Dag 43

Den första riktigt heta dagen. Vattnet, när vi fyllde poolen på lunchen, höll 28 grader. Luften vet jag inte, men det var tillräckligt. Under eftermiddagen fick vi sällskap av en runt båten cirkulerande havssula en stund. Det gjorde oss glada, ty det innebär att vi närmar oss land. Det är mycket roligare att få såna här levande bevis för det, än vad alla de elektroniska kirurgiskt exakta instrumenten inne på bryggan kallt lägger fram.

Vi passerade den maritima gränsen till Västindien för några timmar sen och i natt glider vi innanför de Små Antillerna, närmare bestämt mellan Saint Lucia och Saint Vincent.

Mina 2 fönster, våning 2, längst till vänster framifrån sett. Där, på den lilla plattformen utanför, brukar jag dricka morgonkaffe och räkna flygfiskar men hoppas på delfiner eller valar.

Jag tror också natten blir fin när den där månen bakom bygget fått stiga högt upp i det svarta. Den stör dock nu, liksom förorenar, när Orion ligger perfekt och massivt med Betelgeuse och Rigel uppe på valvet som vassa vackra pärlor. Men kanske månen gör att jag hinner se konturerna av övärlden (närmaste ö är just för stunden Barbados) i alla fall, innan jag lägger den här dagen bland de andra avklarade. Då får jag kanske lov att förlåta den ändå.

Dag 42

Sex veckor ombord, idag. Det börjar kännas. Intrycken är rutinmässiga och jag har inte ens orkat släpa mig upp på bryggan för att kolla var vi är nånstans. Fredrik, maskinkillen, sa visserligen vid lunchtid att vi har ca 500 sjömil kvar till Martinique. Inte för att vi ska snurra in oss där, men vi kommer passera pärlbandet av öar som sträcker sig i en båge från Trinidad & Tobago upp till Puerto Rico.

Vi skulle haft en övning idag; inställd. Inget jag gråter för. Övningar, om än aldrig så nödvändiga, är så erbarmligt tråkiga. Tänkt var dessutom att jag skulle vara övningsledare. Härligt, jag som så älskar att vara i centrum..

Jag fick en fin omtanke igår, ett uttryck av oro. Att jag måste vara rädd om mig, att jag inte får trilla överbord. Det är något att bli lite varm av, något att le åt. För att den är fin, omtanken. Jag blir glad. Inte har jag tänkt göra det heller, den behöver inte finnas, oron, fast det vet ju inte oroskännaren. Så kom jag på att hon säkert ska ut i trafiken över jul. Den trafik som spås bli den dödligaste på många år p.g.a. vädret och att julafton inträffar på en fredag. Då log jag inte längre och blev istället själv orolig, för henne får det inte hända något ont. Inte något.

Och väder. Det är svårt när man tittar ut att tänka på snön och svärtan hemma. Vi är nu 4½ timmar efter Sverige och solen står ännu högt och luften börjar bli verkligt varm och kvav. Jag hoppas snart vi också får se lite liv utmed båten. Något annat än bara dessa flygfiskar som inte är särskilt spännande efter en stund.

Sex veckor alltså. Knappt fyra kvar. Må tiden flyga fram.

Dag 41

Idag, en vecka sen vi la ut från Gibraltar och det har varit vatten, mer vatten och inte så särskilt mycket som hänt. Mindre oväder avlöser varandra och dagarna flyter ihop. Vi gör våra 15 knop och vi har rört oss så pass att vi igår passerade Kräftans vändkrets. Således befinner vi oss i tropikerna.

Jag undrar ibland om någon skulle reagera om jag sa att efter Venezuela, ja då ska vi åka till månen. Eller genom jordens inre, till Kina.

Lördag idag. Det betyder halvdagstjänst och sedan hyttstädning. Ganska lugnt. Något jag är ovan vid är dessa ständiga tidsomställningar. På det här hållet går det bra, men jag undrar hur hemresan blir. Ganska tröttsam gissar jag.

Fin himmel, snällt hav, bra båt.

Dag 34

Jag borde ha lärt mig vid det här laget att inte räkna med någonting. Bunkerbåten blåste förstås bort igår och vi ligger kvar nedanför klippan. I skrivande stund gör vi dock ett nytt försök att pumpa över lite bränsle till oss. Vet inte helt hur lång tid det tar, men kan tippa på 3-5 timmar. Vad som ska pumpas över är drygt 1 miljon liter HFO. Kanske går vi ikväll, kanske ligger vi kvar. Inget vet förrän det verkligen händer. Tank- och spotmarknaden i ett nötskal.

