Kungliga saker

Stureplan och elände. Jag ser ett undantag bland dom döda människorna; damen som sitter frånvänd allting intill husväggen och som helt otrendigt utan solglasögon läser en dagstidning till sin lunch. Hon ser ut att äta långsamt och njuta av det hon har framför sig på bordet, fjärran från vad som pågår runt henne. Kanske har hon ätit sin lunch där långt före 500% och Bengt Dennis. En långlivad pärla i en motbjudande skithög, den där damen.

Ner mot Nybroplan och stadens krångligaste korsning som mest påminner om ett stort skevt nav som inte snurrar naturligt åt något håll.

Vid Dramaten sitter människor på trappan och solar. Byggnaden är bländande nu. När huset stod färdigt undrade Strindberg vad som var så Kungligt med Dramaten och det gör jag också. Vad gör just den teaterscenen kunglig? Och vad innebär det när något är kungligt? Jag citerar August:

Teatern öppnade emellertid verksamhet under namn av Kungliga Dramatiska Teatern. Ordet kunglig har två betydelser i vårt land: Antingen är det Statens, såsom Kungliga utrikesdepartementet eller är Hovets såsom Kungliga Stallet o.d. Nu är Dramatiskan varken Statsteater eller Hovteater, med vad rätt kallas han kunglig?
Och vem äger Dramatiska Teatern? Ett konsortium, vilket konstituerat sig som bolag under namn av K.D.T. Detta är oformligt och olustigt, emedan det är oklart. Har bolaget fått oktroj av K. Majestät? Under vilket departement sorterar teatern? Man har alltid svarat mig med finansministern. Då har jag frågat tillbaka: när det icke är en Statsteater, och icke en Hovteater, är det en ministerteater eller bolagsteater eller privatteater?

Är det alltså så att det räcker att huset är andra teatrar vida överlägset i prakt som gör honom kunglig? Förhåller det sig likadant med biblioteket, det kungliga? Man kan fråga sig. Och om någon ny byggnad kommer uppföras under Victorias tid som regent, vad ska då saken kallas?

Nå, kunglig eller inte. Byggnaden är alltså maffig fortfarande 100 år efter invigningen och den står precis där Sveriges, i mitt tycke, enda lilla vägstycke som kan tas för en boulevard i Cannes eller Neapel tar sin början. Jag gillar den första delen av Strandvägen fram till kurvan där dom två elementobeliskerna står. Fasaderna är oerhört vackra. Hade så bara träden mellan dom båda körriktningarna varit palmer istället för vad det nu är hade vägen definitivt kunnat vara belägen någonstans i en stad vid Medelhavets norra strand.

Göteborgare har alltid varit stolta över sin paradgata och snabba att håna Stockholm för avsaknaden av en motsvarighet. Avenyn må vara landets enda riktiga gata, men den är enormt trist i jämförelse med Strandvägen. Och vid en mer ingående jämförelse tycks just Avenyn kunna placeras någonstans i Ukraina snarare än sydfrankrike.

Det är härligt att förnimma sådant så här långt norrut. Det är vackert och behagligt att promenera Strandvägen ljusblå varma dagar. På en plats som normalt är helt snöig, kall och mörk tre månader varje år. Nu tycks det där med den kungliga snön dock vara ett minne blott, varpå man frågar sig: varför ska man alls bo här?

Jag tror jag flyttar tillbaka till folkliga Västkusten och Ukraina snart. Där lyser dom kungliga sakerna med sin frånvaro och aldrig har där varit någon riktig ordning på vintrarna ändå.

Hennes ljud

Det knackade på dörren och jag öppnade. Vem är denna människa som är här för att inspektera mina rum för att kanske ta över dom? Vad är det för en inkräktare? Sedan började hon prata och jag förvandlades till en fågelholk. Som att jag hade Lisa Miskovskys hemliga kusin i hallen.

Och jag stod där övertygad om att kärlek vid första ögonkastet är något som faktiskt existerar. Jag tror på det där nu. Och jag tror också på kärlek vid sista ögonkastet och alla ögonkast där emellan.
Den där dialekten är oemotståndlig. Jag minns inte ett ord hon sa, jag minns bara hur hon sa dom. Inte ens namnet fick fäste i mig. Men bilden av munnens rörelser och blicken i min brände ärr i pulsen på mig. Mjuka varma rundade ljud. Ivrigt glada, charmigt blyga.

