Dag 49

Angående hemlängtan: 7 veckor utan uppehåll på kontoret/verkstadsgolvet. Klart man känner lust att få andas ut. Det vore konstigt annars.

Allt har dock med inställning att göra. Vore jag bunden till ett sexmånaderskontrakt skulle jag knappast börja yra om hemfärd redan nu. Men så är inte fallet. Och ju närmare avmönstringen man kommer, desto mer längtar man. Och, tyvärr, desto saktare går tiden.

Om jag har valt fel väg, som känner denna hemlängtan? Nej, absolut nej. Det är likadant på landbacken. Man längtar ut efter en tid till vibrationer under fötterna och horisonterna när man trampat asfalt för länge. Men nu känns den där möjligheten att kunna gå in i en affär när jag vill, att kunna köpa det jag vill, när som helst, helt fantastisk.

Skulle tro att det är en läggningsfråga. Att ha en slags inbyggd längtan till något annat. Det är jag väl inte ensam om precis, men det här är väl det uttryck (eller snarare ett av dem) det tar sig för mig.

Om det inte händer något väldigt speciellt de närmaste dagarna tar jag ett uppehåll nu. Det är vatten och inget annat än vatten ett bra tag nu.

Således: På återskrivande då Engelska kanalen och Dovers vita klipper nalkas.

Dag 48

Vi har stött på lite gammal dyning här ute på Atlanten. Den är ganska lång och mellan 3-5 meter i höjd, vilket är tillräckligt för att påverka båten ganska ordentligt. Skillnaden är nu, tack och lov, att vi så gott som fullastade (vi pumpade in 39,600 ton istället för 31,500) har ett GM på 2,15 meter jämfört med 8,50 som ballastkonditionen innebär. Rullningshastigheten har ökat från 7 sekunder till att ligga någonstans runt 11-12 nu. Det är en otroligt positiv skillnad, särskilt för oss som har våra hytter så långt från långskeppslinjen det är möjligt. G-krafterna, både positiva och negativa, är alltså väldigt reducerade.

Idag gör vi återresans först tidsomställning. Känns bra. Jag tycker om tanken på att vi rör oss österut igen, mot Europa. Nu har vi solnedgångarna akter om skeppet.

Temperaturen har också varit dräglig. Det är fortfarande så att kulingen är varm, men hettan har vi lämnat bakom oss.

Enligt vädertjänsterna kommer vi oundvikligen råka ut för ett ordentligt lågtryck, strax före och under nyår. Det får man räkna med under en två veckors lång atlantpassage. Men med den här båten innebär det tvivelsutan förseningar. Motorn är nämligen så slö att fartminskning är obligatoriskt vid vind och vattenkrusningar. Räknade ut förut att varje hästkraft motorn genererar har måst flytta 4,45 ton om vi skulle fördela deplacementet. Klart vind och vågor spelar stor roll då.

Imorgon är det söndag och jag är helt ledig. Jag hoppas på blå himmel och några timmars läsning på backen. Kanske kunde man då skjuta upp vinterblekheten en liten tid.

Dag 47

Skurar, de vanliga 30 graderna, slappande vid poolen, flygfiskefiskande sulor överallt, grill på kvällen. Nu glider vi förbi Martinique som syns tydligt i månsken och eget stadsljus på vår styrbordsida. Om kvällen, tilltagande kuling, men oj så mjukt och fint hon går än så länge, som lastad.

Ingen fotodag, men väl grillning i öppna oljefat på akterdäck? Det här hysteriska säkerhetstänkandet är lite godtyckligt, ja.

Vi har ca 3850 sjömil kvar till Rotterdam och jag har inte kunnat tänka på något annat än avmönstring, flygbiljetter och A, denna julafton, 2010.

Dag 46

Vi blev smått chockade här ombord när venezuelianerna fick för sig att jobba snabbare än tvunget idag. Istället för en rate på 0,55 drog de upp den till 2,3 på morgonen. Vi är alltså redan klara, lastmässigt, för avgång. Nu väntar agenter, hamnchefer, superintendents, lastägare och en hel radda till som hungrar efter kilovis med dokument. Också tullen har aviserat ett besök innan vi drar iväg. Båten ska genomsökas narkotikamässigt. En stackars schäfer (antar jag) får i uppdrag att sniffa sig igenom varenda hytt, helt i onödan får man hoppas.

