Första dagen på sommarlovet ägnar jag åt att gå igenom bildarkivet och jag fastnade för senaste resan. Med lite distans ser man bilderna med andra ögon, och jag fann (och finner allteftersom) några som kanske är värda att dela med sig av. Dom finns här, för den intresserade.
Är det förresten någon som vet något om Åland? Jag ska dit i augusti och vet ungefär ingenting om ögruppen.
För övrigt gjorde det här mig glad. Right back at you, Zmilla.
En tenta avklarad igår och en återstår imorgon. Därmed slutar mitt första läsår imorgon, därefter sommar. Skulle tro att dom flesta går och väntar på sommar och ledighet, kanske mer än man väntar och längtar efter våren om vintern, och så gör även jag. Den förtjänade långledigheten, det är väl ändå den bästa?
Nu blir det emellertid ingen långledighet för mig, inte förrän i september, eftersom jag mönstrar på Tor Belgia preliminärt på måndag i Marseille. Läsår nr två startar alltså fem dagar efter det första slutar, och så var det med den ledigheten.
Standardreaktionen har varit men åhh stackare, då missar du den svenska sommaren, vilket fått mig att undra lite över det svenska sommarfenomenet. Vad gör egentligen svensken med sin sommar? Grillar, bor i husvagn, blir myggbiten, klagar över vädret, dricker sig fullare än vanligt? Har man tur lyckas man träffa in två kanske tre veckors semester med fint väder, vilket oftast är mer än man vågar hoppas på, innan det är dags att huka sig för elva nya månader av slit och jämna plågor.
Nå, det där är väl en onyanserad nidbild måhända, men helt osann är den inte. Jag kan inte låta bli undra vad den bottnar i, denna grundmurade sommardyrkan. Ett fenomen som i sig säkert kunde vara föremål för en doktorsavhandling.
För egen del kommer jag kryssa i Medelhavet sommaren igenom mellan platser som Amalfikusten, Korsica och Katalonien, och jag känner inte precis att jag kommer missa någon sommar. Men ändå möts man av men den svenska sommaren… som om den vore något heligt att helga. Att vara iväg i drygt 100 dagar kan däremot orsaka viss lappsjuka, men den sjukan är oberoende av årstid.
Nu varvar jag det sista finliret inför tentan imorgon med väntan på bekräftelse av datum samt på flygbiljett och jag tycker det ska bli så oerhört roligt att få komma iväg igen. Någon svensk sommar med badbollar, rinnande glassar och världsvana söndagsseglare kommer jag inte sakna.
Men det är klart.. befriande åskoväder, jordgubbar & färskpotatis, ljumma ljusa kvällar med vänner, saltvatten i håret, trutarnas tjafs och båtmotorns trogna dunk-dunkande. DET är saker jag ogärna går miste om.
Trots allt.
PS. (Ghost) Riders in the sky och Highwayman är dom bästa plugglåtarna just nu, och idag förtidsröstade jag i EU-valet.
I tisdags gick jag ut för att få i mig lite ljus. Vid lunchtid var himlen knallblå och solen stod högt över allting, sådär ångestskapande för en innesittare. Jag vet inte om det var något särskilt med just den dagen, men det slog mig hur otroligt grönt allting var. Inte sådär lite vanligt vårgrönt, utan mer som att det gröna ville ta en gruvlig revansch på grund av den långa väntan färgen fick uthärda i år. Det var vackert men nästan för mycket, vilket vitsipporna som redan trängts undan säkert höll med om.
Jag fick se gubbarna slipa på sina båtar i solen, pensionärer på bänkar med ansiktena mot solen, ett gäng unga tjejer med en förmodad skoluppgift sitta och skissa landskapet utöver fjorden och fartyget Cimbris lägga ut från kaj mot Gibraltar. Allting är storslaget, romantiskt, livgivande på ett förunderligt men självklart vis.