Jag tog hennes hand så länge jag vågade, stängde dörren om mig och hörde ljuden i trappan försvinna. Sen gick hon nedför gatan och jag följde stegen och sen var hon borta.

Kom tillbaka, hör du det? Kom tillbaka med dina ljud och låt mig lyssna igen. Kom och inkräkta ikväll i mina rum, i mitt liv. Kom åtminstone tillbaka och säg ditt namn. Det lät så fint när du sa det.

Dag och natt

Boken har idag nått sin första beställare och min tillika medarbetare. Den ska ramla in hos övriga inom kort också om den inte redan gjort det. Och den bör trilla in hos alla andra snart också!

Själv beställde jag i förrgår; hafver överseende med sena beställningar.

Den ska tydligen vara väldigt fin, säger hon som hållit den i sin hand. Det tror jag på. Hon snickrade duktigt efter mina direktiv! Sedan hur läsvärd den är, är inte jag människa att avgöra.

För övrigt idag, om man tittar riktigt noga, kan man se hur lönn och andra växter ändrar färg i parken utanför mitt fönster. Det hörs nästan till och med. En sådan dag måste klädseln bli lätt. Inte helt kompromisslöst dock. T-shirt och mössa alltså. Men jag hittar fortfarande inte mina piloter, vilket stör mig. Jag ser ut som en närsynt japan så här års som jag går omkring utan dom.

Det var gott ändå att dra fram genom stan förut. Våren märks inte bara i min park och på mina ögon och bara armar; jag hörde 6-7 språk mellan Sagerska Palatset och Mynttorget vid lunchtid. Två månader kvar till midsommar, stan är full av blommor och språk och det är redan ljust vid nio på kvällen. Slank sedan ned i Gåsgränd och landade på trevliga Jerusalem Kebab. En angenäm tanke, den ljusa, att umgås med vid det lilla torget utanför etablissemanget.

Inatt vann jag 170 miljoner på Jack Vegas och hånglade med Paris Hilton på pojkrummet. Hon tyckte jag var skäggig och fattig men ville gifta sig ändå.

En bättre dag än natt.

Allt jag har

Läser lite olika saker på e24.se och faller in på en artikel i vilken telekomdinosaurien AT&T spår en femtiofaldig ökning av trafiken på internet fram till år 2015. Något som nätets kapacitet idag inte skulle klara av. Det vore som att placera Essingeledens samlade trafik på en cykelbana. Det talas om kollaps redan om tre år.

E24 ställer då en läsarfråga:

Beaktar man siffran i det gröna fältet är det omöjligt att inte dra slutsatsen att den normativa svensken är en ensam människa. Och det känns nästan lite sorgligt. Ungefär som: Släkt och vänner är alla döda, och nu dör snart internet också. Livet är slut. Jag tror jag går och hänger mig.

Men hur hamnade det över huvud taget några svar i det blå fältet? Svenskar är helt uppenbarligen inte bara ensamma; dom är korkade i sin ensamhet också.

Mitt svar blev rött. Med gula och gröna inslag. Internet är enormt praktiskt, men dess potential och alla dejtingsidor till trots; det skapar mer ensam- än tvåsamhet.

Internet, för folkets bästa, behöver kanske tid- och datamängdransoneras. En idé som Jim Cicconi, vd för AT&T, inte tror på, men som kanske inte är så dum ändå.

Gud vill att du ska dö

Några meter under marken, ungefär vid Fridhemsplan, läste jag Metro igår. En artikel handlar om Mitra Lager, en nu 44-årig kvinna boendes i Göteborg, som fängslades som sjuttonåring i Iran för sina politiska åsikters skull. Hon har skrivit en bok om sina upplevelser, därav intervjun. Hon får frågan om vad som var det värsta av allt under tiden i fängelset.

Att dela vardagen med sina jämnåriga, unga friska men dödsdömda medfångar. Jag skämdes helt enkelt för att jag själv inte hade fått den domen ännu, det var som om jag svek dem med hoppet om liv. Och stunder då man tog farväl av dem som gick till döden var fruktansvärda.