Inga bilder har tagits idag, tyvärr. Fotoförbud råder på däck så fort vi inte är gasfria, och i synnerhet under lastoperationer. Lite synd eftersom det bjöds på en del roliga syner på eftermiddagen. Jag har ingen skarp ornitologisk läggning (vet skillnad på trut och mås och kan skata på latin), men bl.a. var det en leende upplevelse att se en mindre flock pelikaner sitta trötta på rad på en av trossarna.

Så det blir julafton till sjöss, ute på Karibiska sjön. Egentligen väldigt bra eftersom firandet, vad det nu blir, kan få gå av stapeln med den absoluta majoriteten ur besättningen närvarande. Det är bara en stackars styrman som inte kan undvaras.

Jag roade mig förut med att göra två ruttplaneringar för överfarten till Rotterdam. En storcirkel (egentligen korda, med waypoints var 5:e longitud) och en loxodrom. Den senare med en girpunkt strax söder om Azorerna. Det skiljer konstigt nog inte mer än 8 timmar och 13 m³ bränsle de två alternativen emellan. Håller vi en marschfart om 14,8 knop anlöper vi Rotterdam den 5:e januari klockan 15.40 medelst storcirkelresan, som är det mest sannolika alternativet. Det är egentligen alldeles för tidigt för avmönstring, men jag har svårt att se något som skulle få mig att göra ytterligare en vända över Atlanten.

Således: Om bara några timmar är jag på väg hem.

Dag 45

Välkomna till Sydamerika, Venezuela och Puerto José. Vi ligger, som synes, en bit från land vid som vad kan vara den tråkigaste kajen någonsin.

Lotsen fick ryggskott, var full, dog eller orkade bara inte plocka upp oss i natt. Därför blev det en natt på redden i Barcelona Bay, men till slut fick vi kommit oss in och knutit fast här. En sann oljeterminal. Ett raff - inget mer. Ska man ta en taxi in till stan går den loss på 100 dollar. Kanske inte värt?

Nu har vi i alla fall kopplat greppet om jettyn och metanolen flödar, nåja, in i tankarna. Vi ska lasta 31.500 ton och räknar med en snitthastighet på 550 kubik i timmen. Matematikern räknar snabbt ut att lastoperationen rör sig om knappa 60 timmar. ETD är satt till 12.00 ZT den 25:e. En ofantligt lång tid, tycker jag.

Så, efter 45 dagar ombord gör vi till slut det som är tänkt - lastar för transport. Med en dagkostnad på ca 130.000 känns tid & båt hittills inte precis som en vinstmaskin. Lägg till varvet som gick loss på 9 mille, så har vi lite att jobba igen.

Men det blir för andra att ta tag i. Jag ska göra en sjöresa till, sen kliver jag av. Med blandade känslor, ska tilläggas. Ena dagen känns det som att törnen knappt har börjat, nästa dag kan jag inte tänka på något annat än flygbiljetter och hemma.

Min nästa vakt är från midnatt till 06.00.

Nu sover vi några timmar.

Dag 44

Och den slutade fint också, med väder över Karibiska sjön.

Idag, sista sjödagen på överfarten. Den har inneburit fler sulor, delfinsällskap, väldigt lokala skurar, tester av kemdräkter, 36 varma fuktiga grader, dokumentsammanställning inför hamnanlöpet, öar som siktats på avstånd samt en solhöjdsmätning vid meridionalpassagen klockan 12.06 ZT. Den sa mig att idag, på årets mörkaste kortaste dag, så stod vår stjärna högre här än vad den någonsin gör i Göteborg. Saker man står ut med.

Klockan 02.00 i natt tar vi lots.

Dag 44

Den började ganska bra, den här dagen.

Saint Vincent, 05.35 ZT.

Dag 43

Den första riktigt heta dagen. Vattnet, när vi fyllde poolen på lunchen, höll 28 grader. Luften vet jag inte, men det var tillräckligt. Under eftermiddagen fick vi sällskap av en runt båten cirkulerande havssula en stund. Det gjorde oss glada, ty det innebär att vi närmar oss land. Det är mycket roligare att få såna här levande bevis för det, än vad alla de elektroniska kirurgiskt exakta instrumenten inne på bryggan kallt lägger fram.

Vi passerade den maritima gränsen till Västindien för några timmar sen och i natt glider vi innanför de Små Antillerna, närmare bestämt mellan Saint Lucia och Saint Vincent.

Mina 2 fönster, våning 2, längst till vänster framifrån sett. Där, på den lilla plattformen utanför, brukar jag dricka morgonkaffe och räkna flygfiskar men hoppas på delfiner eller valar.

Jag tror också natten blir fin när den där månen bakom bygget fått stiga högt upp i det svarta. Den stör dock nu, liksom förorenar, när Orion ligger perfekt och massivt med Betelgeuse och Rigel uppe på valvet som vassa vackra pärlor. Men kanske månen gör att jag hinner se konturerna av övärlden (närmaste ö är just för stunden Barbados) i alla fall, innan jag lägger den här dagen bland de andra avklarade. Då får jag kanske lov att förlåta den ändå.

Dag 42

Sex veckor ombord, idag. Det börjar kännas. Intrycken är rutinmässiga och jag har inte ens orkat släpa mig upp på bryggan för att kolla var vi är nånstans. Fredrik, maskinkillen, sa visserligen vid lunchtid att vi har ca 500 sjömil kvar till Martinique. Inte för att vi ska snurra in oss där, men vi kommer passera pärlbandet av öar som sträcker sig i en båge från Trinidad & Tobago upp till Puerto Rico.

Vi skulle haft en övning idag; inställd. Inget jag gråter för. Övningar, om än aldrig så nödvändiga, är så erbarmligt tråkiga. Tänkt var dessutom att jag skulle vara övningsledare. Härligt, jag som så älskar att vara i centrum..

Jag fick en fin omtanke igår, ett uttryck av oro. Att jag måste vara rädd om mig, att jag inte får trilla överbord. Det är något att bli lite varm av, något att le åt. För att den är fin, omtanken. Jag blir glad. Inte har jag tänkt göra det heller, den behöver inte finnas, oron, fast det vet ju inte oroskännaren. Så kom jag på att hon säkert ska ut i trafiken över jul. Den trafik som spås bli den dödligaste på många år p.g.a. vädret och att julafton inträffar på en fredag. Då log jag inte längre och blev istället själv orolig, för henne får det inte hända något ont. Inte något.

Och väder. Det är svårt när man tittar ut att tänka på snön och svärtan hemma. Vi är nu 4½ timmar efter Sverige och solen står ännu högt och luften börjar bli verkligt varm och kvav. Jag hoppas snart vi också får se lite liv utmed båten. Något annat än bara dessa flygfiskar som inte är särskilt spännande efter en stund.

Sex veckor alltså. Knappt fyra kvar. Må tiden flyga fram.

Dag 41

Idag, en vecka sen vi la ut från Gibraltar och det har varit vatten, mer vatten och inte så särskilt mycket som hänt. Mindre oväder avlöser varandra och dagarna flyter ihop. Vi gör våra 15 knop och vi har rört oss så pass att vi igår passerade Kräftans vändkrets. Således befinner vi oss i tropikerna.

Jag undrar ibland om någon skulle reagera om jag sa att efter Venezuela, ja då ska vi åka till månen. Eller genom jordens inre, till Kina.

Lördag idag. Det betyder halvdagstjänst och sedan hyttstädning. Ganska lugnt. Något jag är ovan vid är dessa ständiga tidsomställningar. På det här hållet går det bra, men jag undrar hur hemresan blir. Ganska tröttsam gissar jag.

Fin himmel, snällt hav, bra båt.

Dag 34

Jag borde ha lärt mig vid det här laget att inte räkna med någonting. Bunkerbåten blåste förstås bort igår och vi ligger kvar nedanför klippan. I skrivande stund gör vi dock ett nytt försök att pumpa över lite bränsle till oss. Vet inte helt hur lång tid det tar, men kan tippa på 3-5 timmar. Vad som ska pumpas över är drygt 1 miljon liter HFO. Kanske går vi ikväll, kanske ligger vi kvar. Inget vet förrän det verkligen händer. Tank- och spotmarknaden i ett nötskal.