Det är dag 34 idag. Det innebär, på pappret, halvtid. Och vi har tagit oss ända från Rotterdam till hit. Fantastiskt. Inte en enda lastning eller lossning heller. Men dagarna går och det är alltid något. Ska jag hinna upp till 360 innan nästa sommar lär jag väl få vara kvar här långt utöver 68 dagar, då kanske jag får lära mig nåt bryggmässigt nytt också.

Ett kärt återseende idag. 398 meter Ebba Maersk, monstret som jag mötte på Nordsjön för snart två år sen, gled förbi oss under lunchen. Och det är fortfarande stört omöjligt att förstå hur stor den där saken är om man inte har henne framför ögonen.

Ebba Maersk anlöper Algeciras.

Ser ni livbåten?

Dag 33

Vi ligger för bunkring och trängs med ett tjugotal andra båtar på Gibraltar redd. Ett mycket trevligt dygn, sjövis, har passerat. Jag tog min första bryggvakt på förmiddagen idag, genom sundet. Ganska blåsigt, ganska mycket trafik. Men vinden kom rätt in i stäven, så trots att havet stora stunder var skummande vitt gick vi väldigt mjukt och fint genom vattnet. Att också se två kontinenter växa fram ur morgondiset på varsin sida båten var fint, för att inte säga andäktigt.

Så snart bunkerbåten lämnat oss väntar vi på besked från kontoret, gällande vart vi ska. Vi har en last att hämta på andra sidan klotet, men är i skrivande stund egentligen redan för sent ute för den. Tid är enorma pengar i den här branschen och straffavgift undviks helst, om det går. Imorgon vet troligen mer.

För övrigt firar jag (totalt) 200 dagar till sjöss idag.

Gibraltarklippan - The Europa Point.

Dag 32

Den som inte sett Atlantens stjärnhimmel har inte sett den alls.

Dag 31

03.00 började vi fylla dockan i morse. Fem timmar senare lättade vi från pallarna under kölen och flöt av egen kraft, för första gången på 20 dagar. Vid 15.00 var slussen tömd och bogserbåtarna kopplade. 18.00 rasslade ankarkättingen där framme och vi började ballasta direkt, stillaliggande strax innanför halvön Troia.

Vatten runt oss, trossar som läggs av, rök från skorstenen - känslan var obetalbar. Det tyckte kocken också som bjöd på hummer till lunch och oxfilé till middag.

Så snart vi fått lite större djupgående hivar vi ankaret och sätter kurs mot Gibraltar. Ingen landgång där, tyvärr, men sundet blir åtminstone spännande att segla.

Lång dag, sömnen vill åt mig nu. Men äntligen, till slut, har vi snart öppna horisonter runt oss igen.

Hejdå docka sluss kranar konstiga människor sliten stad.
Hejdå Lisnave, Setubal och Portugal

Dag 30

Det blåser.

Dag 29

Från Setubal; intet nytt. Vi är fortsatt inblåsta och kommer ingenstans. Enligt vädertjänsterna ska det hålla i sig ett tag. Så, det är bara att gilla läget och försöka hålla humöret uppe.

Ok, vadå inblåsta, det är ju ändå ett rejält fartyg vi pratar om, kanske någon tänker. Ja, det är just det som är problemet. För att komma ur dockan får vårt djupgående vara maximalt 3,9 meter. Det betyder att nästan halva propellern är uppe i luften och därför helt oanvändbar. Och samtidigt, när djupgåendet är så litet har vi massvis med stål över vattnet, som därmed blir en gigantisk segelyta. Bogserbåtarna orkar helt enkelt inte hålla emot när vinden överstiger styrkor på 12-15 sekundmeter.

Vi har inte mycket att göra ombord innan vi kommer ut på vattnet. Tiden går därför ganska långsamt. Men, på något sätt blir det kväll varje dag ändå och snart är jag halvvägs på den här törnen.

Dag 28

Väderomslag idag. Varma vindar blåser in från Afrika. Runt 20 grader nu. Behagligt och skönt med lite förändring eftersom det varit lite kyligt här de senaste dagarna. Men de här vindarna har inte varit enbart av godo. De är nämligen så kraftiga att vi inte kan gå ut ur dockan. Så tills vidare – postponed another 24h.

