Första båten

Okej, paus i sjövägsregler och ARPA.

Det här är Grande Angola, systerbåt till Grande Argentina som var det första handelsskepp jag seglade. Nå, kanske inte identiska systrar eftersom de skiljer sig en aning i antal bildäck för om L/2 och i backens utformning, men i övrigt helt lika.

Har ni sett nåt så anskrämligt? Som om man ansträngt sig för att bygga båten så ful som möjligt. Dessutom byggd i Fiat-plåt som rostar bort på nolltid.

Månad efter månad efter månad fylls de här båtarna, om det är 4 eller 5 stycken, med överbliven skit från Europa som inte längre är oss tjänliga. Men som i bästa fall duger där nere. Alternativt, och mer troligt, hamnar de flesta fraktade varor direkt på tippen. Inte deras tipp, utan vår. Men i deras länder.

Tog den här bilden inne i Amsterdams hamnlabyrint när jag var ute på Navigo, just när Angola ligger vid den kaj som jag mönstrade av vid drygt två veckor tidigare. Rätt nöjd över situationen, att jag var där jag var där och då, att det bara blev en vända ner till Västafrika och inte två som planerat.

Även den filippinska delen av besättningen ombord på Navigo tycktes nöjda över av att inte vara ombord på den gulvita damen. De liksom jag vill mena att tankbåt is da shit! Ändå skulle jag verkligen inte vilja ha den törnen ogjord. Afrika var.. lärorikt.

Åter till dagis

Jag har aldrig varit en vän av stora sammanhang. Ingen middagsätare. Tvåsamhet och direkta samtal tilltalar mig mer. Därför kände jag mig lite avig när jag gick för att möta klassen igen igår. Lite som första dagen i förskolan när man stod utanför grindarna och drog sig för att gå in bland en massa nya ansikten som genast fann sig tillrätta i gruppen.

Men. Jag håller på med ett experiment av en slags mentalfysiologisk karaktär med socialpsykologiska inslag här som nu till en tredjedel är avklarat, och försökskaninen är jag. Och plötsligt hade jag befälet över situationen. Det tog inte mer än två minuter att få ordning och reda i konstellationerna och känslan av ”gött gäng” var nästan omedelbar. Märkligt häftigt och riktigt roligt.

Givetvis lätta lena introduktionsföreläsningar hela måndagen och idag en djupdykning ner i simulatorn med ARPA-körning. Inga konstigheter direkt, men ändå gäller det att hänga med. För godkänt på den kursen krävs inte bara 100% rätt på tentan, utan även en godkänd ”uppkörning” i en säkert alldeles vansinnigt tilltrasslad trafiksituation. Haha, uppkörning? Tja, det är nog ingen dum idé, även om tanken känns ovan.

Nu tar vi långhelg här innan det drar igång på riktigt nästa vecka. Två dagars hopp & lek första veckan efter fem månaders skolfrånvaro är väl vad man kan kalla för en riktig dagisstart.

Sex av 16

Imorgon drar läsperiod två igång och de lata dagarna är därmed över. Det som står för dörren är Sjöfartsekonomi, Sjömanskap C och Nautiska instrument.

Eftersom jag redan sitter på 165p i ekonomi känns den första kursen lite överflödig, även om det kanske kan vara intressant med lite specifik ekonomi. Sjömanskap C är kort och gott samtliga sjövägsregler och en herrans massa simulatorkörning. Nautiska instrument föreställer jag mig att det blir som det brukar: En grundlig historisk inblick samt vad som gäller och är användbart på dagens bryggor.

Tänker lite på den första törnen. Vad visste man då? Inte väldigt mycket egentligen. Men säkerligen uppvägdes vilsenheten av den entusiasm man kände. Lär väl säga samma sak om både ett och två år om där jag är nu. Dock känns första året som den största tröskeln, vilket säkert speglar antalet återvändande imorgon.

Nyårsafton firade jag i Dakar och till Lagos kom jag fem dagar senare. Det var en kontrasternas stad. 8 miljoner människor. Skyskrapor och hyddor. Lyxjakter och kanoter. Det sägs att ingenstans på jorden är ett människoliv värt så lite som här. Det är säkert så. Och säkert är att de halvsjunkna skeppen som vilar på flodbottnen inte är särskilt mycket värda heller. Ute på redden låg bortåt 170 skepp som alla såg ut att snart gå samma öde till mötes i hamninloppet och upp i floden.

Imorgon påbörjar 3:orna sitt läsårs vända till sjöss. Och dit har man själv ett helt år. Känns som en evighet.

Vägskäl

Det är färdigskrivet här i nuvarande form.

Jag har lite drygt 2½ år kvar tills jag får ut mina papper. Resterande tid, text & bild avhandlar enbart den smala vägen dit.

Om och när jag lyfter betraktelsepennan någon annanstans återstår att se.

Lite thinner i ögat, tant?

Träffade en surjävel förut i affären. Generationer emellan oss. Har man rätt att vara förbannad och otrevlig mot allt och alla på ålderns höst?

Jag fattar inte hur man kan stå ut med sig själv i ständig ilska och misstänksamhet. Tänk att varje dag vakna upp med utgångsläget att allt är skit. Hela världen är skit. Alla människor är skit. Vad har man för anledning att gå upp om morgonen då? Kanske för att göra livet lite jävligare för alla som åtminstone försöker bjuda på ett leende och som fortfarande, trots allt, tror gott om människor. Eller vad?

Såna människor förtjänar en droppe thinner i ögat, tänkte jag.

