-

Ljuset i tunneln

2012-01-14T12:07:00.002+01:00

Så börjar då sista terminen på måndag. Känslan?

Man är matt men peppad. Rädd för framtiden men sugen på nytt liv. Det här med ny livsomställning är snart här, än en gång.

Jag finner en trygghet i rutiner och hoppas snart kunna finna nya. Jag vet att jag kommer ha ett par tentor släpande framåt hösten, men vem har inte det? Jag har inte särskilt bråttom ut på vattnet. Det blir när det blir och till dess jobbar jag vidare i hamnen, vilket är helt grymt att jag kan göra. Faran där är att man blir kvar..

Men vore det så hemskt då? Med det här jobbet jobbar jag 12 dygn av 30 varje månad. 18 dagars ledig varje månad, hur många har det, och samtidigt får ut den lön jag får? Det är sinnessjukt bra.

Klart jag vill ut på vattnet och ut ska jag. Till att börja med blir det en vända över Atlanten i mars med en kontainerbåt. Ok, en till sån, men det är vad som står till buds och det är ganska okej med mig ändå.

Nu drar då sista teoretiska läsperioden igång och vi får

Avancerad säkerhet
GOC (Global Operators Certificate)

Bryggtjänst

att ta tag i. Bryggtjänst ser jag fram emot. GOC är väl sådär. Har aldrig riktigt gillat att prata i radio, men har kommit över den spärren på jobbet. Det är bara att köra och man behöver inte alltid vara så förbannat korrekt. Avancerad säkerhet vet jag inte riktigt vad det blir av, men läraren (som vi haft vid två tidigare kurser) är engagerad och bra.

Sen är det alltså klart. Och hur längesen var det jag stod på Götaplatsen och var helt vilsen bland tusen andra blivande chalmerister? Tja, snart fyra år sen, men det känns som att hela den här tiden kan liknas vid ett ögonblick.

Snart, snart börjar livet.

Mitt i terminen

2011-10-19T14:27:00.002+02:00

Ser att jag inte skrivit sedan i maj.

Har inget hänt på det akademiska?

Jo, lite.

Fem omtentor skrevs i augusti.

Fyra fixade, en fail.

Examensarbetet är påbörjat - färskvattentransporter.

En ledarskapskurs ska tenteras på fredag.

I form av hemtenta.

Jag hatar hemtentor.

Motivationen är nere på reserven nu, absolut.

Målet syns där borta. Orkar jag?

Jag tror det, men satans så motigt

det är vissa stunder.

Jag jobbar 50% samtidigt som studierna.

Ovan situation. Tidskrävande.

Försvårande. Men jobbet är för bra

för att släppa. Jag trivs utmärkt.

På måndag börjar ny kurs

parallellt med fortsatt X-jobb.

"Linjesjöfart och hamnar"

Sägs vara tungrodd men strukturerad.

Gott så.

Jobb

2011-05-31T20:19:00.003+02:00

Okej, det blev ingen båt. Jag tackade nej.

Framstår jag som dum i huvudet?

Ja!

Men det blir båt under hela sommaren ändå.

Fast på ett helt annat sätt.

Det rör sig om ett riktigt jobb.

En riktig lön.

En potentiell framtid.

Jag har gjort 100% rätt, men oj så svårt det är
att tacka nej till ett annat

en dröm.

År 3 till ända

2011-05-20T17:28:00.000+02:00

Det är inte riktigt klokt, men snart är alltså 3:e året till ända. Tre av fyra. Vilken evighet det var för inte så längesen..

Nästa vecka skriver vi Sjukvård, Sjöfartens Miljöpåverkan och Läckstabilitet. Mycket oklart i samtliga tre kurser vad vi förväntas kunna. Men, det är rätt roliga kurser, alla tre. Väldigt mycket lättare att plugga således. Hur det går återstår att se, men jag tippar att det går rätt fint.

Sjukvårdskursen är för övrigt den roligaste sen vi läste Terrester Navigation som första kurs i ettan. Otroligt nyttig, verkligen! Inte minst praktiken jag hade på Sahlgrenska. Människorna man mötte där.. ett karriärsbyte till nu, och jag vet definitivt vad jag skulle satsa på!

Och nästa söndag är det påmönstring på båt nummer 6. Det ska bli så jävla kul och jag har saknat både båt och hav enormt under våren. Mer info om det kommer så småningom.

Nu tar vi (plugg)helg!

Sjukvård är kul!

2011-03-30T20:14:00.003+02:00

Jag har inga som helst anlag för att bli svajig när det kommer till blod och fysiska skador, utan känner mig tämligen stabil på den punkten. Därför blev jag förvånad över att jag blev såpass ostadig på handen när vi skulle sätta kanyler idag.

Kanske inte så konstigt dock eftersom jag var först ut i gruppen och hade allas blickar, inklusive instruktörens pedagogiska uttryck flåsande i nacken + stackars Gustav som skulle bli perforerad.

Men, både den muskulära och den intravenösa injektionen gick bra. Lite pilligt, lite blodigt, men problemfritt. Och nu är jag lite avundsjuk på de andra som har det här momentet kvar.

Klasskamrat Kalle perforerar klasskamrat Oskar.

Det drar ihop sig

2011-03-29T11:22:00.002+02:00

Nästa vecka, informationsmöte om examensarbete. Nu, liksom? Det är över ett år kvar till examen.

Jag är ungefär lika kluven som jag var inför att börja plugga igen. Ska man lämna det där trygga bekanta, som man så väl kan och känner till, för att ge sig in i nånting okänt? De här fyra evighetsåren, som jag tyckte de var hösten 2008, är plötsligt en period som är ändlig. Och den här övergången är förhoppningsvis permanent.

Men examensarbete. Så dubbelt det känns. Dels har jag inte så bra erfarenheter från tidigare arbeten och utbildning, och dels så längtar jag verkligen ut i arbetslivet. Så jag får väl försöka nollställa och göra så bra jag kan. Och tydligen ska det skrivas redan i höst. Men om vad..

Jag saknar uppslag. Måste gå in för det där snart. Använda sommaren till att jaga idéer.

Sjukvårdskursen är för övrigt riktigt bra. På onsdag blir det träning vad gäller sättandet av dropp och kanyler. På varandra. Blir fint och förmodligen ganska blodigt.

Miljökursen är också bra men väldigt torr. Lite väl nedbruten på molekylärnivå, kan jag tycka. Men jag antar att det finns nån bra tanke bakom det också. Vill tro, i alla fall.

Sen drar tredje kursen igång nästa vecka. Återstår att se vad den kan ge.

Sponsra en student?

2011-03-24T15:20:00.002+01:00

Veckans meny:

Frukost: Filmjölk, knäckebröd, kaffe.

Lunch: Havregrynsgröt.
Middags: Råg/Havregrynsgröt
Kvällsmat: Vitaminpiller + vatten.

Gäller måndag t.o.m. söndag.

Ny läsperiod

2011-03-22T15:22:00.002+01:00

Läsperiod 4 drog igång idag. Den innefattar Sjukvård, Läckstabilitet och Sjöfartens Miljöpåverkan. Helt klart intressanta ämnen alla tre.

Sjukvårdskursen tror jag blir den roligaste, då den innefattar tre dagars praktik på en akutmottagning i stan. För min del blir det Sahlgrenska. Lära sig sy och grejer, på folk. Ge sprutor, sätta dropp. Blir kul!

Sjöfartens miljöpåverkan är nog nyttig och intressant, men jag var lite skeptisk till omfattningen då den står för hälften om poängen under läsperioden. Men Chalmers har tydligen som mål att varje utbildning om minst tre år ska innehålla en miljökurs med sådan omfattning. Då känns plötsligt nyttan självklar, och eftersom jag är väldigt intresserad av mänsklig miljöpåverkan tror jag det blir en finfin kurs.

Läckstabilitet är väl den kurs jag är mest skeptisk till. Jaha, vi läcker? Låt oss ta fram miniräknaren och se om vi sjunker eller ej. Men det blir nog bra det också.

Hur som helst är det skönt med en period som känns vettig. Det ska bli kul att ta sig an den.

Tankkurs

2011-02-17T19:31:00.002+01:00

Såhär ser arbetet ut i en lastsimulator. Ungefär som man föreställer sig, eller? Faktum är att simulatorerna väldigt väl motsvarar verkligheten.

Just idag lossade vi en VLCC och lastade en Produkttanker. Den enda egentliga skillnaden, förutom båtens fysiska frånvaro, är att man i simulatorerna kan warpa upp tiden till tja.. mellan realtid och realtid x 10.000 om man så vill.

Ganska roligt men stundtals svårt. Båten ska helst inte kantra, brytas på mitten eller sprängas och det finns oräkneliga punkter att göra fel på.

Uppkörning nästa vecka.

Sjögång

2011-02-04T15:14:00.003+01:00

Det är inte direkt några jättebåtar det här, men det påminner lite om hur det var att segla över Biscaya i november.

Jag vet att jag lovade mig själv att aldrig någonsin längta efter en storm igen när jag var där ute, men det är ju omöjligt att inte bli sugen när man ser videon.

Otroligt snyggt foto dessutom!

Dag 60

2011-01-06T18:45:00.000+01:00

Avmönstrad och utan ork att sammanfatta någonting.
Nu ska jag sova i en vecka.
Hej Göteborg.

Dag 58

2011-01-04T23:06:00.006+01:00

Som nämnts har vi siktat två båtar under atlantöverfarten. Efter Biscaya och Keltiska Sjön möts vi av det här:

Aktuell position 23:05.

Vi: I det röda streckets framkant, ner till vänster i bilden. Kommer absolut bli en intressant vakt i natt, men kanske än mer när vi når flaskhalsen Dover - Calais.

Dag 58

2011-01-04T15:15:00.010+01:00

Dagvakten var resans finaste. Och varför då? Jo, för att månen höll sig under horisonten och var dessutom med tanke på solförmörkelsen 100% ny. Således fritt spelrum för Venus att briljera. Och som hon gjorde det. Gick upp i öster, alldeles röd och fin, liksom flämtande. Jag trodde först att det var mars och choffen undrade om det inte kanske var en oljeplattform. När hon sedan rest sig ur havet några grader antog hon sin vanliga vita färg och slängde ned sitt silver i havet med en sån magnitud att jag kastade en klar skugga mot bygget när jag stod på bryggvingen.

Innan det måste vi ha passerat ett stort bälte av rymdgrus, för jag slutade räkna fallen vid 50. Mm, eller hur, tänker ni så klart. Men så var det; ett verkligt stjärnregn. Otrolig syn.

Choffen sa att ”jomen så är det, inget ovanligt”. Nähe du, bara för att du är duktig på att pejla stjärnor så kan du inte inbilla mig att 50 fall på under femton minuter hör vanligheterna till. Men har man sett allt har man väl. Viktigt att spela oberörd, liksom. Hoppas jag aldrig blir sån som slutar fascineras.

Vad som kanske låter mer troligt är att vi körde in under ett täcke av tråkiga moln när det började ljusna. Den där solförmörkelsen som utlovats på morgonen märkte vi därför inte så mycket av. Synd. Jag har aldrig sett en sån.

Vi har gått in i Engelska kanalen nu. Inget land i sikte ännu, men trafiken börjar tätna och sulorna gör oss sällskap igen. Och tumlarna. Och båtarna. Härliga syner efter nästan två veckors oceanisk öken.

Imorgon pressar vi oss igenom Dover Strait. Ska bli kul eftersom det är där som vi till 90% övningskör på torra land. Sen är det inte många timmar kvar till Rotterdam och skeppsklockan har fått tillbaka sitt vett och visar återigen svensk tid. Och just nu talar ingenting för att vi inte skulle få gå alongside direkt.
Lossningsorder är mottagen!

"Solförmörkelse" över Biscaya. Och en båt: Almizan Star

Dag 57

2011-01-03T22:44:00.001+01:00

Alla papper påskrivna, dokument stämplade, omdömen givna. Nu återstår några vakter (dag & platt), hyttstädning och väskpackande.

Jag har kommit väldigt bra överens med besättningen och gjort bra ifrån mig, men känner ändå att jag (för första gången) fått omdömen i överkant. Det ser lite för bra ut, kan jag tycka.

Vi går över Biscaya nu. Vatten som är helt andra än senast. En kuling kommer från nordost, men utan tillräcklig styrka att störa nån sömn eller aptit. Det är bra.

Strax efter lunch imorgon når vi Atlantens sista waypoint och girar in i Engelska kanalen. Då hoppas jag på trafik och lite rolig avslutande båtkörning. Nog är det avslappnande med långa sjöresor, men döden i radarn vakt efter vakt är alltför sövande i längden. Desto roligare när det händer saker och man sätts på prov!

Men innan lunch hoppas vi på klar himmel i natt och imorgon bitti. Det är nämligen solförmörkelse på gång, dessutom i direkt samband med uppgången och ett par grader upp på himlen. Vore som en fin final på den här törnen, inte sant?

Sen säger jag; oh söte Gud, se till att snart ge oss lossningsorder och sätt oss alongside i samband med anlöpet så herr kapten slipper omboka våra flygbiljetter.

Dag 55

2011-01-01T18:45:00.007+01:00

Eftersom vi siktat land bryts tystnaden. Vi går alltså medelst loxodrom och girade i natt för första gången på 1.800 sjömil. En ganska god raksträcka (som alltså är en "böj" på en glob och således en omväg). Girpunkt en halv grad sydost om Santa Maria, Azorerna.

Azorerna. Låter exotiskt och väldigt långt bort. Men det hindrar inte känslan av att nästan vara hemma. Ungefär samma som den gång jag och kära mor åkte till Kiruna och Narvik, en 80-talssommar, med tåg. På hemvägen, via Inlandsbanan, kändes Mora nästan som hemma. Perspektiv!

Förresten siktade vi inga Azorer, utan de var mest bara synliga i vår ECDIS. Vädret var rätt tråkigt, natten till idag.

Jag hade inget särskilt roligt för mig igår. Filosoferade kring det här med datum och tid och kände att, vad spelar det för roll att jag är vaken när skeppsklockan visar midnatt? Vi hade lika gärna kunnat hoppa över senaste tidsomställningen och ta den idag. Så jag roade mig med att räkna ut när vårt astronomiska nyår inträffade – dvs motsatsen till meridionalpassagen. Som zenit och nadir, principiellt.

Vi gled in i det nya året klockan 01:56:28 UTC. Alltså nästan en hel timme efter skeppsklockan (som var fel eftersom vi inte ens befann oss i den zon den vill göra gällande) indikerade midnatt. Låter det snurrigt? Det är det också, om man befinner sig under rörelse. Annars enkelt.

Jag stod ändå på akterdäck vid den inte helt korrekta midnatten, för mig själv, och fick en fin stund. Men tankarna och sällskapet jag hade med mig där behåller jag för mig själv. Det egentliga årsskiftet spenderade jag sovande.

Veckan som gått har varit lång. Dagvakten (04-08) är min och jag är nöjd med det. Soluppgångarna är fina och känslan likaså inför ett nytt dygn till sjöss. Hur översätter man at the break of dawn så att det får samma klang och känsla på svenska? Det går ju inte. Men vad som gått är att öva öva öva på att ta positioner med hjälp av stjärnor, månen, solen och planeterna. Krångligt men kul när man kan. Som med allt annat.

Alla månadens övningar genomfördes också inom loppet av två dagar. Nödbogsering, man över bord, abandon ship, brand och personskada i trångt utrymme. Första gången som jag känt att jag faktiskt fått ut något av övningarna. Har varit allergisk mot dem förr. Men ja, kul nu. Och roligast var kanske den jag själv ledde, bogseringstjafset. Förhoppningsvis blir det en ISPS-övning nästa vecka att ta hand om också. Då blir det bombletning och jag ska gömma den väl, den farliga väskan. Om det nu blir.

Förresten. Anledningen till att vi till slut valde att korsa Atlanten medelst loxodrom är att vi gärna ville undvika ett sju helvetes lågtryck som vi, om vi valt storcirkeln, hade dundrat in i för några dagar sen. Nu slapp vi det, till ett pris av 8 timmars längre resa. Billigt för att slippa sömnlösa nätter tycker jag (som inte betalar bunker). Några som inte slapp lågtrycket var den där cypriotiska tankern som fick problem i Bermudatriangeln, om det var igår eller tidigare är oklart. Efter de värsta vindarna och vågorna passerat skulle tydligen stormskadorna inspekteras på däck, varpå de plötsligt överraskades av en ensam jättevåg. Om vågen spolade de två grekiska sjömännen överbord eller om de ”bara” blev ihjälslagna är också oklart. Dog gjorde de hur som helst. Inget 2011 för dem.

Ingen vet om, ingen vet när.

Jag har inte varit på bryggan idag. Tippar ändå att vi är någonstans i höjd med just Setubal och Lissabon faktiskt. Huh, får både bra och dåliga vibbar av de namnen, glad att vi inte är på väg dit igen.

