Med livet som insats

Måndag och tisdag har ägnats åt personlig säkerhet. Det innebär att jag legat i Göta Älvs solkiga vatten iförd överlevnadsdräkt, skjutit nödraketer och annat tjafs, vänt flotte, kört livbåt kors och tvärs osv. Ställvis riktigt roligt och nyttigt, även om brandövningen för ett par veckor sen gav mer.

När man går igenom dom här delarna av utbildningen flimrar en del scenarior förbi ögonen; mitt och mina kamraters kommande öden. Vem förliser i Biscayabukten? Vem av oss går under med skepp och manskap i Bermudatriangeln? Vem fryser ihjäl och drunknar på Nordatlanten? Vem får halsen uppskuren av pirater i Malackasundet? Vem får ynnesten att segla livet ut?

Nu är det inget krig vi gör oss redo för och säkerheten är trots allt riktigt god, men känslan är liknande den när man ser en filmisk pluton soldater träna inför ett krig. Alla i plutonen vet att alla inte kommer hem från slagfältet. Några ska dö, men ingen vet vem.

Medvetna medseglare tar välförtjänt kaffepaus.

Ikväll lyssnar jag på Ludovico Einaudi och ser på några av bilderna från dessa dagar. Einaudis skapar en ödesmättad stämning och har en kuslig inverkan på puls och sinnesfrid. Perfekta vemodiga toner som komponerade för igår och idag säger mig att hela plutonen redan är märkt av ödet. Alla kommer inte att gå iland, men ingen vet vem som kommer bli kvar där ute..

I övrigt håller en tatuering på att ta form. Efter femton års velande har jag till slut fått fram något hållbart, något som känns som jag. Nu ska jag testa idén i ett år och göra två törnar innan jag sätter dit den. Känns den fortfarande som min när jag går i land i oktober nästa år, ja då åker den tveklöst dit.

Delvis höst

Som av en vacker infektion äts träden sakta upp. Kylan breder ut sig och den här hösten liknar ingen annan..

Dom sista orden

Helt stillsamt dundrade du in i mitt liv. Som du slog undan fötterna på mig, som du fick mig att leva. Det fräste och väste i ådrorna på mig när hjärtat du stal pumpade runt ett kokande blod. Du gjorde mig sömnlös natt efter natt. Jag älskade att springa uppför trapporna till dig.

Under blekheten jag såg friheten med dig. Jag såg min hand stryka ditt varma hår och jag kände en sval kyss lämna din kind. Jag log när jag drog upp kragen och gick ut i en kylig nattsvart septembermorgon, ut mot min dag, då din doft följde med mig på vägen. Det var mitt liv jag ville ha.

Jag behöll mitt lugn i vår storm. Bilderna vi skulle måla hade i hemlighet dom allra vackraste konturer när vi drog våra streck, du med din iver och jag med mina skakiga händer. När dom tagit form skulle jag ställa ut dom på gator och torg. Jag skulle ta med dom ut på haven att se på när du var tusen mil bort. Jag skulle sprickfärdig visa hela världen vem du var. Den vi skulle erövra tillsammans, långt ifrån det sista ordet som aldrig skulle falla.

Hejdå min vän. Nu har jag har inte ens ditt foto kvar. Bara ett tomt och trasigt hjärta åter.

Kvällsförkovran

Hatkär tradition

Den här dagen är speciell. Den är mig hatkär. Tempot vid kusten har lugnat ner sig sedan en månad tillbaka och trafiken är sparsam. Jag hade gått upp tidigt för att åka med farfar till skolan och det var fortfarande becksvart ute. Plötsligt rör sig några ljus helt ljudlöst fram över vattnet. Sen ett par till, och sen ytterligare flera stycken. Vita, röda och gröna ljus. Som tysta vackra tärnor som samlas innan luciatåget, så glider dom fram. Flera veckor har dom förberett sig och sett fram emot det hela och äntligt går händelsen av stapeln.

Hummer är gudomligt och premiären romantisk. Jag har aldrig varit med om hummerfiske men skulle gärna själv vara en av dom som tidigt lägger ut båt från brygga och tinor i sjön. Åtminstone någon gång för sakens skull. Men när man beaktar faktumet att djuret härstammar från gråsuggan känns det inte alls lika lockande att lasta ombord tinorna halv fem en måndagsmorgon i september. Och själva vittjandet är jag inte heller så värst intresserad av. Hummern är alldeles för ståtlig för att jag skulle få för mig att plocka den ur tinan, lägga den kippande i en balja över natten och sen levande i kokande vatten. För att hummern ska smaka som bäst ska den läggas i kallt vatten, levande, som sedan hettas upp och till slut kokar. Det blir en oerhört plågsam död när temperaturen obarmhärtigt stiger och till slut skållar djuret. En död som inte ens spindlar förtjänar. Ändå känns fisketraditionen stor och stark, värd att bevara. Det har jag svårt att få ihop.

Jag ska istället föreslå en kräftafton med svalt vitt vin och bröd. Över kräftor hafva jag inget förbarmande.

Hjärtat

Jag skulle lägga mitt hjärta i blocket bredvid sänglampan
sa jag.

Men jag ljög.

Hon har nämligen stulit det
hänsynslöst.

Köksmönster

Brandövning

Varit iväg på brandövning i dagarna två. Skönt. Eld är roligt. Allt gick fint, till och med klaustrofobitestet. Även om det var rejält pressande ställvis. Men vad gör man mitt på Atlanten om det börjar brinna? Ringer brandkåren? Nja, man ÄR brandkåren.

En vettig del det här med brandutbildning, tycker jag. Det kan alltså vara käckt att ha lite kunskaper kring det hela om man skulle ta tjänst på en oljetanker. Eller en kryssningsfärja. Så att alla inte brinner upp. Och då är det ingen nätt söt röd liten pulversläckare och klädnypa för näsan som gäller, utan brandslang a la fullsize, räddningsutrustning och trycktuber. Därför smällde vi igång ett par rejäla gasol-, diesel- och bensinbränder i cisterner och fat och simulerade en maskinrumsbrand. Längst ner i skeppet. Skönt. Helt kolsvart, rökfyllt, hett och eld utav bara helvete.

Jag hann ta en bild under tio lediga sekunder. Rätt vissen eftersom elden är så gott som släckt, men om inte annat så illustrerar den skillnaden tungskum och mellanskum emellan ganska skitbra.
Som sagt riktigt behövligt och nyttigt. Och roligt. Men det är helt klart att jag inte skulle passa som brandman. Jag gillar elden alldeles för mycket.

Nästa gång blir det vända livflotte und scheisse i älven tror jag.

Dagarna går

Som om det skulle vara möjligt att dra ihop tre fantastiska veckor i några rader. Som om jag skulle kunna förklara en måndagslängtan och en brinnande iver efter loxodromer, gyron och deviationer. Som om jag alls skulle kunna klä den här söndagskvällen i den ordskrud den förtjänar. Den är bara för magnifik för att ens försöka, men så vackert det var där vi satt.

Imorgon lämnar jag transportör, sjökort och passare hemma. Ska istället jag ge mig på klaustrofobitest, rökdykning och förhoppningsvis napalm. Kanske kan jag ta några bra foton då. Sen, bortom elden, känner jag efter vad det är som egentligen bränns. Eller så låter jag bara bli. Jag gör det här till en skär händelsebok och lämnar mitt hjärta i blocket bredvid sänglampan.

Måtte jag bara behålla lugnet.