Söndagen har annars varit lugn. Städa lite, se en film, uppdatera sig lite hemifrån. Det mest dramatiska var väl när grannbåten Methania i förmiddags skulle dra igång sin maskin och fullständigt sotade igen hela varvsområdet. Inte så skönt att dra ner det där i lungorna och eftersom hon låg där och brummade kolsvart i någon timme fick vi även in en del av det där sotet i bygget här. Obra.

Det blir alltså bunkring i Gibraltar så snart vi lämnat dockan och genomfört alla nödvändiga tester av maskin och däcksuttrustning samt fyllt ballasttankarna. Om vi nu nånsin kommer iväg.

Dag 27 - del 2

Ja, att det skulle bli förseningar kom knappast som en överraskning. Vi är trots allt i Portugal.

Nu är det ut ur dock imorgon som gäller. Det gör egentligen inte mig nåt eftersom jag är helt ledig imorgon och vi ska troligen inte gå förrän några dagar ändå. Det är lite fix till ankars som gäller, även om vi nu fått preliminär resa att sikta in oss på.

Vart den går är det ingen idé att säga nu. Saker ändrar sig ju stup i kvarten ändå, men jag kan väl säga att jag ser fram emot trippen med viss skräckblandad förtjusning.

Nu blir det filmkväll för hela slanten!

Dag 27 - del 1

Det blev lyckat igår, ja. Rolig dag, rolig kväll. En del lyckade bilder.

Klockan 13.00 idag börjar vi fylla dockan. Förstå, man är som ett barn på julafton. Det kommer förstås ta sin tid och det är beräknat att vi glider ut i slussen vid 22.00 och sedan ut på det stora blå 01.00 imorgon bitti. Ännu har vi ingen last, men vad spelar det för roll? 16 dagar utan vatten under kölen, det får räcka.

För min del blir det en halvdag idag. Ska ha översyn på tankradarapparaturen på förmiddagen och sen är det hyttstädning under eftermiddagen. Kanske att jag är med senare ikväll och i natt. Koppla lite trossar och sånt.

Men woho, vatten stora vatten, här kommer vi!
Snart i alla fall.

Dag 26

Strålande dag, värmen stiger. Perfekt för ett sista strandhugg. Så får det bli. Efter lunch tar vi, jag och engine cadet Fredrik, bussen in till stan för att känna fast mark under fötterna för sista gången på vi vet inte hur länge. Blir bra, ska bli bra.

Vem är det förresten som tittar in här så gott som dagligen från Chalmers University Network, med dynamisk IP-adress, utan att skriva något? Är du från fakulteten och nyfiken på hur vi sköter oss ombord?

Dag 25

Hej Sverige.

Vi ligger där vi ligger, jobbar där vi är. Det är skitigt och tungt men vi är glada ändå. Det sägs att lördag är ny flytedag. Må så vara, här fryser i alla fall ingen fast.

Hejdå.

Dag 22 - 23

Man blir lite missmodig när båten, Hamburg Star av Monrovia som gled in dagen efter oss, i dockan bredvid lämnar varvet före. Här ligger vi fortfarande med svetsloppor som flyger och nålpistoler som smattrar. Skulle inte förvåna mig om Pink Coral av Valletta, som tog Hamburgs plats, lämnar före oss också. Hammarslagen ekar alltjämt.

Igår var en riktig skitdag. Sju åtta grader, regn, åska. För mig blev det en dag på bryggan. Rätta, uppdatera, klippa, klistra. I sjökort, navigationsvarningar, radiosignalstabeller. Rätt trivsamt när regnet öser ned på båt och stackars varvsarbetare, men ack så enahanda.

Idag fortsatte det i samma stil, men med lite bättre väder. Det såg hotfullt ut här och var, men överlag höll sig regnet borta. Imorgon hoppas jag på blå himmel, vilket skulle betyda stryka livbåten en andra gång. Meditativt och fritt. Man tar med sig musiken ned på landbacken, några penslar, lite färg. Sen kör man över den där båten och blir orangekladdig och i fantasin flyende till kommande vatten, kommande hamnar, hem.

Dagens lunchutsikt - Santa Catarina

En god nyhet är att vi lämnar dockan redan på fredag. Kanske skulle det ändå förvåna mig om Korallen här bredvid hinner smita före oss. Än har vi ingen last, så en stund till ankars är definitivt säker efter varvet. Men kontoret jagar last åt oss och det vore märkligt om en nyrenoverad, nyflaggad båt skulle bli liggande någon längre stund.