2009 V 12
För bara en månad sedan var världen en annan. Dysterheten låg tung över en fuktig brungrå stad och jag styrde stegen mot den en gång så fina Folkets Park. Jag tänkte att vädret nog skulle passa bra för att förstärka förfallet, vilket det också gjorde. Platsen kändes ödsligare än någonsin tidigare.
+kopia+2.jpg)
2009 IV 15
Jag vill dokumentera parken, dansbanan, kongressen, kiosken, lekplatsen. Kanske kunde man göra ett snyggt tidsdokument i svartvitt av det hela? Jag har nämligen hört att man ska riva istället för att rusta upp. Men det tycks inte spela någon roll, jag misslyckas alltid med parken oavsett väder. Trots att den alltså erbjuder mängder med presumtivt spektakulära bilder.
En föränderlig värld, både på kort och lång sikt. Hur är det om en månad? Krossat glas, begagnade engångsgrillar överallt och fyllehundar i rabatterna efter midsommarbravaderna? Hur är det om, säg ytterligare 70 år? Är Parken jämnad med marken och landets äldsta badort bara kuriosa? Vill man ens veta?
Jag har en vän som bor i Mexiko. Somliga tider är jag avundsjuk på honom, men tider som dessa vill jag inte vara någon annanstans. Tänk att aldrig få uppleva vad våren gör med folk och natur, hur fattigt vore inte det?
Egentligen skulle jag önska fler perioder som dessa när det är allt annat än stiltje, men det gör jag inte. Jag fungerar inte alls bra under hård tidspress och det frustrerar mig.
Tiden rusar iväg, dagarna fylls, planer smids. Det är som att det står femhundra saker på kö, väntandes på att bli bearbetade. Veckolunken är bortblåst och plötsligt måste man umgås med begrepp som optimera och planera. Man försöker och gör så gott man kan, men när dagen summeras frågar jag mig ändå alltid om den maximerades, ty ambivalensen lämnar mig sällan ifred.
När jag läser en sak känns en annan mer angelägen. Om jag tar en dusch vill jag promenera, promenerar jag vill jag duscha. När jag ska sova vill jag vara vaken, när jag vaknar vill jag sova. Det låter typiskt tonåringskt, tycker jag.
När jag strosade runt på Krakows stenlagda medeltidsgator för en dryg månad sedan och smakade på försommaren gick det upp för mig just varför jag måste ta mig igenom den svåra matematiken: I mitt (förhoppningsvis) framtida yrke har jag möjlighet att bosätta mig var jag vill. Det är en lyx få förunnade. Ändå är det märkligt svårt att motivera, tvinga, plåga sig igenom saker man verkar för dum för att lära sig, trots drivkraften jag kände då. Kan minnena har förbleknat så snabbt, eller är det min oförmåga att hantera för många stress- och pressmoment samtidigt som hävdar sig?
Jag skulle behöva lite goda tips vad gäller struktur och effektivitet. Mina egna vetskaper från förra studiesejouren verkar helt utradera på dom punkterna.
Okej, det kanske inte är så konstigt att jag följer överfallen med ganska stort intresse, men är det inte så att piraternas fasoner känns som ett.. vad ska man kalla det, väldigt plötsligt nygammalt beteende? Inte hörde man talas om några pirater för tio år sen? Fem år sen?
Givetvis ska USA ta i med hårdhandskarna och visa sin kirurgiska precision vid minsta sak som påminner om militärisk operation. Fram med musklerna bara. Ja, kaptenen fritogs och hans gisslantagare bragdes om livet medelst handeldvapen på en gungande båt. Förbluffande skickligt. Självklart är man tacksam för dom eskortkonvoyer som patrullerar farvattnen, men vad får dom dödande skotten för konsekvenser?
Jag ska visserligen inte själv segla vattnen runt Afrikas horn, Malackasundet eller något annat drabbat område i sommar, men jag har kamrater som ska det. Nu lovar piraterna att inte tveka att ta liv som hämnd. Och plötsligt är det inte bara nåt som sker tusen mil bort. Det blir verkligt nu.