Hon borde flytta hit. Bittra människor borde det. Här kan de väl bo med besserwissrar och Jantelagsvurmare. Finns det, förutom ständigt vreda gubbar & kärringar, något mer tröttande än människor som hävdar att de är realister när de i själva verket är ogina pessimister som aldrig unnar en annan människa välmående och framgång?

Högt i tak

Jag har snöat in på svartvitt ser ni. Försöker bli bättre på monokroma konverteringar. Svartvitt är skiten just nu, skulle man kunna säga. Men vet ni hur svårt det är att få gråskalan levande och kontrastrik utan att gå till överdrift? Testar ständigt olika arbetsflöden men hittar aldrig något standardrecept.

Den här bilden då. Svart som satan i vänsterkant och ställvis helt utfrätta moln. Jag skulle väl kunna jobba vidare, men jag tycker inte motivet och bilden i sig är tillräckligt speciell för att lägga ner mer möda. Men tja, med förutsättningarna blev det.. ja, någorlunda ändå. Väl?

Hörrni mästerfotografer. Hur bär ni er åt för att få snygga konverteringar? Ser ni bilden på något vis i svartvitt redan vid fototillfället eller hur gör ni? Jag vill veta.

Det är förresten en väldig tur att glädje smittar lättare och har kortare inkubationstid än bitterhet. Mest tyckte jag egentligen synd om tanten och undrade vad för jävligheter hon egentligen fått utstå under sin livsresa. Att formas till ett ondsketroll sker inte över en natt.

En dags flöde av vänliga ord skulle nog ha bättre effekt där än thinner ändå.
Hoppas jag.

Nya ögon kanske

Jag har i stort sett bestämt mig för att lägga mig under lasern och låta fixa synen en gång för alla. Linser är bra men tröttande. Och dyrt. Åtminstone om man är så pass vanskapt som jag.

Om jag vore född på stenåldern hade jag satt spjutet i mina jaktkamrater istället för i björnen. Jag vore totalt oduglig och jag hade dött av svält eller blivit ihjälslagen. Nu är man begåvad med tur och har blivit född in i en tid med värmande fik, linser och lasermaskiner istället. Möjlighet att överleva finns alltså och man har dessutom goda valmöjligheter gällande korrigeringsalternativ.

Och till Lejas gick jag för att fundera över det hela. Märkte när jag kom hem att jag råkat bränna av en bild när jag fumlat vid kassan för att betala och förmodligen försökt klia mig i nacken samtidigt. Det blev, bortsett från det monokroma, lustigt nog en bild som ganska exakt motsvarar den bild mina ögon signalerar till min hjärna utan korrigering.

Världen som jag ser den

Tänkte såhär. Tjuvoptikern snor mig på ca 1.500 spänn i halvåret, vilket gör 30.000 på tio år. Vilken anledning finns det då att inte korrigera synen ordentligt när man dessutom slipper besväret med linser och glasögon under samma tid?

Laser är bra grejer väl?

Eftersom vi aldrig pratar, aldrig ses

På ett berg här alldeles intill kan man se ut över allting. Staden, hamnen, fjorden. Där är fint att stå en stund för sig själv.

Bilarna far omkring där nere. Ur skorstenarna på fartygen ryker det beskedligt. E6:ans trafik dundrar fram över bron där ute. Som betraktare känns allting efter en stund som ett tv-spel som aldrig tar slut. Det bara lugnar ner sig lite framåt kvällen och natten.

Kommer att tänka på den där dagen för snart två år sen. Jag stod på pojkrummet och såg en stadsbuss susa förbi och jag vill springa ikapp den, stanna den och skälla ut busschauffören och fråga honom om han inte fattade att något allvarligt hade hänt här. Hur kunde han vara så oberörd och bara köra sin buss som om ingenting hade hänt? Det ville jag veta.

Idag, på berget, när sorgen är läkt men saknaden fortfarande biter sig fast kan jag le lite åt mig själv för det där. Jag ville väl ha en tyst minut antar jag. En tyst dag.

Och långt där nere far bilarna outtröttliga fram och då undrar jag hur många som far omkring som egentligen också vill stoppa bussar. Som det hänt något allvarligt för, såna vars värld just stannat upp.

Hur många har förlorat en nära älskad just idag? Vem har funnit kärleken? Har någon just lämnat in pappren till tingsrätten? Fick någon besked om cancer där uppe på sjukhuset förut? Längtar någon hem efter jobbet för att tillsammans planera inför altaret?

Lycka, smärta, kärlek, sorg, gemenskap, hat. Allt ryms i en dag. Från berget ser allt det där ut som ett tv-spel och bussarna får väl fortsätta sitt åkande ifred antar jag, trots att de egentligen aldrig borde kunna rulla en meter.

Världen är brutal och vacker en stund där uppifrån idag.

Mår ni bra där ute?

Idag tar fem personer livet av sig i Sverige. Medan du äter middag sparkar någon undan stolen och dinglar i bjälken. När du läser en saga för dina barn blåser en annan skallen av sig. När du släcker ljuset ikväll ligger någon med uppskurna handleder i ett badkar. Kanske började den här dagen med att någon ställde sig framför tåget samtidigt som en olycksbroder eller syster fyllde buken med allt som medicin- och barskåpen kunde erbjuda.

Jag läser lokaltidningen vid frukosten om skammen att bära på självmordstankar. En skam som är så stark att suicidalitet inte upptäcks förrän det är för sent.