Vädertjänsterna har lovat lugna gatan över Biskaya och det tackar vi för. Sen entrar vi Engelska kanalen runt lunchtid på tisdag. Tänk, trafik, människor, liv. Det blir fint. Under överfarten har vi än så länge sett två andra båtar, på vad blir det, åtta nästan nio dygn. Så ja, kanalen blir spännande. Ska se om jag lyckas övertyga kapten och överstyrman om att få ta ett par vakter helt själv när vi väl är där. Under supervision, of course.

Sen säger våra värden att ETA Rotterdam Pilot Station är 14.30 UTC +1, onsdag. Jag tror jag kommer uppleva Europoort som den vackraste synen någonsin. Nå, åtminstone i år. Och det är ju inte så svårt att förstå kanske.

Dag 49

2010-12-26T19:02:00.003+01:00

Angående hemlängtan: 7 veckor utan uppehåll på kontoret/verkstadsgolvet. Klart man känner lust att få andas ut. Det vore konstigt annars.

Allt har dock med inställning att göra. Vore jag bunden till ett sexmånaderskontrakt skulle jag knappast börja yra om hemfärd redan nu. Men så är inte fallet. Och ju närmare avmönstringen man kommer, desto mer längtar man. Och, tyvärr, desto saktare går tiden.

Om jag har valt fel väg, som känner denna hemlängtan? Nej, absolut nej. Det är likadant på landbacken. Man längtar ut efter en tid till vibrationer under fötterna och horisonterna när man trampat asfalt för länge. Men nu känns den där möjligheten att kunna gå in i en affär när jag vill, att kunna köpa det jag vill, när som helst, helt fantastisk.

Skulle tro att det är en läggningsfråga. Att ha en slags inbyggd längtan till något annat. Det är jag väl inte ensam om precis, men det här är väl det uttryck (eller snarare ett av dem) det tar sig för mig.

Om det inte händer något väldigt speciellt de närmaste dagarna tar jag ett uppehåll nu. Det är vatten och inget annat än vatten ett bra tag nu.

Således: På återskrivande då Engelska kanalen och Dovers vita klipper nalkas.

Dag 48

2010-12-25T21:46:00.003+01:00

Vi har stött på lite gammal dyning här ute på Atlanten. Den är ganska lång och mellan 3-5 meter i höjd, vilket är tillräckligt för att påverka båten ganska ordentligt. Skillnaden är nu, tack och lov, att vi så gott som fullastade (vi pumpade in 39,600 ton istället för 31,500) har ett GM på 2,15 meter jämfört med 8,50 som ballastkonditionen innebär. Rullningshastigheten har ökat från 7 sekunder till att ligga någonstans runt 11-12 nu. Det är en otroligt positiv skillnad, särskilt för oss som har våra hytter så långt från långskeppslinjen det är möjligt. G-krafterna, både positiva och negativa, är alltså väldigt reducerade.

Idag gör vi återresans först tidsomställning. Känns bra. Jag tycker om tanken på att vi rör oss österut igen, mot Europa. Nu har vi solnedgångarna akter om skeppet.

Temperaturen har också varit dräglig. Det är fortfarande så att kulingen är varm, men hettan har vi lämnat bakom oss.

Enligt vädertjänsterna kommer vi oundvikligen råka ut för ett ordentligt lågtryck, strax före och under nyår. Det får man räkna med under en två veckors lång atlantpassage. Men med den här båten innebär det tvivelsutan förseningar. Motorn är nämligen så slö att fartminskning är obligatoriskt vid vind och vattenkrusningar. Räknade ut förut att varje hästkraft motorn genererar har måst flytta 4,45 ton om vi skulle fördela deplacementet. Klart vind och vågor spelar stor roll då.

Imorgon är det söndag och jag är helt ledig. Jag hoppas på blå himmel och några timmars läsning på backen. Kanske kunde man då skjuta upp vinterblekheten en liten tid.

Dag 47

2010-12-24T23:21:00.003+01:00

Skurar, de vanliga 30 graderna, slappande vid poolen, flygfiskefiskande sulor överallt, grill på kvällen. Nu glider vi förbi Martinique som syns tydligt i månsken och eget stadsljus på vår styrbordsida. Om kvällen, tilltagande kuling, men oj så mjukt och fint hon går än så länge, som lastad.

Ingen fotodag, men väl grillning i öppna oljefat på akterdäck? Det här hysteriska säkerhetstänkandet är lite godtyckligt, ja.

Vi har ca 3850 sjömil kvar till Rotterdam och jag har inte kunnat tänka på något annat än avmönstring, flygbiljetter och A, denna julafton, 2010.

Dag 46

2010-12-23T23:38:00.002+01:00

Vi blev smått chockade här ombord när venezuelianerna fick för sig att jobba snabbare än tvunget idag. Istället för en rate på 0,55 drog de upp den till 2,3 på morgonen. Vi är alltså redan klara, lastmässigt, för avgång. Nu väntar agenter, hamnchefer, superintendents, lastägare och en hel radda till som hungrar efter kilovis med dokument. Också tullen har aviserat ett besök innan vi drar iväg. Båten ska genomsökas narkotikamässigt. En stackars schäfer (antar jag) får i uppdrag att sniffa sig igenom varenda hytt, helt i onödan får man hoppas.

Inga bilder har tagits idag, tyvärr. Fotoförbud råder på däck så fort vi inte är gasfria, och i synnerhet under lastoperationer. Lite synd eftersom det bjöds på en del roliga syner på eftermiddagen. Jag har ingen skarp ornitologisk läggning (vet skillnad på trut och mås och kan skata på latin), men bl.a. var det en leende upplevelse att se en mindre flock pelikaner sitta trötta på rad på en av trossarna.

Så det blir julafton till sjöss, ute på Karibiska sjön. Egentligen väldigt bra eftersom firandet, vad det nu blir, kan få gå av stapeln med den absoluta majoriteten ur besättningen närvarande. Det är bara en stackars styrman som inte kan undvaras.

Jag roade mig förut med att göra två ruttplaneringar för överfarten till Rotterdam. En storcirkel (egentligen korda, med waypoints var 5:e longitud) och en loxodrom. Den senare med en girpunkt strax söder om Azorerna. Det skiljer konstigt nog inte mer än 8 timmar och 13 m³ bränsle de två alternativen emellan. Håller vi en marschfart om 14,8 knop anlöper vi Rotterdam den 5:e januari klockan 15.40 medelst storcirkelresan, som är det mest sannolika alternativet. Det är egentligen alldeles för tidigt för avmönstring, men jag har svårt att se något som skulle få mig att göra ytterligare en vända över Atlanten.

Således: Om bara några timmar är jag på väg hem.

Dag 45

2010-12-22T23:32:00.002+01:00

Välkomna till Sydamerika, Venezuela och Puerto José. Vi ligger, som synes, en bit från land vid som vad kan vara den tråkigaste kajen någonsin.

Lotsen fick ryggskott, var full, dog eller orkade bara inte plocka upp oss i natt. Därför blev det en natt på redden i Barcelona Bay, men till slut fick vi kommit oss in och knutit fast här. En sann oljeterminal. Ett raff - inget mer. Ska man ta en taxi in till stan går den loss på 100 dollar. Kanske inte värt?

Nu har vi i alla fall kopplat greppet om jettyn och metanolen flödar, nåja, in i tankarna. Vi ska lasta 31.500 ton och räknar med en snitthastighet på 550 kubik i timmen. Matematikern räknar snabbt ut att lastoperationen rör sig om knappa 60 timmar. ETD är satt till 12.00 ZT den 25:e. En ofantligt lång tid, tycker jag.

Så, efter 45 dagar ombord gör vi till slut det som är tänkt - lastar för transport. Med en dagkostnad på ca 130.000 känns tid & båt hittills inte precis som en vinstmaskin. Lägg till varvet som gick loss på 9 mille, så har vi lite att jobba igen.

Men det blir för andra att ta tag i. Jag ska göra en sjöresa till, sen kliver jag av. Med blandade känslor, ska tilläggas. Ena dagen känns det som att törnen knappt har börjat, nästa dag kan jag inte tänka på något annat än flygbiljetter och hemma.

Min nästa vakt är från midnatt till 06.00.

Nu sover vi några timmar.

Dag 44

2010-12-21T23:25:00.002+01:00

Och den slutade fint också, med väder över Karibiska sjön.

Idag, sista sjödagen på överfarten. Den har inneburit fler sulor, delfinsällskap, väldigt lokala skurar, tester av kemdräkter, 36 varma fuktiga grader, dokumentsammanställning inför hamnanlöpet, öar som siktats på avstånd samt en solhöjdsmätning vid meridionalpassagen klockan 12.06 ZT. Den sa mig att idag, på årets mörkaste kortaste dag, så stod vår stjärna högre här än vad den någonsin gör i Göteborg. Saker man står ut med.

Klockan 02.00 i natt tar vi lots.

Dag 44

2010-12-21T14:09:00.004+01:00

Den började ganska bra, den här dagen.

Saint Vincent, 05.35 ZT.

Dag 43

2010-12-20T23:11:00.004+01:00

Den första riktigt heta dagen. Vattnet, när vi fyllde poolen på lunchen, höll 28 grader. Luften vet jag inte, men det var tillräckligt. Under eftermiddagen fick vi sällskap av en runt båten cirkulerande havssula en stund. Det gjorde oss glada, ty det innebär att vi närmar oss land. Det är mycket roligare att få såna här levande bevis för det, än vad alla de elektroniska kirurgiskt exakta instrumenten inne på bryggan kallt lägger fram.

Vi passerade den maritima gränsen till Västindien för några timmar sen och i natt glider vi innanför de Små Antillerna, närmare bestämt mellan Saint Lucia och Saint Vincent.

Mina 2 fönster, våning 2, längst till vänster framifrån sett. Där, på den lilla plattformen utanför, brukar jag dricka morgonkaffe och räkna flygfiskar men hoppas på delfiner eller valar.

Jag tror också natten blir fin när den där månen bakom bygget fått stiga högt upp i det svarta. Den stör dock nu, liksom förorenar, när Orion ligger perfekt och massivt med Betelgeuse och Rigel uppe på valvet som vassa vackra pärlor. Men kanske månen gör att jag hinner se konturerna av övärlden (närmaste ö är just för stunden Barbados) i alla fall, innan jag lägger den här dagen bland de andra avklarade. Då får jag kanske lov att förlåta den ändå.

Dag 42

2010-12-19T20:03:00.006+01:00

Sex veckor ombord, idag. Det börjar kännas. Intrycken är rutinmässiga och jag har inte ens orkat släpa mig upp på bryggan för att kolla var vi är nånstans. Fredrik, maskinkillen, sa visserligen vid lunchtid att vi har ca 500 sjömil kvar till Martinique. Inte för att vi ska snurra in oss där, men vi kommer passera pärlbandet av öar som sträcker sig i en båge från Trinidad & Tobago upp till Puerto Rico.

Vi skulle haft en övning idag; inställd. Inget jag gråter för. Övningar, om än aldrig så nödvändiga, är så erbarmligt tråkiga. Tänkt var dessutom att jag skulle vara övningsledare. Härligt, jag som så älskar att vara i centrum..

Jag fick en fin omtanke igår, ett uttryck av oro. Att jag måste vara rädd om mig, att jag inte får trilla överbord. Det är något att bli lite varm av, något att le åt. För att den är fin, omtanken. Jag blir glad. Inte har jag tänkt göra det heller, den behöver inte finnas, oron, fast det vet ju inte oroskännaren. Så kom jag på att hon säkert ska ut i trafiken över jul. Den trafik som spås bli den dödligaste på många år p.g.a. vädret och att julafton inträffar på en fredag. Då log jag inte längre och blev istället själv orolig, för henne får det inte hända något ont. Inte något.

Och väder. Det är svårt när man tittar ut att tänka på snön och svärtan hemma. Vi är nu 4½ timmar efter Sverige och solen står ännu högt och luften börjar bli verkligt varm och kvav. Jag hoppas snart vi också får se lite liv utmed båten. Något annat än bara dessa flygfiskar som inte är särskilt spännande efter en stund.

Sex veckor alltså. Knappt fyra kvar. Må tiden flyga fram.

Dag 41

2010-12-18T18:04:00.003+01:00

Idag, en vecka sen vi la ut från Gibraltar och det har varit vatten, mer vatten och inte så särskilt mycket som hänt. Mindre oväder avlöser varandra och dagarna flyter ihop. Vi gör våra 15 knop och vi har rört oss så pass att vi igår passerade Kräftans vändkrets. Således befinner vi oss i tropikerna.

Jag undrar ibland om någon skulle reagera om jag sa att efter Venezuela, ja då ska vi åka till månen. Eller genom jordens inre, till Kina.

Lördag idag. Det betyder halvdagstjänst och sedan hyttstädning. Ganska lugnt. Något jag är ovan vid är dessa ständiga tidsomställningar. På det här hållet går det bra, men jag undrar hur hemresan blir. Ganska tröttsam gissar jag.

Fin himmel, snällt hav, bra båt.

Dag 34

2010-12-11T17:27:00.005+01:00

Jag borde ha lärt mig vid det här laget att inte räkna med någonting. Bunkerbåten blåste förstås bort igår och vi ligger kvar nedanför klippan. I skrivande stund gör vi dock ett nytt försök att pumpa över lite bränsle till oss. Vet inte helt hur lång tid det tar, men kan tippa på 3-5 timmar. Vad som ska pumpas över är drygt 1 miljon liter HFO. Kanske går vi ikväll, kanske ligger vi kvar. Inget vet förrän det verkligen händer. Tank- och spotmarknaden i ett nötskal.

Det är dag 34 idag. Det innebär, på pappret, halvtid. Och vi har tagit oss ända från Rotterdam till hit. Fantastiskt. Inte en enda lastning eller lossning heller. Men dagarna går och det är alltid något. Ska jag hinna upp till 360 innan nästa sommar lär jag väl få vara kvar här långt utöver 68 dagar, då kanske jag får lära mig nåt bryggmässigt nytt också.

Ett kärt återseende idag. 398 meter Ebba Maersk, monstret som jag mötte på Nordsjön för snart två år sen, gled förbi oss under lunchen. Och det är fortfarande stört omöjligt att förstå hur stor den där saken är om man inte har henne framför ögonen.

Ebba Maersk anlöper Algeciras.

Ser ni livbåten?

Dag 33

2010-12-10T07:39:00.003+01:00

Vi ligger för bunkring och trängs med ett tjugotal andra båtar på Gibraltar redd. Ett mycket trevligt dygn, sjövis, har passerat. Jag tog min första bryggvakt på förmiddagen idag, genom sundet. Ganska blåsigt, ganska mycket trafik. Men vinden kom rätt in i stäven, så trots att havet stora stunder var skummande vitt gick vi väldigt mjukt och fint genom vattnet. Att också se två kontinenter växa fram ur morgondiset på varsin sida båten var fint, för att inte säga andäktigt.

Så snart bunkerbåten lämnat oss väntar vi på besked från kontoret, gällande vart vi ska. Vi har en last att hämta på andra sidan klotet, men är i skrivande stund egentligen redan för sent ute för den. Tid är enorma pengar i den här branschen och straffavgift undviks helst, om det går. Imorgon vet troligen mer.

För övrigt firar jag (totalt) 200 dagar till sjöss idag.

Gibraltarklippan - The Europa Point.

Dag 32

2010-12-09T21:40:00.000+01:00

Den som inte sett Atlantens stjärnhimmel har inte sett den alls.

Dag 31

2010-12-08T23:56:00.005+01:00

03.00 började vi fylla dockan i morse. Fem timmar senare lättade vi från pallarna under kölen och flöt av egen kraft, för första gången på 20 dagar. Vid 15.00 var slussen tömd och bogserbåtarna kopplade. 18.00 rasslade ankarkättingen där framme och vi började ballasta direkt, stillaliggande strax innanför halvön Troia.

Vatten runt oss, trossar som läggs av, rök från skorstenen - känslan var obetalbar. Det tyckte kocken också som bjöd på hummer till lunch och oxfilé till middag.

Så snart vi fått lite större djupgående hivar vi ankaret och sätter kurs mot Gibraltar. Ingen landgång där, tyvärr, men sundet blir åtminstone spännande att segla.

Lång dag, sömnen vill åt mig nu. Men äntligen, till slut, har vi snart öppna horisonter runt oss igen.

Hejdå docka sluss kranar konstiga människor sliten stad.
Hejdå Lisnave, Setubal och Portugal

Dag 30

2010-12-07T18:53:00.000+01:00

Det blåser.

Dag 29

2010-12-06T19:06:00.000+01:00

Från Setubal; intet nytt. Vi är fortsatt inblåsta och kommer ingenstans. Enligt vädertjänsterna ska det hålla i sig ett tag. Så, det är bara att gilla läget och försöka hålla humöret uppe.

Ok, vadå inblåsta, det är ju ändå ett rejält fartyg vi pratar om, kanske någon tänker. Ja, det är just det som är problemet. För att komma ur dockan får vårt djupgående vara maximalt 3,9 meter. Det betyder att nästan halva propellern är uppe i luften och därför helt oanvändbar. Och samtidigt, när djupgåendet är så litet har vi massvis med stål över vattnet, som därmed blir en gigantisk segelyta. Bogserbåtarna orkar helt enkelt inte hålla emot när vinden överstiger styrkor på 12-15 sekundmeter.