Det känns typiskt att pirater dyker upp i stor skala nu, och ännu mer typiskt att man fått dom att bli argare än någonsin så att dom inte längre bara är på jakt efter lasten. Och mest typiskt av allt är USA´s ytskrapande problemlösarmetoder. Kanske tröttnade man efter debaclet med Aidid?
Jag är visserligen inte så bra insatt i den pågående (?) diplomatin kring landets situation, men man kan fråga sig om det inte vore en bättre idé att med en yttersta ansträngning få slut på anarkin i Somalia än att skjuta ihjäl enstaka pirater. Förutom det enkla faktum att miljoner människor på sikt skulle få en chans till ett tryggare och bättre liv, så skulle även vi känna oss lugnare varje gång vi tilldelas en ny båt. Så är det inte nu.
Jag träffade en bekant i helgen. Vi kom att diskutera döden av den anledningen att han förlorade sin syster (som jag var betydligt bättre bekant med) i en bilolycka för några år sen. Eftersom jag själv vet att deltagande av det slaget kan skänka lindring även långt efter frånfället, ville jag låta honom förstå att jag tyckte hon var en helt underbar människa som skänkte andra glädje vad hon än tog sig för. En genuint genomvacker tjej som varken är bortglömd eller mindre saknad några år senare. Hon var, eller snarare är, en sån person som tiden inte kan bleka minnet av.
Och det uppskattades. Men efter en stund överraskades jag av en kommentar som kom att överskugga samtalet i övrigt som jag inte riktigt kan smälta.
Ja, hon var så himla fin att se på.
Nog var hon det, en av dom absolut finaste, men gör det förlusten större och svårare? Jag menar, vad kan ett yttre ha att göra med kalibern av saknad och sorg?
Det fick mig att igår fundera kring det tragiska självmordet i fallet Sofie Lohede, där massmedia väljer en så fördelaktig bild vid publicering som möjligt. Hur går resonemanget kring det pressetiska och det monetära vinstintresset där? Förhåller det sig så att ett vackert ansikte skapar starkare sympatier och att man är cyniskt medveten om detta? Jag för min del minns att jag utöver själva tragiken i ett förlorat ungt liv tyckte att det på något vis kändes så otroligt orättvist på en så rar tjej. Blev jag därmed påverkad av bilden?
Än mer orättvis är avrättningen av Delara Darabi i fredags. Flickan som, sjutton år gammal, av sin pojkvän övertalas att ta ansvaret för ett mord, begånget just av pojkvännen. Att fallet i sig är bland det mest rättsvidriga någonsin råder det inget tvivel om, men blir min frustration större av hennes vitala leende som nu bara finns på bild?
Jag är, som jag påtalat tidigare, absolut och principiell motståndare till dödsstraff. Kategoriskt utan undantag. Men hade jag varit lika upprörd om det vore Josef Fritzl som fick nacken knäckt i galgen? Nej, jag tror inte det. Jag tyckte inte det var superjobbigt att man lät hänga en ilsk och pompös Saddam Hussein, även om jag tyckte det var fel. Visserligen är dessa jämförelser tämligen meningslösa då dom här männen själva begått vidrigheter, medan systern förolyckades, Sofie våldtogs och knäcktes och Delara hängdes oskyldig. Men om det förhöll sig så att dom vore oskyldiga, dom trötta fula gamla männen, hade man då letat upp väna bilder på dom för att väcka våra sympatier? Hade det då fungerat?
Jag vill inte tro att vi är så biologiskt beskaffade att vi till och med in i döden låter oss påverkas av utseende och yta, men av allt att döma verkar vi inte vara bättre än så. Ett yttre har betydelse, hur politiskt inkorrekt och svårsmält det än är, även i dom mest bisarra situationer. Ty vad skulle anledningen annars vara att man så uppenbart arbetar systematiskt på förevisat sätt med dessa bildval?
Jag var ju själv den som valde ut den finaste bilden på pappa till hans begravning.