Dag 21 - Skruvat

Bästa känslan för att förstå storleken på båten är att ställa sig under den. Titta på ankaret som väger som 12 feta Mercedes, sträcka på nacken vid 9 meter roder eller, som här, ställa sig på propellern. Den är ju löjligt fet, samtidigt som den paradoxalt nog tycks som alldeles för futtig för jättebåten. Ungefär som att sätta en bordsfläkt som framdrivning på en jumbojet. Men, det tycks funka någorlunda ändå.

Det ska bli intressant att köra den här pjäsen. Fast propeller, ingen bowthruster, ett enkelt men funktionellt jätteroder. Kryllar väl av bogserbåtar så fort vi ser eller ska lämna en kaj.

Dag 1 - 20 bildligt

Rotterdams hamn är grotesk, men jag blev lite förtjust i den här bulkkajen ändå. Och om kvällarna är det mycket tjusigt med alla ljus och rökstrimmor.

Sen fick vi bekanta oss med Biscaya, detta vansinneshav. Dessutom på lätten. Oerhört påfrestande.

Tills vi så småningom red ut stormen och knöt fast alongside, i Setubal.

Och väl där bjuder landskapet på en ohygglig stank, som kom härifrån. Och i den här bilden ser man rätt enkelt varifrån jag tog nummer tre. Och i nummer tre syns ju tornet jag bara var tvungen att klättra upp i för att ta nummer fyra, men som jag fick skäll för att jag gjorde. Det var avstängt och dessutom fotoförbud i området. Duktigt.

Och till sist in i dockan.

Det är lite trist att ladda upp bilder som redan känns passé. Tänkte försöka hålla mig med mer dagsaktuella grejer framöver, men ungefär såhär såg det ut fram till varvet där vi ligger nu.

Dag 1 - 20

Jag mönstrade på Bro Premium i Rotterdam för snart tre veckor sen. En mellanstor tanker av modell utebåt. Med över ett år på land kändes det som på tiden, men det var inte helt oproblematiskt.

Det är kul att flyga iväg och landa i ett annat land för tjänstgöring och sen inte veta nånting alls om vart det bär. Det är mindre kul när fartyget är i ett rätt visset skick och besättningen relativt stor. Mindre kul också när internet är trasigt och möjligheterna att kommunicera med hemvärlden liten. Det är just så man känner sig då; liten.

Men ändå, jag var på väg, jag var ute till slut.

Och vi la ut från Rotterdam dag 2 och jag hade fullt upp med att lära mig namn och rutiner och att försöka göra mig nyttig. Det senare visade sig svårast eftersom det redan fanns 2 kadetter ombord (kadett, vilket ord va?). Men det var skönt att se den där fula hamnen, som visserligen ser ut som en stad full av stjärnor om kvällen, bli mindre och mindre akter om oss. Sakta gled vi ut i Engelska kanalen och innan var och en gick hem till sig pratade vi lite om kommande väder utmed vår resa. Det talades om hårt väder och jag såg filippinare som bara skakade på huvudet och muttrade ”Biscaya, Biscaya” för sig själva.

När jag vaknade på onsdagen och gick ner i mässen för frukost hade jag Dovers vita klippor som utsikt och jag fylldes av lyckokänslor. Båten rullade sakta fram och åter och jag hoppades på lite grövre sjö längre fram, då vi skulle runda Frankrikes nordvästra spets. Jag tänkte sakta på människorna hemma och tyckte för en stund synd om dem. Sällan eller aldrig får de uppleva just det här, att lägga ut på ett öppet hav för att bli obetydlig under den svarta rymden.

Nästa dag vaknade jag 03.30 av att jag höll på att trilla ur kojen. Sen var det 100 timmar av vakenhet. 100 timmar av utebliven aptit. 100 timmar av ständigt gungande och jag började förstå det där muttrandet jag hade hört dagen innan, ty när dagarna mest går ut på att hålla i sig tappar man till slut humöret och blir förbannad, men utan att kunna rikta irritationen mot någon. Vem ska man skylla vädret på?

Vi fick stormen in på styrbords bog och under andra dagen, den värsta, var vi tvungna att kryssa i 5 knop för att över huvud taget komma någon vart. Vågberg efter vågberg sköljer över båten och vinden ryter så att det omöjligt går att prata utanför bygget. Horisonten utgörs av en grå massa där hav och moln möts och ibland fick jag känslan att vågorna var så höga att de faktiskt nådde upp till molnen, särskilt då båten krängde över 45 grader så att golvet påminde mer om en vägg än just golv.

