla kalaset som skulle hållas idag för kaptenen som fyllde år. Mycket trevligt. Det tål nog att sägas redan nu, en knapp vecka in på törnen, att det är den besättningsmässigt bästa båt jag varit på. Jag trivs otroligt bra.

Inatt, på hundvakten, når vi Holyhead TSS. Dvs området där vi hade vår uppkörning för en knapp månad sen, i den stora bryggsimulatorn. Det är ju så klart svart när vi kommer dit, men ändå lite roligt att få göra en skarp vakt där.

Imorgon går vi i land i Liverpool och ser vad den stan har att erbjuda. Hoppas åtminstone på att finna Beatlesmuseet. Det ser jag fram emot! :)

Schelde

Tänkte jag kunde visa lite hur världen ser ut, från Antwerpen ut till öppet vatten, utmed floden Schelde. Det är väldigt industriellt och väldigt låglänt, men ställvis lite fint. Omgivningarna gav dock inte det finaste ögonblicket, utan det gjorde två människor i en liten liten segelbåt som vi körde om på utvägen. De vinkade stort och ivrigt mot oss och jag höjde kaffekoppen tillbaks som hälsning. Skulle ju haft kameran där istället, kan jag tycka. Men kanske kändes ögonblicket lite finare, tack vare att jag inte hade den, utan en kaffekopp istället.

Ok, kanske skulle börjat med förra inläggets bild, då vi fortfarande låg till kaj. Men det får bli som det blir. Och jag har ingen aning om varför en del av texten är totalt inkonsekvent i sitt utseende. Är väl läsbart ändå, hoppas jag, för jag orkar inte ta reda på varför.

Så är tydligen Antwerpen tvåa efter Rotterdam och trafiken är tämligen intensiv. Man möter större båtar..

medan lotsen står belgiskt myndigt och övervakar

och samtidigt kör om en mindre båt.

Halvvägs ut till öppet vatten kör vi förbi Terneuzen

och dess mindre charmiga del.

En bulkare ligger och tankar vid sidan om farleden.

just innanför Vlissingen.

..som är den sista "utposten" på norra stranden innan vi styr ut i den grönbruna sörja som kallas Engelska kanalen. Hemskt vad dessa industrier skitar ned, tänker man. Men det är ju vi. Vi som fraktar och vi som köper. Då går man in och skäms lite och hoppas att solen ska gå ned.

Nu kör vi västerut och sedan norröver, in i Irländska sjön.

ETA Liverpool 20120403 0800 UTC.

Romantik

Fem minuter till avgång.

Antwerpen

..är sig likt.

Hamburg

"Hur var läget på Reeperbahn då?", var en av de första frågorna jag fick angående det här anlöpet. Tja, som det brukar antar jag.

Tysk effektivitet gjorde ett strandhugg omöjligt här. Tiden till kaj blev helt enkelt för knapp. Kanske hinner vi med ett på hemvägen, men det är också så att energin att springa i land överallt inte finns. Det finns fler, mer spännande hamnar längre fram på resa, men visst hade det varit en häftig grej att bara strosa omkring där, i de där legendariska kvarteren..

Hamburg är en av de mer massiva hamnstäderna i Europa, kanske bara överträffad av Rotterdam och Antwerpen (är inte riktigt säker på det där med mängden gods som passerar respektive hamn). På ena sidan Elbe ligger en stad som var helt fantastiskt fin när vi la ut igår kväll, och på andra sidan är det fartyg, truckar, containrar och kranar i sånt antal att Göteborgs hamn snart framstår som en liten leksaksdepå.

Påminner ändå lite lite om Göteborg..

Vi la ut vid 21 igår och efter sex timmar på floden och en lugn natt/förmiddag är vi nu sex timmar från Antwerpens lotsstation. Där väntar ytterligare sex timmars flodfärd + en slussning. Skulle tippa att vi ligger fastknutna nån gång ett halv två i natt.

