Dag 42

Sex veckor ombord, idag. Det börjar kännas. Intrycken är rutinmässiga och jag har inte ens orkat släpa mig upp på bryggan för att kolla var vi är nånstans. Fredrik, maskinkillen, sa visserligen vid lunchtid att vi har ca 500 sjömil kvar till Martinique. Inte för att vi ska snurra in oss där, men vi kommer passera pärlbandet av öar som sträcker sig i en båge från Trinidad & Tobago upp till Puerto Rico.

Vi skulle haft en övning idag; inställd. Inget jag gråter för. Övningar, om än aldrig så nödvändiga, är så erbarmligt tråkiga. Tänkt var dessutom att jag skulle vara övningsledare. Härligt, jag som så älskar att vara i centrum..

Jag fick en fin omtanke igår, ett uttryck av oro. Att jag måste vara rädd om mig, att jag inte får trilla överbord. Det är något att bli lite varm av, något att le åt. För att den är fin, omtanken. Jag blir glad. Inte har jag tänkt göra det heller, den behöver inte finnas, oron, fast det vet ju inte oroskännaren. Så kom jag på att hon säkert ska ut i trafiken över jul. Den trafik som spås bli den dödligaste på många år p.g.a. vädret och att julafton inträffar på en fredag. Då log jag inte längre och blev istället själv orolig, för henne får det inte hända något ont. Inte något.

Och väder. Det är svårt när man tittar ut att tänka på snön och svärtan hemma. Vi är nu 4½ timmar efter Sverige och solen står ännu högt och luften börjar bli verkligt varm och kvav. Jag hoppas snart vi också får se lite liv utmed båten. Något annat än bara dessa flygfiskar som inte är särskilt spännande efter en stund.

Sex veckor alltså. Knappt fyra kvar. Må tiden flyga fram.