Samtidigt, när man är där ute, går det inte att blunda för skönheten i naturkrafterna. Det är så rasande fint och stort och man ser stormfåglar hänga över däck och delfiner utmed sidan på båten och man undrar vad vi, människorna, gör där ute när det är som allra argast och vi är som allra minst och maktlösa.

Så småningom lyckades vi ta oss igenom vädret och siktade Portugals kust. Vågorna hade lagt sig och termometern visade 16 grader. Ett bergigt landskap tecknade sig framför oss och på söndagen, dag 7, gick vi in och la oss för ankar i en bassäng strax utanför Setubal. Så oändligt skönt att höra ankarkättingen rassla till där framme. Stillheten som sen infann sig när vi vridit upp mot den svaga strömmen var gudalik.

Där låg vi till dag 11 då vi gick in i torrdockan på varvet Lisnave och vid 02.00 på fredagsmorgonen började de tömma dockan på vatten och sen dess har vi legat helt still här.

Båten blev för ett par dagar sedan dansk. Utflaggningen (tack, blå regering) pågår för fullt och Bro Premium från Broström skulle nu bli Camilla Maersk tillhörande just Maersk. Då är det fullständig översyn med nytt av det mesta och eftersom vi är i Portugal har vi redan fått slå på 9 dagar till den kalkylerade liggetiden.

Här ska vi vara fram till den 6-7 december och därefter ryktas det om ARA och sen New York. Hur det blir vet ingen, men det är vad vi siktar in oss på nu.

Varvet i sig är helt osexigt. Liksom allt annat i det här landet är det skabbigt och nedgånget. När vi har frånlandsvind fylls luftrummet av en svavelstank från de närliggande industrierna som får Grums att framstå som en ljuv sommaräng. Det kryllar av udda människor här och det är väl det jag tar med mig som mitt kanske starkaste intryck härifrån; de många fantastiska karaktärer vi ser varje dag. En av de största tillhör mannen som äger kiosken precis utanför gaten till varvet. Där betalar varvsgubbarna 1 Euro för en flaska öl över disk, men får den sedan levererad genom taggtråden på baksidan eftersom det är otillåtet för mannen i kiosken att sälja. Alla vet men ingen gör något åt det, ty fångas det inte på kamera så finns det inte.

I skrivande stund är jag av någon anledning ledig. Vi har fria söndagar, men har tydligen inte så mycket att greja med idag heller. Alltså bär det av inåt stan strax. Setubal är fullt av gamla nedgångna slitna övergivna hus och kvarter. Som om staden byggdes för 75 år sen och att man därefter har förbjudit allt vad renovering och reparation av arkitektur heter.

Men, det är äkta och jag gillar det. Gränderna är många, originalen och karaktärerna oändliga, och ölen är billig. Mellan 8-12 kronor för en 33:a på restaurang får anses godkänt.

Det är lite si och så med internet ombord. Det svajar lite som det vill, nu när det kommit igång efter fyra veckors trasighet, och det tar oändligt mycket tid att ladda upp bilder. Men jag ska försöka få till det där så småningom också.

Kaptensyrket - varför?

”Jag vill bli kapten när jag blir stor, för det är ett kul jobb som är lätt att göra. Kaptener måste inte gå så länge i skolan, dom behöver bara lära sig siffror så att dom kan läsa av instrumenten. Jag tror att dom måste kunna läsa kartor, så att dom inte seglar vilse.

Kaptener måste vara modiga, så att dom inte blir rädda när det är så dimmigt att dom inte kan se; och när propellern ramlar av ska dom behålla sitt lugn, så att dom vet vad dom ska göra. Kaptener måste ha ögon som kan se genom molnen, och dom får inte vara rädda för åskan och blixten, som dom har på närmare håll än vad vi har.

Kaptenernas lön är en annan sak jag gillar. Dom tjänar mer än vad dom kan göra av med. Det beror på att dom flesta människor tror att det är farligt att köra en båt, utom kaptener, för dom vet hur lätt det är. Det är inte mycket jag ogillar, utom det att tjejer gillar kaptener. Alla tjejer vill gifta sig med en kapten, så kaptenerna måste alltid jaga iväg dom för att få vara ifred.