Jag stannar upp. Ser mig själv som sjuttonåring i en fängelsehåla för att jag inte alltid höll med Ingvar Carlsson i början på 90-talet. Jag ser en cellkamrat och vän gå till galgen för hor. Jag försöker föreställa mig det absurda i dom situationerna utan att nå ända fram. Det är för galet, för verklighetsfrämmande, för abstrakt att ta in.

Man får förmoda att några dödsdömda satt där (och fortfarande sitter) för äktenskapsbrott och således har stening att vänta. En kvinna grävs då ned i marken så att endast axlar, hals och huvud sticker upp. Ty det vore osedligt om stenarna vid verkställandet av straffet skulle slita upp tyget och blotta brösten. Sedan kastar man helt sonika stenar på människan tills skallbenet knäcks, alternativt tillräckligt kraftiga blödningar uppstår för att döden ska inträffa.

För att man kände lust och kärlek till fel person vid fel tillfälle; för att man var människa ska man också upphöra vara människa.

Eftersom Iran är ett ytterst religiöst land och Islam är lagen är det inte så svårt att lägga skulden på denna i våra ögon ibland barbariska religion. Det märkliga är att det tydligen är så att ingenstans i Koranen står påbud om stening. I bibeln däremot, där kryllar det av exempel då människor ska stenas för sina gärningar. Men i USA, dom kristna fanatikernas förlovade land, väljer man inte denna metod vid avrättning. Det är ju ytterst motsägelsefullt.

Någon gång ska Muhammed dock ha yttrat att det här med stening, det går fint att använda vid särskilda tillfällen. Som vid äktenskapsbrott. Och det pekar ju på att fundamentalisterna söker utanför sitt eget rättesnöre för att om möjligt hitta heliga ord som tillåter en så barbarisk metod som möjligt. Medan man i USA strävar efter så humana avrättningar som möjligt, betydligt mer stillsamma än dom Bibeln påbjuder.

Varför gör man så?

Och vad är det för religion och skrifter som råder i Kina där avrättning medelst nackskott är den dominanta metoden? Sa Marx och Engels någonting om den saken? Enligt Amnesty verkställs något över tiotusen avrättningar per år i Kina, vilket omvandlat och avrundat blir 1 person i timmen. Varje dag, dygnet runt.

Så ser jag en vän till Mitra hämtas ur sin cell, hur dom tar farväl innan vännen leds ut av vakter för att grävas ned till axlarna under en stekhet sol och under stort jubel från en galen folkmassa. Hur kan en människa känna sig inför en sådan död? Och om man om möjligt för en enda kort sekund kan föreställa sig något som kommer bara lite i närheten, så känns det plötsligt helt självklart att inte se på det där förbannade OS en enda sekund.

Eller känns det väldigt viktigt att se när människor hoppar i sandlådan, simmar i bassängen eller paddlar kanoten samtidigt som människor får ett nackskott som livets final några kvarter längre bort?

Jag undrar om sann lycka över huvud taget kan existera i religiöst eller politiskt fanatiska länder som Kina, Iran och USA. Mitras bok Gud vill att du ska dö ska bli intressant läsning.

Kastellholmen

Jag har aldrig tidigare satt mina fötter på Kastellholmen, trots att man rundat ön så många gånger med Djurgårdsfärjan och trots att man trampat runt på Skeppsholmen ännu fler gånger. Men just ut till dit ut har aldrig tagit mig. Rätt korkad är man om man inte läser på om platsen innan man tar sig till den. Men eftersom det var ett impulsinfall så fick lärdomen införskaffas vid hemkomst istället.

Jag tog med mig kameran och försökte fånga några bilder. Holmen är inte särskilt stor och det var inget överflöd av vassa intressanta motiv. Satsade istället på att fixa lite mer udda bilder än helt vanliga typiska motiv. Några spretiga hittade jag som av ingenting blev rätt okej.

Genialt placerade, alla tre. Gamla Stan i bakgrunden.

Overkill maximus? Plötsligt känns bojplaceringarna självklara.