Vi har inte mycket att göra ombord innan vi kommer ut på vattnet. Tiden går därför ganska långsamt. Men, på något sätt blir det kväll varje dag ändå och snart är jag halvvägs på den här törnen.

Dag 28

2010-12-05T16:54:00.004+01:00

Väderomslag idag. Varma vindar blåser in från Afrika. Runt 20 grader nu. Behagligt och skönt med lite förändring eftersom det varit lite kyligt här de senaste dagarna. Men de här vindarna har inte varit enbart av godo. De är nämligen så kraftiga att vi inte kan gå ut ur dockan. Så tills vidare – postponed another 24h.

Söndagen har annars varit lugn. Städa lite, se en film, uppdatera sig lite hemifrån. Det mest dramatiska var väl när grannbåten Methania i förmiddags skulle dra igång sin maskin och fullständigt sotade igen hela varvsområdet. Inte så skönt att dra ner det där i lungorna och eftersom hon låg där och brummade kolsvart i någon timme fick vi även in en del av det där sotet i bygget här. Obra.

Det blir alltså bunkring i Gibraltar så snart vi lämnat dockan och genomfört alla nödvändiga tester av maskin och däcksuttrustning samt fyllt ballasttankarna. Om vi nu nånsin kommer iväg.

Dag 27 - del 2

2010-12-04T16:44:00.002+01:00

Ja, att det skulle bli förseningar kom knappast som en överraskning. Vi är trots allt i Portugal.

Nu är det ut ur dock imorgon som gäller. Det gör egentligen inte mig nåt eftersom jag är helt ledig imorgon och vi ska troligen inte gå förrän några dagar ändå. Det är lite fix till ankars som gäller, även om vi nu fått preliminär resa att sikta in oss på.

Vart den går är det ingen idé att säga nu. Saker ändrar sig ju stup i kvarten ändå, men jag kan väl säga att jag ser fram emot trippen med viss skräckblandad förtjusning.

Nu blir det filmkväll för hela slanten!

Dag 27 - del 1

2010-12-04T08:36:00.002+01:00

Det blev lyckat igår, ja. Rolig dag, rolig kväll. En del lyckade bilder.

Klockan 13.00 idag börjar vi fylla dockan. Förstå, man är som ett barn på julafton. Det kommer förstås ta sin tid och det är beräknat att vi glider ut i slussen vid 22.00 och sedan ut på det stora blå 01.00 imorgon bitti. Ännu har vi ingen last, men vad spelar det för roll? 16 dagar utan vatten under kölen, det får räcka.

För min del blir det en halvdag idag. Ska ha översyn på tankradarapparaturen på förmiddagen och sen är det hyttstädning under eftermiddagen. Kanske att jag är med senare ikväll och i natt. Koppla lite trossar och sånt.

Men woho, vatten stora vatten, här kommer vi!
Snart i alla fall.

Dag 26

2010-12-03T13:00:00.002+01:00

Strålande dag, värmen stiger. Perfekt för ett sista strandhugg. Så får det bli. Efter lunch tar vi, jag och engine cadet Fredrik, bussen in till stan för att känna fast mark under fötterna för sista gången på vi vet inte hur länge. Blir bra, ska bli bra.

Vem är det förresten som tittar in här så gott som dagligen från Chalmers University Network, med dynamisk IP-adress, utan att skriva något? Är du från fakulteten och nyfiken på hur vi sköter oss ombord?

Dag 25

2010-12-02T19:13:00.004+01:00

Hej Sverige.

Vi ligger där vi ligger, jobbar där vi är. Det är skitigt och tungt men vi är glada ändå. Det sägs att lördag är ny flytedag. Må så vara, här fryser i alla fall ingen fast.

Hejdå.

Dag 22 - 23

2010-11-30T18:27:00.005+01:00

Man blir lite missmodig när båten, Hamburg Star av Monrovia som gled in dagen efter oss, i dockan bredvid lämnar varvet före. Här ligger vi fortfarande med svetsloppor som flyger och nålpistoler som smattrar. Skulle inte förvåna mig om Pink Coral av Valletta, som tog Hamburgs plats, lämnar före oss också. Hammarslagen ekar alltjämt.

Igår var en riktig skitdag. Sju åtta grader, regn, åska. För mig blev det en dag på bryggan. Rätta, uppdatera, klippa, klistra. I sjökort, navigationsvarningar, radiosignalstabeller. Rätt trivsamt när regnet öser ned på båt och stackars varvsarbetare, men ack så enahanda.

Idag fortsatte det i samma stil, men med lite bättre väder. Det såg hotfullt ut här och var, men överlag höll sig regnet borta. Imorgon hoppas jag på blå himmel, vilket skulle betyda stryka livbåten en andra gång. Meditativt och fritt. Man tar med sig musiken ned på landbacken, några penslar, lite färg. Sen kör man över den där båten och blir orangekladdig och i fantasin flyende till kommande vatten, kommande hamnar, hem.

Dagens lunchutsikt - Santa Catarina

En god nyhet är att vi lämnar dockan redan på fredag. Kanske skulle det ändå förvåna mig om Korallen här bredvid hinner smita före oss. Än har vi ingen last, så en stund till ankars är definitivt säker efter varvet. Men kontoret jagar last åt oss och det vore märkligt om en nyrenoverad, nyflaggad båt skulle bli liggande någon längre stund.

Dag 21 - Skruvat

2010-11-28T13:26:00.004+01:00

Bästa känslan för att förstå storleken på båten är att ställa sig under den. Titta på ankaret som väger som 12 feta Mercedes, sträcka på nacken vid 9 meter roder eller, som här, ställa sig på propellern. Den är ju löjligt fet, samtidigt som den paradoxalt nog tycks som alldeles för futtig för jättebåten. Ungefär som att sätta en bordsfläkt som framdrivning på en jumbojet. Men, det tycks funka någorlunda ändå.

Det ska bli intressant att köra den här pjäsen. Fast propeller, ingen bowthruster, ett enkelt men funktionellt jätteroder. Kryllar väl av bogserbåtar så fort vi ser eller ska lämna en kaj.

Dag 1 - 20 bildligt

2010-11-27T18:59:00.005+01:00

Rotterdams hamn är grotesk, men jag blev lite förtjust i den här bulkkajen ändå. Och om kvällarna är det mycket tjusigt med alla ljus och rökstrimmor.

Sen fick vi bekanta oss med Biscaya, detta vansinneshav. Dessutom på lätten. Oerhört påfrestande.

Tills vi så småningom red ut stormen och knöt fast alongside, i Setubal.

Och väl där bjuder landskapet på en ohygglig stank, som kom härifrån. Och i den här bilden ser man rätt enkelt varifrån jag tog nummer tre. Och i nummer tre syns ju tornet jag bara var tvungen att klättra upp i för att ta nummer fyra, men som jag fick skäll för att jag gjorde. Det var avstängt och dessutom fotoförbud i området. Duktigt.

Och till sist in i dockan.

Det är lite trist att ladda upp bilder som redan känns passé. Tänkte försöka hålla mig med mer dagsaktuella grejer framöver, men ungefär såhär såg det ut fram till varvet där vi ligger nu.

Dag 1 - 20

2010-11-27T14:09:00.003+01:00

Jag mönstrade på Bro Premium i Rotterdam för snart tre veckor sen. En mellanstor tanker av modell utebåt. Med över ett år på land kändes det som på tiden, men det var inte helt oproblematiskt.

Det är kul att flyga iväg och landa i ett annat land för tjänstgöring och sen inte veta nånting alls om vart det bär. Det är mindre kul när fartyget är i ett rätt visset skick och besättningen relativt stor. Mindre kul också när internet är trasigt och möjligheterna att kommunicera med hemvärlden liten. Det är just så man känner sig då; liten.

Men ändå, jag var på väg, jag var ute till slut.

Och vi la ut från Rotterdam dag 2 och jag hade fullt upp med att lära mig namn och rutiner och att försöka göra mig nyttig. Det senare visade sig svårast eftersom det redan fanns 2 kadetter ombord (kadett, vilket ord va?). Men det var skönt att se den där fula hamnen, som visserligen ser ut som en stad full av stjärnor om kvällen, bli mindre och mindre akter om oss. Sakta gled vi ut i Engelska kanalen och innan var och en gick hem till sig pratade vi lite om kommande väder utmed vår resa. Det talades om hårt väder och jag såg filippinare som bara skakade på huvudet och muttrade ”Biscaya, Biscaya” för sig själva.

När jag vaknade på onsdagen och gick ner i mässen för frukost hade jag Dovers vita klippor som utsikt och jag fylldes av lyckokänslor. Båten rullade sakta fram och åter och jag hoppades på lite grövre sjö längre fram, då vi skulle runda Frankrikes nordvästra spets. Jag tänkte sakta på människorna hemma och tyckte för en stund synd om dem. Sällan eller aldrig får de uppleva just det här, att lägga ut på ett öppet hav för att bli obetydlig under den svarta rymden.

Nästa dag vaknade jag 03.30 av att jag höll på att trilla ur kojen. Sen var det 100 timmar av vakenhet. 100 timmar av utebliven aptit. 100 timmar av ständigt gungande och jag började förstå det där muttrandet jag hade hört dagen innan, ty när dagarna mest går ut på att hålla i sig tappar man till slut humöret och blir förbannad, men utan att kunna rikta irritationen mot någon. Vem ska man skylla vädret på?

Vi fick stormen in på styrbords bog och under andra dagen, den värsta, var vi tvungna att kryssa i 5 knop för att över huvud taget komma någon vart. Vågberg efter vågberg sköljer över båten och vinden ryter så att det omöjligt går att prata utanför bygget. Horisonten utgörs av en grå massa där hav och moln möts och ibland fick jag känslan att vågorna var så höga att de faktiskt nådde upp till molnen, särskilt då båten krängde över 45 grader så att golvet påminde mer om en vägg än just golv.

Samtidigt, när man är där ute, går det inte att blunda för skönheten i naturkrafterna. Det är så rasande fint och stort och man ser stormfåglar hänga över däck och delfiner utmed sidan på båten och man undrar vad vi, människorna, gör där ute när det är som allra argast och vi är som allra minst och maktlösa.

Så småningom lyckades vi ta oss igenom vädret och siktade Portugals kust. Vågorna hade lagt sig och termometern visade 16 grader. Ett bergigt landskap tecknade sig framför oss och på söndagen, dag 7, gick vi in och la oss för ankar i en bassäng strax utanför Setubal. Så oändligt skönt att höra ankarkättingen rassla till där framme. Stillheten som sen infann sig när vi vridit upp mot den svaga strömmen var gudalik.

Där låg vi till dag 11 då vi gick in i torrdockan på varvet Lisnave och vid 02.00 på fredagsmorgonen började de tömma dockan på vatten och sen dess har vi legat helt still här.

Båten blev för ett par dagar sedan dansk. Utflaggningen (tack, blå regering) pågår för fullt och Bro Premium från Broström skulle nu bli Camilla Maersk tillhörande just Maersk. Då är det fullständig översyn med nytt av det mesta och eftersom vi är i Portugal har vi redan fått slå på 9 dagar till den kalkylerade liggetiden.

Här ska vi vara fram till den 6-7 december och därefter ryktas det om ARA och sen New York. Hur det blir vet ingen, men det är vad vi siktar in oss på nu.

Varvet i sig är helt osexigt. Liksom allt annat i det här landet är det skabbigt och nedgånget. När vi har frånlandsvind fylls luftrummet av en svavelstank från de närliggande industrierna som får Grums att framstå som en ljuv sommaräng. Det kryllar av udda människor här och det är väl det jag tar med mig som mitt kanske starkaste intryck härifrån; de många fantastiska karaktärer vi ser varje dag. En av de största tillhör mannen som äger kiosken precis utanför gaten till varvet. Där betalar varvsgubbarna 1 Euro för en flaska öl över disk, men får den sedan levererad genom taggtråden på baksidan eftersom det är otillåtet för mannen i kiosken att sälja. Alla vet men ingen gör något åt det, ty fångas det inte på kamera så finns det inte.

I skrivande stund är jag av någon anledning ledig. Vi har fria söndagar, men har tydligen inte så mycket att greja med idag heller. Alltså bär det av inåt stan strax. Setubal är fullt av gamla nedgångna slitna övergivna hus och kvarter. Som om staden byggdes för 75 år sen och att man därefter har förbjudit allt vad renovering och reparation av arkitektur heter.

Men, det är äkta och jag gillar det. Gränderna är många, originalen och karaktärerna oändliga, och ölen är billig. Mellan 8-12 kronor för en 33:a på restaurang får anses godkänt.

Det är lite si och så med internet ombord. Det svajar lite som det vill, nu när det kommit igång efter fyra veckors trasighet, och det tar oändligt mycket tid att ladda upp bilder. Men jag ska försöka få till det där så småningom också.

Kaptensyrket - varför?

2010-11-07T08:08:00.004+01:00

”Jag vill bli kapten när jag blir stor, för det är ett kul jobb som är lätt att göra. Kaptener måste inte gå så länge i skolan, dom behöver bara lära sig siffror så att dom kan läsa av instrumenten. Jag tror att dom måste kunna läsa kartor, så att dom inte seglar vilse.

Kaptener måste vara modiga, så att dom inte blir rädda när det är så dimmigt att dom inte kan se; och när propellern ramlar av ska dom behålla sitt lugn, så att dom vet vad dom ska göra. Kaptener måste ha ögon som kan se genom molnen, och dom får inte vara rädda för åskan och blixten, som dom har på närmare håll än vad vi har.

Kaptenernas lön är en annan sak jag gillar. Dom tjänar mer än vad dom kan göra av med. Det beror på att dom flesta människor tror att det är farligt att köra en båt, utom kaptener, för dom vet hur lätt det är. Det är inte mycket jag ogillar, utom det att tjejer gillar kaptener. Alla tjejer vill gifta sig med en kapten, så kaptenerna måste alltid jaga iväg dom för att få vara ifred.

Jag hoppas att jag inte blir sjösjuk, för om jag blir sjösjuk kan jag inte bli kapten, och i så fall måste jag börja arbeta.”

Pojke, 10 år - Storbritannien.

Imorgon 12.20 lyfter planet mot Shiphol, Amsterdam. Sen påmönstring i Rotterdam nån gång under eftermiddagen. Ä n t l i g e n. Jag hoppas mina ögon kan se genom molnen och att jag inte blir sjösjuk nu bara.

Uppskjutet

2010-10-11T10:37:00.002+02:00

Och just nu man börjar fundera på packning och allt annat låter rederiet meddela att det nu troligen inte blir påmönstring förrän 8:e november, och då i Rotterdam.

Där tappade man 3 veckor och en hel del romantik.

Det drar ihop sig

2010-10-07T18:48:00.003+02:00

Det där året som kändes som en evighet har alltså passerat. Och ja, såhär i backspegeln, hur fort gick det inte? 10 av 16 läsperioder är då avklarade och om sisådär två veckor är det läge att packa väskan och styra kursen mot Landvetter. Helt säkert var påmönstring sker är det inte, men det lutar åt Houston, Texas. Men först har vi ett par svettiga tentor att klämma.

Lagos - runt nyåret 2009

Sk(r)attar nöjt

2010-09-12T14:40:00.004+02:00

Sitter och bläddrar lite i Sjöbefälsförbundets tidskrift och konstaterar att kurserna Basic Safety, Farligt Gods, ARPA och ECDIS skulle gå loss på 57.438 spänn tillsammans, om man som privatperson vill tillskansa sig dessa kunskaper på egen väg.

När den här tiden är över har jag, helt gratis, fått certifikat och behörigheter till ett värde om ca 150K. När man betänker den summan konstaterar man snart; det är härligt att betala skatt.

Ledarskap i mixbesättningar

2010-09-02T16:44:00.005+02:00

Vi delgavs en 4 timmar lång "ledarskapsutbildning" idag med fokus på de kulturella skillnader som råder svenskar (västerlänningar i stort) och filippinare emellan.

Bra upplägg, intressant innehåll, väl presenterat - men en tämligen godtycklig Hawaiikänsla genomsyrade "utbildningen".

Som blivande befäl är det kunskap oerhört viktig att besitta, om man inte vill råka ut för problem och olösliga motsättningar. Myteri och i värsta fall en kniv i ryggen känns som saker man vill undvika.

Min enda invändning (utöver hobbykaraktären på presentatör och material) är att den hölls två år för sent, ty många av de frågetecken man sett ute på båtarna, både framför sig själv och framför de filippinare man seglat med, rätades ut idag. Den skulle hållits före första praktiken.

Ledarskap och Organisation, som hålls nästa läsår, känns hyfsat viktig att ta till sig. Likaså Den mänskliga faktorn som redan nu känns som det självklara valet av de valfria kurser som står till buds det året.

I övrigt känns läsperioden riktigt bra. Alla kurser är relevanta och det känns på något underligt vis som att det är nu det verkligen börjar och vi blir tagna på allvar.