Jag hoppas att jag inte blir sjösjuk, för om jag blir sjösjuk kan jag inte bli kapten, och i så fall måste jag börja arbeta.”

Pojke, 10 år - Storbritannien.

Imorgon 12.20 lyfter planet mot Shiphol, Amsterdam. Sen påmönstring i Rotterdam nån gång under eftermiddagen. Ä n t l i g e n. Jag hoppas mina ögon kan se genom molnen och att jag inte blir sjösjuk nu bara.

Uppskjutet

Och just nu man börjar fundera på packning och allt annat låter rederiet meddela att det nu troligen inte blir påmönstring förrän 8:e november, och då i Rotterdam.

Där tappade man 3 veckor och en hel del romantik.

Det drar ihop sig

Det där året som kändes som en evighet har alltså passerat. Och ja, såhär i backspegeln, hur fort gick det inte? 10 av 16 läsperioder är då avklarade och om sisådär två veckor är det läge att packa väskan och styra kursen mot Landvetter. Helt säkert var påmönstring sker är det inte, men det lutar åt Houston, Texas. Men först har vi ett par svettiga tentor att klämma.

Lagos - runt nyåret 2009

Sk(r)attar nöjt

Sitter och bläddrar lite i Sjöbefälsförbundets tidskrift och konstaterar att kurserna Basic Safety, Farligt Gods, ARPA och ECDIS skulle gå loss på 57.438 spänn tillsammans, om man som privatperson vill tillskansa sig dessa kunskaper på egen väg.

När den här tiden är över har jag, helt gratis, fått certifikat och behörigheter till ett värde om ca 150K. När man betänker den summan konstaterar man snart; det är härligt att betala skatt.

Ledarskap i mixbesättningar

Vi delgavs en 4 timmar lång "ledarskapsutbildning" idag med fokus på de kulturella skillnader som råder svenskar (västerlänningar i stort) och filippinare emellan.

Bra upplägg, intressant innehåll, väl presenterat - men en tämligen godtycklig Hawaiikänsla genomsyrade "utbildningen".

Som blivande befäl är det kunskap oerhört viktig att besitta, om man inte vill råka ut för problem och olösliga motsättningar. Myteri och i värsta fall en kniv i ryggen känns som saker man vill undvika.

Min enda invändning (utöver hobbykaraktären på presentatör och material) är att den hölls två år för sent, ty många av de frågetecken man sett ute på båtarna, både framför sig själv och framför de filippinare man seglat med, rätades ut idag. Den skulle hållits före första praktiken.

Ledarskap och Organisation, som hålls nästa läsår, känns hyfsat viktig att ta till sig. Likaså Den mänskliga faktorn som redan nu känns som det självklara valet av de valfria kurser som står till buds det året.

I övrigt känns läsperioden riktigt bra. Alla kurser är relevanta och det känns på något underligt vis som att det är nu det verkligen börjar och vi blir tagna på allvar.

Hejdå sommar

Att sommaren är slut märks på två saker; skitväder och omtentor i en hel vecka.

Jag trivs rätt bra i alla fall när jag skrotar runt här bland mackor, tekoppar och gammalt studiematerial. Det är ett jävla liv i träden utanför men här inne är det varmt och Cohen fixar till stämningen ytterligare för mig.

Imorgon skriver jag ColReg och det kommer väl gå käpprätt, antar jag. Det hindrar ändå inte det faktum att hjulet kränger över på måndag, då näst sista året påbörjas med Bulklaster (intressant), Manöver- och Girplanering (roligt, tror jag) samt El- och Maskinteknik (skjut mig). Samtidigt har A på något underligt sätt fått mig att tänka lite annorlunda på hösten, och det gillar jag.

Kort sagt, jag trivs med livet, dessa dimmiga dagar.

Halvvägs

Samtliga resultat från vårterminen och läsperiod 4 är klara. Gick över förväntan.

Engelsk Säkerhetskommunikation – check.

Restricted Operators Certificate – check.

Teknisk navigering och storcirkelsegling – nästan check.

Satte alltså storcirkeldelen men inte den tekniska navigationen. Lite trögt, men vafan. Jag är nöjd. Skitnöjd faktiskt. Det var storcirkeln som var svår och den är till handlingarna. Det tekniska handlar bara om lathet från min sida. Den delen tar vi i sömnen i augusti.

I övrigt är jag verkligen halvvägs nu. Det känns galet bra.