Dagvakten var resans finaste. Och varför då? Jo, för att månen höll sig under horisonten och var dessutom med tanke på solförmörkelsen 100% ny. Således fritt spelrum för Venus att briljera. Och som hon gjorde det. Gick upp i öster, alldeles röd och fin, liksom flämtande. Jag trodde först att det var mars och choffen undrade om det inte kanske var en oljeplattform. När hon sedan rest sig ur havet några grader antog hon sin vanliga vita färg och slängde ned sitt silver i havet med en sån magnitud att jag kastade en klar skugga mot bygget när jag stod på bryggvingen.
Innan det måste vi ha passerat ett stort bälte av rymdgrus, för jag slutade räkna fallen vid 50. Mm, eller hur, tänker ni så klart. Men så var det; ett verkligt stjärnregn. Otrolig syn.
Choffen sa att ”jomen så är det, inget ovanligt”. Nähe du, bara för att du är duktig på att pejla stjärnor så kan du inte inbilla mig att 50 fall på under femton minuter hör vanligheterna till. Men har man sett allt har man väl. Viktigt att spela oberörd, liksom. Hoppas jag aldrig blir sån som slutar fascineras.
Vad som kanske låter mer troligt är att vi körde in under ett täcke av tråkiga moln när det började ljusna. Den där solförmörkelsen som utlovats på morgonen märkte vi därför inte så mycket av. Synd. Jag har aldrig sett en sån.
Vi har gått in i Engelska kanalen nu. Inget land i sikte ännu, men trafiken börjar tätna och sulorna gör oss sällskap igen. Och tumlarna. Och båtarna. Härliga syner efter nästan två veckors oceanisk öken.
Imorgon pressar vi oss igenom Dover Strait. Ska bli kul eftersom det är där som vi till 90% övningskör på torra land. Sen är det inte många timmar kvar till Rotterdam och skeppsklockan har fått tillbaka sitt vett och visar återigen svensk tid. Och just nu talar ingenting för att vi inte skulle få gå alongside direkt.
Lossningsorder är mottagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar