Allt har dock med inställning att göra. Vore jag bunden till ett sexmånaderskontrakt skulle jag knappast börja yra om hemfärd redan nu. Men så är inte fallet. Och ju närmare avmönstringen man kommer, desto mer längtar man. Och, tyvärr, desto saktare går tiden.
Om jag har valt fel väg, som känner denna hemlängtan? Nej, absolut nej. Det är likadant på landbacken. Man längtar ut efter en tid till vibrationer under fötterna och horisonterna när man trampat asfalt för länge. Men nu känns den där möjligheten att kunna gå in i en affär när jag vill, att kunna köpa det jag vill, när som helst, helt fantastisk.
Skulle tro att det är en läggningsfråga. Att ha en slags inbyggd längtan till något annat. Det är jag väl inte ensam om precis, men det här är väl det uttryck (eller snarare ett av dem) det tar sig för mig.
Om det inte händer något väldigt speciellt de närmaste dagarna tar jag ett uppehåll nu. Det är vatten och inget annat än vatten ett bra tag nu.
Således: På återskrivande då Engelska kanalen och Dovers vita klipper nalkas.
2 kommentarer:
Min reflektion säger att är man av rastlös natur, så är väl den vägen du valt alldeles ypperlig.
Det ligger ju även i en rastlös natur att sakerna man vill, helst ska hända nu. Det är en utmärkt skola att se att det är summan av dagarna som räknas. Att se att glädjen blir större när man har längtat.
Visst är det så. Den där segern som bara blir större ju blodigare kriget (längtan) är. Men det är samtidigt oundvikligt att slå sig helt fri från tankar på om det nånsin går att finna ro. Paradox!
Skicka en kommentar