Jag läser om modern vars son i omgångar varit inlagd på sjukhus för vård av mental instabilitet och självmordsbenägenhet. Senaste besöket beskrivs som följer:

Sist mitt barn var på sjukhuset för planerad vård på psykiatrisk avdelning fanns det inte en sängplats varken i rum eller i korridor. Till och med tv-soffan var fylld med patienter. Den enda plats som erbjuds var att ”sittsova” vid ett matsalsbord. Som tur var så var vi båda föräldrar med och kunde stötta vårt barn vid varje sida så att han inte ramlade i golvet. För att kunna lägga huvudet på matsalsbordet fick vi en kudde av personalen.

Det här står ju i rakt motsatsförhållande till folks ovilja att söka vård. En ren paradox vilken får åtminstone mig att undra hur stort mörkertalet är där ute. Hur fan mår folk egentligen?

Socialstyrelsen registrerar givetvis antal självmord, men myndigheten registrerar mig veterligen inga försök. Vare sig de uppdagas eller ej. Kanske går det fem försök på varje lyckat. Kanske fler, kanske färre.

Men varför?

Varför är det så fullt på psykvårdens instanser? Mår folk i allmänhet sämre, och varför då i så fall? Är resurserna otillräckliga?

Samtidigt som dessa fem personer tar livet av sig idag så dör 1-2 personer i trafiken, vilket får mig att undra hur de som förfogar över våra skattemedel resonerar och prioriterar.

Är bilförarens liv mer värt än den ofrivilligt psykiskt sjukes?

Tillägg: Läste just Aftonbladet som rapporterar om 2 döda i trafiken. Man rapporterar inget om några självmord. De 2 döda är förstanyhet.

Slutsats?

SD i Riksdagen?

Svenskans viktigaste ord är varför. Vill man veta samband mellan orsak och verkan, handling och konsekvens är det ett givet ord att använda sig av. Därför brukar jag nollställa mig själv och använda det ordet flitigt när jag försöker förstå diverse tillstånd och fenomen.

I det här fallet: Sverigedemokraternas ökade väljarstöd.

Varför möts vi nästa höst av ett val där det partiet i allra högsta grad är aktuellt?

Min teori, efter att ha läst in mig någorlunda väl på deras partiprogam samt Jimmie Åkessons aktuella debattartikel, är att integrationspolitiken har misslyckats.

Sverigedemokraterna har i Åkesson en retoriskt skicklig ledare vars budskap tilltalar många som önskar en tydlig klar linje, främst vad gäller invandringsfrågan. Ty deras övriga program är alltför nationalromantiskt och drömskt för att någon väljarkår i större omfattning kan ta det på tillräckligt stort allvar för att lyfta sina fingrar vid valurnorna och kryssa Åkesson.

Men invandringen är en brännande fråga som är påtaglig och som direkt påverkar väldigt många människor i deras vardag. En vardag som långt fler än vad som öppet vill erkänna det är missnöjda med.

Återigen: Varför?

Faktorer som tröghet i kulturell omställning och visst obehag eller rentav rädsla för det okända spelar helt säkert in. Vad som definitivt spelar in är den förvridna brottsstatistiken där invandrare sägs utgöra en oacceptabelt stor andel.

Vad som är anmärkningsvärt i det här fallet är att den största delen av brottskakan som begås av icke-svenskar står norrmän, danskar och finnar för. Alltså invandrare från våra nordiska grannländer. Ändå är det främst den utomeuropeiska invandringen SD vill begränsa eller helst stoppa helt.

Den kriminellt belastade norrmannen syns inte. Det är okej att möta honom i en mörk gränd eller ensam på pendelstationen. Råkar man bli våldtagen är det naturligtvis hemskt på alla sätt och vis, men den våldtäkten kunde lika gärna utförts av en svensk. Vi ser ju likadana ut, tycks man resonera.

Är mannen av sydeuropeiskt eller ännu värre, av arabiskt (läs Åkessons debattartikel för att få klarhet i partiets syn på araber/muslimer) eller afrikanskt ursprung, så är handlingen en våldtäkt på hela vårt samhälle och vår humanistiska öppenhet. Det känns som kniven i ryggen på varenda skattebetalare i Sverige och det börjar koka ute i stugorna.

Om vi kallar SD för ett populistiskt missnöjesparti, ja då måste vi väl tolka ett eventuellt mandat som att svensken faktiskt ÄR missnöjd?

Jag tillhör dem som menar att vi inte bör gå till urnorna för att förhindra SD får mandat i Riksdagen. Vi bör inte ens ha partiets eventuella frammarsch i åtanke. Vi bör gå till urnorna för att rösta på det parti, om något, som ligger närmast våra egna ideal och värderingar. Ty det är då demokratin arbetar som den egentligen var tänkt att göra.

Är det sedan så att SD får tillräckligt stort stöd av väljarkåren för att erhålla mandat, ja då är det svenska folkets vilja. Och det om något borde vara en väckarklocka på att det här landets befolkning trots allt inte är helt nöjd med strukturen av dagens invandring. Jag tror till och med det är så att Åkessons parti skulle få bortåt det dubbla röstantalet om vi kunde garantera anonymitet vid urnorna och frågan ”vilket parti röstade du på?” förbjöds.

Att slippa stå till svars för sina politiska åsikter är det många som önskar och jag tror att många i sådant fall skulle lägga sin röst på det parti som de utåt sett idag frynter åt som ett larvigt missnöjesparti som driver sin verksamhet i sann populistisk anda. Ty det kokar i stugorna, i förorterna, på hembyggsmötena, vid korvkiosken. Ändå blir man fucked for life om man säger något politiskt inkorrekt i det offentliga rummet som kan tolkas negativt och inhumant gällande invandringen.

Och de som dömer är de som själva inget hellre önskar än att orden de just fördömde kunde bli verklighet.

Svaret på detta Varför är dock alltför komplext för att jag ska våga mig på något som ens liknar en hållbar teori.