Hejdå sommar

2010-08-24T11:26:00.000+02:00

Att sommaren är slut märks på två saker; skitväder och omtentor i en hel vecka.

Jag trivs rätt bra i alla fall när jag skrotar runt här bland mackor, tekoppar och gammalt studiematerial. Det är ett jävla liv i träden utanför men här inne är det varmt och Cohen fixar till stämningen ytterligare för mig.

Imorgon skriver jag ColReg och det kommer väl gå käpprätt, antar jag. Det hindrar ändå inte det faktum att hjulet kränger över på måndag, då näst sista året påbörjas med Bulklaster (intressant), Manöver- och Girplanering (roligt, tror jag) samt El- och Maskinteknik (skjut mig). Samtidigt har A på något underligt sätt fått mig att tänka lite annorlunda på hösten, och det gillar jag.

Kort sagt, jag trivs med livet, dessa dimmiga dagar.

Halvvägs

2010-06-24T13:41:00.001+02:00

Samtliga resultat från vårterminen och läsperiod 4 är klara. Gick över förväntan.

Engelsk Säkerhetskommunikation – check.

Restricted Operators Certificate – check.

Teknisk navigering och storcirkelsegling – nästan check.

Satte alltså storcirkeldelen men inte den tekniska navigationen. Lite trögt, men vafan. Jag är nöjd. Skitnöjd faktiskt. Det var storcirkeln som var svår och den är till handlingarna. Det tekniska handlar bara om lathet från min sida. Den delen tar vi i sömnen i augusti.

I övrigt är jag verkligen halvvägs nu. Det känns galet bra.

Wizard of Morse

2010-05-21T11:03:00.001+02:00

Ett fenomen jag fascineras mycket av är hur omöjliga vissa berg tycks vara att bestiga, men när man väl lyckats så bagatelliserar man alltid sin bedrift.

I den ena av tre kurser denna läsperiod, Marin Radiokommunikation och signalering, ingår lite föråldrade metoder att utbyta information: Flaggsignalering och morse.

Flaggorna tog sin tid att få in i huvudet, särskilt som det går att kombinera dem i näst intill oändlighet, men det gick till slut. Morsen däremot, den kändes helt omöjlig.

Först ska man lära sig varenda bokstav och därefter ska man kunna tolka med ljus skickade signaler. Och den som gett sig i kast med det där alfabetet vet att det inte finns något som helst mönster. Eller, det kanske det gör, men jag har åtminstone inte lyckats uttyda ett sådant.

Idag råkade jag dock klara det där som var helt omöjligt innan, nämligen både flagg- och signalprov. Och givetvis känns det i efterhand som att, jaha.. var det inte värre än så, trots att det kändes som att få in ett helt nytt språk på en månad. Men bara för att vi inte ska explodera av nöjdhet, så kommer huvudtentamen nu på måndag. En tenta man inte haft fem minuter att plugga på tack vara detta och två andra praktiska prov som ingår i kursen. Hurra.

Om två år, vid examen, slutar det väl med att man står där återigen med den enda kunskap man hade före kursen:

…/---/…

Typ, hej kom och hjälp oss.

Läsperiod 3 - check

2010-03-30T14:02:00.001+02:00

En ganska trevlig känsla att spika alla tre kurser under en läsperiod. Engelsk kommunikation, Sjöfartsjuridik och Astronomisk navigation. Rätt in på poängkontot bara.

Nu är det Radiokommunikation – ROC, Storcirkel- och Teknisk navigering samt ytterligare nån larvig kurs i engelsk säkerhetskommunikation som gäller innan sommaren. Sen är jag - sjukt nog - halvvägs genom hela grejen. Hur fort går inte tiden egentligen?

Jag tackar mig själv.

Andra båten

2010-02-04T18:32:00.003+01:00

M/T Navigo

Det är ganska exakt ett år sen jag mönstrade på Navigo i Kiel för en sexveckorstörn. Hon är den första och hittills enda tankbåten för min del, men det var ombord på henne jag fick klart för mig att jag är på rätt väg.

Resorna var jämförelsevis inte särskilt exotiska, men segmentet det rätta (som jag alltid anat) och besättningen fantastisk i kunnande, kamratskap och pedagogik.

Jag har vare sig före eller efter trivts så bra ombord någonstans och jag kan bara gratulera de som får spendera tid ombord här framöver.

Håll ögat på jorden

2010-01-28T15:45:00.003+01:00

Hur stor kan man känna sig på öppet hav under stjärnhimlen?

Kapten Silfverbergs salta pastiller

2010-01-21T12:42:00.004+01:00

Läsperiod 3 drog igång i tisdags, dvs termin 4 av 8. Fick lättare ångest, svårare igår, bättre idag. Ser ut som följer:

Sjöfartsjuridik 7,5 p
Engelska 4,0 p

Astronavigering 4,5 p

Inte helt hundra på poängfördelningen, men är den som ovan känns det lite skevt. Juridik, okej bra att kunna avtalsrätt osv. Astronavigering totalt viktigt. Men engelska?

Flödande öl i tisdags på sektionspuben: jag hoppade.
Pubrunda idag överallt: jag hoppar.

Ska betala räkningar, köpa billig mat och lipa över ekonomin istället.

Redighetsministern känner sig vrångt nöjd.

3 av 8 till handlingarna

2009-12-21T14:34:00.004+01:00

Tentorna avklarade, varav två klarade. Colreg får bli ett senare bekymmer, nu vill vi bara känna ledigheten - helst fri från varuhushets och plusgrader.

Det blir ett pass bland flyttlådor och funderingar på vad nyårsafton ska innehålla det närmaste. Kanske att man skulle se det som en kväll bland alla andra och vakna pigg första dagen på nästa år? Jag vet ju vad jag skulle vilja göra, men det är bara en barnslig dröm.

Mest firar jag att det äntligen är slut på mordiskt tidiga morgnar och sövande hemfärder. Känns som mer värdefullt än vilken fantastisk nyårsafton som helst.

Jag ska inte åka här nåt mer

Tentavecka

2009-12-15T17:57:00.000+01:00

En avklarad igår; Nautiska instrument.

Två återstår; Colreg imorgon och Sjöfartsekonomi på fredag.

Livet är ett litet helvete i skrivande stund.

Flitens lampa

2009-12-11T12:38:00.005+01:00

Vi sitter på biblioteket och studerar. Och på det tar vi en printscreen.

Jag är värdelös på matematik. Sinus, cosinus och tangens är inte mina vänner. Inte deviationskomposanterna heller. Det räcker väl med en enda, kan jag tycka.

Vidare känner jag ingen upphetsning för vare sig symmetriskt hårt eller asymmetriskt mjukt järn. Oavsett om det är placerat tvärskepps, långskepps eller vertikalt.

Käckt att känna till isogoner och inklinationer givetvis, men på sin höjd genomför jag en deviationsbestämmande rundpall en gång om året. Hur man kan göra en magnetkompass och dess handhavande så komplicerad och ogästvänlig studiemässigt är en gåta.

Men klaga ska jag egentligen inte göra. Nautiska instrument är väl med undantag för Terrester Navigation den hittills viktigaste kursen. Och en hel del är faktiskt riktigt intressant.

Samma läxa som alltid: Ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte kan.

Nollad

2009-12-08T20:03:00.001+01:00

Det drar ihop sig till tentavecka och plugget går väl, tja.. sådär och jag fick en riktig läxa idag.

Fyra killar går samman för en första slutrepetition varav jag är en. Och man kan lätt frestas att tro att det skulle vara allra mest givande för den som har minst att tillföra och mest att inhämta, men det kunder inte vara mer fel. Jag kände mig som ett rundningsmärke och fann de fyra eftermiddagstimmarna mest genanta.

Det är inte precis någon ny insikt eller kunskap, men sällan har det varit mer tydligt för mig. Att sitta som ett fån, liksom utanför, det är förbanne mig inte roligt.

Den insikten ska jag tänka på varje gång jag ifrågasätter vad eller varför jag bör ha koll på till synes meningslösa saker. Och jag önskar att jag hade haft den redan när herr lillkille Rebell vaknade i mig sådär runt snåret kring höstterminen i åttan.

Skulle tro att jag löser just den här tentan ändå (väl medveten om min stora självkritiska läggning), men fy satan vad vidrigt det är att känna sig som en total nolla utan ett skit att tillföra.

Nu blir det pannan i Marianersgravsdjupa veck till 23.00 på söndag, tack så mycket.

Uppkörning - ARPA

2009-12-03T20:12:00.001+01:00

Det låter ju som om man vore färdig med allting, men inte. Hela saken var som att köra upp för bil – man vet att man kan sina saker, ändå är man lite nervös. Och givetvis gjorde jag ett misstag på uppkörningen idag som höll på att skicka mig rätt ned i djupet.

Istället för att ställa in autopiloten på Fixed Radius råkade jag ställa den på Fixed Rate, vilket medförde att båten betedde sig som efterbliven. Och innan jag listade ut vafan som hände blev jag tvingad till en usel men nödvändig manöver via manuell styrning – tvärs ett trafikstråk i en TSS. Att jag alls lyckades ta mig igenom är ett under. Fattar fortfarande inte hur jag lyckades.

Alla CPA’n blev undermåliga (men inte värdelösa). Kursen igenom helt åt helvete och all plottning och avsättning fick liksom komma i sjunde hand eftersom jag hade fullt upp med att hålla båten på rätt köl och tungan rätt i mun. Tack och lov räddades jag av utebliven trafik i kustzonen. Hade det kommit en herrans massa skräp där hade det verkligen varit kört.

Märkligt vad lite nervositet kan göra med annars så säkert kunnande. Och ännu märkligare att jag blev godkänd, ty det där var verkligen min överlägset sämsta körning någonsin.

Men ja, godkänd som sagt.

Bostad

2009-11-23T14:58:00.004+01:00

2008 05 02 ställde jag mig i bostadskö hos SGS Studentbostäder i Göteborg, fortfarande då boendes i Stockholm. 2009 11 23 fick jag erbjudande om bostad och väntetiden om drygt 18 månader anses som relativt kort.

Ett tips för den som funderar på att plugga i Göteborg (eller någon annan stad med störd bostadsmarknad) kommande eller nästkommande höst och som inte ställt sig i någon kö:

Ställ dig i kö. Nu!

Short update

2009-11-14T10:55:00.004+01:00

Nautiska instrument, ja. Det är intressant.

Att läsa "sjöfartsekonomi" för en som redan har 165p i relaterade ämnen inte så givande.

Sjövägsreglerna börjar sitta. Det är lite som att "ja man hälsar med höger hand", men ändå är det lite tufft med 100% på tentan.

Har också fått uppdraget att hålla ett kort föredrag för årets ettor inför deras första sjötid.

Fan vad jag ska skrämma dom.

Twentyone to go

2009-11-06T19:28:00.001+01:00

Vad gör ni en fredagskväll?

Vad gör jag en fredagskväll?

Simulatorkörning

2009-11-02T17:11:00.003+01:00

Hopp & lek idag, igen. Dock med bestick, papperssjökort och överdrivet tighta avsättningar. Plus en hel del trafik som ARPA'n hjälper oss med.

Vi är på väg att runda Skagen med en liten produkttanker här, på väg mot England. Henrik är skipper denna resa och jag co-pilot. Medan andra går på grund eller kolliderar glider vi graciöst igenom varenda situation utan att behöva tänka tre gånger.

Fan vad skönt det är att köra båt med dig Johan, säger han.

Fan vad skönt att köra båt med dig Henke, säger jag.

Så skrattar vi lite överlägset och kör vidare på låtsas. Har man varit på en riktig brygga nångång ser man att här är extremt avskalat och instrumentfattigt, men dock funktionellt. Enkelt värre egentligen.

Första båten

2009-10-29T18:08:00.008+01:00

Okej, paus i sjövägsregler och ARPA.

Det här är Grande Angola, systerbåt till Grande Argentina som var det första handelsskepp jag seglade. Nå, kanske inte identiska systrar eftersom de skiljer sig en aning i antal bildäck för om L/2 och i backens utformning, men i övrigt helt lika.

Har ni sett nåt så anskrämligt? Som om man ansträngt sig för att bygga båten så ful som möjligt. Dessutom byggd i Fiat-plåt som rostar bort på nolltid.

Månad efter månad efter månad fylls de här båtarna, om det är 4 eller 5 stycken, med överbliven skit från Europa som inte längre är oss tjänliga. Men som i bästa fall duger där nere. Alternativt, och mer troligt, hamnar de flesta fraktade varor direkt på tippen. Inte deras tipp, utan vår. Men i deras länder.

Tog den här bilden inne i Amsterdams hamnlabyrint när jag var ute på Navigo, just när Angola ligger vid den kaj som jag mönstrade av vid drygt två veckor tidigare. Rätt nöjd över situationen, att jag var där jag var där och då, att det bara blev en vända ner till Västafrika och inte två som planerat.

Även den filippinska delen av besättningen ombord på Navigo tycktes nöjda över av att inte vara ombord på den gulvita damen. De liksom jag vill mena att tankbåt is da shit! Ändå skulle jag verkligen inte vilja ha den törnen ogjord. Afrika var.. lärorikt.

Åter till dagis

2009-10-27T18:10:00.001+01:00

Jag har aldrig varit en vän av stora sammanhang. Ingen middagsätare. Tvåsamhet och direkta samtal tilltalar mig mer. Därför kände jag mig lite avig när jag gick för att möta klassen igen igår. Lite som första dagen i förskolan när man stod utanför grindarna och drog sig för att gå in bland en massa nya ansikten som genast fann sig tillrätta i gruppen.

Men. Jag håller på med ett experiment av en slags mentalfysiologisk karaktär med socialpsykologiska inslag här som nu till en tredjedel är avklarat, och försökskaninen är jag. Och plötsligt hade jag befälet över situationen. Det tog inte mer än två minuter att få ordning och reda i konstellationerna och känslan av ”gött gäng” var nästan omedelbar. Märkligt häftigt och riktigt roligt.

Givetvis lätta lena introduktionsföreläsningar hela måndagen och idag en djupdykning ner i simulatorn med ARPA-körning. Inga konstigheter direkt, men ändå gäller det att hänga med. För godkänt på den kursen krävs inte bara 100% rätt på tentan, utan även en godkänd ”uppkörning” i en säkert alldeles vansinnigt tilltrasslad trafiksituation. Haha, uppkörning? Tja, det är nog ingen dum idé, även om tanken känns ovan.

Nu tar vi långhelg här innan det drar igång på riktigt nästa vecka. Två dagars hopp & lek första veckan efter fem månaders skolfrånvaro är väl vad man kan kalla för en riktig dagisstart.

Sex av 16

2009-10-25T12:42:00.002+01:00

Imorgon drar läsperiod två igång och de lata dagarna är därmed över. Det som står för dörren är Sjöfartsekonomi, Sjömanskap C och Nautiska instrument.

Eftersom jag redan sitter på 165p i ekonomi känns den första kursen lite överflödig, även om det kanske kan vara intressant med lite specifik ekonomi. Sjömanskap C är kort och gott samtliga sjövägsregler och en herrans massa simulatorkörning. Nautiska instrument föreställer jag mig att det blir som det brukar: En grundlig historisk inblick samt vad som gäller och är användbart på dagens bryggor.

Tänker lite på den första törnen. Vad visste man då? Inte väldigt mycket egentligen. Men säkerligen uppvägdes vilsenheten av den entusiasm man kände. Lär väl säga samma sak om både ett och två år om där jag är nu. Dock känns första året som den största tröskeln, vilket säkert speglar antalet återvändande imorgon.

Nyårsafton firade jag i Dakar och till Lagos kom jag fem dagar senare. Det var en kontrasternas stad. 8 miljoner människor. Skyskrapor och hyddor. Lyxjakter och kanoter. Det sägs att ingenstans på jorden är ett människoliv värt så lite som här. Det är säkert så. Och säkert är att de halvsjunkna skeppen som vilar på flodbottnen inte är särskilt mycket värda heller. Ute på redden låg bortåt 170 skepp som alla såg ut att snart gå samma öde till mötes i hamninloppet och upp i floden.

Imorgon påbörjar 3:orna sitt läsårs vända till sjöss. Och dit har man själv ett helt år. Känns som en evighet.

Vägskäl

2009-10-23T12:21:00.001+02:00

Det är färdigskrivet här i nuvarande form.

Jag har lite drygt 2½ år kvar tills jag får ut mina papper. Resterande tid, text & bild avhandlar enbart den smala vägen dit.

Om och när jag lyfter betraktelsepennan någon annanstans återstår att se.

Lite thinner i ögat, tant?

2009-10-22T14:55:00.009+02:00

Träffade en surjävel förut i affären. Generationer emellan oss. Har man rätt att vara förbannad och otrevlig mot allt och alla på ålderns höst?

Jag fattar inte hur man kan stå ut med sig själv i ständig ilska och misstänksamhet. Tänk att varje dag vakna upp med utgångsläget att allt är skit. Hela världen är skit. Alla människor är skit. Vad har man för anledning att gå upp om morgonen då? Kanske för att göra livet lite jävligare för alla som åtminstone försöker bjuda på ett leende och som fortfarande, trots allt, tror gott om människor. Eller vad?

