Midsommarhelg

För exakt ett år sedan låg jag svårt bakfull och längtade söndag i en betongig stockholmsförort. Det gör jag inte detta år. Igår var en högst traditionell afton med all tillbörlig mat och dryck som intogs under väldigt ordnade former.

Potatis..

jordgubbar..

..och kryddat brännvin.

Medelåldern på tillställningen var 63 år. Jag tror min pigga kropp idag har något samband därmed. Synnerligen trevligt och enkelt att föredra framför en stönig stökig glassplittrig Smögenbrygga.

Förra årets afton var på sitt sätt minnesvärd även den och jag undrar lite hur nästa år kommer se ut. Var jag kommer vara, vem jag spenderar min afton med och vad gör jag dagen efter? Kommer den helgen kontrastera lika mycket som dom två senaste årens?

Den bilden (önskan) har jag klarare för mig än mycket annat, men sällan sammanfaller just dom där sakerna; viljan och verkligheten.

Ett helt annat liv

Min dag börjar Nollfem Tio. Kaffe på stående fot, ett äpple i bilen, Garp & Thun i radion. Lagom lättlyssnat och oengagerande i 45 minuter. Dom har bra morgonröster, särskilt Martina. Jag är svag för röster. Sen fyspass i 8 timmar. Hem, dusch, äta, läsa, umgås, sova.

Livet är ett helt annat än det på andra sidan landet. Men jag trivs. Det är skönt att ha långa dagar. Vettig mat på vettiga tider. Blytungt (eller snarare järntungt) arbete. Stenhård sömn i sex timmar. Uppskattad ledighet.

Halvåret från Jul till maj månads slut måste varit mitt livs sämsta. Dränerad ekonomi, dygnen uppochner, sargad självkänsla, miserabel fysisk form, stukad tillvaro rent allmänt. Jag vann visserligen nya vänner men annars var det en enda lång nitlott. Det var ett liv som knappt gick på tomgång.

Nu går jag och inväntar besked från VHS om höstens antagning. Jag bygger upp ekonomi, kropp och självkänsla under tiden. Det är lite nervöst men bra. Det jag tidigare ständigt hade som central punkt i tillvaron är nästan helt åsidosatt nu; tankar på och längtan efter sällskap. Det är annorlunda men bra att ha kommit bortom det. Man blir galen av sånt där till slut.

Jag saknar inte Stockholm på det sätt jag trodde jag skulle göra. Jag utnyttjade staden minimalt nämnda halvår. Jag gjorde gator, parker, torg till mina och slukade stadens historia. Men i övrigt; inget. Jag gjorde sällan nya stora upptäckter på slutet. Men jag har människor där som jag tänker på och kan sakna. Det finns till och med människor jag aldrig träffade som jag kan känna viss orättvisa över att inte ha fått lära känna. Kanske ges tillfälle till det ändå framöver. Stockholm ligger kvar.

Att sitta i trånga barndomsstaden utan eget hem är en tillvaro utan värde, kan tyckas. Ändå upplever jag ett nytt liv. Flyttlasset går snart igen och jag gör bra saker till dess och jag sätter mig själv, mitt välmående, min kropp, min självkänsla i absolut centrum. Saker som inte byggs upp i en handvändning men som redan är stabilare, starkare och tryggare än på mycket länge.

Jag är otroligt glad över att äntligen äga känslan av att ha slagit in på rätt spår. Det är inte ens jobbigt att gå upp om morgnarna.
Nollfem Tio.

Malmön i juni

Var på Malmön i fredags med 28 grader och kameran. Har inte varit där sen jag tog dom där vintriga bilderna i svinkalla blåsiga mars. Det är alltid en så helt underbar känsla att rulla av färjan, genom samhället och ut mot Svarte Huvud. Nu, så här års, är visserligen säkert som regn i Härnösand att man inte får ha stället ifred. Till råga på allt har nudister gjort sitt för att lägga beslag på klipporna runt stenbrotten. Dom miljoner musslorna som fått ordentligt fäste har dock försvårat bad ordentligt, vilket är på gott och ont.

Såg ändå ett tiotal nakenmänniskar. Bl.a. ett par som låg där i solen och jäste. Hon naken, han med badbyxor, of course (särskilt herrar tycks gilla det där; se men inte synas). Som en hysterisk tupp med blicken på kameran satt han demonstrativt på sin filt och följde mig vart jag gick. Som om jag hade minsta intresse av att plåta hans trötta höna.

Försökte ändå röra mig lite diskret och hitta små motiv med färg. Inte helt lätt, som vanligt, men dom finns där bara man blänger tillräckligt länge efter dom. Dom stora motiven lät jag vara den här gången.