Men Svensson är missnöjd, det måste vi konstatera vare sig vi vill eller ej! Och klart är således att SD är en konsekvens av nuvarande och tidigare integrationspolitik samt att Jimmie Åkesson därför, lite förenklat, ingenting vore utan araben som våldtar.

Frågan är nu om ett SD i Riksdagen vore nyttigt för Sverige eller inte och/eller om sittande politiker på något sätt hinner blidka den med dagens integrationspolitik missnöjda del av befolkningen innan vi går till val nästa höst.

Vad tror ni?

Fotomisär

Jag tror jag skrev världens längsta text om hur komplett värdelös jag är på foto nyss. För så känns det ibland. Som nu.

Sammanfattat och inte fullt så självkritiskt:

Ut idag, ner till varvet för att få bort tvättbjörnarna från näthinnan. Fyrar av bortåt 140 bilder. Två möjligen tre blev användbara. På dessa testar jag en helt ny väg i efterarbetet eftersom jag ännu inte funnit något för mig typiskt signum som jag trivs med.

Jag hittade bl.a. ett gammalt förråd med en massa dammiga oljefat som fick stå modeller. Ville förstärka känslan av förfluten tid och övergivenhet i redigeringen.

Lyckas det?

Gå in på bildligt och kika! Vad är den spontana känslan? Vad kunde göras bättre för att ytterligare förstärka känslan jag är ute efter?

I need feedback, mkay?

Får det lov att vara en tvättbjörnspäls till jul?

Se hela klippet. Stå ut.

Bloggtips - Fotorelaterat

Tänkte därför jag skulle dela med mig av ett högst varierat knippe skribenter/fotografer jag uppskattar särskilt. Med det sagt menar jag inte att de är absoluta favoriter (förutom en då), utan ca en handfull av dem jag gillar.

Petter

Plåtar en vardag som verkligen kan suga tag i en. Gillar särskilt det han gör i svartvitt och det polaroidinfluerade. Skriver dessutom fantastiskt spretigt, oväntat, naket utan att bli alltför påträngande.

EvelinaMaria

Den udda sårbara ömsinta tankfulla fågeln. Alltid så oerhört glädjande att se en ung människa som inte dragits med i ytlighets- och dumhetsracet, trots de många inläggen av arten såhär ser jag ut idag. Sammansättningen av text & bild är ibland rent lysande. Plus att redigeringen är tilltalande. Man får hopp om morgondagen av henne.

Camilla

Tar bilder jag bara kan drömma om. Hon är som en LP-skiva vars storhet man inte inser förrän efter 100 lyssningar. Men sen sitter den där, för gott, och man slutar aldrig imponeras. En absolut favoritfotograf. Scrolla och njut!

Bonus I: Nikon VS Canon
Bonus II: Landskap

Jag hittade en sko när jag var ute och gick idag och har inget emot att få tips om andra bloggar med någorlunda kaliber.

Vad gör skon här? Har den gått långt?

Bonus III: Skickliga vännen Annas blogg respektive fotosida.

Girly Headbanging

Tänkte jag skulle recensera en gammal platta här. Första gången på ett helt år jag handlat musik faktiskt - senaste var Lundells Omaha. Och anledningen är att varken spotify och grooveshark har ljudet som krävs för att få ut mesta möjliga av plattan.

Nickelback har en riktig pärla i Dark Horse. Ljudbilden är nästan löjligt kompakt, riffen tighta och melodierna varierade och här och var rent briljanta när de kombineras med 100%-ig instrumentbehandling. Produktionen är rakt igenom alldeles fantastisk, även om det paradoxalt nog är just produktionen och arren jag har mina få problemen med. Den är aningen för inställsam och cheerleadertuggummifeminin, vilket helt klart är ett medvetet knep. Plattan har - i mina öron - alltså sina brister och tillkortakommanden, men dessa är långt färre än fördelarna.

Det är tydligt att man vänder sig till en bred publik med Dark Horse. Här finns vassa traditionellt ösiga spår blandade med simpla kärleksviskningar samt några spår som fungerar som fogmassa däremellan. En liten flirt till mer renodlade rockers finns också, men där misslyckas man kapitalt måste jag säga. Bandet klarar inte av att leverera den ilskan på ett trovärdigt sätt. Samtidigt är det så väldigt befriande med en skiva som arbetar sig genom hela sin längd utan att dö efter den där enda hiten som så många album byggs kring idag.

Sångerna?

Märkligt nog är låtmaterialet en av de svagare punkterna på plattan. Detta trots faktumet att endast ett, möjligen två, spår hamnar under 4 i betyg, vilket säger en hel del om hur gediget hantverk vi har att göra med. Det är fortfarande så, efter ca 140 lyssningar, att de fyra bästa spåren inte börjat svaja eller tråka ut mig, medan de inledningsvis för plattan relativt anonyma mellanspåren tagit några kliv upp eller ner.

Låtar som I’d Come For You och Never Gonna Be Alone är bra, men ack så inställsamma vilket titlarna redan tydligt skvallrar om. Det blir nästan plågsamt uppenbart att de bereds plats för att tilltala en publik som är svag för hårdrocksballader, och har man två stycken välskrivna sådana på en platta är succén nästan given. Samma människor som smälte för Motley Crues Home Sweet Home, Metallicas Nothing Else Matters och Bon Jovis Bed Of Roses pinnar säkerligen iväg till skivbutiken även nu. Människor som inte riktigt känner sig hemma i genren men som gillar de mjukare spåren är här uppenbara måltavlor.