Såna människor förtjänar en droppe thinner i ögat, tänkte jag.

Hon borde flytta hit. Bittra människor borde det. Här kan de väl bo med besserwissrar och Jantelagsvurmare. Finns det, förutom ständigt vreda gubbar & kärringar, något mer tröttande än människor som hävdar att de är realister när de i själva verket är ogina pessimister som aldrig unnar en annan människa välmående och framgång?

Högt i tak

Jag har snöat in på svartvitt ser ni. Försöker bli bättre på monokroma konverteringar. Svartvitt är skiten just nu, skulle man kunna säga. Men vet ni hur svårt det är att få gråskalan levande och kontrastrik utan att gå till överdrift? Testar ständigt olika arbetsflöden men hittar aldrig något standardrecept.

Den här bilden då. Svart som satan i vänsterkant och ställvis helt utfrätta moln. Jag skulle väl kunna jobba vidare, men jag tycker inte motivet och bilden i sig är tillräckligt speciell för att lägga ner mer möda. Men tja, med förutsättningarna blev det.. ja, någorlunda ändå. Väl?

Hörrni mästerfotografer. Hur bär ni er åt för att få snygga konverteringar? Ser ni bilden på något vis i svartvitt redan vid fototillfället eller hur gör ni? Jag vill veta.

Det är förresten en väldig tur att glädje smittar lättare och har kortare inkubationstid än bitterhet. Mest tyckte jag egentligen synd om tanten och undrade vad för jävligheter hon egentligen fått utstå under sin livsresa. Att formas till ett ondsketroll sker inte över en natt.

En dags flöde av vänliga ord skulle nog ha bättre effekt där än thinner ändå.
Hoppas jag.

Nya ögon kanske

2009-10-21T15:50:00.003+02:00

Jag har i stort sett bestämt mig för att lägga mig under lasern och låta fixa synen en gång för alla. Linser är bra men tröttande. Och dyrt. Åtminstone om man är så pass vanskapt som jag.

Om jag vore född på stenåldern hade jag satt spjutet i mina jaktkamrater istället för i björnen. Jag vore totalt oduglig och jag hade dött av svält eller blivit ihjälslagen. Nu är man begåvad med tur och har blivit född in i en tid med värmande fik, linser och lasermaskiner istället. Möjlighet att överleva finns alltså och man har dessutom goda valmöjligheter gällande korrigeringsalternativ.

Och till Lejas gick jag för att fundera över det hela. Märkte när jag kom hem att jag råkat bränna av en bild när jag fumlat vid kassan för att betala och förmodligen försökt klia mig i nacken samtidigt. Det blev, bortsett från det monokroma, lustigt nog en bild som ganska exakt motsvarar den bild mina ögon signalerar till min hjärna utan korrigering.

Världen som jag ser den

Tänkte såhär. Tjuvoptikern snor mig på ca 1.500 spänn i halvåret, vilket gör 30.000 på tio år. Vilken anledning finns det då att inte korrigera synen ordentligt när man dessutom slipper besväret med linser och glasögon under samma tid?

Laser är bra grejer väl?

Eftersom vi aldrig pratar, aldrig ses

2009-10-19T23:26:00.002+02:00

På ett berg här alldeles intill kan man se ut över allting. Staden, hamnen, fjorden. Där är fint att stå en stund för sig själv.

Bilarna far omkring där nere. Ur skorstenarna på fartygen ryker det beskedligt. E6:ans trafik dundrar fram över bron där ute. Som betraktare känns allting efter en stund som ett tv-spel som aldrig tar slut. Det bara lugnar ner sig lite framåt kvällen och natten.

Kommer att tänka på den där dagen för snart två år sen. Jag stod på pojkrummet och såg en stadsbuss susa förbi och jag vill springa ikapp den, stanna den och skälla ut busschauffören och fråga honom om han inte fattade att något allvarligt hade hänt här. Hur kunde han vara så oberörd och bara köra sin buss som om ingenting hade hänt? Det ville jag veta.

Idag, på berget, när sorgen är läkt men saknaden fortfarande biter sig fast kan jag le lite åt mig själv för det där. Jag ville väl ha en tyst minut antar jag. En tyst dag.

Och långt där nere far bilarna outtröttliga fram och då undrar jag hur många som far omkring som egentligen också vill stoppa bussar. Som det hänt något allvarligt för, såna vars värld just stannat upp.

Hur många har förlorat en nära älskad just idag? Vem har funnit kärleken? Har någon just lämnat in pappren till tingsrätten? Fick någon besked om cancer där uppe på sjukhuset förut? Längtar någon hem efter jobbet för att tillsammans planera inför altaret?

Lycka, smärta, kärlek, sorg, gemenskap, hat. Allt ryms i en dag. Från berget ser allt det där ut som ett tv-spel och bussarna får väl fortsätta sitt åkande ifred antar jag, trots att de egentligen aldrig borde kunna rulla en meter.

Världen är brutal och vacker en stund där uppifrån idag.

Mår ni bra där ute?

2009-10-19T16:33:00.005+02:00

Idag tar fem personer livet av sig i Sverige. Medan du äter middag sparkar någon undan stolen och dinglar i bjälken. När du läser en saga för dina barn blåser en annan skallen av sig. När du släcker ljuset ikväll ligger någon med uppskurna handleder i ett badkar. Kanske började den här dagen med att någon ställde sig framför tåget samtidigt som en olycksbroder eller syster fyllde buken med allt som medicin- och barskåpen kunde erbjuda.

Jag läser lokaltidningen vid frukosten om skammen att bära på självmordstankar. En skam som är så stark att suicidalitet inte upptäcks förrän det är för sent.

Jag läser om modern vars son i omgångar varit inlagd på sjukhus för vård av mental instabilitet och självmordsbenägenhet. Senaste besöket beskrivs som följer:

Sist mitt barn var på sjukhuset för planerad vård på psykiatrisk avdelning fanns det inte en sängplats varken i rum eller i korridor. Till och med tv-soffan var fylld med patienter. Den enda plats som erbjuds var att ”sittsova” vid ett matsalsbord. Som tur var så var vi båda föräldrar med och kunde stötta vårt barn vid varje sida så att han inte ramlade i golvet. För att kunna lägga huvudet på matsalsbordet fick vi en kudde av personalen.

Det här står ju i rakt motsatsförhållande till folks ovilja att söka vård. En ren paradox vilken får åtminstone mig att undra hur stort mörkertalet är där ute. Hur fan mår folk egentligen?

Socialstyrelsen registrerar givetvis antal självmord, men myndigheten registrerar mig veterligen inga försök. Vare sig de uppdagas eller ej. Kanske går det fem försök på varje lyckat. Kanske fler, kanske färre.

Men varför?

Varför är det så fullt på psykvårdens instanser? Mår folk i allmänhet sämre, och varför då i så fall? Är resurserna otillräckliga?

Samtidigt som dessa fem personer tar livet av sig idag så dör 1-2 personer i trafiken, vilket får mig att undra hur de som förfogar över våra skattemedel resonerar och prioriterar.

Är bilförarens liv mer värt än den ofrivilligt psykiskt sjukes?

Tillägg: Läste just Aftonbladet som rapporterar om 2 döda i trafiken. Man rapporterar inget om några självmord. De 2 döda är förstanyhet.

Slutsats?

SD i Riksdagen?

2009-10-19T11:36:00.009+02:00

Svenskans viktigaste ord är varför. Vill man veta samband mellan orsak och verkan, handling och konsekvens är det ett givet ord att använda sig av. Därför brukar jag nollställa mig själv och använda det ordet flitigt när jag försöker förstå diverse tillstånd och fenomen.

I det här fallet: Sverigedemokraternas ökade väljarstöd.

Varför möts vi nästa höst av ett val där det partiet i allra högsta grad är aktuellt?

Min teori, efter att ha läst in mig någorlunda väl på deras partiprogam samt Jimmie Åkessons aktuella debattartikel, är att integrationspolitiken har misslyckats.

Sverigedemokraterna har i Åkesson en retoriskt skicklig ledare vars budskap tilltalar många som önskar en tydlig klar linje, främst vad gäller invandringsfrågan. Ty deras övriga program är alltför nationalromantiskt och drömskt för att någon väljarkår i större omfattning kan ta det på tillräckligt stort allvar för att lyfta sina fingrar vid valurnorna och kryssa Åkesson.

Men invandringen är en brännande fråga som är påtaglig och som direkt påverkar väldigt många människor i deras vardag. En vardag som långt fler än vad som öppet vill erkänna det är missnöjda med.

Återigen: Varför?

Faktorer som tröghet i kulturell omställning och visst obehag eller rentav rädsla för det okända spelar helt säkert in. Vad som definitivt spelar in är den förvridna brottsstatistiken där invandrare sägs utgöra en oacceptabelt stor andel.

Vad som är anmärkningsvärt i det här fallet är att den största delen av brottskakan som begås av icke-svenskar står norrmän, danskar och finnar för. Alltså invandrare från våra nordiska grannländer. Ändå är det främst den utomeuropeiska invandringen SD vill begränsa eller helst stoppa helt.

Den kriminellt belastade norrmannen syns inte. Det är okej att möta honom i en mörk gränd eller ensam på pendelstationen. Råkar man bli våldtagen är det naturligtvis hemskt på alla sätt och vis, men den våldtäkten kunde lika gärna utförts av en svensk. Vi ser ju likadana ut, tycks man resonera.

Är mannen av sydeuropeiskt eller ännu värre, av arabiskt (läs Åkessons debattartikel för att få klarhet i partiets syn på araber/muslimer) eller afrikanskt ursprung, så är handlingen en våldtäkt på hela vårt samhälle och vår humanistiska öppenhet. Det känns som kniven i ryggen på varenda skattebetalare i Sverige och det börjar koka ute i stugorna.

Om vi kallar SD för ett populistiskt missnöjesparti, ja då måste vi väl tolka ett eventuellt mandat som att svensken faktiskt ÄR missnöjd?

Jag tillhör dem som menar att vi inte bör gå till urnorna för att förhindra SD får mandat i Riksdagen. Vi bör inte ens ha partiets eventuella frammarsch i åtanke. Vi bör gå till urnorna för att rösta på det parti, om något, som ligger närmast våra egna ideal och värderingar. Ty det är då demokratin arbetar som den egentligen var tänkt att göra.

Är det sedan så att SD får tillräckligt stort stöd av väljarkåren för att erhålla mandat, ja då är det svenska folkets vilja. Och det om något borde vara en väckarklocka på att det här landets befolkning trots allt inte är helt nöjd med strukturen av dagens invandring. Jag tror till och med det är så att Åkessons parti skulle få bortåt det dubbla röstantalet om vi kunde garantera anonymitet vid urnorna och frågan ”vilket parti röstade du på?” förbjöds.

Att slippa stå till svars för sina politiska åsikter är det många som önskar och jag tror att många i sådant fall skulle lägga sin röst på det parti som de utåt sett idag frynter åt som ett larvigt missnöjesparti som driver sin verksamhet i sann populistisk anda. Ty det kokar i stugorna, i förorterna, på hembyggsmötena, vid korvkiosken. Ändå blir man fucked for life om man säger något politiskt inkorrekt i det offentliga rummet som kan tolkas negativt och inhumant gällande invandringen.

Och de som dömer är de som själva inget hellre önskar än att orden de just fördömde kunde bli verklighet.

Svaret på detta Varför är dock alltför komplext för att jag ska våga mig på något som ens liknar en hållbar teori.

Men Svensson är missnöjd, det måste vi konstatera vare sig vi vill eller ej! Och klart är således att SD är en konsekvens av nuvarande och tidigare integrationspolitik samt att Jimmie Åkesson därför, lite förenklat, ingenting vore utan araben som våldtar.

Frågan är nu om ett SD i Riksdagen vore nyttigt för Sverige eller inte och/eller om sittande politiker på något sätt hinner blidka den med dagens integrationspolitik missnöjda del av befolkningen innan vi går till val nästa höst.

Vad tror ni?

Fotomisär

2009-10-18T20:17:00.003+02:00

Jag tror jag skrev världens längsta text om hur komplett värdelös jag är på foto nyss. För så känns det ibland. Som nu.

Sammanfattat och inte fullt så självkritiskt:

Ut idag, ner till varvet för att få bort tvättbjörnarna från näthinnan. Fyrar av bortåt 140 bilder. Två möjligen tre blev användbara. På dessa testar jag en helt ny väg i efterarbetet eftersom jag ännu inte funnit något för mig typiskt signum som jag trivs med.

Jag hittade bl.a. ett gammalt förråd med en massa dammiga oljefat som fick stå modeller. Ville förstärka känslan av förfluten tid och övergivenhet i redigeringen.

Lyckas det?

Gå in på bildligt och kika! Vad är den spontana känslan? Vad kunde göras bättre för att ytterligare förstärka känslan jag är ute efter?

I need feedback, mkay?

Får det lov att vara en tvättbjörnspäls till jul?

2009-10-18T12:16:00.004+02:00

Se hela klippet. Stå ut.

Bloggtips - Fotorelaterat

2009-10-17T16:25:00.006+02:00

Tänkte därför jag skulle dela med mig av ett högst varierat knippe skribenter/fotografer jag uppskattar särskilt. Med det sagt menar jag inte att de är absoluta favoriter (förutom en då), utan ca en handfull av dem jag gillar.

Petter

Plåtar en vardag som verkligen kan suga tag i en. Gillar särskilt det han gör i svartvitt och det polaroidinfluerade. Skriver dessutom fantastiskt spretigt, oväntat, naket utan att bli alltför påträngande.

EvelinaMaria

Den udda sårbara ömsinta tankfulla fågeln. Alltid så oerhört glädjande att se en ung människa som inte dragits med i ytlighets- och dumhetsracet, trots de många inläggen av arten såhär ser jag ut idag. Sammansättningen av text & bild är ibland rent lysande. Plus att redigeringen är tilltalande. Man får hopp om morgondagen av henne.

Camilla

Tar bilder jag bara kan drömma om. Hon är som en LP-skiva vars storhet man inte inser förrän efter 100 lyssningar. Men sen sitter den där, för gott, och man slutar aldrig imponeras. En absolut favoritfotograf. Scrolla och njut!

Bonus I: Nikon VS Canon
Bonus II: Landskap

Jag hittade en sko när jag var ute och gick idag och har inget emot att få tips om andra bloggar med någorlunda kaliber.

Vad gör skon här? Har den gått långt?

Bonus III: Skickliga vännen Annas blogg respektive fotosida.

Girly Headbanging

2009-10-16T17:58:00.009+02:00

Tänkte jag skulle recensera en gammal platta här. Första gången på ett helt år jag handlat musik faktiskt - senaste var Lundells Omaha. Och anledningen är att varken spotify och grooveshark har ljudet som krävs för att få ut mesta möjliga av plattan.

Nickelback har en riktig pärla i Dark Horse. Ljudbilden är nästan löjligt kompakt, riffen tighta och melodierna varierade och här och var rent briljanta när de kombineras med 100%-ig instrumentbehandling. Produktionen är rakt igenom alldeles fantastisk, även om det paradoxalt nog är just produktionen och arren jag har mina få problemen med. Den är aningen för inställsam och cheerleadertuggummifeminin, vilket helt klart är ett medvetet knep. Plattan har - i mina öron - alltså sina brister och tillkortakommanden, men dessa är långt färre än fördelarna.

Det är tydligt att man vänder sig till en bred publik med Dark Horse. Här finns vassa traditionellt ösiga spår blandade med simpla kärleksviskningar samt några spår som fungerar som fogmassa däremellan. En liten flirt till mer renodlade rockers finns också, men där misslyckas man kapitalt måste jag säga. Bandet klarar inte av att leverera den ilskan på ett trovärdigt sätt. Samtidigt är det så väldigt befriande med en skiva som arbetar sig genom hela sin längd utan att dö efter den där enda hiten som så många album byggs kring idag.

Sångerna?

Märkligt nog är låtmaterialet en av de svagare punkterna på plattan. Detta trots faktumet att endast ett, möjligen två, spår hamnar under 4 i betyg, vilket säger en hel del om hur gediget hantverk vi har att göra med. Det är fortfarande så, efter ca 140 lyssningar, att de fyra bästa spåren inte börjat svaja eller tråka ut mig, medan de inledningsvis för plattan relativt anonyma mellanspåren tagit några kliv upp eller ner.

Låtar som I’d Come For You och Never Gonna Be Alone är bra, men ack så inställsamma vilket titlarna redan tydligt skvallrar om. Det blir nästan plågsamt uppenbart att de bereds plats för att tilltala en publik som är svag för hårdrocksballader, och har man två stycken välskrivna sådana på en platta är succén nästan given. Samma människor som smälte för Motley Crues Home Sweet Home, Metallicas Nothing Else Matters och Bon Jovis Bed Of Roses pinnar säkerligen iväg till skivbutiken även nu. Människor som inte riktigt känner sig hemma i genren men som gillar de mjukare spåren är här uppenbara måltavlor.