Det är dag 34 idag. Det innebär, på pappret, halvtid. Och vi har tagit oss ända från Rotterdam till hit. Fantastiskt. Inte en enda lastning eller lossning heller. Men dagarna går och det är alltid något. Ska jag hinna upp till 360 innan nästa sommar lär jag väl få vara kvar här långt utöver 68 dagar, då kanske jag får lära mig nåt bryggmässigt nytt också.

Ett kärt återseende idag. 398 meter Ebba Maersk, monstret som jag mötte på Nordsjön för snart två år sen, gled förbi oss under lunchen. Och det är fortfarande stört omöjligt att förstå hur stor den där saken är om man inte har henne framför ögonen.

Ebba Maersk anlöper Algeciras.

Ser ni livbåten?

Dag 33

Vi ligger för bunkring och trängs med ett tjugotal andra båtar på Gibraltar redd. Ett mycket trevligt dygn, sjövis, har passerat. Jag tog min första bryggvakt på förmiddagen idag, genom sundet. Ganska blåsigt, ganska mycket trafik. Men vinden kom rätt in i stäven, så trots att havet stora stunder var skummande vitt gick vi väldigt mjukt och fint genom vattnet. Att också se två kontinenter växa fram ur morgondiset på varsin sida båten var fint, för att inte säga andäktigt.

Så snart bunkerbåten lämnat oss väntar vi på besked från kontoret, gällande vart vi ska. Vi har en last att hämta på andra sidan klotet, men är i skrivande stund egentligen redan för sent ute för den. Tid är enorma pengar i den här branschen och straffavgift undviks helst, om det går. Imorgon vet troligen mer.

För övrigt firar jag (totalt) 200 dagar till sjöss idag.

Gibraltarklippan - The Europa Point.

Dag 32

Den som inte sett Atlantens stjärnhimmel har inte sett den alls.

Dag 31

03.00 började vi fylla dockan i morse. Fem timmar senare lättade vi från pallarna under kölen och flöt av egen kraft, för första gången på 20 dagar. Vid 15.00 var slussen tömd och bogserbåtarna kopplade. 18.00 rasslade ankarkättingen där framme och vi började ballasta direkt, stillaliggande strax innanför halvön Troia.

Vatten runt oss, trossar som läggs av, rök från skorstenen - känslan var obetalbar. Det tyckte kocken också som bjöd på hummer till lunch och oxfilé till middag.

Så snart vi fått lite större djupgående hivar vi ankaret och sätter kurs mot Gibraltar. Ingen landgång där, tyvärr, men sundet blir åtminstone spännande att segla.

Lång dag, sömnen vill åt mig nu. Men äntligen, till slut, har vi snart öppna horisonter runt oss igen.

Hejdå docka sluss kranar konstiga människor sliten stad.
Hejdå Lisnave, Setubal och Portugal

Dag 30

Det blåser.

Dag 29

Från Setubal; intet nytt. Vi är fortsatt inblåsta och kommer ingenstans. Enligt vädertjänsterna ska det hålla i sig ett tag. Så, det är bara att gilla läget och försöka hålla humöret uppe.

Ok, vadå inblåsta, det är ju ändå ett rejält fartyg vi pratar om, kanske någon tänker. Ja, det är just det som är problemet. För att komma ur dockan får vårt djupgående vara maximalt 3,9 meter. Det betyder att nästan halva propellern är uppe i luften och därför helt oanvändbar. Och samtidigt, när djupgåendet är så litet har vi massvis med stål över vattnet, som därmed blir en gigantisk segelyta. Bogserbåtarna orkar helt enkelt inte hålla emot när vinden överstiger styrkor på 12-15 sekundmeter.

Vi har inte mycket att göra ombord innan vi kommer ut på vattnet. Tiden går därför ganska långsamt. Men, på något sätt blir det kväll varje dag ändå och snart är jag halvvägs på den här törnen.