Hamburg - tjusigt om kvällen, inte sant?

Påmönstring

Så var det dags för ännu en vända på vattnet, till slut. Det är över ett år sedan jag mönstrade av Bro Premium (som blev Camilla Maersk när vi låg på varv i Portugal) och det har känts som en lång tid.

När jag flugit till diverse hamnar för att mönstra på har jag tyckt att det känts ganska häftigt. Äh, jag tar flyget till jobbet, ungefär. Så icke denna gång, ty igår behövde jag bara ta mig till Skandiahamnen i Göteborg, för att mönstra på Atlantic Companion. Det hela tog en kvart (kamrat Eric var vänlig och skjutsade) och det kändes lyxigt att kliva på i sin egen stad.

Vi la ut igår vid 21:40 och går nu mot Hamburg och är för närvarande i höjd med Århus, fast självklart väster om Danmark, ute i Nordsjön.

Jag har varit ombord i ganska precis ett dygn och har inte hunnit med så mycket mer än att bekanta mig med båt och besättning. Det mesta är väldigt positivt, än så länge.

Schemat är i stort som så att jag går 12/4-vakten. Således hundvakten och eftermiddagsvakten, med små variationer. Det kommer jag göra tills vi lämnat Europa, då det blir dagmanstjänst på däck i huvudsak. Således bryggtjänst i kustnära områden och däckstjänst ute på Atlanten, vilket passar mig bra.

Jag är relativt nyvaken och ska strax gå upp i mässen för lunch, innan det är dags att bege sig till bryggan igen. Vi tar lots för Hamburg 18:00 och jag hoppas infarten blir fin med okej ljus i åtminstone några timmar, så att man kan ta en bild eller två. Det är för mig en ny hamn och det är ju alltid något extra med den saken.

För den som vill följa resan och vår exakta position kan den här länken vara användbar: http://www.marinetraffic.com/ais/se/shipdetails.aspx?imo=8214152

I kolumnen till vänster finns information (i länkform) angående last port of call, destination och aktuell position. Förutsättningen är att vi befinner oss någorlunda nära land och en AIS-station. Ute på Atlanten är sidan således värdelös (i ungefär 6-8 dagar som överfarten tar).

Nu; lunch!

Ljuset i tunneln

Så börjar då sista terminen på måndag. Känslan?

Man är matt men peppad. Rädd för framtiden men sugen på nytt liv. Det här med ny livsomställning är snart här, än en gång.

Jag finner en trygghet i rutiner och hoppas snart kunna finna nya. Jag vet att jag kommer ha ett par tentor släpande framåt hösten, men vem har inte det? Jag har inte särskilt bråttom ut på vattnet. Det blir när det blir och till dess jobbar jag vidare i hamnen, vilket är helt grymt att jag kan göra. Faran där är att man blir kvar..

Men vore det så hemskt då? Med det här jobbet jobbar jag 12 dygn av 30 varje månad. 18 dagars ledig varje månad, hur många har det, och samtidigt får ut den lön jag får? Det är sinnessjukt bra.

Klart jag vill ut på vattnet och ut ska jag. Till att börja med blir det en vända över Atlanten i mars med en kontainerbåt. Ok, en till sån, men det är vad som står till buds och det är ganska okej med mig ändå.

Nu drar då sista teoretiska läsperioden igång och vi får

Avancerad säkerhet
GOC (Global Operators Certificate)

Bryggtjänst

att ta tag i. Bryggtjänst ser jag fram emot. GOC är väl sådär. Har aldrig riktigt gillat att prata i radio, men har kommit över den spärren på jobbet. Det är bara att köra och man behöver inte alltid vara så förbannat korrekt. Avancerad säkerhet vet jag inte riktigt vad det blir av, men läraren (som vi haft vid två tidigare kurser) är engagerad och bra.