Givetvis håller den på radio från skivan mest spelade Gotta Be Somebody än. Men som bästa spår får den se sig passerad av If Today Was Your Last Day, Something In Your Mouth och Burn It To The Ground. Den sistnämnda är ohejdbar i sin pumpande tvåtakt och jag blir helt förtjust av synkoperna som sitter perfekt. För att inte tala om det geniala att låta basen följa gitarriffet i en låt som denna. Och det är här jag övertygas om att Chad Kroeger är det bästa som hänt sedan Hetfield lämnade 80-talet och Staley kilade vidare. Vilken ohygglig röstkapacitet han besitter, den här mannen. Ja, Dave Grohl tar i så att halsmandlarna flyger, men aldrig att han sätter tonerna lika distinkt som Kroeger och han har i ärlighetens namn inte hälften av behagligheten i själva rösten.

Okej. Ska man ge sig på den här plattan är If Today Was Your Last Day ett givet förstaval att lyssna in sig på och som även går att ta till sig någorlunda i streamad form. Det är relativt mjukt i både vers och refräng, lagom neddistad, medan Kroeger spänner bågen bara tillräckligt hårt utan att spränga sig i någon ände av registret. Lyriken är fin men tämligen enkel, utan att för den sakens skull bli simpel, och man träffar här och var fullständigt rätt när det gäller sammansvetsning av alla inblandade instrument, text och röstemfasering. Den är vad man kan kalla för en i sin enkelhet perfekt låt.

Den enda kalkonen och det enda spår som hamnar under en trea är Next Go Round, i vilken bandet blandar trashgitarrer med burksång – ett värdelöst trick. Dock räddas låten av en hyfsad refräng.

Sammantaget är produktion och ljudbild så fantastiskt genomarbetade och snygga, om än alltså lite girly. Mest instrumentalt imponerad blir jag av basisten som har ett riktigt distinkt skönt driv, även om de rappa trummorna sitter väldigt tight och gitarren är stensäker. Men. Tveklöst och till sist är det Kroegers enorma röst som bär den här plattan ända in i mål.

I tider av jakt på enstaka hits är Dark Horse en solklar 5:a.

Är ni förresten inte med på vad jag menar med girly är det bara att titta på den monumentalt fåniga videon här. Varför varför VARFÖR? Kroegers blick är det enda förlåtande.

Tusenbroder går i graven

Nej, det är inte så dramatiskt, men när jag läste igenom min gamla blogg igår så skruvade jag en aning på mig. Generades. Kände inte riktigt igen mig. Var jag verkligen så dyster och svårmodig, då under åren i Stockholm?

Jag använde det där namnet eftersom jag kände mig som den ständigt stampande. Han som aldrig kommer någonvart. Som till slut alltid misslyckas med vad än han tar sig för. Och jag antar att jag verkligen var en Tusenbroder, så långt man nu kan vara en sådan utan att vara kriminell, av texterna att döma.

Så känner jag inte längre. Och det väldigt mycket tack vare hav och nytt liv. Därför fick namnet försvinna (för gott?) och därför ändrade jag om här litegrann. Lite gråare än jag tänkt mig blev det, därav den lilla blå himmelsbilden i headern som är en del av inloppet till Kaliningrad, men texten kontrasteras bättre mot bakgrunden nu än tidigare.

Återstår att se om det håller lika länge som jag vill.

För övrigt snöar det här och har gjort så ända sedan imorse. Där fick jag för mitt gårdagliga oktoberfjäsk!

Oberörd?

Det anstår en bloggare att någon gång lägga ut en larvig bild a la hej nu tar jag kort på mig själv i solglasögon och ser så oberörd ut jag kan. Vilket jag förvisso är.

Sekunderna senare klev jag ut i solen. Skön dag, bra promenad. Lunch på stan med Jerkoff, mannen med bröllopet. Trebarnsfar nu. Hur i helvete..? När hände det? Får veta att det är 6 år sen jag toastmastrade. Lätt strosande i hamnen sen.

Oktober förvånar mig i år. Vädret är bitande kallt med heldagsfrusna vattenpölar här och var. Men so far är det alldeles makalöst skönt. Hundrafallt hellre klart och kallt än grått och ljummet.

Piloterna behövdes idag.

Knäcktips

Under kommande vinter och vår kommer mina levnadsvanor att övertrassera allt som finns på banken. CSN klarar helt enkelt inte av att tillfredsställa kontot på ett fullgott sätt. Jag behöver alltså någon form av sidoinkomst här inom kort.

Det ultimata vore ett i Göteborg sjöorienterat knäck med flextid och övervakningsrelaterade uppgifter som tillåter samtida studier under välbetalda timmars flykt. Men det kanske vore att gapa efter lite mycket (apropå att sikta högt), inser jag.

Jag är väl därför öppen för i stort sett alla idéer. Utom telemarketing.

Så, dela med er av era bästa tips tack. Jag vet att det kryllar av bildade f.d. och nuvarande studenter som hänger på den här sidan från tid till annan.

Vad gjorde ni själva när CSN satte er på diet?

Mjukstart

Hade ett möte idag för redovisning av mina förehavanden under sommaren och den tidiga hösten. Gick alldeles galant. 15 stiliga poäng fixade.

Knepig känsla att rycka upp dörrarna igen här. Lite som att kliva över tröskeln till sommarstugan som stått tom nästan ett halvår. Det är bekant men man vet inte riktigt vad som väntar där inne och man behöver en stund på sig att känna in och bekanta sig igen. Nya ansikten överallt så klart, men en av tjejerna i caféterian nickade i alla fall igenkännande. Hon firade återseendet med att skamlöst sno femton spänn ur fickan på mig för en stackars kaffe istället för tolv som det var innan sommaren. Det rimmar väl inte på något sätt med dagens deflation, va?