Dag 28

Väderomslag idag. Varma vindar blåser in från Afrika. Runt 20 grader nu. Behagligt och skönt med lite förändring eftersom det varit lite kyligt här de senaste dagarna. Men de här vindarna har inte varit enbart av godo. De är nämligen så kraftiga att vi inte kan gå ut ur dockan. Så tills vidare – postponed another 24h.

Söndagen har annars varit lugn. Städa lite, se en film, uppdatera sig lite hemifrån. Det mest dramatiska var väl när grannbåten Methania i förmiddags skulle dra igång sin maskin och fullständigt sotade igen hela varvsområdet. Inte så skönt att dra ner det där i lungorna och eftersom hon låg där och brummade kolsvart i någon timme fick vi även in en del av det där sotet i bygget här. Obra.

Det blir alltså bunkring i Gibraltar så snart vi lämnat dockan och genomfört alla nödvändiga tester av maskin och däcksuttrustning samt fyllt ballasttankarna. Om vi nu nånsin kommer iväg.

Dag 27 - del 2

Ja, att det skulle bli förseningar kom knappast som en överraskning. Vi är trots allt i Portugal.

Nu är det ut ur dock imorgon som gäller. Det gör egentligen inte mig nåt eftersom jag är helt ledig imorgon och vi ska troligen inte gå förrän några dagar ändå. Det är lite fix till ankars som gäller, även om vi nu fått preliminär resa att sikta in oss på.

Vart den går är det ingen idé att säga nu. Saker ändrar sig ju stup i kvarten ändå, men jag kan väl säga att jag ser fram emot trippen med viss skräckblandad förtjusning.

Nu blir det filmkväll för hela slanten!

Dag 27 - del 1

Det blev lyckat igår, ja. Rolig dag, rolig kväll. En del lyckade bilder.

Klockan 13.00 idag börjar vi fylla dockan. Förstå, man är som ett barn på julafton. Det kommer förstås ta sin tid och det är beräknat att vi glider ut i slussen vid 22.00 och sedan ut på det stora blå 01.00 imorgon bitti. Ännu har vi ingen last, men vad spelar det för roll? 16 dagar utan vatten under kölen, det får räcka.

För min del blir det en halvdag idag. Ska ha översyn på tankradarapparaturen på förmiddagen och sen är det hyttstädning under eftermiddagen. Kanske att jag är med senare ikväll och i natt. Koppla lite trossar och sånt.

Men woho, vatten stora vatten, här kommer vi!
Snart i alla fall.

Dag 26

Strålande dag, värmen stiger. Perfekt för ett sista strandhugg. Så får det bli. Efter lunch tar vi, jag och engine cadet Fredrik, bussen in till stan för att känna fast mark under fötterna för sista gången på vi vet inte hur länge. Blir bra, ska bli bra.

Vem är det förresten som tittar in här så gott som dagligen från Chalmers University Network, med dynamisk IP-adress, utan att skriva något? Är du från fakulteten och nyfiken på hur vi sköter oss ombord?

Dag 25

Hej Sverige.

Vi ligger där vi ligger, jobbar där vi är. Det är skitigt och tungt men vi är glada ändå. Det sägs att lördag är ny flytedag. Må så vara, här fryser i alla fall ingen fast.

Hejdå.

Dag 22 - 23

Man blir lite missmodig när båten, Hamburg Star av Monrovia som gled in dagen efter oss, i dockan bredvid lämnar varvet före. Här ligger vi fortfarande med svetsloppor som flyger och nålpistoler som smattrar. Skulle inte förvåna mig om Pink Coral av Valletta, som tog Hamburgs plats, lämnar före oss också. Hammarslagen ekar alltjämt.

Igår var en riktig skitdag. Sju åtta grader, regn, åska. För mig blev det en dag på bryggan. Rätta, uppdatera, klippa, klistra. I sjökort, navigationsvarningar, radiosignalstabeller. Rätt trivsamt när regnet öser ned på båt och stackars varvsarbetare, men ack så enahanda.