Sen är det alltså klart. Och hur längesen var det jag stod på Götaplatsen och var helt vilsen bland tusen andra blivande chalmerister? Tja, snart fyra år sen, men det känns som att hela den här tiden kan liknas vid ett ögonblick.

Snart, snart börjar livet.

Mitt i terminen

Ser att jag inte skrivit sedan i maj.

Har inget hänt på det akademiska?

Jo, lite.

Fem omtentor skrevs i augusti.

Fyra fixade, en fail.

Examensarbetet är påbörjat - färskvattentransporter.

En ledarskapskurs ska tenteras på fredag.

I form av hemtenta.

Jag hatar hemtentor.

Motivationen är nere på reserven nu, absolut.

Målet syns där borta. Orkar jag?

Jag tror det, men satans så motigt

det är vissa stunder.

Jag jobbar 50% samtidigt som studierna.

Ovan situation. Tidskrävande.

Försvårande. Men jobbet är för bra

för att släppa. Jag trivs utmärkt.

På måndag börjar ny kurs

parallellt med fortsatt X-jobb.

"Linjesjöfart och hamnar"

Sägs vara tungrodd men strukturerad.

Gott så.

Jobb

Okej, det blev ingen båt. Jag tackade nej.

Framstår jag som dum i huvudet?

Ja!

Men det blir båt under hela sommaren ändå.

Fast på ett helt annat sätt.

Det rör sig om ett riktigt jobb.

En riktig lön.

En potentiell framtid.

Jag har gjort 100% rätt, men oj så svårt det är
att tacka nej till ett annat

en dröm.

År 3 till ända

Det är inte riktigt klokt, men snart är alltså 3:e året till ända. Tre av fyra. Vilken evighet det var för inte så längesen..

Nästa vecka skriver vi Sjukvård, Sjöfartens Miljöpåverkan och Läckstabilitet. Mycket oklart i samtliga tre kurser vad vi förväntas kunna. Men, det är rätt roliga kurser, alla tre. Väldigt mycket lättare att plugga således. Hur det går återstår att se, men jag tippar att det går rätt fint.

Sjukvårdskursen är för övrigt den roligaste sen vi läste Terrester Navigation som första kurs i ettan. Otroligt nyttig, verkligen! Inte minst praktiken jag hade på Sahlgrenska. Människorna man mötte där.. ett karriärsbyte till nu, och jag vet definitivt vad jag skulle satsa på!

Och nästa söndag är det påmönstring på båt nummer 6. Det ska bli så jävla kul och jag har saknat både båt och hav enormt under våren. Mer info om det kommer så småningom.

Nu tar vi (plugg)helg!

Sjukvård är kul!

Jag har inga som helst anlag för att bli svajig när det kommer till blod och fysiska skador, utan känner mig tämligen stabil på den punkten. Därför blev jag förvånad över att jag blev såpass ostadig på handen när vi skulle sätta kanyler idag.

Kanske inte så konstigt dock eftersom jag var först ut i gruppen och hade allas blickar, inklusive instruktörens pedagogiska uttryck flåsande i nacken + stackars Gustav som skulle bli perforerad.

Men, både den muskulära och den intravenösa injektionen gick bra. Lite pilligt, lite blodigt, men problemfritt. Och nu är jag lite avundsjuk på de andra som har det här momentet kvar.

Klasskamrat Kalle perforerar klasskamrat Oskar.

Det drar ihop sig

Nästa vecka, informationsmöte om examensarbete. Nu, liksom? Det är över ett år kvar till examen.

Jag är ungefär lika kluven som jag var inför att börja plugga igen. Ska man lämna det där trygga bekanta, som man så väl kan och känner till, för att ge sig in i nånting okänt? De här fyra evighetsåren, som jag tyckte de var hösten 2008, är plötsligt en period som är ändlig. Och den här övergången är förhoppningsvis permanent.