Igår. Fyra veckor sen jag klev av. Rastlöst här, ännu i dagarna tolv.

Ett klassiskt dilemma

Vad är välmening och vad är elakhet? Går det att säga till på ett sätt som inte verkar missunnsamt eller nedtryckande?

Jag är min störste kritiker, tvivelsutan. När jag stått på bryggan och kört har jag ena stunden känt att jag var född till detta, medan jag i andra stunder blivit övertygad om att det här fixar jag aldrig. Som när vi korsade Engelska kanalen i vintras, på väg från Rotterdam till Edinburgh. Hur ska jag någonsin få pejl på korrekt beteende i en TSS där det kryllar av korsande, upphinnande och mötande trafik? Hur agerar jag i ett krisläge? Det är ingen gammal Volvo som man kan köra in till kanten en stund medan man funderar ut nästa steg, utan en tanker med säg 150.000.000 liter råolja med en stoppsträcka på 4 kilometer man riskerar sätta på grund eller trycka upp i sidan på en mötande båt.

Alla beslut måste vara korrekta, alla situationer måste bedömas riktigt. Och det är mitt omdöme som är skillnaden mellan en fullständig miljökatastrof och en avvärjd situation. Det finns inga gör om gör rätt där ute.

De flesta matroser, styrmän och kaptener jag arbetat med har peppat mig i mina tvivlande stunder. Jag blir intalad att jag ligger bra till. Att jag är stabil och gör bra ifrån mig och kommer bli en skicklig sjöofficer.

Sånt hjälper. Men det hindrar mig inte från att nitiskt värdera min kapacitet och talang för yrket.

Det här kritiska ögat följer med mig i andra sammanhang, på gott och ont. Jag ser ganska snart om en person är lämplig eller inte för ett visst yrke, förutsatt att jag har något litet kunskap om vad som krävs för att fixa jobbet. Och nu sitter jag i ett läge där jag inte vet om jag ska fortsätta peppa eller faktiskt säga som det är.

Två vänner har gått på en folkhögskola här i närheten. De har läst journalistik. Båda är färdiga sen en god tid och de titulerar sig numera journalist. En av dem har begåvningen och arbetar på Radio France i Paris, medan den andre är blind inför sin egen begränsning och hankar sig därmed fram på ICA och diverse restauranger i sitt oförstånd och bitterhet över att ingen redaktion ser hennes talang.

Det är inget fel, snarare tvärtom, att sikta högt. Men när man siktat för högt och låter sig förblindas av målet, ska man då som åskådare tiga eller tala? Och hur berättar man för någon som brinner för sin sak att anledningen till att ingen redaktion ser talangen beror på att där inte finns någon talang att se?

Hur säger man att man som skrivande reporter bör känna till så basala saker som skillnaden mellan han/honom, mera/flera, krönika/kolumn, deadline/frilans? Hur, när hon nu envisas, säger man smidigast att hon åtminstone bör underhålla, vårda och förhoppningsvis utveckla sitt skrivande i väntan och sökandet efter jobb?

Jag tog examen. Jag ÄR journalist, fatta!?

Döva öron.

Hennes ilska och med en journalists mått mätt usla språk påminner om Joseph Goebbels sista utspel i Berlin där han skrapade ihop barn och gamla i der volkssturm mot ryssarna i försvaret av huvudstaden. Dåligt utrustade skulle de försvara huvudstaden mot en fullständigt överlägsen armé. Det de saknade i kläder och vapen skulle kompenseras med en glödande vilja och tro på der endsieg. Givetvis blev det blodbad och slarvsylta av både gossar och gubbar innan Adolf satte pistolen mot skallen. Totalt onödigt.

Dilemmat här är detsamma. Fienden - de medsökande - är orubbligt överlägsna och hon har inte utrustningen, varför det är totalt onödigt att hon i åratal envist stångar huvudet blodigt mot väggen och långsamt förvandlar sig själv till slarvsylta. Ty det är vad hon kommer att göra innan hon faktiskt inser att hennes kapacitet inte räcker till.

Men hur i hela världen säger man det här på ett skonsamt sätt? Hur tar man i all välmening drömmarna från någon utan att knäcka ryggraden och kanske lusten att leva?

Sweet Monday

Okej, jag är ganska säker på att jag såg två storkar och en häger genom bussfönstret på vägen hem. Normalt brukar det knalla omkring kor och får i sjöhagen intill Nordens Ark alldeles där Åbyfjorden slutar, men så fel kan jag inte ha sett. Trots den där missen i Äppelviken där jag tog fel på en hare och en fasan så är jag inte komplett värdelös på djur.

Storkar. Vad gör de här? Ska inte de vara i Afrika nu? Och hur kan man förresten kalla en buss som tar 1.47 på sig att avverka 5,5 mil för expressbuss?

Well, jag laddade mobilen med den bästa musiken just nu och stack sen ut på långpromenad. Tänkte se hur Gustafsberg ter sig i oktober. Går förbi badrestaurangen och kikar in. Vaktmästaren har inte brytt sig om att fönsterputsa på länge, och det får man väl med tanke på årstiden förlåta honom för men ja, det är lite fint där innanför de skitiga rutorna. Vet inte om det var ett julbord eller bröllop som fick mig innanför dörrarna senast.

Honnörsbordet. Det var där jag satt. Och stod. Och delade ut ordet och skålar. Svårt att idag tänka mig in i rollen jag hade då, som toastmaster på en vapenbroders största dag. Men jag löste det med bravur sa förståsigpåarna. Åtminstone tills det var dags för brudvalsen då jag råkade dra ur sladden till musikanläggningen så att det blev dödstyst i salen runt det dansanta lyckliga paret.