Jag hittade musslor, förbjudna eldstäder, kubonger som lagt sig på rad, måsknaprade strandkrabbor, vildkaprifol, miljarder musslor, torkade salta pölar, sju åtta blommor jag inte har en aning om vad det är för nåt, en andfamilj med tre (?) vuxna och sju ungar, torkat sjögräs, torkade blommor, torkade havstulpaner, torkat allt.

Det var en bränd ö som mötte mig, men ställvis ändå väldigt färggrann. Så befriande att trampa klipporna, se tankskeppen glida mellan Dynafyrarna på väg mot horisonten och bara dra ner luften i lungorna.

Inget ställe på jorden är så vacker för mig och det kändes gott att vara hemma igen.

Dagens Bohusläning

Varje dag på familjesidorna lyfter Bohusläningen fram två personer som för dagen blir myndiga. Det är alltid samma frågor och så gott som alltid samma svar. Det är den eller den bra skolan och den ena eller andra vettiga utbildningen. Det är sport, kompisar och eventuell flick- eller pojkvän som är fritidsintressen och framtidsplanerna går ut på att resa eller plugga vidare. Och alla är dom begåvade med allehanda goda egenskaper.

Karl-Filip Jakobsson, nybliven 18-åring från Uddevalla, skiljer sig från mängden. På bilden i tidningen idag ler han ett mysigt leende med basebollkepsen halvt på sned, en ordentlig snus på rätt plats och håret lite allmänt fladdrigt.

Vilken skola går du på?
-Jag har haft privatundervisning det senaste läsåret.
Vad gör du på fritiden?
-Jag samlar på frimärken, fiskar och umgås med frugan.
Vad har du för framtidsplaner?
-Att starta en musselodling i Landskrona.
Beskriv dig själv med tre ord:
-Empatisk, rar och smal.

Det är raka rör på Karl-Filip. Jag gillar honom.

Bisättning

Idag är den 4:e juni. Idag skulle pappa fyllt 59 år. Just idag slöts hans cirkel och han lämnade oss för alltid.

Asta la sakta ut från Fisketången med flaggan på halv mast. En stilla blå dag med bligg, några trutar och tändkulemotorns tunga dunk. Det kändes stort och vackert men smärtsamt när vi passerade Smögen på styrbords sida. Jag såg mina systrars tårar och inom mig hade jag hans bilder och ljud. Farfar satt värdigt tyst på däck för att följa sin son till sista vilan och farmor stod bakom och höll hans hand. Inramningen var välbekant men så enorm just idag.

Strax nordväst om Hållö sänkte skepparen motorns varvtal och Asta gick upp med sidan mot den svaga bris som just skiftat riktning tills hon låg nästan helt still.

Jag kan inte återge den känslostorm som rev i mig när jag lutad mot relingen sakta strödde askan överbord. Hans liv i mina händer - sedan inte mer. Det var så vackert att se hur askan sakta sjönk i soldränkt grönblått vatten akter om båten samtidigt som många röda rosor låg vaggande lugnt på ytan. Det är bilder jag aldrig glömmer så länge jag fortsätter andas.

En lång tung signal ljöd efter några minuter från hornet och flaggan åkte då i topp. Det är bara en del av en akt, men det var som om den där gamla unika vackra båten gjorde sin egen salut och tog sitt eget farväl till ett stort liv och en fin människa. Den som trafikerat dom här vattnen långt innan pappa själv sprang där på klipporna som liten pojk. Nu sa den farväl till en gammal kär vän. Med oss, dom närmaste, ombord kändes det större och starkare än något annat jag tidigare upplevt.

Jag kan inte se ett finare slut och jag tror inte pappa hade velat ha det på något annat sätt än det han nu gavs. Trots att han alltså aldrig hann se ett grått strå i sitt mjuka hår.

Nu är det fullbordat.

Strandgods

Spenderade helgen på Småholmarna strax utanför Lysekil. Det är rätt intressant att skrota omkring bland vad som stormspolats iland och se vad det är och var allt kommer ifrån. Hittade jättejordnötter från Tyskland, silikon från England, en ölback från Panama, hårspray från Schweiz, mineralvatten från Frankrike, därtill en mängd saker utan urskiljbar härkomst; en sko, en ryggsäck, ett skottkärrehjul, ett skärp, en tross, mängder av smålinor, ett par hinkar, sönderslagna vädernötta brädor av olika storlekar, sandlådeleksaker, en EU-pall, färgburkar, en tandborste, delar av garn och trasiga fiskenät.

Kontrasten mellan dom gulliga manmade strandgodstavlorna som säljs överallt längs kusten där turisterna flockas och dom här weathermade verkliga tavlorna är slående. Kanske kan man skylla på Scanraff eller på sjömännens ickerespekt för alla utom sin egen kust, men det här är en del av Bohuskusten man inte ser särskilt ofta i broschyrerna och som tveklöst är en vanligare syn än sälarna på vykorten.