Men examensarbete. Så dubbelt det känns. Dels har jag inte så bra erfarenheter från tidigare arbeten och utbildning, och dels så längtar jag verkligen ut i arbetslivet. Så jag får väl försöka nollställa och göra så bra jag kan. Och tydligen ska det skrivas redan i höst. Men om vad..

Jag saknar uppslag. Måste gå in för det där snart. Använda sommaren till att jaga idéer.

Sjukvårdskursen är för övrigt riktigt bra. På onsdag blir det träning vad gäller sättandet av dropp och kanyler. På varandra. Blir fint och förmodligen ganska blodigt.

Miljökursen är också bra men väldigt torr. Lite väl nedbruten på molekylärnivå, kan jag tycka. Men jag antar att det finns nån bra tanke bakom det också. Vill tro, i alla fall.

Sen drar tredje kursen igång nästa vecka. Återstår att se vad den kan ge.

Sponsra en student?

Veckans meny:

Frukost: Filmjölk, knäckebröd, kaffe.

Lunch: Havregrynsgröt.
Middags: Råg/Havregrynsgröt
Kvällsmat: Vitaminpiller + vatten.

Gäller måndag t.o.m. söndag.

Ny läsperiod

Läsperiod 4 drog igång idag. Den innefattar Sjukvård, Läckstabilitet och Sjöfartens Miljöpåverkan. Helt klart intressanta ämnen alla tre.

Sjukvårdskursen tror jag blir den roligaste, då den innefattar tre dagars praktik på en akutmottagning i stan. För min del blir det Sahlgrenska. Lära sig sy och grejer, på folk. Ge sprutor, sätta dropp. Blir kul!

Sjöfartens miljöpåverkan är nog nyttig och intressant, men jag var lite skeptisk till omfattningen då den står för hälften om poängen under läsperioden. Men Chalmers har tydligen som mål att varje utbildning om minst tre år ska innehålla en miljökurs med sådan omfattning. Då känns plötsligt nyttan självklar, och eftersom jag är väldigt intresserad av mänsklig miljöpåverkan tror jag det blir en finfin kurs.

Läckstabilitet är väl den kurs jag är mest skeptisk till. Jaha, vi läcker? Låt oss ta fram miniräknaren och se om vi sjunker eller ej. Men det blir nog bra det också.

Hur som helst är det skönt med en period som känns vettig. Det ska bli kul att ta sig an den.

Tankkurs

Såhär ser arbetet ut i en lastsimulator. Ungefär som man föreställer sig, eller? Faktum är att simulatorerna väldigt väl motsvarar verkligheten.

Just idag lossade vi en VLCC och lastade en Produkttanker. Den enda egentliga skillnaden, förutom båtens fysiska frånvaro, är att man i simulatorerna kan warpa upp tiden till tja.. mellan realtid och realtid x 10.000 om man så vill.

Ganska roligt men stundtals svårt. Båten ska helst inte kantra, brytas på mitten eller sprängas och det finns oräkneliga punkter att göra fel på.

Uppkörning nästa vecka.

Sjögång

Det är inte direkt några jättebåtar det här, men det påminner lite om hur det var att segla över Biscaya i november.

Jag vet att jag lovade mig själv att aldrig någonsin längta efter en storm igen när jag var där ute, men det är ju omöjligt att inte bli sugen när man ser videon.

Otroligt snyggt foto dessutom!

Dag 60

Avmönstrad och utan ork att sammanfatta någonting.
Nu ska jag sova i en vecka.
Hej Göteborg.

Dag 58

Som nämnts har vi siktat två båtar under atlantöverfarten. Efter Biscaya och Keltiska Sjön möts vi av det här:

Aktuell position 23:05.

Vi: I det röda streckets framkant, ner till vänster i bilden. Kommer absolut bli en intressant vakt i natt, men kanske än mer när vi når flaskhalsen Dover - Calais.