Inga albatrossar precis. Men dom satt och stod snällt och lät sig plåtas helt nära. Ändå lyckades jag inte få till någon ordentlig bild. Det som störde var..

Gröna Lund! Ett vykort tyst och stilla, ja jag vet. Från foten av Kastellet.

Vårligt mastarbete på briggen Tre Kronor. Man blir avundsjuk, men ändå inte. Jag älskar båtar, men avskyr riskabla höjder.

Från änder, mastarbete, livbojar och löjligt överdimensionerade motorer går jag längs norra kajen på Skeppsholmen, in mot stan igen. Där mår man bra. Där kryllar det av hundraåriga skepp av alla slag. Där finns oändliga möjligheter till superba foton.

När jag införskaffat ny kamera ska jag göra någonting bättre av den sträckan än jag gjorde med Kastellholmen idag. En holme som trots allt är en liten pärla, mitt inne i Stockholm.

Hemma igen är jag nöjd - det har varit en lång bra söndag!

Varde spöken

Jag såg av en slump Doreen 21.30 igår. Trodde först det var Katrin Schulman som for omkring i rutan, men jag insåg rätt fort att så inte kunde vara fallet då det var SVT jag tittade på.

I studion hade hon Amelia Adamo som gäst. Samtalet styrdes in mot döden. Amelia har förlorat ett barn och en man. Doreen sin pappa för ett år sedan. Detta följdes sedan, på tittarnas begäran, av ett medium som tog plats i soffan. Ett medium som menade sig kunna kommunicera med döda, varpå hon gjorde det med Doreens pappa och det hela blir känslosamt värre naturligtvis.

Hur SVT kan ge utrymme åt sådant är obegripligt. Det vore som att bjuda in Ulf Ekman eller Knutbypastorn själv och låta dom kommunicera med Gud framför tittarnas ögon. Eller att ha en regndansande cheyenne i studion när ett lågtryck redan är på väg in. Tyngden i SVT gör ju att folk verkligen kan få för sig att tro på sådant nonsens, för att i det här fallet sedan själva uppsöka närmsta medium och betala svindyra pengar för att få kontakt med dom avlidna som dom så smärtsamt saknar.

Jag skulle inte ha något emot att ha en god Gud i himlen, eller att ha möjligheten att kommunicera med pappa, men vem som helst som går ut i världen ser att det inte finns någon Gud. Mediet hävdade att Doreens pappa var hos dom igår, just där och då i studion. Således är min pappa hos mig här nu. Och samtidigt hos min storebror på hans jobb i Göteborg, hos lillasystern uppe på Lofoten och hos minstingen i skolbänken i Uddevalla. Inte illa att bli lika talangfull som Gud själv när man dör.

Men det är inte så. Gud finns inte och en död människa är död bara död. Pappa finns som bilder, minnen och aska - inget annat. Han är lika okontaktbar som en människa som ännu inte är avlad och född.

Varför folk så innerligt och absolut måste ha någonting att tro på kan jag förstå. Men jag förstår det ändå inte. Varför kan inte en avliden bara få vara död ifred? Tydligen är det så att när Guds existens är omöjlig och skilsmässan mellan kyrka och stat är fullbordad, då vill SVT ha oss att tro på spöken istället. Som att svenska folket behöver eller rentav måste ha något att tro på, annars är vardagen och tankarna på döden och ens egen ändlighet outhärdliga.

Gud är död - Varde spöken.

Det må så vara. Folk får trots allt tro på stenar om dom vill. Men att som medium vigga pengar av sörjande i desperata stunder medelst dödkommunikationsseanser är det jävligaste av alla bedrägerier. En sådan människa är inget annat än ett as. Och gårdagens Doreen 21.30 minskade knappast tillströmningen till dessa as.

Fru Schulman på SVT är nog ingen omöjlighet ändå.

Vit flagg

Det är inte särskilt ofta jag slås till marken längre av ny musik. Om det beror på att all bra musik redan är tonsatt, alla rim redan skrivna eller att man blir mindre mottaglig och mer blasé med åren vet jag inte. Men igår blev jag det; slagen till marken.

Golvad, utslagen, hänförd, förstummad.