Givetvis håller den på radio från skivan mest spelade Gotta Be Somebody än. Men som bästa spår får den se sig passerad av If Today Was Your Last Day, Something In Your Mouth och Burn It To The Ground. Den sistnämnda är ohejdbar i sin pumpande tvåtakt och jag blir helt förtjust av synkoperna som sitter perfekt. För att inte tala om det geniala att låta basen följa gitarriffet i en låt som denna. Och det är här jag övertygas om att Chad Kroeger är det bästa som hänt sedan Hetfield lämnade 80-talet och Staley kilade vidare. Vilken ohygglig röstkapacitet han besitter, den här mannen. Ja, Dave Grohl tar i så att halsmandlarna flyger, men aldrig att han sätter tonerna lika distinkt som Kroeger och han har i ärlighetens namn inte hälften av behagligheten i själva rösten.

Okej. Ska man ge sig på den här plattan är If Today Was Your Last Day ett givet förstaval att lyssna in sig på och som även går att ta till sig någorlunda i streamad form. Det är relativt mjukt i både vers och refräng, lagom neddistad, medan Kroeger spänner bågen bara tillräckligt hårt utan att spränga sig i någon ände av registret. Lyriken är fin men tämligen enkel, utan att för den sakens skull bli simpel, och man träffar här och var fullständigt rätt när det gäller sammansvetsning av alla inblandade instrument, text och röstemfasering. Den är vad man kan kalla för en i sin enkelhet perfekt låt.

Den enda kalkonen och det enda spår som hamnar under en trea är Next Go Round, i vilken bandet blandar trashgitarrer med burksång – ett värdelöst trick. Dock räddas låten av en hyfsad refräng.

Sammantaget är produktion och ljudbild så fantastiskt genomarbetade och snygga, om än alltså lite girly. Mest instrumentalt imponerad blir jag av basisten som har ett riktigt distinkt skönt driv, även om de rappa trummorna sitter väldigt tight och gitarren är stensäker. Men. Tveklöst och till sist är det Kroegers enorma röst som bär den här plattan ända in i mål.

I tider av jakt på enstaka hits är Dark Horse en solklar 5:a.

Är ni förresten inte med på vad jag menar med girly är det bara att titta på den monumentalt fåniga videon här. Varför varför VARFÖR? Kroegers blick är det enda förlåtande.

Tusenbroder går i graven

2009-10-16T13:53:00.000+02:00

Nej, det är inte så dramatiskt, men när jag läste igenom min gamla blogg igår så skruvade jag en aning på mig. Generades. Kände inte riktigt igen mig. Var jag verkligen så dyster och svårmodig, då under åren i Stockholm?

Jag använde det där namnet eftersom jag kände mig som den ständigt stampande. Han som aldrig kommer någonvart. Som till slut alltid misslyckas med vad än han tar sig för. Och jag antar att jag verkligen var en Tusenbroder, så långt man nu kan vara en sådan utan att vara kriminell, av texterna att döma.

Så känner jag inte längre. Och det väldigt mycket tack vare hav och nytt liv. Därför fick namnet försvinna (för gott?) och därför ändrade jag om här litegrann. Lite gråare än jag tänkt mig blev det, därav den lilla blå himmelsbilden i headern som är en del av inloppet till Kaliningrad, men texten kontrasteras bättre mot bakgrunden nu än tidigare.

Återstår att se om det håller lika länge som jag vill.

För övrigt snöar det här och har gjort så ända sedan imorse. Där fick jag för mitt gårdagliga oktoberfjäsk!

Oberörd?

2009-10-15T17:15:00.004+02:00

Det anstår en bloggare att någon gång lägga ut en larvig bild a la hej nu tar jag kort på mig själv i solglasögon och ser så oberörd ut jag kan. Vilket jag förvisso är.

Sekunderna senare klev jag ut i solen. Skön dag, bra promenad. Lunch på stan med Jerkoff, mannen med bröllopet. Trebarnsfar nu. Hur i helvete..? När hände det? Får veta att det är 6 år sen jag toastmastrade. Lätt strosande i hamnen sen.

Oktober förvånar mig i år. Vädret är bitande kallt med heldagsfrusna vattenpölar här och var. Men so far är det alldeles makalöst skönt. Hundrafallt hellre klart och kallt än grått och ljummet.

Piloterna behövdes idag.

Knäcktips

2009-10-15T10:57:00.001+02:00

Under kommande vinter och vår kommer mina levnadsvanor att övertrassera allt som finns på banken. CSN klarar helt enkelt inte av att tillfredsställa kontot på ett fullgott sätt. Jag behöver alltså någon form av sidoinkomst här inom kort.

Det ultimata vore ett i Göteborg sjöorienterat knäck med flextid och övervakningsrelaterade uppgifter som tillåter samtida studier under välbetalda timmars flykt. Men det kanske vore att gapa efter lite mycket (apropå att sikta högt), inser jag.

Jag är väl därför öppen för i stort sett alla idéer. Utom telemarketing.

Så, dela med er av era bästa tips tack. Jag vet att det kryllar av bildade f.d. och nuvarande studenter som hänger på den här sidan från tid till annan.

Vad gjorde ni själva när CSN satte er på diet?

Mjukstart

2009-10-14T19:56:00.002+02:00

Hade ett möte idag för redovisning av mina förehavanden under sommaren och den tidiga hösten. Gick alldeles galant. 15 stiliga poäng fixade.

Knepig känsla att rycka upp dörrarna igen här. Lite som att kliva över tröskeln till sommarstugan som stått tom nästan ett halvår. Det är bekant men man vet inte riktigt vad som väntar där inne och man behöver en stund på sig att känna in och bekanta sig igen. Nya ansikten överallt så klart, men en av tjejerna i caféterian nickade i alla fall igenkännande. Hon firade återseendet med att skamlöst sno femton spänn ur fickan på mig för en stackars kaffe istället för tolv som det var innan sommaren. Det rimmar väl inte på något sätt med dagens deflation, va?

Igår. Fyra veckor sen jag klev av. Rastlöst här, ännu i dagarna tolv.

Ett klassiskt dilemma

2009-10-14T10:51:00.006+02:00

Vad är välmening och vad är elakhet? Går det att säga till på ett sätt som inte verkar missunnsamt eller nedtryckande?

Jag är min störste kritiker, tvivelsutan. När jag stått på bryggan och kört har jag ena stunden känt att jag var född till detta, medan jag i andra stunder blivit övertygad om att det här fixar jag aldrig. Som när vi korsade Engelska kanalen i vintras, på väg från Rotterdam till Edinburgh. Hur ska jag någonsin få pejl på korrekt beteende i en TSS där det kryllar av korsande, upphinnande och mötande trafik? Hur agerar jag i ett krisläge? Det är ingen gammal Volvo som man kan köra in till kanten en stund medan man funderar ut nästa steg, utan en tanker med säg 150.000.000 liter råolja med en stoppsträcka på 4 kilometer man riskerar sätta på grund eller trycka upp i sidan på en mötande båt.

Alla beslut måste vara korrekta, alla situationer måste bedömas riktigt. Och det är mitt omdöme som är skillnaden mellan en fullständig miljökatastrof och en avvärjd situation. Det finns inga gör om gör rätt där ute.

De flesta matroser, styrmän och kaptener jag arbetat med har peppat mig i mina tvivlande stunder. Jag blir intalad att jag ligger bra till. Att jag är stabil och gör bra ifrån mig och kommer bli en skicklig sjöofficer.

Sånt hjälper. Men det hindrar mig inte från att nitiskt värdera min kapacitet och talang för yrket.

Det här kritiska ögat följer med mig i andra sammanhang, på gott och ont. Jag ser ganska snart om en person är lämplig eller inte för ett visst yrke, förutsatt att jag har något litet kunskap om vad som krävs för att fixa jobbet. Och nu sitter jag i ett läge där jag inte vet om jag ska fortsätta peppa eller faktiskt säga som det är.

Två vänner har gått på en folkhögskola här i närheten. De har läst journalistik. Båda är färdiga sen en god tid och de titulerar sig numera journalist. En av dem har begåvningen och arbetar på Radio France i Paris, medan den andre är blind inför sin egen begränsning och hankar sig därmed fram på ICA och diverse restauranger i sitt oförstånd och bitterhet över att ingen redaktion ser hennes talang.

Det är inget fel, snarare tvärtom, att sikta högt. Men när man siktat för högt och låter sig förblindas av målet, ska man då som åskådare tiga eller tala? Och hur berättar man för någon som brinner för sin sak att anledningen till att ingen redaktion ser talangen beror på att där inte finns någon talang att se?

Hur säger man att man som skrivande reporter bör känna till så basala saker som skillnaden mellan han/honom, mera/flera, krönika/kolumn, deadline/frilans? Hur, när hon nu envisas, säger man smidigast att hon åtminstone bör underhålla, vårda och förhoppningsvis utveckla sitt skrivande i väntan och sökandet efter jobb?

Jag tog examen. Jag ÄR journalist, fatta!?

Döva öron.

Hennes ilska och med en journalists mått mätt usla språk påminner om Joseph Goebbels sista utspel i Berlin där han skrapade ihop barn och gamla i der volkssturm mot ryssarna i försvaret av huvudstaden. Dåligt utrustade skulle de försvara huvudstaden mot en fullständigt överlägsen armé. Det de saknade i kläder och vapen skulle kompenseras med en glödande vilja och tro på der endsieg. Givetvis blev det blodbad och slarvsylta av både gossar och gubbar innan Adolf satte pistolen mot skallen. Totalt onödigt.

Dilemmat här är detsamma. Fienden - de medsökande - är orubbligt överlägsna och hon har inte utrustningen, varför det är totalt onödigt att hon i åratal envist stångar huvudet blodigt mot väggen och långsamt förvandlar sig själv till slarvsylta. Ty det är vad hon kommer att göra innan hon faktiskt inser att hennes kapacitet inte räcker till.

Men hur i hela världen säger man det här på ett skonsamt sätt? Hur tar man i all välmening drömmarna från någon utan att knäcka ryggraden och kanske lusten att leva?

Sweet Monday

2009-10-12T21:12:00.008+02:00

Okej, jag är ganska säker på att jag såg två storkar och en häger genom bussfönstret på vägen hem. Normalt brukar det knalla omkring kor och får i sjöhagen intill Nordens Ark alldeles där Åbyfjorden slutar, men så fel kan jag inte ha sett. Trots den där missen i Äppelviken där jag tog fel på en hare och en fasan så är jag inte komplett värdelös på djur.

Storkar. Vad gör de här? Ska inte de vara i Afrika nu? Och hur kan man förresten kalla en buss som tar 1.47 på sig att avverka 5,5 mil för expressbuss?

Well, jag laddade mobilen med den bästa musiken just nu och stack sen ut på långpromenad. Tänkte se hur Gustafsberg ter sig i oktober. Går förbi badrestaurangen och kikar in. Vaktmästaren har inte brytt sig om att fönsterputsa på länge, och det får man väl med tanke på årstiden förlåta honom för men ja, det är lite fint där innanför de skitiga rutorna. Vet inte om det var ett julbord eller bröllop som fick mig innanför dörrarna senast.

Honnörsbordet. Det var där jag satt. Och stod. Och delade ut ordet och skålar. Svårt att idag tänka mig in i rollen jag hade då, som toastmaster på en vapenbroders största dag. Men jag löste det med bravur sa förståsigpåarna. Åtminstone tills det var dags för brudvalsen då jag råkade dra ur sladden till musikanläggningen så att det blev dödstyst i salen runt det dansanta lyckliga paret.

Går vidare med ett åt det minnet gott leende ner mot det fina fiket Snäckan. Helgöppet nu bara. Vandrarhemmet igenbommat likaså. Men här är fint, även om hösten. Lönnen brinner stilla och det är bara några få båtar kvar i vattnet. De gamla villorna står dödstysta och ståtliga. Några ligger planerat fint vid slänterna medan andra tycks som sporadiskt utkastade och fästade utmed bergssidorna lite längre bort.

Ut mot Lindesnäs och Rödön. Herregud vilka fester vi höll sent om vårterminerna där. Att ingen slog ihjäl sig när det klättrades på de vassa branta klipporna är ett under.

Jag slår mig ner på samma plats som för drygt ett år sen, då när jag bröt in på min nya väg. Vyn är lite kallare nu men samtidigt lite fylligare. Tvärs över fjorden ligger en bilbåt vid en bulkkaj och två kylbåtar har båda förliga ankare på botten och poppens trossar är stadigt hivade runt pollare på ön bakom skeppen. Upplagda båtar. Lågkonjunkturens ansikten.

Tänkarbryggan

Någon som förresten sett Kocken med bl.a. Kjell Bergkvist? Den utspelades just ombord på Snow Drift som ligger där svårsynlig till höger i bildens bakkant, tillsammans med ett systerfartyg.

Jag blir inte kvar där ute så länge. Har egentligen inte så mycket att tänka över eller grubbla på. Det mesta känns enkelt idag. Det är snarare tvärtom att jag försöker känna in de sakerna som gör mig glad. Upptäcker att det som får mig på bäst humör är det jag själv inte kan påverka för stunden.

Okej, jag fick inte den senast sökta lägenheten, men vad gör det? Det lär komma fler, trots det totalsugiga kösystemet. Och det var kanske inte i första hand den typen av opåverkbara saker jag tänkte på här.

På väg inåt stan får jag syn på en nyfiken knubbsäl som gör mig sällskap en stund. Men kom upp till ytan igen då! Så, bra. Ögonkontakt. Finfina djur, tänker jag. Stackars ofria sate, tänker han. Får givetvis inte ordning på kameran förrän han tröttnar på mig och sticker iväg. Inte för att jag är så jävla fumlig, utan mer för att somliga ögonblick upplevs bäst när man inte försöker föreviga dem.

Där, en stund efter knubbis, blir jag övertygad om att lurar av modell in-ear är den bästa musikaliska uppfinningen efter gitarren och livekonserter. Hela världen stängs ute och det känns som hela själen är musik när volymen går mot max. Svårt att inte hamna i extas emellanåt. Trots höst.

Och höst. Jävla tråkiga snygga råa höst. Det sprakar och har sig i de flesta träd, nu innan allt blir grått brunt och svart, men det är egentligen bara ett som är riktigt vackert nu. Som om det är först nu det verkligen slår ut i blom i sina perfekta färger.

Bok!

Har ni sett en bokskog om hösten? Det är satans vackert och det är den enda skogstyp jag verkligen tycker om. Marken under är täckt av redan fallna bronsfärgade löv. Det är torrt och rent där. Ingen fukt. Inga kottar. Inga helvetets spindlar eller sunkig mossa. Ingen drypande stövelkrävande grönska utan bara ett lätt fint prassel under fötterna och sagolika färger i de massiva grenverken ovanför.

En ensam bok utmed vägen. Väl?

Väl inne i stan pågår skeppsarbeten för fullt. Någon klättrar högt som satan i en båtmast vid norra kajen och vid den södra stöter jag på Freddan och Ärtan. Kock respektive skeppare på M/S Byfjorden som trafikerar Uddevalla - Marstrand - Gullholmen - Smögen. De håller på att vinterförbereda en av de mindre badbåtarna och vi kommer i samspråk en stund.

-Jaså, täcka över säger du ja. Åhå.
-Jadu, blir bra detta.
-Lacka durken i höst redan?
-Nä, det blir till våren.
-Jojo, det vet du allt.
-Jo. Vi ses hörrni.
-Hej.

Freddan är inte bara kock utan även medförfattare till en utsökt mycket snygg kokbok som finns i hyllan här. Och Ärtan. En äkta söderkis med Ebba som bandet nr 1 och Bajen så klart. Inte en millimeter har han släppt på sin dialekt, trots de kanske tjugo år han bott på västkusten.

Säkert fem år sen jag träffade dem. Sköna killar båda två. Kul möte.

Tar mig upp på Kungsgatan och märker att det måste ringt ut helt nyss på gymnasieskolorna. Gatan är knappt framkomlig och jag blir än en gång förbluffad över det här mysbyxemodet. Är det bara här eller är det nationwide?

Fort som fan tar jag istället Norra Hamngatan upp till torget där jag smiter in på Lejas Café och tar en rykande het kopp kaffe. Mycket bra fik. 50-talskänsla. Rustikt men helfräscht. Så som jag tycker om. Så som jag skulle kunna tänka mig att betala det dubbla för, enbart för att försäkra mig om att stället inte försvinner.

Så smäller klocktornet igång sina jätteklockor bakom ryggen på mig och jag inser att jag varit ute i fyra timmar. Tid att gå hem efter en måndag som var bra utan att något egentligen har hänt.

Två veckor ledigt återstår.

Fyrigt

2009-10-10T17:17:00.005+02:00

Under det sista R:et i headern (som jag är mer än lovligt trött på) syns en liten pigg sticka upp på den avlägsna ön. Från Kleven syns Hållö betydligt bättre, jämfört med från Draget på Malmön, och om den där ön och den omsjungna fyren skulle jag säkert kunna skriva en rejäl uppsats. Den äger också en hemlighet som jag så småningom kommer föreviga i bläck.