Dag 58

Dagvakten var resans finaste. Och varför då? Jo, för att månen höll sig under horisonten och var dessutom med tanke på solförmörkelsen 100% ny. Således fritt spelrum för Venus att briljera. Och som hon gjorde det. Gick upp i öster, alldeles röd och fin, liksom flämtande. Jag trodde först att det var mars och choffen undrade om det inte kanske var en oljeplattform. När hon sedan rest sig ur havet några grader antog hon sin vanliga vita färg och slängde ned sitt silver i havet med en sån magnitud att jag kastade en klar skugga mot bygget när jag stod på bryggvingen.

Innan det måste vi ha passerat ett stort bälte av rymdgrus, för jag slutade räkna fallen vid 50. Mm, eller hur, tänker ni så klart. Men så var det; ett verkligt stjärnregn. Otrolig syn.

Choffen sa att ”jomen så är det, inget ovanligt”. Nähe du, bara för att du är duktig på att pejla stjärnor så kan du inte inbilla mig att 50 fall på under femton minuter hör vanligheterna till. Men har man sett allt har man väl. Viktigt att spela oberörd, liksom. Hoppas jag aldrig blir sån som slutar fascineras.

Vad som kanske låter mer troligt är att vi körde in under ett täcke av tråkiga moln när det började ljusna. Den där solförmörkelsen som utlovats på morgonen märkte vi därför inte så mycket av. Synd. Jag har aldrig sett en sån.

Vi har gått in i Engelska kanalen nu. Inget land i sikte ännu, men trafiken börjar tätna och sulorna gör oss sällskap igen. Och tumlarna. Och båtarna. Härliga syner efter nästan två veckors oceanisk öken.

Imorgon pressar vi oss igenom Dover Strait. Ska bli kul eftersom det är där som vi till 90% övningskör på torra land. Sen är det inte många timmar kvar till Rotterdam och skeppsklockan har fått tillbaka sitt vett och visar återigen svensk tid. Och just nu talar ingenting för att vi inte skulle få gå alongside direkt.
Lossningsorder är mottagen!

"Solförmörkelse" över Biscaya. Och en båt: Almizan Star

Dag 57

Alla papper påskrivna, dokument stämplade, omdömen givna. Nu återstår några vakter (dag & platt), hyttstädning och väskpackande.

Jag har kommit väldigt bra överens med besättningen och gjort bra ifrån mig, men känner ändå att jag (för första gången) fått omdömen i överkant. Det ser lite för bra ut, kan jag tycka.

Vi går över Biscaya nu. Vatten som är helt andra än senast. En kuling kommer från nordost, men utan tillräcklig styrka att störa nån sömn eller aptit. Det är bra.

Strax efter lunch imorgon når vi Atlantens sista waypoint och girar in i Engelska kanalen. Då hoppas jag på trafik och lite rolig avslutande båtkörning. Nog är det avslappnande med långa sjöresor, men döden i radarn vakt efter vakt är alltför sövande i längden. Desto roligare när det händer saker och man sätts på prov!

Men innan lunch hoppas vi på klar himmel i natt och imorgon bitti. Det är nämligen solförmörkelse på gång, dessutom i direkt samband med uppgången och ett par grader upp på himlen. Vore som en fin final på den här törnen, inte sant?

Sen säger jag; oh söte Gud, se till att snart ge oss lossningsorder och sätt oss alongside i samband med anlöpet så herr kapten slipper omboka våra flygbiljetter.

Dag 55

Eftersom vi siktat land bryts tystnaden. Vi går alltså medelst loxodrom och girade i natt för första gången på 1.800 sjömil. En ganska god raksträcka (som alltså är en "böj" på en glob och således en omväg). Girpunkt en halv grad sydost om Santa Maria, Azorerna.

Azorerna. Låter exotiskt och väldigt långt bort. Men det hindrar inte känslan av att nästan vara hemma. Ungefär samma som den gång jag och kära mor åkte till Kiruna och Narvik, en 80-talssommar, med tåg. På hemvägen, via Inlandsbanan, kändes Mora nästan som hemma. Perspektiv!