Går vidare med ett åt det minnet gott leende ner mot det fina fiket Snäckan. Helgöppet nu bara. Vandrarhemmet igenbommat likaså. Men här är fint, även om hösten. Lönnen brinner stilla och det är bara några få båtar kvar i vattnet. De gamla villorna står dödstysta och ståtliga. Några ligger planerat fint vid slänterna medan andra tycks som sporadiskt utkastade och fästade utmed bergssidorna lite längre bort.

Ut mot Lindesnäs och Rödön. Herregud vilka fester vi höll sent om vårterminerna där. Att ingen slog ihjäl sig när det klättrades på de vassa branta klipporna är ett under.

Jag slår mig ner på samma plats som för drygt ett år sen, då när jag bröt in på min nya väg. Vyn är lite kallare nu men samtidigt lite fylligare. Tvärs över fjorden ligger en bilbåt vid en bulkkaj och två kylbåtar har båda förliga ankare på botten och poppens trossar är stadigt hivade runt pollare på ön bakom skeppen. Upplagda båtar. Lågkonjunkturens ansikten.

Tänkarbryggan

Någon som förresten sett Kocken med bl.a. Kjell Bergkvist? Den utspelades just ombord på Snow Drift som ligger där svårsynlig till höger i bildens bakkant, tillsammans med ett systerfartyg.

Jag blir inte kvar där ute så länge. Har egentligen inte så mycket att tänka över eller grubbla på. Det mesta känns enkelt idag. Det är snarare tvärtom att jag försöker känna in de sakerna som gör mig glad. Upptäcker att det som får mig på bäst humör är det jag själv inte kan påverka för stunden.

Okej, jag fick inte den senast sökta lägenheten, men vad gör det? Det lär komma fler, trots det totalsugiga kösystemet. Och det var kanske inte i första hand den typen av opåverkbara saker jag tänkte på här.

På väg inåt stan får jag syn på en nyfiken knubbsäl som gör mig sällskap en stund. Men kom upp till ytan igen då! Så, bra. Ögonkontakt. Finfina djur, tänker jag. Stackars ofria sate, tänker han. Får givetvis inte ordning på kameran förrän han tröttnar på mig och sticker iväg. Inte för att jag är så jävla fumlig, utan mer för att somliga ögonblick upplevs bäst när man inte försöker föreviga dem.

Där, en stund efter knubbis, blir jag övertygad om att lurar av modell in-ear är den bästa musikaliska uppfinningen efter gitarren och livekonserter. Hela världen stängs ute och det känns som hela själen är musik när volymen går mot max. Svårt att inte hamna i extas emellanåt. Trots höst.

Och höst. Jävla tråkiga snygga råa höst. Det sprakar och har sig i de flesta träd, nu innan allt blir grått brunt och svart, men det är egentligen bara ett som är riktigt vackert nu. Som om det är först nu det verkligen slår ut i blom i sina perfekta färger.

Bok!

Har ni sett en bokskog om hösten? Det är satans vackert och det är den enda skogstyp jag verkligen tycker om. Marken under är täckt av redan fallna bronsfärgade löv. Det är torrt och rent där. Ingen fukt. Inga kottar. Inga helvetets spindlar eller sunkig mossa. Ingen drypande stövelkrävande grönska utan bara ett lätt fint prassel under fötterna och sagolika färger i de massiva grenverken ovanför.

En ensam bok utmed vägen. Väl?

Väl inne i stan pågår skeppsarbeten för fullt. Någon klättrar högt som satan i en båtmast vid norra kajen och vid den södra stöter jag på Freddan och Ärtan. Kock respektive skeppare på M/S Byfjorden som trafikerar Uddevalla - Marstrand - Gullholmen - Smögen. De håller på att vinterförbereda en av de mindre badbåtarna och vi kommer i samspråk en stund.

-Jaså, täcka över säger du ja. Åhå.
-Jadu, blir bra detta.
-Lacka durken i höst redan?
-Nä, det blir till våren.
-Jojo, det vet du allt.
-Jo. Vi ses hörrni.
-Hej.

Freddan är inte bara kock utan även medförfattare till en utsökt mycket snygg kokbok som finns i hyllan här. Och Ärtan. En äkta söderkis med Ebba som bandet nr 1 och Bajen så klart. Inte en millimeter har han släppt på sin dialekt, trots de kanske tjugo år han bott på västkusten.

Säkert fem år sen jag träffade dem. Sköna killar båda två. Kul möte.

Tar mig upp på Kungsgatan och märker att det måste ringt ut helt nyss på gymnasieskolorna. Gatan är knappt framkomlig och jag blir än en gång förbluffad över det här mysbyxemodet. Är det bara här eller är det nationwide?

Fort som fan tar jag istället Norra Hamngatan upp till torget där jag smiter in på Lejas Café och tar en rykande het kopp kaffe. Mycket bra fik. 50-talskänsla. Rustikt men helfräscht. Så som jag tycker om. Så som jag skulle kunna tänka mig att betala det dubbla för, enbart för att försäkra mig om att stället inte försvinner.

Så smäller klocktornet igång sina jätteklockor bakom ryggen på mig och jag inser att jag varit ute i fyra timmar. Tid att gå hem efter en måndag som var bra utan att något egentligen har hänt.

Två veckor ledigt återstår.

Fyrigt

Under det sista R:et i headern (som jag är mer än lovligt trött på) syns en liten pigg sticka upp på den avlägsna ön. Från Kleven syns Hållö betydligt bättre, jämfört med från Draget på Malmön, och om den där ön och den omsjungna fyren skulle jag säkert kunna skriva en rejäl uppsats. Den äger också en hemlighet som jag så småningom kommer föreviga i bläck.