Idag fortsatte det i samma stil, men med lite bättre väder. Det såg hotfullt ut här och var, men överlag höll sig regnet borta. Imorgon hoppas jag på blå himmel, vilket skulle betyda stryka livbåten en andra gång. Meditativt och fritt. Man tar med sig musiken ned på landbacken, några penslar, lite färg. Sen kör man över den där båten och blir orangekladdig och i fantasin flyende till kommande vatten, kommande hamnar, hem.

Dagens lunchutsikt - Santa Catarina

En god nyhet är att vi lämnar dockan redan på fredag. Kanske skulle det ändå förvåna mig om Korallen här bredvid hinner smita före oss. Än har vi ingen last, så en stund till ankars är definitivt säker efter varvet. Men kontoret jagar last åt oss och det vore märkligt om en nyrenoverad, nyflaggad båt skulle bli liggande någon längre stund.

Dag 21 - Skruvat

Bästa känslan för att förstå storleken på båten är att ställa sig under den. Titta på ankaret som väger som 12 feta Mercedes, sträcka på nacken vid 9 meter roder eller, som här, ställa sig på propellern. Den är ju löjligt fet, samtidigt som den paradoxalt nog tycks som alldeles för futtig för jättebåten. Ungefär som att sätta en bordsfläkt som framdrivning på en jumbojet. Men, det tycks funka någorlunda ändå.

Det ska bli intressant att köra den här pjäsen. Fast propeller, ingen bowthruster, ett enkelt men funktionellt jätteroder. Kryllar väl av bogserbåtar så fort vi ser eller ska lämna en kaj.

Dag 1 - 20 bildligt

Rotterdams hamn är grotesk, men jag blev lite förtjust i den här bulkkajen ändå. Och om kvällarna är det mycket tjusigt med alla ljus och rökstrimmor.

Sen fick vi bekanta oss med Biscaya, detta vansinneshav. Dessutom på lätten. Oerhört påfrestande.

Tills vi så småningom red ut stormen och knöt fast alongside, i Setubal.

Och väl där bjuder landskapet på en ohygglig stank, som kom härifrån. Och i den här bilden ser man rätt enkelt varifrån jag tog nummer tre. Och i nummer tre syns ju tornet jag bara var tvungen att klättra upp i för att ta nummer fyra, men som jag fick skäll för att jag gjorde. Det var avstängt och dessutom fotoförbud i området. Duktigt.

Och till sist in i dockan.

Det är lite trist att ladda upp bilder som redan känns passé. Tänkte försöka hålla mig med mer dagsaktuella grejer framöver, men ungefär såhär såg det ut fram till varvet där vi ligger nu.

Dag 1 - 20

Jag mönstrade på Bro Premium i Rotterdam för snart tre veckor sen. En mellanstor tanker av modell utebåt. Med över ett år på land kändes det som på tiden, men det var inte helt oproblematiskt.

Det är kul att flyga iväg och landa i ett annat land för tjänstgöring och sen inte veta nånting alls om vart det bär. Det är mindre kul när fartyget är i ett rätt visset skick och besättningen relativt stor. Mindre kul också när internet är trasigt och möjligheterna att kommunicera med hemvärlden liten. Det är just så man känner sig då; liten.

Men ändå, jag var på väg, jag var ute till slut.

Och vi la ut från Rotterdam dag 2 och jag hade fullt upp med att lära mig namn och rutiner och att försöka göra mig nyttig. Det senare visade sig svårast eftersom det redan fanns 2 kadetter ombord (kadett, vilket ord va?). Men det var skönt att se den där fula hamnen, som visserligen ser ut som en stad full av stjärnor om kvällen, bli mindre och mindre akter om oss. Sakta gled vi ut i Engelska kanalen och innan var och en gick hem till sig pratade vi lite om kommande väder utmed vår resa. Det talades om hårt väder och jag såg filippinare som bara skakade på huvudet och muttrade ”Biscaya, Biscaya” för sig själva.

När jag vaknade på onsdagen och gick ner i mässen för frukost hade jag Dovers vita klippor som utsikt och jag fylldes av lyckokänslor. Båten rullade sakta fram och åter och jag hoppades på lite grövre sjö längre fram, då vi skulle runda Frankrikes nordvästra spets. Jag tänkte sakta på människorna hemma och tyckte för en stund synd om dem. Sällan eller aldrig får de uppleva just det här, att lägga ut på ett öppet hav för att bli obetydlig under den svarta rymden.