Förresten siktade vi inga Azorer, utan de var mest bara synliga i vår ECDIS. Vädret var rätt tråkigt, natten till idag.

Jag hade inget särskilt roligt för mig igår. Filosoferade kring det här med datum och tid och kände att, vad spelar det för roll att jag är vaken när skeppsklockan visar midnatt? Vi hade lika gärna kunnat hoppa över senaste tidsomställningen och ta den idag. Så jag roade mig med att räkna ut när vårt astronomiska nyår inträffade – dvs motsatsen till meridionalpassagen. Som zenit och nadir, principiellt.

Vi gled in i det nya året klockan 01:56:28 UTC. Alltså nästan en hel timme efter skeppsklockan (som var fel eftersom vi inte ens befann oss i den zon den vill göra gällande) indikerade midnatt. Låter det snurrigt? Det är det också, om man befinner sig under rörelse. Annars enkelt.

Jag stod ändå på akterdäck vid den inte helt korrekta midnatten, för mig själv, och fick en fin stund. Men tankarna och sällskapet jag hade med mig där behåller jag för mig själv. Det egentliga årsskiftet spenderade jag sovande.

Veckan som gått har varit lång. Dagvakten (04-08) är min och jag är nöjd med det. Soluppgångarna är fina och känslan likaså inför ett nytt dygn till sjöss. Hur översätter man at the break of dawn så att det får samma klang och känsla på svenska? Det går ju inte. Men vad som gått är att öva öva öva på att ta positioner med hjälp av stjärnor, månen, solen och planeterna. Krångligt men kul när man kan. Som med allt annat.

Alla månadens övningar genomfördes också inom loppet av två dagar. Nödbogsering, man över bord, abandon ship, brand och personskada i trångt utrymme. Första gången som jag känt att jag faktiskt fått ut något av övningarna. Har varit allergisk mot dem förr. Men ja, kul nu. Och roligast var kanske den jag själv ledde, bogseringstjafset. Förhoppningsvis blir det en ISPS-övning nästa vecka att ta hand om också. Då blir det bombletning och jag ska gömma den väl, den farliga väskan. Om det nu blir.

Förresten. Anledningen till att vi till slut valde att korsa Atlanten medelst loxodrom är att vi gärna ville undvika ett sju helvetes lågtryck som vi, om vi valt storcirkeln, hade dundrat in i för några dagar sen. Nu slapp vi det, till ett pris av 8 timmars längre resa. Billigt för att slippa sömnlösa nätter tycker jag (som inte betalar bunker). Några som inte slapp lågtrycket var den där cypriotiska tankern som fick problem i Bermudatriangeln, om det var igår eller tidigare är oklart. Efter de värsta vindarna och vågorna passerat skulle tydligen stormskadorna inspekteras på däck, varpå de plötsligt överraskades av en ensam jättevåg. Om vågen spolade de två grekiska sjömännen överbord eller om de ”bara” blev ihjälslagna är också oklart. Dog gjorde de hur som helst. Inget 2011 för dem.

Ingen vet om, ingen vet när.

Jag har inte varit på bryggan idag. Tippar ändå att vi är någonstans i höjd med just Setubal och Lissabon faktiskt. Huh, får både bra och dåliga vibbar av de namnen, glad att vi inte är på väg dit igen.

Vädertjänsterna har lovat lugna gatan över Biskaya och det tackar vi för. Sen entrar vi Engelska kanalen runt lunchtid på tisdag. Tänk, trafik, människor, liv. Det blir fint. Under överfarten har vi än så länge sett två andra båtar, på vad blir det, åtta nästan nio dygn. Så ja, kanalen blir spännande. Ska se om jag lyckas övertyga kapten och överstyrman om att få ta ett par vakter helt själv när vi väl är där. Under supervision, of course.