Det grämer mig lite att vi aldrig anlöpte Brofjorden i vintras när jag var ute på Navigo. Vi kom aldrig närmare än Skagen, som vi rundade på väg till Ryssland från Rotterdam. Ni vet hur angöringsfyrar vackert sveper sitt blänk från oljelampor med paraboliska speglar? Det är färdigt med det nu och idag är det elklipp som gäller, totalt oromantiskt. Men ändå hade det varit fint att komma sjövägen till Hem.

Dels för att se Hållö, Dyna och Brandskär men kanske mest för att se Svarte Huvud, där som hela den här idén om sjökapten omedvetet föddes när jag stod och såg oljeskeppen komma och gå som liten.

Minns att jag ofta gick iväg själv där medan min bror stack iväg med nån kompis och spelade fotboll. Jag brukade leta upp stora vattenpölar som det stack upp sprängsten ur och jag gjorde en världskarta där med fjärran hamnar och öar som blev världsdelar och från havet tog jag uppspolad ved som jag gjorde båtar och lastfartyg av. Det var en evig lek som avbröts bara av middag eller synen av lots och bogserbåtar som gick ut för att möta ännu en tanker.

Det var fortfarande den tiden när Hållö fyr svepte sitt blänk mot horisonten och oss på Malmöns sydspets. Kanske var det därför jag blev så frälst när vi anlöpte Genua i somras och den femhundraåriga jätten i hamnen blänkte så som den alltid gjort.

Hummerfiske

2009-10-10T12:46:00.006+02:00

Frälsarkransar är tacksamma på bild, inte sant? Den här står i Vallevik, badplatsen längst västerut på Smögen, och har fin utsikt mot Holländarberget och Buskär. Men det är egentligen inte den som är det intressanta här.

Om man förstorar bilden syns en herrans massa orangeröda prickar i vattnet; bojar fästade till hummertinor.

Tanken var att vi skulle gå ut med Kerstin, båten, och vittja några av Johans tolv utlagda. Men osäkert väder, viss dyning och viss krabb sjö i kombination med hans anlag för sjösjuka gjorde att vi inte hann med det denna gång.

Säsongen har visserligen bara börjat och det lär komma fler tillfällen, men det hade varit riktigt roligt att få dra upp några svarta jätteklor med Johan & småkillarna. Jag minns ju själv adrenalinet och hjärtat som rusade när jag var ute med farfar varenda gång vi drog ett nät eller en tina.

Det vore så oerhört roligt att vara "på den andra sidan" för första gången. Jag måste se till att inte dröja så länge med nästa besök helt enkelt.

En värdefull läxa

2009-10-10T11:26:00.005+02:00

Jag är van att hundar brukar favorisera mig men verkligen ovan med att barn gör det. Jag ogillar starkt när stolta föräldrar ska lämpa fram en unge till mig, där jag förväntas gulla och prata barnspråk och bli till mig av förtjusning. Därför håller jag mig undan och ses nog som en av de mer svårflirtade människorna på den fronten.

Men inte i förrgår.

Minsta kusinsonen Ludwig, snart 2, studerade mig ingående och avvaktande en god timme när jag klev innanför tröskeln innan han bestämde sig hur han skulle förhålla sig till mig.

Jag fick bli hans Mount Everest han absolut skulle klättra upp på. I soffan, på golvet, vid middagsbordet. Vi skulle leka ishockey och jag var spelaren och han ville vara min hjälm. Vi lekte vackert väder och han ville vara min skugga. Han som alltid vill äta ifred och som normalt är ytterst avvaktande mot nya ansikten ville inte höra talas om något annat än att sitta uppkrupen i knät på mig med kvällsflaskan medan han storögd strök handen över den lite för långa skäggstubben.

Sen körde vi på till läggdags och det var absolut jag och ingen annan som skulle fixa till tandkrämen på tandborsten.

Jag har utan problem förstått det där med höga insatser och stort arbete när det gäller barn, vilken energi och tid som krävs av en förälder, men nu förstår jag också deras prat om att ”man får tusenfalt tillbaka”. En verkligt häftig läxa en knapp tvåårig smögare lärde mig.

När jag sen gick ut för en kvällspromenad i ensamhet på bryggan och bergen slog tröttheten mig och jag förstod lillkillen som föll i djupsömn redan halv åtta. Men det slog mig också att jag inte kunde minnas senast jag haft så roligt och skrattat så mycket. Kanske för att det var så oväntat och kanske för att jag aldrig lämnat min roll som den avvaktande främlingen tidigare.

Vi blev bästa kompisar där, jag och Ludwig, och jag har aldrig känt mig så otvungen och självklar bland småfolk förr.

Inte mycket har hänt

2009-10-09T17:34:00.004+02:00

Nån som minns den coolaste bilden som funnits på två bröder?

Det skiljer nästan 50 år mellan bilderna nedan. Man tycks ha gått ganska varsamt fram med det yttre sedan farfar sålde det 1975. En balkong har tillkommit, lite avskildhet på uteplatsen, en tv-antenn, nya fönster. Skorstenen har försvunnit och takläggningen har breddats en aning och det får väl anses vara okej med tanke på tidsrymden?

Konstigt och förvånande nog tycks den fula eterniten vara densamma, medan huset våldtagits invändigt och inget är sig likt där inne längre.

Borde det inte finnas regler för sånt också? Att bevara husen i så ursprungligt skick som möjligt, även invändigt?

Far & farbror anno 1962

Smögen 9 oktober 2009

Fan, jag måste lära mig att släppa det där med försöka bevara dåtiden in absurdum!

Måste. Bara. Ut.

2009-10-07T23:23:00.004+02:00

Sjösäcken är packad och halv nio imorgon hänger den över axeln.

Med mig har jag en blytung musikspelare, den kåta fotomaskinen och lite från Budapest lokalt inhandlad sprit som gåva. Jag tar kängorna, skinnjackan och en hood och jag hoppas på ett sjuhelvetes väder de kommande dagarna.

Min egen båt ligger på land, men kanske lånar jag Hanna & Johans och hälsar på pappa en stund. Kanske tar jag vägen ut genom Buskärs käft och rundar Hållö medan sälar och trut håller koll på mig. Kanske värmer jag mig sedan med svart kaffe & pepprig whisky vid kaminen i deras härliga hus till kvällen. Vill det sig väl somnar jag gott med en vinande vind utanför knuten.

På morgonen ska jag gå ner till Saluhallarna och må bra av alla igenombommade sjöbodar och bortplockade räktombolor. Jag ska vandra bryggan, göra en avstickare in på Evert Taubes väg och titta till det enda hus på ön jag kunde se mig själv i. Sen går jag vidare bakom stängda krogar, förbi den gamla lotsutkiken, ut mot Makrillviken och Holländarberget, bara för dra ner tung havsluft i lungorna från den högsta klippan och se ut över allting. Och för att njuta av hög luft i tystnad och stillhet, där med Väderöarna vid horisonten i nordväst.

Jag har allt det där så nära, ändå är det så längesen jag var där. Kan jag skylla på att jag sålt bilen och varit till sjöss större delen av året? Ja, det får gå antar jag. Men det är alldeles slående hur stark saknaden och längtan varit när man återigen står inför något man älskar utan förbehåll.

Det ska bli årets skönaste återseende och jag vet inte om jag stått ut en dag till utan den kala graniten under fötterna.

Imorgon är jag där igen, i ett oktoberrått Smögen.

Malmön, 5 januari 2008

Den finaste vänskapen

2009-10-06T12:53:00.005+02:00

Minns ni lågstadiet? Då när tjejer höll sig för sig och killar för sig? Det fanns en nyfikenhet där emellan men som sällan var så stark att den övervann den extremt tydliga skiktningen mellan de båda lägren.

Jag hade inga tjejkompisar då och det av flera skäl. Av oförklarliga anledningar var jag en sån där flickornas favorit, vilket kan tyckas märkligt idag, men det var inte särskilt kul då. Tvåan var värst eftersom det ringde flickor från alla tre klasser under det året. Ja, jag gick på en liten skola med bara en klass i varje årskull. Men det var tillräckligt och jag tyckte bara det var plågsamt.

Men man måste beundra dem för deras mod. Själv hade jag aldrig vågat ringa till någon vid den tiden. Knappt nu heller, för den delen.

Tjejbaciller, så klart. Det ville grabbarna inte ha, minns jag tydligt. Därför höll man tjejerna på avstånd, även jag. Visserligen brydde jag mig aldrig om det där bacillsnacket, men jag höll dem på avstånd av andra skäl. Nämligen att jag tyckte det var besvärligt när människor kom för nära inpå min sfär, plus att jag tyckte tjejer luktade konstigt.

Det plågade mig när jag faktiskt blev intresserad av en tjej. Eller två tjejer, för att vara mer noggrann. Det fanns två ursöta tvillingar i klassen under och jag kunde aldrig lära mig vem som var vem. Jag ville vara nära båda, och fick, men kunde alltså inte. Hindrad av den obehagliga lukten. Därför avstånd.

Sen hände ändå det ofattbara när jag blev tillsammans med klassens ljushuvud. Hon var aldrig särskilt söt, rolig eller populär. Men hon hade något jag fortfarande inte kan peka på. Och det är väl en sak som går igen hos mig fortfarande. Jag är urusel på att förstå vad jag faller för.

Vad vi gjorde var ingenting förutom att sitta bredvid varandra i klassrummet. Nära men inte för nära. Någon gång på en skolresa till Marstrand höll vi handen i bussen och jag minns också att hon skickade kärleksbrev på sommarlovet mellan trean och fyran. Idag är det brevet kanske det finaste jag någonsin fått, men då skämdes jag oerhört och jag gömde det under nedersta lådan i skrivbordet. Tyvärr hittade jag det aldrig när vi flyttade från den lägenheten sex år senare. Kanske ligger det någonstans i någon låda från förr, jag hoppas det.

Sen kom mellanstadiet och framför allt högstadiet som är ett jättekapitel och egentligen den tid då allting händer. Festerna, tjejerna, musiken. Rebellen som vaknar.

Så på gymnasiet händer något som jag fortfarande inte riktigt förstår hur det gick till. Till viss del genant än idag, till viss del roande; jag mötte tvillingarna igen.

De hade flyttat till en annan stadsdel någon gång under mellanstadiet och det hade inte alls varit lika roligt att gå till skolan efter det. Det glömdes ju visserligen efter ett tag, men när vi sågs på gymnasiet igen fattade jag vilket starkt spår de faktiskt hade satt i mig. Fördelen var nu att det gick att se skillnad på dem. Och att jag alls inte stördes av lukten längre. Som nu blivit en doft jag inte kunde motstå.

Givetvis blev jag tillsammans med en av dem. Och det var en underbar sommar med segling och sol på kusten. Misstaget jag gjorde? Jag sov en natt i båten med ”fel” tvilling, skillnaden till trots, eller kanske tack vare, och sen var förtrollningen absolut och definitivt bruten för alltid.

Men vad var det om? Var det ett test? En fälla? Eller var den natten äkta från hennes sida? Och vad i helvete sysslade jag med? Var det minnena från lågstadiet som hade räfflat mig så djupt att jag inbillade mig att min kärlek skulle räcka till båda två? De hade ju klart funnit sig i det då, tio år tidigare, men nu?

Som jag minns det var jag dunderkär i ”min” tvilling men kände samtidigt en slaviskt tvingande åtrå gentemot den andra.

Jag har aldrig varit med om det där, vare sig förr eller senare, att vara kär i en tjej men åtrå en annan. Och jag måste få be att skylla på mitt sjuttonåriga naiva hormonellt sprängfulla och tydligen av lågstadiet präglade jag.

Det var en dyr men värdefull läxa. Jag tror aldrig jag fällt så många tårar över en brusten kärlek som den till henne och det tog många år innan jag förlät mig själv för den handlingen.

Sen har jag, liksom alla andra, levt och umgåtts nära. Haft det bra för det mesta, mindre bra ibland och apdåligt några lätträknade gånger. Jag har både gått själv och blivit lämnad och det är inget konstigt med det.

Så till kärnan som jag egentligen vill åt:

Under hela den här resan har jag märkt att det är fantastiskt svårt att behålla en vänskaplig relation med någon av motsatt kön. Det är som att de två lägren på något vis fortfarande är verkliga i allra högsta grad. Som om det inte går att bortse från olikheterna och dragningarna och nyfikenheten de innebär. Det ligger där under ytan, konstant, vare sig man vill eller inte.

Därför blir jag alltid svårt avundsjuk när jag ser små kompisgäng där bara en är tjej eller kille. På tunnelbanan, bussen eller vid sommartältet. Det är så sagolikt fint när det uppstår genuina vänskaper över könsgränserna och av någon anledning är det just en ensam tjej bland tre fyra killar som känns mest i mig.

Bacillerna är borta sedan länge och gränserna sprängda och ersatta av varma innerliga band. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra.. är hon sig själv till 100% där med grabbarna? Som hon är med tjejkompisarna? Tja.. är man någonsin helt sig själv?

Fint är det i alla fall.

Så slår det mig att jag faktiskt inte har all anledning att vara avundsjuk, om ens någon. Inte för att jag har något kompisgäng på det viset, men väl ett par vänskaper av det slaget där gränserna är utraderade. Där faktum är att min vän är en tjej till vilken attraktionen och kärleken jag känner inte är av något annat slag än rent vänskaplig.

Det är bara det att jag är så fruktansvärt dålig på att värdera och uppskatta det jag själv har. Jag kan väldigt sällan se det fina i mitt liv, även om jag i andras ögon måste vara ganska lyckligt lottad, så som andra är i mina. Och kanske är jag till viss del även förvånad över att det idag faktiskt är möjligt att hålla en sån relation varm och levande. Även om jag är medveten om att det är just för att hon är tjej som den blir så speciell. Rollerna går alltså aldrig att sudda ut helt och hållet.

Därför ska jag säga det till henne ikväll när vi ses. Hon ska få veta hur högt jag uppskattar henne i mitt liv. Och är inte det fint? Att kunna göra det och samtidigt veta att där inte finns rum till misstolkning?

Åtminstone tycker jag det efter alla eviga fällor där det alltid är någon av två som trillat dit.

Vad vi ska göra?

Det är det som är det fina, att inga direkta planer är gjorda. Kanske drar vi en film, säkert snackar vi om hennes hälft som är i Norge och sliter och om min nyfikenhet på någon som är här och läser ibland. Kanske kör vi lite kvällsfoto och kanske sitter vi uppe med en kaffe och pratar sent inpå natten.

Att kunna göra det öppenhjärtligt med en tjej man litar till hundra procent på, det är väl ändå den finaste vänskapen?

Vägen Till Helvetet

2009-10-04T19:15:00.005+02:00

Söndag, och jag antar att bakfyllan ännu inte släppt i alla kvartar och stugor runtom i landet.

Idag, regnskurar och blå himmel om vartannat. Solen verkar inte veta hur den ska bete sig medan vinden är bestämd. Jag går runt i det där vädret i en söndagssömnig stad som bara väntar på att få vaggas in i mörker. Höstmörkret, det obönhörliga, är definitivt på väg med våta löv och knutna nävar i fickorna.

Jag tog till slut skydd från en skur på Muséet. Satte mig i ett hörn av restaurangen och betraktade damerna som nästan exotiskt satt på rad som om de vore föremål i en samling. Hade jag haft lite mindre hut och skam i kroppen hade jag förevigat dem där de satt med sina kappor, handskar, hattar och frisyrer.

Restaurangen är fin men något spartansk och det är nästan stockholmspriser i kassan. Tjugo spänn för en kaffe, femtiofem för en öl. Hur har de råd egentligen, pensionärerna?

Jag går, efter dyrt kaffe & påtår, ut i salarna och finner en utställning som är snygg och sparsmakad. Öl, Sprit & Riktiga Karlar heter den och den avhandlar koncist alkoholens historia från 1600-talet till nutid. Intressant. Särskilt med tanke på att Jörnmark skrev desto utförligare i sin bok om vad alkoholen har betytt för utvecklingen av Restaurang- och nöjesliv under 1900-talet i Sverige, vilket jag just läst.

Man får bl.a. veta ölets, vinets och brännvinets uppkomst och betydelse. Det är egentligen inga nyheter men jag fastnar och reagerar på en skylt som förvånar mig rejält.

Enligt den kyrkliga överhögheten kunde nykterhet alltså utan tvivel leda till Högmod, vilket är en dödssynd som renderar fribiljett rätt ner i Helvetet. Kanske en tröst för de som idag legat och våndats i sina (eller andras) bäddar, funderandes på vad som hände igår.

Vidare finner jag två kampanjblad, aktuella för landets första folkomröstning, den om rusdrycksförbudet 1922.

Nejsidan påminner en aning om EU-propaganden gällande snus. Ty det värsta som kunde hända är att spriten förbjuds, varpå man måste avstå kräftor, ty dessa kräva brännvin. Ett dråpslag för en bohusläning, på samma vis som ett snusförbud vore det värsta med ett EU-medlemskap idag, för gemene svensk.