Det tog en lyssning och jag började leta efter den vita flaggan. Jag vred lite på huvudet och spände blicken blank och tom rätt in i väggen och bara lyssnade. Som att, vad är det här? Hör jag vad jag hör? Är det på riktigt? Förvånad och förvirrad till ett max.

Det är så ytterst få sånger som kan kallas perfekta. Sånger med melodier besatta med ord där varje sänkning eller höjning harmonierar perfekt med rätt vokaler på rätt plats, rätt vemod i rösten vid rätt moll, rätt tempo och rätt strof då inget annat kan finnas där. När jag höra sådana sånger upplever jag något som kan sättas högt som eufori. Som ett förälskelserus att bara sköljas med i. Extas, apokalyps, symbios, samhörighet. Det är perfekt.

Efter sju år kröp den fram i sin rätta skepnad; Jag saknar dej.

Man känner igen ljudet från Vinterland och den oerhört genomarbetade produktionen. Det är tanke och arbete bakom varje ton. Varje sång är välljudande och den skivan var ett lyft, en höjning, upp ur grävmaskinerna och stridsvagnarna som härjade på Slugger och Fanzine.

I originaltappningen får dom här raderna vingar som från en skadskjuten gök i jämförelse.

På planet till Irland
på Moltacinos torg
När jag tyngs ner av bördan
pressas av en sorg

Som viskar i mitt öra
att jag varken kan eller vill
Älska igen
att min kärlek inte räcker till.

Att jag är död för livet
att det är över och förbi
När jag inte hittar nånting
som jag finner nån glädje i

Då saknar jag dej..

I melodin där rösterna är två far bokstäverna och slingorna fram så brutalt smärtsamt att jag glömmer att andas för en stund. Då låter det som det känns att stå utanför allt med ensamheten och saknaden efter sällskapet och lusten som enda sällskap. Det är ett ödmjukt ljust vemod som svävar högt högt över den där göken. Likt en härjad men vacker stormfågel med skarp blick far dom fram och åter där uppe i mjuka stillsamma rörelser.

För en människa som någon gång stått frågande inför sig själv, ens förmåga att älska och känna kärlekens otillräcklighet breda ut sig inombords, som känt saknaden så starkt att tomheten och ensamheten är övermäktig och utmanövrerande, så är den här sången en sång det inte går att vara utan när man väl hört den.

Att efter drygt 20 konserter, några möten och snart femton års lyssnande och intensivt umgänge med gitarr och notböcker få se och höra en sång klättra för att sedan fastna där uppe, bland dom tre fyra fem allra klarast lysande stjärnorna trodde jag inte var möjligt. Men det var det och jag sitter hänförd.

Om jag hade hållit på med musik och levt av och ur den så länge och sedan skrivit en sådan här sång så hade jag sagt; Tack för mig, nu är det klart. Jag gick just i mål och inget mer behöver sägas eller skrivas. Det är fullbordat!

Men har man aldrig saknat utan att längta kanske det här försvinner rätt ut i rymden. Och det är väl så det ska vara. Kanske är det faktiskt då man är död för livet och inte när man står ensam i en tunnelbanevagn eller känner doften av äpplen på Södermalmstorg?

Femton timmar efter första lyssningen har jag gift mig med den här sången och gjort den till min.

Den vita flaggan kunde inte vaja högre i vinden.

Nytt öga mot världen

Jag måste ha en ny kamera. Ganska medveten om mina begränsningar söker jag bland användarvänliga, relativt lättfattliga och prismässigt överkomliga maskiner. Jag har ingen lust att kasta en pärla till ett svin och tycker att det vore vettigt med en sansad ingångsnivå när jag tar steget från en kompakt systemkamera till en ”fullblodare”. Det står nu mellan två val:

Nikon D40 eller Canon EOS 400D.

Av allt jag kunnat läsa mig till är Canon stråt vassare tekniskt medan Nikon är mer följsam och har fått bättre recensioner överlag, både av professionella och amatörer, över hela registret från erfarna fotografer till glada nybörjare.

Valet borde ju därför vara självklart, men det som tar emot är att jag haft Canon förr och varit nöjd. En Nikon är alltså okänd mark. Och okända marker står man lite trevande ambivalent inför, som bekant.