Sen säger våra värden att ETA Rotterdam Pilot Station är 14.30 UTC +1, onsdag. Jag tror jag kommer uppleva Europoort som den vackraste synen någonsin. Nå, åtminstone i år. Och det är ju inte så svårt att förstå kanske.

Dag 49

Angående hemlängtan: 7 veckor utan uppehåll på kontoret/verkstadsgolvet. Klart man känner lust att få andas ut. Det vore konstigt annars.

Allt har dock med inställning att göra. Vore jag bunden till ett sexmånaderskontrakt skulle jag knappast börja yra om hemfärd redan nu. Men så är inte fallet. Och ju närmare avmönstringen man kommer, desto mer längtar man. Och, tyvärr, desto saktare går tiden.

Om jag har valt fel väg, som känner denna hemlängtan? Nej, absolut nej. Det är likadant på landbacken. Man längtar ut efter en tid till vibrationer under fötterna och horisonterna när man trampat asfalt för länge. Men nu känns den där möjligheten att kunna gå in i en affär när jag vill, att kunna köpa det jag vill, när som helst, helt fantastisk.

Skulle tro att det är en läggningsfråga. Att ha en slags inbyggd längtan till något annat. Det är jag väl inte ensam om precis, men det här är väl det uttryck (eller snarare ett av dem) det tar sig för mig.

Om det inte händer något väldigt speciellt de närmaste dagarna tar jag ett uppehåll nu. Det är vatten och inget annat än vatten ett bra tag nu.

Således: På återskrivande då Engelska kanalen och Dovers vita klipper nalkas.

Dag 48

Vi har stött på lite gammal dyning här ute på Atlanten. Den är ganska lång och mellan 3-5 meter i höjd, vilket är tillräckligt för att påverka båten ganska ordentligt. Skillnaden är nu, tack och lov, att vi så gott som fullastade (vi pumpade in 39,600 ton istället för 31,500) har ett GM på 2,15 meter jämfört med 8,50 som ballastkonditionen innebär. Rullningshastigheten har ökat från 7 sekunder till att ligga någonstans runt 11-12 nu. Det är en otroligt positiv skillnad, särskilt för oss som har våra hytter så långt från långskeppslinjen det är möjligt. G-krafterna, både positiva och negativa, är alltså väldigt reducerade.

Idag gör vi återresans först tidsomställning. Känns bra. Jag tycker om tanken på att vi rör oss österut igen, mot Europa. Nu har vi solnedgångarna akter om skeppet.

Temperaturen har också varit dräglig. Det är fortfarande så att kulingen är varm, men hettan har vi lämnat bakom oss.

Enligt vädertjänsterna kommer vi oundvikligen råka ut för ett ordentligt lågtryck, strax före och under nyår. Det får man räkna med under en två veckors lång atlantpassage. Men med den här båten innebär det tvivelsutan förseningar. Motorn är nämligen så slö att fartminskning är obligatoriskt vid vind och vattenkrusningar. Räknade ut förut att varje hästkraft motorn genererar har måst flytta 4,45 ton om vi skulle fördela deplacementet. Klart vind och vågor spelar stor roll då.

Imorgon är det söndag och jag är helt ledig. Jag hoppas på blå himmel och några timmars läsning på backen. Kanske kunde man då skjuta upp vinterblekheten en liten tid.

Dag 47

Skurar, de vanliga 30 graderna, slappande vid poolen, flygfiskefiskande sulor överallt, grill på kvällen. Nu glider vi förbi Martinique som syns tydligt i månsken och eget stadsljus på vår styrbordsida. Om kvällen, tilltagande kuling, men oj så mjukt och fint hon går än så länge, som lastad.

Ingen fotodag, men väl grillning i öppna oljefat på akterdäck? Det här hysteriska säkerhetstänkandet är lite godtyckligt, ja.

Vi har ca 3850 sjömil kvar till Rotterdam och jag har inte kunnat tänka på något annat än avmönstring, flygbiljetter och A, denna julafton, 2010.