Det grämer mig lite att vi aldrig anlöpte Brofjorden i vintras när jag var ute på Navigo. Vi kom aldrig närmare än Skagen, som vi rundade på väg till Ryssland från Rotterdam. Ni vet hur angöringsfyrar vackert sveper sitt blänk från oljelampor med paraboliska speglar? Det är färdigt med det nu och idag är det elklipp som gäller, totalt oromantiskt. Men ändå hade det varit fint att komma sjövägen till Hem.

Dels för att se Hållö, Dyna och Brandskär men kanske mest för att se Svarte Huvud, där som hela den här idén om sjökapten omedvetet föddes när jag stod och såg oljeskeppen komma och gå som liten.

Minns att jag ofta gick iväg själv där medan min bror stack iväg med nån kompis och spelade fotboll. Jag brukade leta upp stora vattenpölar som det stack upp sprängsten ur och jag gjorde en världskarta där med fjärran hamnar och öar som blev världsdelar och från havet tog jag uppspolad ved som jag gjorde båtar och lastfartyg av. Det var en evig lek som avbröts bara av middag eller synen av lots och bogserbåtar som gick ut för att möta ännu en tanker.

Det var fortfarande den tiden när Hållö fyr svepte sitt blänk mot horisonten och oss på Malmöns sydspets. Kanske var det därför jag blev så frälst när vi anlöpte Genua i somras och den femhundraåriga jätten i hamnen blänkte så som den alltid gjort.

Hummerfiske

Frälsarkransar är tacksamma på bild, inte sant? Den här står i Vallevik, badplatsen längst västerut på Smögen, och har fin utsikt mot Holländarberget och Buskär. Men det är egentligen inte den som är det intressanta här.

Om man förstorar bilden syns en herrans massa orangeröda prickar i vattnet; bojar fästade till hummertinor.

Tanken var att vi skulle gå ut med Kerstin, båten, och vittja några av Johans tolv utlagda. Men osäkert väder, viss dyning och viss krabb sjö i kombination med hans anlag för sjösjuka gjorde att vi inte hann med det denna gång.

Säsongen har visserligen bara börjat och det lär komma fler tillfällen, men det hade varit riktigt roligt att få dra upp några svarta jätteklor med Johan & småkillarna. Jag minns ju själv adrenalinet och hjärtat som rusade när jag var ute med farfar varenda gång vi drog ett nät eller en tina.

Det vore så oerhört roligt att vara "på den andra sidan" för första gången. Jag måste se till att inte dröja så länge med nästa besök helt enkelt.

En värdefull läxa

Jag är van att hundar brukar favorisera mig men verkligen ovan med att barn gör det. Jag ogillar starkt när stolta föräldrar ska lämpa fram en unge till mig, där jag förväntas gulla och prata barnspråk och bli till mig av förtjusning. Därför håller jag mig undan och ses nog som en av de mer svårflirtade människorna på den fronten.

Men inte i förrgår.

Minsta kusinsonen Ludwig, snart 2, studerade mig ingående och avvaktande en god timme när jag klev innanför tröskeln innan han bestämde sig hur han skulle förhålla sig till mig.

Jag fick bli hans Mount Everest han absolut skulle klättra upp på. I soffan, på golvet, vid middagsbordet. Vi skulle leka ishockey och jag var spelaren och han ville vara min hjälm. Vi lekte vackert väder och han ville vara min skugga. Han som alltid vill äta ifred och som normalt är ytterst avvaktande mot nya ansikten ville inte höra talas om något annat än att sitta uppkrupen i knät på mig med kvällsflaskan medan han storögd strök handen över den lite för långa skäggstubben.

Sen körde vi på till läggdags och det var absolut jag och ingen annan som skulle fixa till tandkrämen på tandborsten.

Jag har utan problem förstått det där med höga insatser och stort arbete när det gäller barn, vilken energi och tid som krävs av en förälder, men nu förstår jag också deras prat om att ”man får tusenfalt tillbaka”. En verkligt häftig läxa en knapp tvåårig smögare lärde mig.

När jag sen gick ut för en kvällspromenad i ensamhet på bryggan och bergen slog tröttheten mig och jag förstod lillkillen som föll i djupsömn redan halv åtta. Men det slog mig också att jag inte kunde minnas senast jag haft så roligt och skrattat så mycket. Kanske för att det var så oväntat och kanske för att jag aldrig lämnat min roll som den avvaktande främlingen tidigare.

Vi blev bästa kompisar där, jag och Ludwig, och jag har aldrig känt mig så otvungen och självklar bland småfolk förr.

Inte mycket har hänt

Nån som minns den coolaste bilden som funnits på två bröder?

Det skiljer nästan 50 år mellan bilderna nedan. Man tycks ha gått ganska varsamt fram med det yttre sedan farfar sålde det 1975. En balkong har tillkommit, lite avskildhet på uteplatsen, en tv-antenn, nya fönster. Skorstenen har försvunnit och takläggningen har breddats en aning och det får väl anses vara okej med tanke på tidsrymden?

Konstigt och förvånande nog tycks den fula eterniten vara densamma, medan huset våldtagits invändigt och inget är sig likt där inne längre.

Borde det inte finnas regler för sånt också? Att bevara husen i så ursprungligt skick som möjligt, även invändigt?

Far & farbror anno 1962

Smögen 9 oktober 2009

Fan, jag måste lära mig att släppa det där med försöka bevara dåtiden in absurdum!