Jag tycker att jag varit ganska rigorös i letandet, men möjligt är att jag ändå missat någon finfin kamera i samma klass. Finns det någon annan kamera i samma division som kan slå sig in mellan dessa?

Vet någon råd?

Blodsbandsbesök

Märklig känsla att huxflux ha min farmor och farbror drickandes kaffe i mitt kök. Märkligt eftersom jag tror ingen av dom någonsin varit i något av mina tidigare hem. Och nu hade jag dom här, i Stockholm.

Det var en snabbvisit och farmor gick runt som en rävhona i ett gryt. Hon såg pappas jacka hänga i min hall, hans foto i min hylla och ett annat just ovanför skärmen här i vilket han står som en kapten i aktern på sin Tresfjordsnipa och håller koll. Hon undrade om böckerna i min bokhylla. Om jag fått Lundells Värmen från pappa. Hon visste att hans bästa bok var en av Lundell, men det var Saknaden som stod högst i kurs där. Det var en bok han själv önskade han hade skrivit. Och den har jag genant nog inte i min ägo.

Min farbror fastnar framför en ram jag har på väggen där han och pappa står på trappan framför huset på Smögen, om det var -62 när dom var 13 och 14, och han och farmor börjar prata om tiden som var då. Den ramen däremot har jag ”fått” från pappa, den hade han på sin vägg, sa jag till farmor.

Två tvillingar med 1 års mellanrum. Pappa till vänster.

Jag kan föreställa mig att det var märkligt för farmor att se honom i olika former här, så långt hemifrån. Jacka, tavlor, verktygslåda, böcker. Men det var överlag glada miner på alla tre. Som att vi kände att det var något bra att ses igen. Som att det nu faktiskt gick att minnas med glädje utan helt blytunga bröst.

För min del var skönt att få det här besöket av blodsbandsmänniskor. Det är en tröst och trygghet att träffa dom som är drabbade som jag. Man samlas, får energi, minns och gläds åt det han gav. Man delar saknaden och sorgen men är också glad att fortfarande ha varandra.

Sorg där inga ord behövs är en stillsam sorg att vila i.

Csn versus Oljedollar

Fixar med ansökan till Chalmers och högskolan i Kalmar. Vem håller reda på betyg från ett annat århundrade? Inte jag. Därför samtal hem.

Ringer så till gymnasieskolan samt komvux. Jag fick nämligen betyg 1 i svenska av Elsa Backman. Fick spendera en höst före KA4 med att justera den siffran. Det verkar som att dom faktiskt löser det här och fixar fram erforderliga papper till mig, både gymnasium och vuxenskolan.

Då återstår; vilken skola sätter jag som 1:a val?

Göteborg ligger på rätt sida och Chalmers klingar bättre men staden som sådan lockar inte. Funderar visserligen på att välja Kalmar bara för att reta Goa Göteborg. Självgodare stad får man leta efter. Men sätter jag mig i Kalmar, som jag aldrig ens varit i och alltså är lite nyfiken på, har jag lika långt till havet som jag har nu. Det är inte bra. Det hörs ju på namnet att Östersjön är en sjö.

Ett tredje alternativ är offshore under några år. Bra tider, bra pengar, skitigt jobb. Fysiskt jobb, det behöver jag. Visserligen lite öken att riggen står still, men där är hav så det räcker och blir över. Fast där lär man stå, med långa blickar av avund mot passerande skepp på väg mot horisonten.

Beslut om kust tas i helgen. Beslut om csn eller oljedollar i juni.

Lyckodos

En härlighet är att få besök av en vän. Byta ord och blickar, dela tankar och tid. Hon rörde sig i mina rum och det var behagligt.

Vi skrev vykort på italienska mitt inne i stan och postade dom med barnasinnet i behåll i en park. Vi såg en film mitt i natten som grep oss fundamentalt. Hon fick nyvaken bråttom till tågstationen och jag hoppas hon hann kliva ombord innan tåget rullade iväg mot hennes stad.

En tät innerlig famn möter en annan innan jag skiljer mig vid rälsen och vänder hem och stänger min dörr.

Det är tyst och svalt - fridsamt - som igelkottar.