Jasidan kör en annan ytterlighet vilken knappast kan misstolkas.

Nejsidan vann med 51%.

Jag vet inte vilken sida ångestägarna av idag önskade hade vunnit då för snart hundra år sedan, men klart är att sprit & alkohol har haft, och har, en otäckt stor och betydelsefull roll i landet Sverige. Förmodligen hade vi haft ett totalt annorlunda samhälle och jag kan inte bestämma mig för om det hade varit ett samhälle att föredra eller förakta, även om jag ställer mig tveksam till att det hade varit vägen till själva Helvetet.

Åter på banan

2009-10-01T18:45:00.002+02:00

Hej jag heter Johan och jag är tio år och idag är det Julafton för att jag har fått en ny kamera och det är jag så jätteglad för att jag inte helt kan sitta still :)

Okej. Det känns bra. Uppdaterad från en kamera som började halta, något modifierat innehåll (bytt en lins mot ett grepp) i väskan och en nytändning i skallen. Ja det känns bra, det ska bli kul!

Batteriet är på laddning nu. Sen får vi se hur lång tid jag behöver på mig att hantera maskinen innan något vettigt presteras. Det kan väl gå hur som helst, det här. Men ja, jag är jävligt nöjd med sakerna! Och försäkringsbolaget, skall tilläggas.

Nu ska jag bläddra lite i min nya bok och försöka få lite idéer så att jag kan se den där parken med nya ögon!

Saker som förenar

2009-09-30T17:08:00.003+02:00

Vid ett övergångsställe står en ung tjej, kanske sjutton år. Klädd i svart, svart, svart medan håret är en blandning av svart, lila och rosa. Hela hennes yttre skriker:

FUCK IT ALL AND FUCKING NO REGRETS.

Vid övergångsstället står också en äldre dam klädd så som äldre damer är klädda och för ett ögonblick slår det mig att det är just den här damen som den unga tjejen vill förnärma och sticka i ögat med sin medvetet provokativa stil.

Så hörs ett litet gnyende och unga fröken Menace To Society brister ut i ett förtjust Men åhhhh.. och börjar prata barnspråk när hon upptäcker äldre damen Ordnings lilla hundvalp som hon böjer sig ned för att bekanta sig med. Damens förvåning låter inte vänta på sig men hon kan inte värja sig mot superlativen som yttras över lilla valpen. Plötsligt rasar alla murar och de kommer i glatt samspråk om olika raser, foder och trofasthet och det är en smått oemotståndlig stund där på gatan.

När gröna gubben spräcker bubblan viker jag av åt mitt håll och märker att fröken Public Enemy börjar bläddra i sin musikspelare och spelar vad hon finner högt så det hörs på gatan. Hon fastnar vid The Verve och Bitter Sweet Symphony och plötsligt far jag sisådär tio år bakåt i tiden och den sommaren när Richard Ashcroft var det coolaste som vandrade på planeten.

The Verve är inget jag skulle börja prata barnspråk av, men jag märkte att även våra murar rasade där på våra vägar hem. Om vi bara hade pratat med varandra.

För det är så det är. Man går tyst sin egen väg, pratar inte, stör inte. Och det är både frustrerade och fascinerande att det finns så många vilande relationer där ute att upptäcka. Men som inte låter sig väckas till liv, som göms osynliga bakom murarna, som vi dömer ut långt före vi ens tänkt tanken att de kanske finns där. Men som så enkelt kunde ges en chans.

Om vi bara hade pratat med varandra.

Dagen D

2009-09-28T22:22:00.003+02:00

Några pip i mobilen, en signal, en hälsning.

Sedan nya kängor mellan mig och golvet, de snyggaste jag någonsin ägt. Sköna blåjeans med perfekt passform och färg. Vit t-shirt och enkel kavaj. Kortklippt, skäggstubbig, pigga ögon. Knappt att jag kände mannen i spegeln men jag tyckte om vad jag såg.

Jag mötte en lyckans vän där som gav mig en varm kram och jag kunde sedan utan svårighet le när jag gick igenom ångestens tempel - köpcentrat.

Så till matbutiken i kvarteret. En mindre men aldrig så god middag skulle ändå anordnas ikväll, trots att de stora fyrverkerierna gick till himlen i lördags. Trivsamt, enkelt, underbart.

Födelsedagen har varit modest stilren utan de större festernas förtecken. Det verkar som att jag är helt okej igen och jag tackar mina nära för den här dagen.

Faktiskt mer än ok - jag är lugn och lycklig.

Djävulen Och Jag

2009-09-26T14:36:00.003+02:00

Ibland behöver det inte vara svårare än såhär:

Ut och brottas med tankarna en stund. Hem och klipp gräs, städa, duscha, göra sig fin. Sen sätta på musiken, den rätta.

Höj!

Och medan vi inväntar kvällen och middagen som inleds med champagneglas a la antites för 645 spänn styck höjer vi lite till. Helvete vad skönt med den rosslande penetrerande rösten, igen.

Vilja, Lust, Energi!

Nån dag ska jag köpa det där huset i avskildhet vid kusten och inreda en hel vägg med högtalare som kunde blåsa iväg en åskstorm om så vore.

Förrädare förenen er
Här dansar vi i smuts
Förrädare föröken er
Vi tillber allt som kallas lust

Bara för min skull kommer, inte Lucifer denna gång, men väl varenda människa.

Och det är bara Lilla Jag.

Tvivel

2009-09-26T12:17:00.003+02:00

Var tvungen att röra på mig förut. Gick en vända till vattnet utan vare sig kamera, mobil eller musik. Fyra kanske fem sekundmeter och inte en själ vid Skeppsviken där de stora båtarna ligger upplagda som förr. Himlen jämngrå, svaga ljud från småstaden, på avstånd en man med sin hund.

Jag märkte att när ingenting stör och ingenting finns inom en som kan väcka ens glädje, det är då stunderna som verkligen tillåter möten med en själv kommer.

Man får klart för sig vad man vill, vad man saknar och vad man absolut inte vill ha. Saker som ibland säger otäcka saker som man gör bäst i att inte uttala högt.

Jag fann saker om kärlek och lust, andra om ilska och hat.

Ilska är bra. Hat är det inte. Särskilt när jag inte vare sig kan förklara eller rättfärdiga hatet, utan bara rikta det. Den känslan gjorde mig förbannad vilket fick mig att undra om det inte var bra ändå.

Sånt där kan få mig att önska jag vore en av dem som aldrig gör något annat än förseglar sina drömmar. Som nöjer sig med att läsa böcker om andra världar och finner sig i idén om tvåsamhet utan glöd eller samhörighet.

Det var allt och det var otäckt eftersom det lämnade mig med frågan om det egentligen är särskilt nyttigt att lära känna sig själv. Jag var inte alls säker på det, där jag gick bland småbåtsvarv och tennisplaner på min väg hem.

Hon hade sagt: Kriget med mig själv är din låt, Johan.

Jag är rädd att hon har rätt.

Hemma

2009-09-25T18:34:00.002+02:00

Doft av höst, kylande morgnar, mörka kvällar. Jag visste ju att det var så det skulle vara när jag till slut kunde slappna av, men jag är alltså ändå på något vis förvånad.

Vi tog Polen med storm, det får man lov att säga. Hade det bra. Gjorde det vi ville, missade ett par saker, men mådde fint där nere i en stad som ännu inte fått besök av någon höst.

Nu är det, vad ska jag säga, en känsla av tomhet som dominerar? Antar att det bara är att ställa in sig på den första nattfrosten.

På landbacken

2009-09-16T09:32:00.001+02:00

Jag ligger i en lägenhet i Abrahamsberg, hos min snälla kusin Jenny, helt totalt färdig. Lyssnar på Thåström …inte halvvägs ut till Farsta. Känner mig lika vemodig som rösten 4:19 in i sången.

Egentligen var inte den sista tiden ombord särskilt jobbig, men jag kan inte minnas när jag var såhär trött senast.

Jag skulle vilja ta mig in till stan och träffa vänner. Gå på Skansen, stå vid Slussen, strosa på Katarina kyrkogård. Men jag orkar verkligen inte. Bara tanken på att ta sig ner till tunnelbanan känns svår och bökig.

Tror jag somnade nån gång vid åttatiden igår kväll, sov sen fram till tre imorse och har legat som i dvala tills nu, knappt vetat om det varit sommar eller vinter. Än mindre förstått att jag inte längre ligger i en hytt. Antar att jag gått runt och varit mentalt spänd som en fjäder, att det nu har släppt.

Men låt mig bara ligga lågt en stund, packa om väskan och vakna utan väckarklockor så är jag nog på fötter igen snart.

Jag har gått av och jag kan varken förstå eller förklara den känslan.

Jag älskar ju att vara ute, det gör jag. Jag älskar livet till sjöss men att komma iland är ofattbart skönt. Och innan jag klev av ringde jag till den siste sjömannen från Smögen som ännu är i livet, Lloyd Stranne, och berättade om året som gått sedan vi hördes förra gången. Även om vi inte är direkt släkt i blodet så är vi det på något vis ändå och jag tror han tycker det är roligt att jag valt det här livet. Det känns bra.

Vemodig, ja. Men glad ändå.

Selfportrait

2009-09-09T15:58:00.003+02:00

Såhär ser en sjösliten man ut som nyligen haft besök av sin slags soulmate ett par dagar. Som varit i Mariehamn och kollat på Pommern, blivit lite sensommarberusad, nyktrat till och slipat sex sommarbord och med sin slipmaskin stört 22 arga tanter till vansinne i deras bridgespelande.

Får man hälsa?

Då vill jag hälsa till Moa. Jag hoppas du får en fantastisk resa till Indonesien och att vintern blir grym i Åre. Jag tänker på dig. Och saknar dig.

Mot kamerabutiken!

2009-09-08T18:53:00.007+02:00

Jag hade en gång en kamera. Med den kunde man ta fina bilder.

Inloppet till Grisslehamn. Vid horisonten, Åland fotat med Sony Ericsson W890i.

Min mobil kan spela musik på ett anständigt sätt, men verkligen inte ta bilder värda något namn. Det blir en D90 eller D300 av allt att döma. Samma optik som innan, suveräna Nikkor 16-85.

Idag om en vecka exakt på timmen är jag i Stockholm. På land. Med 41 dagars ledighet framför mig. Utan några måsten, what so ever. Med en inplanerad resa, stundande födelsedag, och ny lägenhet på gång.

Hur tror ni det känns efter ett drygt kvartal till sjöss?

5 juli 2008

2009-09-08T16:53:00.002+02:00

Jag delar två flaskor vin på gräs bredvid vatten med nära människor. Jag går igenom stan och klyver trettiogradig luft. Jag klättrar ner i en källarpub och beställer öl på kran.

Plötsligt satt hon bara där, en klasskamrat från förr. Det är femton år sedan jag mötte hennes röst. En evighet utan tankar. Tiden hade farit varsamt fram med leendet och ögonen talade om glädje att se mig.

Jag tänkte; okej, nu blir jag halvtimmesförälskad. Nu är jag chanslös en stund.

Nu tänker jag; hon gjorde något med mig på fem minuter där nere i källaren som hon inte lyckades med under dom där tre åren, då för femton år sedan.

Jag gick därifrån och vi försvann på varsitt håll utan ett nummer, utan någonting, bara med vetskapen om att hon var där någonstans bland sextiotusen andra och hörde samma sånger som jag.

Den där halvtimmen höll i sig någon vecka, och jag är väl ganska nöjd att den släppte, men den lärde mig att all kärlek behöver näring.

Flickan heter Malin och är precis som jag, alldeles för ung.

Från hit till dit

2009-09-04T17:30:00.002+02:00

Här sitter jag i en trång hytt utan ventiler, själv, och längtar till Irlands västkust, feta ösregn och svart öl. Höga stup, grisslor, får, whisky och No Line On The Horizon. Men vad händer? Jag förälskar mig i Irena Neski och undrar hur fint det vore att kliva över hennes tröskel i Moskva istället.

Måste bero på att jag fladdrar omkring här halvvägs till Ryssland dagarna i ända.

Eller var det Jason Bourne? Men direkt sugen på Manhattan eller Tanger är jag inte. Bara normalt nyfiken. Alltså är det havets fel.

Är städer är könlösa? Är Prag en kvinna? Budapest?

Men jag ska ta mig an Irland så snart jag kan. Då tänker jag skriva mer om det. Och om det stora Stilla Havet jag vill segla. Havens hav. Världens mitt. Den eviga oceanen där himlen möter havet som ingen annanstans och upp och ner förlorar sin betydelse.

Till dess tar vi en vända till Zakopane och Krakow, jag och hon. Vi är galna ibland. Underbara alltid. Och om det får jag kanske anledning att återkomma till också.

Jag har inte betongfötter.

Saferide

2009-09-02T21:17:00.001+02:00

För sisådär femton år sedan var jag grym på att köra både Stridsbåt och G-båt. Sen inträffade Militär Utgång Civila Kläder och jag har inte rört en jetdriven båt efter det. Inte förrän idag.

Fartygen jag rattat har mest varit jullar, ekor, en och annan pulpet och det senaste året båtar av lite större slag. Så nervositeten fanns där i bakgrunden imorse när vi övade lite Man Over Board. Men en kvart bakom ratten på FRB’n och jag upptäckte att det var som att cykla. Det var dessutom svinkul att plöja hänsynslöst genom meterhög gammal och ny sjö i årets första höstregn, även om det var lite larvigt att behöva tvinga på sig överlevnadsdräkt och kravallhjälm. Och jag är inte så överförtjust i att firas ned från 25 meters höjd, dinglande i luften och livet helt beroende på att materialet är i god kondition.

Men japp, jag är fortfarande grym på att manövrera snabba jetbåtar!

Wanderlust

2009-08-26T23:19:00.011+02:00

Det är ingen hemlighet att jag hellre varit på en utebåt av modell bulk och farit kors och tvärs över de salta oceanerna, särskilt Stilla Havet drar i mig, men efter drygt halva tiden ombord erkänner jag mig delvis besegrad även här.

Verkligen inte av båt och absolut inte av trad, men av delar ur besättningen.

Det är helt enkelt riktigt roligt att skapa nya kontakter. Att lära känna människor från helt andra platser och med helt andra bakgrunder är fantastiskt. Och jag som normalt sett är, ska vi säga något protektionistisk och restriktiv i mitt kontaktknytande, tycks befinna mig i ett starkt flöde av nya relationer här.

Jag märker att folk går omvägar för att korsa min väg. Sånt är jag ovan vid men tycker det är roligt, oftast. Jag vet inte om det beror på att jag är ett relativt nytt ansikte ombord, eller om jag utövar någon slags magnetism på just ålänningar och de stockholmare som råkar jobba här. Oavsett orsak har det en välgörande effekt, det har jag inte kunnat undgå att upptäcka.

Samtidigt har det fått mig att förstå varför somliga är som de är. Och då tänker jag på de människor som i stort sett aldrig behöver anstränga sig för att vårda befintliga relationer utan tar kärleken de får för given och aldrig lyfter ett finger för att returnera den. Och till dem säger jag: Ni kan fara åt helvete! Jag hoppas ni dör ensamma.

Nej, det säger jag inte, men genast får jag lust att emigrera. Edinburgh står fortfarande högt i kurs men har, som kanske bekant är, fått konkurrens av Marseille. Sen har vi ju den där drömmen om en liten gård där det odlas vin och oliver i ett böljande italienskt landskap med närhet till havet. Där ska finnas en gammal traktor som går igång först när man bankat lite med en skiftnyckel på den och jag vill ha en fin pigg hund där som får gå fri hur mycket den vill. Kanske har vi en stenugn i uthuset där det bakas bröd någon dag varje vecka som sedan bryts med vänner och vin och det ska vara långt till närmaste asfalterade väg. Korsika måhända.

Men hur det går med den biten återstår att se. Jag har betydligt mer Nordatlant än Medelhav i mig. Vilket gör att det ändå lutar åt Skottland och väl där hamnar jag helt säkert till slut bland ullbollarna på Islays gröna vidder och jagar efter Satan själv i Bowmores kyrka innan jag drunknar i en whiskytunna i Lagavulin. Vilket inte låter helt oangenämt, om än lite slösaktigt, på den karga ön.

Har ni förresten sett de ljungbeklädda Högländerna? Slottet i Stirling? Inloppet till Inverness? Har ni skådat Mortlach där det ligger insprängt i Speysides grönska? Har ni stått med Oban i ryggen och haft Hebriderna för ögonen vid horisonten? Ta er dit annars. Det är magiska platser i ett magiskt land och det finns fina människor som går omvägar där också.

Men starkast av alla hav är till slut alltid Skagerrak. Och det är där mitt livs slutgiltiga koordinater finns, trots alla och allt. Åtminstone tills jag sett och seglat Stilla Havet. Kanske slutar jag då under en vajande palmkrona på Samoa istället. För vem kan egentligen säga någonting alls om framtiden förutom drömmarna om den vi bär på?