Nästa dag vaknade jag 03.30 av att jag höll på att trilla ur kojen. Sen var det 100 timmar av vakenhet. 100 timmar av utebliven aptit. 100 timmar av ständigt gungande och jag började förstå det där muttrandet jag hade hört dagen innan, ty när dagarna mest går ut på att hålla i sig tappar man till slut humöret och blir förbannad, men utan att kunna rikta irritationen mot någon. Vem ska man skylla vädret på?

Vi fick stormen in på styrbords bog och under andra dagen, den värsta, var vi tvungna att kryssa i 5 knop för att över huvud taget komma någon vart. Vågberg efter vågberg sköljer över båten och vinden ryter så att det omöjligt går att prata utanför bygget. Horisonten utgörs av en grå massa där hav och moln möts och ibland fick jag känslan att vågorna var så höga att de faktiskt nådde upp till molnen, särskilt då båten krängde över 45 grader så att golvet påminde mer om en vägg än just golv.

Samtidigt, när man är där ute, går det inte att blunda för skönheten i naturkrafterna. Det är så rasande fint och stort och man ser stormfåglar hänga över däck och delfiner utmed sidan på båten och man undrar vad vi, människorna, gör där ute när det är som allra argast och vi är som allra minst och maktlösa.

Så småningom lyckades vi ta oss igenom vädret och siktade Portugals kust. Vågorna hade lagt sig och termometern visade 16 grader. Ett bergigt landskap tecknade sig framför oss och på söndagen, dag 7, gick vi in och la oss för ankar i en bassäng strax utanför Setubal. Så oändligt skönt att höra ankarkättingen rassla till där framme. Stillheten som sen infann sig när vi vridit upp mot den svaga strömmen var gudalik.

Där låg vi till dag 11 då vi gick in i torrdockan på varvet Lisnave och vid 02.00 på fredagsmorgonen började de tömma dockan på vatten och sen dess har vi legat helt still här.

Båten blev för ett par dagar sedan dansk. Utflaggningen (tack, blå regering) pågår för fullt och Bro Premium från Broström skulle nu bli Camilla Maersk tillhörande just Maersk. Då är det fullständig översyn med nytt av det mesta och eftersom vi är i Portugal har vi redan fått slå på 9 dagar till den kalkylerade liggetiden.

Här ska vi vara fram till den 6-7 december och därefter ryktas det om ARA och sen New York. Hur det blir vet ingen, men det är vad vi siktar in oss på nu.

Varvet i sig är helt osexigt. Liksom allt annat i det här landet är det skabbigt och nedgånget. När vi har frånlandsvind fylls luftrummet av en svavelstank från de närliggande industrierna som får Grums att framstå som en ljuv sommaräng. Det kryllar av udda människor här och det är väl det jag tar med mig som mitt kanske starkaste intryck härifrån; de många fantastiska karaktärer vi ser varje dag. En av de största tillhör mannen som äger kiosken precis utanför gaten till varvet. Där betalar varvsgubbarna 1 Euro för en flaska öl över disk, men får den sedan levererad genom taggtråden på baksidan eftersom det är otillåtet för mannen i kiosken att sälja. Alla vet men ingen gör något åt det, ty fångas det inte på kamera så finns det inte.

I skrivande stund är jag av någon anledning ledig. Vi har fria söndagar, men har tydligen inte så mycket att greja med idag heller. Alltså bär det av inåt stan strax. Setubal är fullt av gamla nedgångna slitna övergivna hus och kvarter. Som om staden byggdes för 75 år sen och att man därefter har förbjudit allt vad renovering och reparation av arkitektur heter.

Men, det är äkta och jag gillar det. Gränderna är många, originalen och karaktärerna oändliga, och ölen är billig. Mellan 8-12 kronor för en 33:a på restaurang får anses godkänt.

Det är lite si och så med internet ombord. Det svajar lite som det vill, nu när det kommit igång efter fyra veckors trasighet, och det tar oändligt mycket tid att ladda upp bilder. Men jag ska försöka få till det där så småningom också.