Eftersom vi siktat land bryts tystnaden. Vi går alltså medelst loxodrom och girade i natt för första gången på 1.800 sjömil. En ganska god raksträcka (som alltså är en "böj" på en glob och således en omväg). Girpunkt en halv grad sydost om Santa Maria, Azorerna.
Azorerna. Låter exotiskt och väldigt långt bort. Men det hindrar inte känslan av att nästan vara hemma. Ungefär samma som den gång jag och kära mor åkte till Kiruna och Narvik, en 80-talssommar, med tåg. På hemvägen, via Inlandsbanan, kändes Mora nästan som hemma. Perspektiv!
Förresten siktade vi inga Azorer, utan de var mest bara synliga i vår ECDIS. Vädret var rätt tråkigt, natten till idag.
Jag hade inget särskilt roligt för mig igår. Filosoferade kring det här med datum och tid och kände att, vad spelar det för roll att jag är vaken när skeppsklockan visar midnatt? Vi hade lika gärna kunnat hoppa över senaste tidsomställningen och ta den idag. Så jag roade mig med att räkna ut när vårt astronomiska nyår inträffade – dvs motsatsen till meridionalpassagen. Som zenit och nadir, principiellt.
Vi gled in i det nya året klockan 01:56:28 UTC. Alltså nästan en hel timme efter skeppsklockan (som var fel eftersom vi inte ens befann oss i den zon den vill göra gällande) indikerade midnatt. Låter det snurrigt? Det är det också, om man befinner sig under rörelse. Annars enkelt.
Jag stod ändå på akterdäck vid den inte helt korrekta midnatten, för mig själv, och fick en fin stund. Men tankarna och sällskapet jag hade med mig där behåller jag för mig själv. Det egentliga årsskiftet spenderade jag sovande.
Veckan som gått har varit lång. Dagvakten (04-08) är min och jag är nöjd med det. Soluppgångarna är fina och känslan likaså inför ett nytt dygn till sjöss. Hur översätter man at the break of dawn så att det får samma klang och känsla på svenska? Det går ju inte. Men vad som gått är att öva öva öva på att ta positioner med hjälp av stjärnor, månen, solen och planeterna. Krångligt men kul när man kan. Som med allt annat.
Alla månadens övningar genomfördes också inom loppet av två dagar. Nödbogsering, man över bord, abandon ship, brand och personskada i trångt utrymme. Första gången som jag känt att jag faktiskt fått ut något av övningarna. Har varit allergisk mot dem förr. Men ja, kul nu. Och roligast var kanske den jag själv ledde, bogseringstjafset. Förhoppningsvis blir det en ISPS-övning nästa vecka att ta hand om också. Då blir det bombletning och jag ska gömma den väl, den farliga väskan. Om det nu blir.
Förresten. Anledningen till att vi till slut valde att korsa Atlanten medelst loxodrom är att vi gärna ville undvika ett sju helvetes lågtryck som vi, om vi valt storcirkeln, hade dundrat in i för några dagar sen. Nu slapp vi det, till ett pris av 8 timmars längre resa. Billigt för att slippa sömnlösa nätter tycker jag (som inte betalar bunker). Några som inte slapp lågtrycket var den där cypriotiska tankern som fick problem i Bermudatriangeln, om det var igår eller tidigare är oklart. Efter de värsta vindarna och vågorna passerat skulle tydligen stormskadorna inspekteras på däck, varpå de plötsligt överraskades av en ensam jättevåg. Om vågen spolade de två grekiska sjömännen överbord eller om de ”bara” blev ihjälslagna är också oklart. Dog gjorde de hur som helst. Inget 2011 för dem.
Ingen vet om, ingen vet när.
Jag har inte varit på bryggan idag. Tippar ändå att vi är någonstans i höjd med just Setubal och Lissabon faktiskt. Huh, får både bra och dåliga vibbar av de namnen, glad att vi inte är på väg dit igen.
Vädertjänsterna har lovat lugna gatan över Biskaya och det tackar vi för. Sen entrar vi Engelska kanalen runt lunchtid på tisdag. Tänk, trafik, människor, liv. Det blir fint. Under överfarten har vi än så länge sett två andra båtar, på vad blir det, åtta nästan nio dygn. Så ja, kanalen blir spännande. Ska se om jag lyckas övertyga kapten och överstyrman om att få ta ett par vakter helt själv när vi väl är där. Under supervision, of course.
Sen säger våra värden att ETA Rotterdam Pilot Station är 14.30 UTC +1, onsdag. Jag tror jag kommer uppleva Europoort som den vackraste synen någonsin. Nå, åtminstone i år. Och det är ju inte så svårt att förstå kanske.
